schweiziska bergen. Hon har stor tillgifvenhet för Napoleon och är franskt sinnad. Denna omständighet, sammanlagd med kanske liten brist på metod att vara med mindre studerade fruntimmer, gör att hon ej är omtyckt af fruntimmerna, och i allmänhet moquerar man sig, hvar jag hört talas om dem, öfver detta parti. Jag misstänker mycket, att afundsjuka talar hos båda könen, ty det synes mig otroligt, att lady Davy med alla dessa fel kan vara annat än ett älskvärdt fruntimmer. Bland beskyllningar, som jag fann löjliga, var den att fru Davy affekterade att draga sin man från sina kemiska yrken och göra honom till en stor herre, i kraft hvaraf Davy nu vore i begrepp att lämna såväl sin profession som sin sekreterarebeställning i Royal Society, samt att lady Davy gjort allt detta för att låta världen beundra sitt välde öfver den store Davy. Jag frågade Davy, om dessa förmodade intentioner att lämna dess kemiska platser voro sanna, hvarpå han svarade, att det var alltsamman historier uppgjorda däraf, att han funnit de föreläsningar han hittills gifvit och beledsagat med experimenter upptaga för mycken tid och vara ändå icke annat än schöne rariteten, hvarföre han uppdragit dem åt en yngre kemist, som kunde sysselsätta sig därmed någon tid; men att han icke ämnade lämna sin professorssyssla, utan ville härefter gifva föreläsningar för dem, som mera egentligen ämnade blifva vetenskapsidkare. Denna förklaring förefaller mig så naturlig och riktig, att jag icke tviflar på dess sannfärdighet. — Frun inviterade mig till middag kl. 1⁄2 6, och Davy förde mig sedan på laboratorium i Royal Institution. Jag gjorde där bekantskap med S. exc. Souza, comte de Fonchal, portugisisk minister och en skickligt god amatör i kemien, med en portugisisk medicine doktor de Carro och dessutom med tvenne yngre kemister, mr Edmund Davy, sir Humphrys kusin, och mr More. Davy visade oss ett artigt försök. En lufttom, fuktig retort, hvari låg en liten bit svafvel, fylldes med syrgas och tillslöts; svaflet förbrändes till
