Bibeln (Fjellstedts förklaringar)/Brefwet till Ebreerna

←  Pauli Bref till Filemon

Biblia, Det är All den heliga Skrift Med Förklaringar av Peter Fjellstedt Brefwet till Ebreerna

Petri första Bref  →

Brefwet Till Ebreerna.

Inledning.

Från den apostoliska tiden ända till denna stund har det af de flesta skrifttolkare warit antaget, att aposteln Paulus skrifwit brefwet till Ebreerna, fastän han af wigtiga orsaker icke nämner sitt namn. Han war hedningarnes apostel i utmärktare mening, än någon af de andre apostlarne. Wi se af Apostlagerningarna och andra skriftställen, att Judarne hyste emot honom ett bittert hat, och äfwen bland de kristna af Judafolket woro starka fördomar emot honom, derföre nämner han icke sitt namn, på det sådane ibland dem, som ännu saknade det rätta ljuset derutinnan, icke skulle stöta sig på detta namn, då de fingo höra detta sändebref i församlingarna uppläsas. Men det war för alla upplysta kristna bekant, att Paulus war författaren, och detta war allmänt antaget af hela den österländska kyrkan. Att detta bref i stil och framställningssätt har någon olikhet med Pauli andra skrifter, låter lätt förklara sig derigenom, att det i synnerhet war ämnadt att läsas i Ebreernas församlingar och att i det rätta ljuset framställa kristendomens hela sammanhang med det gamla testamentet.

Ebreerna, till hwilka detta bref är stäldt, woro de kristna, som förut warit Judar, dels boende i Judalandet, dels kringspridda i andra länder. Till dessa skref aposteln detta bref under sin första fångenskap i Rom, för att upplysa och leda dem, emedan de swäfwade i stor fara att låta förleda sig till affall från Kristus, dels genom de oomwända Judarnes häftiga förföljelser, dels genom inbillade företräden, som de trodde sig hafwa, emedan de förut warit Judar, framför sådane kristna, som förut warit hedningar. Aposteln wisar derföre, att hela det gamla testamentet war blott en förberedelse till det nya, att hela gudstjensten samt alla de wigtigaste personer, som deruti omtalas, woro förebilder, syftande på Kristus, att alla löften och profetior handlade om honom och blifwit i honom fullbordade, att Kristus är oändligen upphöjd både öfwer Moses och det gamla testamentets öfwersteprest och äfwen öfwer änglarna. Således wisas, att kristendomen har framför judendomen ett oändligt företräde. Kristendomen är det gamla testamentets både blomma och mognade frukt; och om judendomen wille fortfara, sedan Kristus war kommen, så wore den lika kraftlös och liflös, som skalet af ett sädeskorn, sedan brodden sprängt sönder det och uppwäxt såsom grönskande planta. Kristus, som efter den gudomliga naturen är Guds Son af ewighet, genom hwilken allting är skapadt, och som bär allt med sin magts ord, är till den menskliga naturen genom lidande fullkomnad; och genom sin död, uppståndelse och upphöjelse är han medlaren mellan Gud och menniskor, den öfwersteprest, som försonat och som rättfärdiggör, den siste Adam, den nye stamfader, som är en lifgifwande ande och gifwer magt att blifwa Guds barn åt dem, som tro på hans namn, den konung, sam regerar i nådens, i allmagtens och i härlighetens rike. Han är nu den barmhertige öfwersteprest, som warkunnar sig öfwer syndare, han hjelper alla, som wilja warda frälste, och han kommer igen i härlighet till deras fulla förlossning och salighet, som wänta på honom, Ebr. 9: 28; men de som undandraga sig och icke wilja frälsas genom honom, kunna icke täckas Gud. Ebr. 10: 39.

I de tio första kapitlen talas om Kristus och hans embeten såsom rättfärdighetens och salighetens enda grundwal och den fallna menniskans enda tillflykt, och härmed förenas kraftiga förmaningar att icke förspilla den nåd och salighet, som han åt oss förwärfwat. Derpå wisas i de tre sista kapitlen hwad tron är, och huru den skall bewisa sig i from och helig wandel, försakelse, ödmjukhet samt tålamod i alla pröfningar och lidanden, under det trons öga beständigt bör se på Jesus, som är trons begynnare och fullkomnare. Ebr. 12: 1, 2.

Detta Bref är en härlig nyckel till hela det gamla testamentet, som öppnar och framlägger i ljuset de stora hemligheterna af de uppenbarelser och inrättningar, hwilka i det gamla: förbundet woro höljda i ett heligt dunkel. Här är en nyckel till oändliga och härliga skatter.

