en idé om en så absolut trötthet som den, hvari jag nu befanns. Det var med ett slags tillfredsställelse jag förnam, att ackordet om vagn för följande morgon kl. 2 var brutet och att vi således måste stanna nästa dag öfver i Puy. Jag lade mig, så snart det blef bäddadt, hvilket ej gick fort, emedan vi måste byta om rum, men jag sof också till kl. ½ 10 följande dag.
Den 2 juli. Efter frukosten gingo vi åter att lägga oss ofvanpå sängen för att hvila oss riktigt ut. Efter middagen gjorde Arfvedson och jag en promenad upp till klippan, vid hvars fot staden är belägen. Den utgör en privat egendom och tillhör en man, som heter Bonhomme. Vi funno efter något sökande invägen och stego på trapporna upp till toppen, där rudera funnos af en gammal slottsbyggnad. Utsikten af staden och omliggande nejd var förträfflig. — Vi betingade i återvägen en cabriolet att följande morgon kl. 2 föra oss till S:t Étienne.
Den 3 juli. Resan till S:t Ètienne gick långsamt, men så bekvämt som den gropiga vägen tillät. Vi ankommo kl. 8 efter att hafva användt 18 timmar på 6 svenska mil.
Den 4 juli. Söndag. Vi uppsökte l'École des mineurs for att där träffa professor Beaunier, lärare i mineralogien och skolans direktör, som haft den artigheten, då vi en gång råkades i Sèvres hos M. Brongniart, att bjuda oss till sig i S:t Ètienne. Han var nu olyckligtvis bortrest och skulle ej på flere dagar återkomma. Hans piga skaffade oss då bekantskap med hr Burdin, ingénieur des mines och geschworner vid stenkolsgrufvorna i trakten omkring S:t Ètienne. Han visade oss skolans bibliotek och mineralsamling, som ännu voro i sin början. Franska Ècole des mines hade förut varit i Pesay[?] i Savoyen, men då detta skildes från franska området, flyttades skolan till Paris, och en ganska ringa del däraf kom till S:t Étienne,
