lika mycket som hela resan till Bath, oaktadt det endast var ett par svenska mil, och när jag kom till Bristol, sade man mig, att den dagen ingen stagecoach skulle gå till Bridgewater, utan att jag måste vänta till kl. 6 följande morgon. Jag lät därpå åter narra mig att taga postschäs; men saken hängde så ihop, att från det värdshuset gick ingen sådan stagecoach, och man ville därföre förtjäna pengar på postschäsen. Inrättningen är sådan, att i hvar och en stad af något värde äro 4, 5 till 6 sådana värdshus, som hålla stagecoaches, och hvart helst man vill gå, kan man vara säker på, att hvarannan timme afgår en stagecoach åt det hållet. Hvarken mailen eller stagecoachcn är kronans; båda äro privata kompaniers, och af dessa har man så många, att det icke är en enda fläck af England, dit man icke kan komma på hvad tid man behagar. Somliga af dessa kompanier äro så stora, att deras handhafvare ej sällan kan köpa 1,000 hästar i en vecka, och dessa kompanier anses vara ganska lukrativa.
Tennant hade underrättat mig, att han kanske ville möta mig vid Churchill turnpike; men som jag nu kom mycket tidigare, än som skulle hafva skett, om jag hade funnit vagnen till Bridgewater, så måste jag af landsfolket söka anvisning till hvar han bodde. Stället heter Shipham och är ett enstaka hemman i församlingen af samma namn. Vägen var svår och blef slutligen så elak, att jag måste låta postschäsen stanna och gå fram, hvilket lyckligtvis ej var synnerligen långt. Tennant kom emot mig och lät genast sadla en häst, på det att jag skulle kunna rida tillbaka till schäsen och ordinera om mina sakers uppförande och kuskens betalning. Själf följde han mig till fots, hvilket gjorde mig så mycket mer ondt, som smutsen var knäsdjup och han nyss satt på sig hvita, rena strumpor. Vi gjorde från schäsen en liten promenad kring ett af hans hafrefält, hvarvid han förde mig på en höjd, ifrån hvilken jag hade en ganska skön utsikt öfver en bred och vidsträckt dal, där utom en mängd enstaka gårdar lågo staden Axbridge och
