| 130 | Jesus går på hafwet. | Marci Evangelium. | Kap. 6, 7. |
till andra stranden, till Betsaida, till dess han sjelf hade skilt folket ifrån sig. Matt. 14: 22 f. Joh. 6: 15 f.
Nödgade, de wille icke gerna skilja sig ifrån honom.
46 Och när han hade tagit afsked af dem, gick han bort på berget för att bedja.
Jesu lif war beständigt ett bönens lif, och ofta nämnes både hans offentliga och enskilda bön: bönen war och är en wigtig del af hans medlarekall, se Ebr. 5: 7. 7: 25, och tillika är han den mästare, af hwilken wi skola lära att bedja och emottaga bönens Ande. Matt. 14: 23.
47 Och när det hade blifwit afton, war båten midt på hafwet, och han war allena på land.
48 Och han såg dem wara i nöd på färden, ty wädret låg emot dem. Och han kom wid fjerde nattwäkten till dem, gående på hafwet, och han wille gå förbi dem.
Se Matt. 14: 25. Matteus säger: Jesus kom till dem, men Markus säger: Han wille gå förbi dem. Han kom till dem, han kom dem nära, men han wille, att de skulle ropa och bedja, att han skulle komma, eljest hade han gått förbi. Så kommer Jesus till alla, som äro i andelig nöd, och wisar dem, att han är den, som är mägtig att hjelpa och frälsa, och de, som då åkalla honom, till dem kommer han ännu närmare; de få taga emot honom i tron; då upphör nöden, då stillas stormen i hjertat, då blifwer lugn och frid.
49 Men när de sågo honom gå på hafwet, trodde de, att det war en wålnad, och uppgåfwo ett rop;
50 ty de sågo honom alla och blefwo förskräckte. Och strax talade han med dem och sade till dem: Waren wid godt mod; det är jag, rädens icke.
51 Och han steg upp i båten till dem, och wädret stillade sig, och de blefwo inom sig öfwermåttan häpne och förundrade sig;
Så har den från synden uppwäckta, ångerfulla eller i pröfning stadda trogna själen en rädsla för Herren Jesus, men han kommer och tilltalar henne med ljufliga ord och beder henne icke förskräckas, wisar henne, att han icke är något förskräckligt, obekant andewäsende, utan en menniska, såsom wi, men helig och syndfri, och en barmhertig frälsare, mild och ödmjuk af hjertat. Sådan wisar han sig genom sitt ord och sin nåd för den ängsliga själen, som i syndaångren eller eljest i swår pröfning liksom swäfwar på ett brusande haf, i fara att hwarje ögonblick nedsjunka i djupet. Så gör han genom evangelii ljufliga ljud själen frimodig att bedja honom komma ännu närmare, och han kommer och stiger in till henne i skeppet, och han får fira en glädjefest med häpen förundran öfwer den frid och salighet, hon får smaka.
52 ty de hade icke fått förstånd genom det som hade skett med bröden, ty deras hjerta war förstockadt.
Af det underwerk, som Jesus gjorde med bröden, såwäl som af hans predikan, skulle de hafwa lärt känna honom, såsom den der hade magt öfwer all ting, så att de icke hade behöft förundra sig öfwer något underwerk, som han gjorde. Att lärjungarnes hjerta war sålunda förblindadt, kom deraf, att Jesu försoningsdöd ännu icke war skedd, Jesus ännu icke förklarad, den Helige Andes gåfwa ännu icke förwärfwad, och derföre kunde den Helige Ande icke blifwa utgjuten i deras hjertan, såsom det sedan skedde på pingstdagen, se Joh. 7: 39. Ap. G. 2: 17. Den naturliga menniskan kan icke fatta Herren Jesus eller komma till rätt tro utan den Helige Ande, äfwen om Jesus wisade sig för hennes lekamliga ögon och gjorde de allra största underwerk. Blott den Helige Ande kan werka tron och göra andeligen lefwande.
53 Och då de hade farit öfwer, kommo de till landet Gennesaret och lade der i hamn.
54 Och när be gingo ut ur båten, igenkände folket honom strax;
55 och de lupo omkring i hela den trakten och begynte bära omkring de sjuka på sängar dit, der de hörde, att han war.
56 Och hwarhelst han ingick i byar eller städer eller gårdar, lade man de sjuka på torgen och bad honom, att de åtminstone måtte få röra wid det yttersta af hans klädnad; och så många som rörde derwid blefwo helbregda.
Se Matt. 9: 21. Dessa underwerk till sjukas helbregdagörelse gjorde han öfwer allt, hwart han kom, med alla dem, som hos honom sökte hjelp. Han gick omkring och gjorde wäl, hjelpande alla.
7 Kapitlet.
Jesus bestraffar fariseernas och de skriftlärdes skrymteri, bönhör den kananeiska qwinnan och botar en döfstum.Och till honom församlades fariseerna och några af de skriftlärde, som hade kommit från Jerusalem. Matt. 15: 1 f.
2 Och när de sågo några af hans lärjungar äta bröd med orena, det är, otwagna händer, klandrade de det.
3 Ty fariseerna och alla Judar äta icke, förr än de, hållande de äldstes stadgar, hafwa noga twagit sina händer.
4 Och när de komma från torget, äta de icke utan att hafwa twagit sig; och mycket annat är, som de hafwa
_134.jpg&oldid=347481){kind=link}