bortrycka flere af dem på slätter, än i skogsbygder. Fattigdom på ved och bränsle, verkar på helsan, på välmågan, på sjelfva lifvet. När Bonden ej har något at värma och lysa sig med, går han til sängs med sit hushåll, så snart det mörknar. Han stiger ej up, förr än det dagas. Folket blir häraf tungt, trögvulit, siukligt, modstulit, fördärfvat. Huru många arbetsstunder blifva dessutom förlorade! Om man ville begripa: at då skogen på något ställe aldeles uthugges, kan all must och föda för växter uttorkas. Sen, desse stora slätter och kala högder! Naturen har liksom velat fredlysa berg och backar, då de blifvit uplyftade, at skydda oss för ovädren. Ehuru utsatte för stark solhetta, bestående mäst af grus och sand, blifva de ändå uthuggne. En oförståndig, en oförsvarlig medfart! Skall man då aldrig lära sig at följa Naturens anvisning? Lämnom barrskogen på de högste backar. På afhällningar bör löfskogen vårdas. Genom strödde löfträn på ängar, befrämjas gräsväxten, mer än den hindras. Alla ängsbackar borde vara lika många löf-lundar. Desse trakter vid Mälaren, och flerstädes, kunde
