detta lilla grepp (ty handgrepp kan jag ej kalla det) yttrade på det förut sömniga och trögrörliga odjuret. Hvilken ofantlig mängd af gr och tr beständigt skorrade på hans tunga; men spelet var vunnet: karlen var nu vaken. Han engagerade en af bönderna att åka på skalmen af åkdonet, rygg mot rygg med honom, och så foro vi åstad, sex personer i ett tungt åkdon efter en häst. Vädret var regnaktigt och så kallt, att vi hade kapprockarna på oss inuti den öfvertäckta cabriolet‘en hela dagen.
Våra resekamrater voro frågsamma. De ansågo franska for vårt modersmål och svenskan för en patois likt den de sig emellan talade. De frågade oss om mycket: om vi hade i Sverige kor och får. Vi mötte en svinhop; de frågade, om vi sett sådana djur förr, och förundrades öfver, att det fanns svin i Sverige ock. De kunde ej begripa, huru man kunde resa så långt, helst resa var så dyrt, undrade om vi liksom de ömsade skjorta hvar söndag, om vi hunno få bref hemifrån på ett års tid, och ville mycket gärna få lära några svenska ord. Dessa gubbar voro ett hjärtans hederligt och beskedligt folk, som just gjorde oss nöje. I religionen syntes de vara intoleranta. De frågade med mycket intérêt efter, hvarest de kunde höra mässan i Issoire på söndagsförmiddagen, och syntes vara uppriktigt gudfruktiga män. Arfvedson var i deras tanke en prins, emedan han reste i cabriolet‘en lika utstyrd, som han gick på gatan i Paris, då däremot Almroth och jag mera lämpat oss efter den franska ogenerade, osnygga resekostymen.
Trakten kring vägen var ej obehaglig och presenterade här betydliga vulkaniska massor. Vi åto vår middag på en landkrog i Fix. Vi fortsatte sedan resan till le Puy, dit vi anlände kl. 4 på e. m. Anländandet till denna stad framter en mängd oändligt sköna vyer. Staden är belägen i en dal, omgifven af ganska höga berg, största delen lämningar af vulkaner; midti dalen framstår en hög och tämmeligen stor, naken basaltklippa, vid hvars östra,
