Resan i Tyskland.
2 augusti — 22 september 1819.
Den 2 augusti. På vägen emellan Schaffhausen och Hinzingen passerade vi gränsen emellan Schweiz och storhertigdömet Baden. Det karakteristiska, som i Schweiz stämplar land, byggnader och människor, har redan betydligt aftagit i Schaffhausen och försvinner mot dess gräns, så att i Baden är icke mer något spår däraf. Dock är folket här öfverallt, likasom i Schweiz, beskedligt, förekommande och höfligt. Man sliter ut en hatt på ett par veckor blott för att besvara de beständiga hälsningarna, hvarmed både bönder och så kalladt herrefolk äfven på långt håll emottaga de resande. En arbetare, som sitter inne i sin verkstad och har en kalott på hufvudet (en i södra Tyskland allmän hufvudbonad), lyfter på kalotten, då vagnen rullar förbi, utan att han förargas, om den resande ej låtsar märka det. Då utlänningar tala om, huru beskedligt det svenska folket är, kan jag försäkra, att det ej uthåller jämförelsen med sydtyskarne. (De norra känner jag ännu ej.)
Vi ankommo till Hinzingen kl 7 och beslöto att bli där öfver natten. Värdshuset var egentligen en bondgård, men såg präktigt ut på utsidan. Där fanns blott ett gästrum för herrefolk, hvilket man lämnade åt oss. Här råkade vi nu ut för de infama tyska sängarna, hvilket jag anmärker, emedan det var första gången, som det ej fanns utväg att undvika dem. Nederst låg en halmmadrass och på denna en fjäderbolster, mjuk som äggröra. Hufvudgärden begynner midt i sängen, och den del, som borde
