Den 25 juni. Vi använde en del af dagen att etikettera våra från bergen hemtagna mineralier, hvilka packades i en låda för att med roulagen gå till Paris och därifrån med sjölägenhet hemskickas till Stockholm.
Vår beskedlige följeslagare till Puy de Dôme hade förkylt sig af promenaden och låg nu till sängs af en feber, som utbrutit samma dag vi reste till Mont Dore. Han hade, så apotekarson han var, ej brytt sig om att taga på sig torra strumpor. Han var dock nu bättre. Vi gjorde en visit hos en gammal professor Lacoste, directeur du lycée, som var ett så riktigt ideal af skolmästare, att det ej bättre kan spelas af en god aktör på teatern. Gubben syntes mig det oaktadt vara en ganska respektabel man. Han visade oss ett alldeles förträffligt kabinett af departementets och omliggande trakters mineralier, dem han alla på stället själf samlat och dem han hade utmärkt vackra och förmodligen komplettare än någon annan.
Vi hade ämnat fara följande morgon med en så kallad patache à volonté, som vi ackorderat till Puy en Velay för 32 fr. Men postmästaren på byrån för diligensen fick kännedom därom och hindrade det för att nödga oss gå med diligensen. Vi ackorderade med en annan, som tog halfva betalningen förut och gaf kvitto, men som, sedan postmästaren fått kunskap därom, återbar pengarna och ursäktade sig. Vi upptäckte nu lyckligtvis ett annat diligenskontor; postmästaren där bevisade oss tydligen, att vi med patacherna, som ej äro på fjädrar och äro endast med ett hvalf af buldan försedda trehjulskärror, skulle förmodligen på 11 svenska mils stenig och backig väg framkomma med blånader i underredet och nödgas hvila ett dygn, innan vi kunde återtaga våra kurser. Vi antogo således hans råd att taga platser i hans diligens, som skulle gå följande söndags morgon kl. ½ 5 och kostade 2 fr. mindre på person än den andra. Vi gladde oss åt, att hans konkurrent förlorat sina drickspengar åt patache-värdarne och blifvit oss förutan i sin diligens.
