sig ej behöfwa bewisa sina Historiska påfund; och at then sednare icke förmått framdraga aldeles öfwertygande skäl til sitt eljest wäl upstälta Slägt Register. Närmare efterrättelse gifwer oss en Jsländsk handskrift, kallad Fundir Norregs, som räknar Nordens Konungar ifrån en Forniotter, hwars tid infaller wid pass 300 år för Christi födelse, Theraf följer dock icke, at han warit then förste som uptagit och bebodt Swea och Götha Land; ty när hans Sonesons Son Gorr Torreson, enligit berättelsen uti berörde handskrift, seglade Östersjön utföre, ifrån Norr Söder, ut til Dannemark, fann han Götha skären öfweralt bebodd, som then icke kunnat wara, om Forniotter warit Stamfader til Landets inbyggare. Man måste förthenskul stadna uti en upricktig bekännelse, at man icke wet tiden, när the förste Jnwånare inkommit här i Landet. Men theremot får ingen förtänka oss om wi, i anledning af många omständigheter, och i synnerhet the stora utflyttningar af Folkehopar, som ofelbart reda för Christi tid, til en del härifrån gjort utfall och intagit andra Länder, falle på then trowärdiga gissning, at wårt Fädernesland icke rätt många hundrade år efter Syndafloden kommit at hysa Menniskior. At följa strömar åt, och rätta sig efter Stadiga Stjernor, synes warit lättare, än at upfinna Skepp och Segelkonsten, och fölgackteligen är troligare, at wåre förste Stamfäder, som woro beständige wandringsmän, tagit sin kosa ifrån Armenien, genom Georgien och Ryssland, Wolga och andra strömar upföre til Estland och Finland, än at then anländt först genom Tyskland til Dannemark, och så hit. Om Oden från Asgård tagit then sednare eller förra wägen, kan nästan wara lika mycket; wår mening rubbas ej theraf; ty tå war Norden redan folkrik och styrdes af Gylfe Geiters Son Gorres