1 Kapitlet.

Guds uppenbarelse genom Sonen. Sonen högre än änglarne.

Sedan Gud fordom många gånger och på många sätt talat till fäderna genom profeterna,

2 har han i dessa yttersta dagar talat till oss genom sin Son, hwilken han har satt till arfwinge af allt, genom hwilken han ock har skapat werlden, Gal. 4: 4. Kol. 1: 15 f.

3 och hwilken, alldenstund han är hans härlighets återsken och hans wäsendes afbild och bär allt med sin magts ord, har, sedan han genom sig sjelf verkstält ett rening från synderna, satt sig på Majestätets högra sida i höjden,

4 worden så mycket större än änglarne som han har ärft ett högre namn än deras.

V. 1. I det gamla förbundets tid talade Gud många gånger och på många sätt. Hans uppenbarelser woro olika. Till Moses talade Gud ansigte mot ansigte, 2 Mos. 33: 11, fastän han icke kunde se Guds ansigtes härlighet, 2 Mos. 33: 20–23. För Abraham uppenbarade sig förbundets ängel. Messias, beledsagad af twå änglar, 1 Mos. 18. Ett ofullkomligare uppenbarelsesätt war genom drömmar, hwaraf äfwen hedningar kunde blifwa delaktige, såsom Farao och Nebukadnezar. För profeterna uppenbarade Gud sitt ord genom ingifwelse af den Helige Ande. Den allra fullkomligaste och högsta uppenbarelsen war Kristus sjelf (v. 2), Guds enfödde Son, om hwilken står skrifwet: Ordet wardt kött, och han bodde bland oss, full af nåd och sanning, och wi skådade hans härlighet, såsom den af Fadren enföddes härlighet. Joh. 1: 14. Dessa yttersta dagar betyder det nya Testamentets tid, såsom slutet och änden på det gamla, och såsom den fulländningstid, hwaruti såwäl Kristi kyrka, som mörkrets rike skola mogna till den slutliga och afgörande domsdagen. Emedan Gud skapat werlden genom Sonen, och werlden är återlöst genom honom, så är han ock insatt till arfwinge och till Herre och konung öfwer allting. Och han upprättar åt sig ett ewigt rike genom kraften af sin död och uppståndelse och genom sitt ord och sin Ande. (V. 3). Guds Son är liksom en synlig återglans, en skinande afspegling af den ewige, osynlige Guden, som ingen kan se, och som icke har någon gestalt eller någon form, som ett skapadt wäsende kan se. Kristus är en synlig afbild af det osynliga, oändliga gudomswäsendet. Äfwen af ewighet och innan Guds Son blef menniska, hade han denna skinande härlighet, som war det enda medel, hwaruti Gud personligen uppenbarade sig för skapade, förnuftiga wäsenden, nemligen alla änglahärar, allt herradöme och wäldighet och magt och myndighet, se Ef. 1: 21; 3: 10. Han kallas ordet. Joh. 1: 1, ty han är den osynlige Gudens uppenbarelse, likasom menniskans ord är en uppenbarad gestalt eller form af hennes tanke, känsla, wilja o. s. w., som eljest äro fördolda, så länge de förwaras i själens inre. Genom det oskapade personliga ordet, nemligen genom Sonen, har Gud också uttalat skapelseordet, hwarigenom alla ting äro skapade; och detta oskapade ord uppehåller och bär allt det som är skapadt, så att detta ord är föreningsbandet emellan Gud och hans skapelse, och med kraften af det personliga ordet är Gud i skapelsen allestädes närwarande. Då Guds Son blef menniska, afklädde han sig denna härlighet, se Fil. 2: 7, men blef genom sin uppståndelse och upphöjelse förklarad hos Fadren, så att äfwen hans menniskonatur blef upphöjd i den gudomliga oskapade härligheten, som Sonen hade hos Fadren före werldens begynnelse, Joh. 17: 5. Grunden till Jesu mandoms upphöjelse i härligheten war hans fullkomliga helighet och lydnad, i det han uppfylde all rättfärdighet och blef genom lidande fullkomnad och med sin fullkomliga tillfyllestgörelse bortrensade menniskoslägtets synder. Genom denna försoning och detta försoningsblod är han ingången i det allraheligaste i himmelen såsom wår öfwersteprest. Gud har beseglat försoningswerket genom Jesu uppståndelse och upphöjt honom på sin allmagts högra hand, så att han äfwen såsom menniskoson, såsom förklarad menniska, är Herre och Konung öfwer allt. Se Ef. 1: 20–22. (V. 4). Att Jesus kallas Guds Son, och äfwen såsom mennniska är Guds Son, bewisar, att han är oändligt högre an änglarne. Han är upphöjd öfwer alla herradömen och wäldigheter i hela skapelsen. Se Ef. 1: 21.

