Hvit-Leran som träffas i backar och grund jord, mjölig, merendels mo-blandad, är ej särdeles tjänlig til åkerjord, ty musten förloras så snart. Gråleran, eller rättare, den gråaktiga hårda ler-myllan, hvilken i Upland, vid högder, stundom är underbäddad med lera och märgel skiftes vis, är i sig sjelf en stark jord. Men angelägit är, at afpassa tiden til körning i denna jord, när hon fått tilräckelig must. Sådan åker-lera gifver, med rätt skötsel, ömnig och kärnfull säd: Rågtunnan til 14 lispund och ändå något mera; så gör äfven den lösa Ler-myllan, allenast väderleken är gynnande. Sand-leran hyser ofta mojord på bergshällar; är sviksam i stark torka, och förmår ej gifva strid och vigtig säd. Klapur-leran emellan backar, är svårbrukad, men innehåller hon tillika någon mylla, kan vacker skörd ärhållas. Gäs-leran, emellan berg och högder, som räknas bland de sämsta åkerjords arter, behöfver tilblandas med goda ämnen, om hon skall förlora sina elaka egenskaper. — I några Vikar, särdeles den vid Söder-Telje, finnes öfver alt god
