30. Och medan du ju wille fara, och åstundande så mycket efter dins faders hus, hwarföre hafwer du då stulit mig mina gudar?
31. Jacob swarade, och sade till Laban: Jag fruktade, att du skulle hafwa tagit dina döttrar ifrå mig.
32. Men när hwilkom du finner dina gudar, han må dö här för wåra bröder. Sök efter ditt när mig, och tag det. Men han wißte icke, att Rachel hade stulit dem.
33. Då gick Laban in i Jacobs tjäll och Leas, och båda tjensteqwinnornas, och fann intet; och gick ut af Leas tjäll i Rachels tjäll.
34. Då tog Rachel beläten, och lade dem under camelahalmen, och satte sig derpå. Men Laban ransakade öfwer hela tjället, och fann intet.
35. Då sade hon till sin fader. Min herre, war icke wred; förty jag kan icke stå upp emot dig förty det går med mig efter qwinnosätt. Så sökte han, och fann intet beläten.
36. Och Jacob wadt wred, och kifwade med Laban, och sade till honom: Hwad hafwer jag mißhandlat eller syndat, att du äst så heter på mig?
37. Du hafwer ransakat all min boting, hwad hafwer du finnit af din boting? Lägg det der för mina och dina bröder, att de döma emellan oß båda.
38. Tjugu år hafwer jag warit när dig; din får och getter hafwa icke warit ofruktsamma, wädrarna af din hjord hafwer jag icke ätit.
39. Det af djuren rifwet war, hade jag icke till dig, jag måste det betala, du äskade det af mine hand, ehwad det war dag eller natt mig ifråstulet.
40. Om dagen war jag wanmägtig för hettas skull, om nattena för köld; och min sömn wek ifrå min ögon.
41. Så hafwer jag i tjugu år tjent i ditt hus; fjorton för dina döttrar, och sex för din hjord; och du hafwer tio resor förwandlat min lön.
42. Hwar mins faders Abrahams Gud och Isaacs fruktan icke hade warit på mina sido, du hade låtit mig gå blottan ifrå dig. Men Gud hafwer ansett min förtryckelse och arbete, och straffade dig i går.
43. Laban swarade, och sade till Jacob: Döttrarna äro mina döttrar, och barnen äro mina barn, och hjordarna äro mine hjordar, och allt det du ser är mitt: Hwad kan jag i dag göra minom döttrom, eller deras barnom, som de födt hafwa?
44. Så kom nu och låt oß göra ett förbund jag och du, som skall wara ett wittnesbörd emellan mig och dig.
45. Då tog Jacob en sten, och reste honom upp till en wård;
46. Och sade till sina bröder: Hemter upp stenar; och de togo stenar, och gjorde ena rösjo, och åto uppå samma rösjo.
47. Och Laban kallade henne Jegar Sahaduta; men Jacob kallade henne Gilead.
48. Då sade Laban: Denna stenrösjan ware i dag wittnesbörd emellan mig och dig; deraf kallar man henne Gilead;
49. Och ware en wård; ty han sade: HERren se härtill emellan mig och dig, då wi komme ifrå hwarannan.
50. Hwar du beswärar mina döttrar, eller tager andra hustrur deröfwer; här är ingen menniska med oß; men si, Gud är wittne emellan mig och dig.
51. Och Laban sade ytterligare till Jacob: Si, detta är stenrösjan, och detta är wården, som jag upprest hafwer emellan mig och dig.
52. Samma rösjan ware wittne, och wården ware deßlikes wittne, om jag far häröfwer till dig, eller du far öfwer denna rösjan och wården till mig, till att göra skada.
53. Abrahams Gud, och Nahors Gud, och deras fäders Gud, ware domare emellan oß. Och Jacob swor honom, wid Isaacs sins faders fruktan.
54. Och Jacob offrade offer på bergena, och böd sina bröder att de skulle äta bröd. Och då de hade ätit, blefwo de på bergena öfwer nattena.
55. Men om morgonen stod Laban bittida upp, kyßte sin barn och döttrar; wälsignade dem, och for sina färde, och kom hem till sitt igen.
Capitel 32.
Mahanaim. Jacobs bådskap, bäfwan, bön, skänker, brottande.
1. Men Jacob for sin wäg, och Guds Änglar mötte honom.