5 Ty till hwilken af änglarne har han någonsin sagt: ”Du år min Son; i dag har jag födt dig”, och åter: ”Jag skall wara hans Fader, och han skall wara min Son”? Ps. 2: 7. 2 Sam. 7: 14.

Profetian i den andra psalmen: Du är min Son; i dag har jag födt dig, syftar i synnerhet på Jesu uppståndelse och den förklarade Menniskosonens upphöjelse i härligheten. Det andra profetiska löftet, som blef gifwet åt David, 2 Sam. 7: 14, syftar på Messias, som skulle härstamma från David, och Guds Son kallas derföre äfwen Davids Son. David sjelf förstod, att detta löfte syftade på Messias, till hwilken Salomo blef blott ett förebild. 2 Sam. 23: 5.

6 Och när han åter införer den förstfödde i werlden, säger han: ”Och honom tillbedje alla Guds änglar”. Ps. 97: 7.

Emedan Kristi mandom är upphöjd i gudomen, så är han äfwen såsom skapadt wäsende den förstfödde eller den förnämste af hela skapelsen, se Kol. 1: 15. Han, som till gudomen är den enfödde, är i afseende på mandomen den förstfödde. Då han infördes i werlden genom sitt födelse såsom menniska, gick denna profetia i fullbordan: Honom tillbedje alla Guds änglar. Ps. 97: 7. Ty den himmelska härskaran fröjdade sig och uppstämde wid hans födelse en lofsång, samt talade om honom för Bethlehems herdar såsom en stor glädje, som skulle wederfaras all werlden.

7 Och om änglarne säger han: ”Den som gör sina änglar till windar och sina tjenare till eldslåga”, Ps. 104: 4.

8 men till Sonen: ”Din tron, o Gud, förblifwer i all ewighet; ditt rikes spira är rättwisans spira; Ps. 45: 7 f.

Se Ps. 104: 4. Änglarne äro wäl starke hjeltar, höga och mägtiga, men de äro blott Herrens tjenare. Mägtigt såsom winden, hastigt såsom ljungelden uträtta de hans befallningar. Ps. 103: 20. Men att de kallas tjenare, wisar, att de stå under Sonens herrawälde, som kallas Gud, hwilkens tron warar ifrån ewighet till ewighet, se Ps. 45: 7. Härmed menas det rike, som består af frälsta menniskor, men han herskar tillika öfwer hela skapelsen. Kristi rike är grundadt på hans oändliga rättfärdighet, den rättfärdighet, som han förwärfwat och som han ikläder de troende, den rättfärdighet som han också inplantar i deras hjertan och genom sin Ande werkar i församlingen, samt den rättfärdighet, hwarmed han regerar och styrer, belönar och straffar. Se Es. 11: 1–5.

9 du har älskat rättfärdighet och hatat orättfärdighet; derföre har, o Gud, din Gud smort dig med glädjens olja mer än dina medbröder”,

Se Ps. 45: 8. Denna profetia är i Kristus fullbordad och skall i hans församling fullbordas, till dess segren är wunnen, och alla troende få ingå i härligheten. Kristus är såsom wår medlare smord till öfwersteprest och konung med den Helige Andes oändliga fullhet, och den Helige Ande är glädjens, wishetens och kraftens Ande, hwarmed Kristus i sin menniskonatur blifwit till sitt ewiga rike och herrawälde utrustad. Såsom Messias kallas han i denna profetia Gud. Hans medbröder, hans salige, som skola regera med Honom, äro delaktige af samma Ande. 1 Joh. 2: 20, 27. Rom. 8: 15–17. Men han är oändligt upphöjd öfwer dem alla,

10 och ”Du, Herre, har grundlagt jorden i begynnelsen, och himlarna äro dina händers werk. Ps. 102: 26 f.

Hwad aposteln förut sagt om werldens skapelse genom Sonen, bekräftas här med en profetia, som står i Ps. 102: 26, 27. Den syftar på Messias, som der kallas Herre och beskrifwes såsom Herre öfwer allting. Denna psalm talar äfwen om Kristi rikes härliga seger, v. 16—29.

11 De skola förgås, men du förblifwer, och de skola alla föråldras såsom en klädnad,

12 och såsom en mantel skall du hopweckla dem, och de skola förwandlas, men du är densamme, och dina år skola icke hafwa någon ände”.

