sjukt utseende. Under loppet af en i sig själf svår och farlig sjukdom hade han förlorat sin fru, och själens lidande hade ännu ytterligare förvärrat hans tillstånd. Nu var han på bättringsvägen men såg med allt detta ut, som vore hans återställande ännu långt borta. Han talte en stund med oss med tämmelig liftighet. Jag besökte sedan envoyéen Lobo, från hvilken jag på morgonen erhållit en invitation till middagen. Lobo emottog mig med ett så varmt uttryck af vänskap och förnöjelse, att jag visserligen ej kunnat förvänta mig hälften så mycket. Vi pratade ett par fulla timmar, hvarefter jag lämnade honom, på det vi skulle få göra vår ömsesidiga toalett för middagen. Fru Lobo emottog mig näst före måltiden lika som hennes man, vi spisade i en trädgårdssalong med barnen, som kände igen mig och påminte mig om många saker från den tiden de bodde på Djurgården vid Stockholm. Vi förblefvo vid bordet, som efter måltiden afdukades, och pratade in bona caritate några rätt angenäma timmar, till klockan slog 6, då jag tog afsked för att se Emilia Galotti i sällskap med Arfvedson och Maule. Denna tragedi, författad af Lessing, är en ganska förträfflig pjäs, och ehuru nästan endast den gamle Galottis och markisens roll voro rätt väl spelta, gjorde den oss ganska mycket nöje. Emilia var hvarken vacker eller synnerligt god aktris. I scenerna kort innan hon af fadern stickes, var hon alldeles för kall. — Vid hemkomsten fann jag en invitation från general Helvig, som varit ur staden och som jag lördagen förgäfves sökte, att hos honom passera aftonen.
Den 7 september. Innan vi ännu hunnit kläda oss, stod general Helvig i vårt rum. Jag kan ej beskrifva, med hvad nöje jag återsåg denne respektable man, i hvars sällskap jag passerat så många angenäma och intressanta stunder i Stockholm. Han var sig så precis lik, som han fordom var, snarare mera glad än förr. Han talte med mycken kärlek om Sverige, som han ännu anser som sitt
