Solen hade redan strödt sina sidsta strålar öfver högderne och förgylt skogstopparne, när vi undveko Källarholmarne, kommo förbi Vansö-kyrka, utåt Käringsten och Fetlappen. Aftonstunden var härlig och svarade aldeles emot den förbigångna dagens skönhet. Alt lefvande på Jakten hade planterat sig på däcket och pratade historier. Jag hörde på deras sagor. De voro nöjsame, om de just icke voro så trovärdige. Bland annat försäkrades helt alfvarsamt, at i Mälaren finnes Sjö-Rå. En af sälskapet hade sedt en sådan Nymf mer än en gång. ”Hon liknade ett medelåldrigt Fruntimer, väl växt, högbröstad, hade stora ögon och långa mörkbruna hår som skylde hela ryggen, men nedantil en fisk-stjärt. Man hade sedt henne midt i Björk-fjärden. Hon bådade merendels hårdt väder, när hon skrattande klängde sig up til någon klippa, och var då altid bäst at i tid söka hamn.” Huru liknar icke detta den beskrifning vi hafva om forntidens sjö-gudinnor! Huru lyckelig var den tiden för Poëter! alt vimlade af gudomligheter. Dryader presiderade i skogs-
