foder, och på huru många ställen blir väl detta år från år förökat? Ängsodlingen är nästan lika som i Odens tid. Man kan af alt detta sluta til boskaps skötselens beskaffenhet, til åkerbrukets högd, med et ord til allmänna välmågan i landet.
Det nekas icke, at ju åkerbruket drifves alfvarligen på åtskillige vid Mälaren belägne landt-gårdar. Jag menar i synnerhet vid samlade egendomar, med bönder och torpare, under välmående och nota bene förståndige ägare, som gifva sine underhafvande förskotter, som med sin samlade styrka efter hand uphjelpa, icke allenast sjelfva herregården, utan äfven den ena Bondegården, det ena torpet efter det andra, och som icke tro, at tvång, hårdheter och fattigdom, äro de endaste medel at drifva jordbrukaren til arbete. Det behöfver ej bevisas, hvad nytta Staten tilskyndas af dylike egendomsherrar. Men här finnas andre, som genom en förvänd hushållning, småningom förstöra både sig och underhafvande. Det är i anseende til sådane, som jag på