Dessa profetior bewisa, att Messias ar oändligt upphöjd öfwer allting skapadt, emedan hela skapelsen är föränderlig och skall undergå en stor förwandling, men Kristus, Herren och konungen, är oföränderligen densamme. Om denna förwandling i skapelsen, se Upp. 20: 11; kap. 21: 1. 2 Petr. 3: 13. De saliga menniskorna skola af honom undfå en oförgänglig härlighet, och dermed fulländas hans ewiga rike.

13 Men till hwilken af änglarne har han någonsin sagt: ”Sätt dig på min högra sida, till dess jag har lagt dina fiender dig till en fotapall?” Ps. 110: 1.

Kristi upphöjelse på Fadrens högra hand, hwarom Gud i sitt ord så ofta wittnar, är äfwen ett bewis, att han är oändligt upphöjd öfwer alla änglar, ty ett sådant ord har aldrig Gud sagt till någon af de högsta tronänglarne eller något skapadt wäsende. Med denna upphöjelse wisar Gud sin wilja, att alla skola hedra Sonen, såsom de hedra Fadren. Se Joh. 5: 23.

14 Äro de icke alla tjensteandar, som utsändas till tjenst för deras skull, som skola ärfwa frälsning? Ps. 34: 8. 91: 11 f.

Änglarne kallas tjenare, v. 7, och tjensteandar, som efter Herrens wilja tjena dem, som skola ärfwa frälsning. Änglarne tjena dessa icke blott efter utan äfwen före deras omwändelse, och deltaga med innerlig kärlek i menniskoslägtets frälsning, ty det warder glädje i himmelen öfwer en enda syndare, som bättrar sig. Såsom tjenare lyda de den upphöjde Kristus, som regerar på Guds högra hand, och han är derföre Herre och konung öfwer dem alla.

2 Kapitlet.

Kristi lära högre än Moses’ lag. Kristus mer än änglarne. Hans menniskoblifwande och lidande.

Fördenskull böra wi så mycket mer akta på det som wi hafwa hört, att wi icke tilläfwentyrs gå förlorade.

2 Ty om det ordet blef fast, som genom änglar war taladt, och all öfwerträdelse och olydnad har fått sin rättwisa lön, Gal. 3: 19. 5 Mos. 27: 26.

3 huru skola då wi kunna undfly, om wi icke hafwa aktat en sådan frälsning, hwilken, sedan hon först af Herren wardt predikad, har från dem som hafwa hört det kommit bekräftad till oss,

”Fördenskull”, då Kristus står så högt öfwer änglarna, böra wi så mycket mer akta på hwad wi af honom hafwa hört, att wi icke må gå förlorade. Åt Moses gaf Gud sin lag och uppenbarade sitt ord i änglarnas närwaro och under änglarnas tjenst, se 5 Mos. 33: 2. Ap. G. 7: 53. Gal. 3: 19. Änglarnas basunaklang från Sinai war för Israels folk förskräcklig och skulle äfwen bidraga dertill att wisa lagens oeftergifliga rättfärdighet och oundwikliga dom öfwer alla öfwerträdare. Äfwen wid många andra tillfällen sände Gud sitt uppenbarelseord genom änglars budskap, och hwarje ord, som talades genom dessa sändebud, blef fast, så att ingen öfwerträdelse deremot kunde blifwa ostraffad. Men oaktsamhet och olydnad mot evangelium måste wara en wida större synd och förtjena ett wida större straff än olydnad mot lagen, så mycket som Kristus är högre än änglarne. Kristus har i egen person uppenbarat evangelium. Genom evangelium tillbjuder han nåd och salighet. Den som tror på honom, han har ewigt lif; den som icke tror, han är redan dömd, emedan han icke tror på Guds enfödde Sons namn. Apostlarne woro af honom sjelf sända och hade af honom det bestämda uppdrag att förkunna hans ord för menniskorna; och till detta höga kall blefwo de utrustade med hans Ande, så att allt det de i hans namn, på hans wägnar predikat och skrifwit, det är hans eget ord, som en gång skall döma lefwande och döda.

4 då Gud derjemte wittnade genom tecken och under och mångahanda krafter och genom utdelanden af den Helige Ande enligt sin wilja? Ap. G. 2: 22. 2 Kor. 12: 12.

Både genom den Helige Andes utgjutelse och Andens krafter i församlingen samt stora och talrika underwerk gaf Gud wittnesbörd till evangelium; och dessa wittnesbörd fortfara i sin kraft intill denna dag, så att de, som icke wilja tro, äro utan ursäkt.

5 Ty icke war det under änglar han lade den tillkommande werlden, om hwilken wi tala.

6 Men någon har någonstädes betygat och sagt: ”Hwad är en menniska, att du tänker på henne, eller en menniskas son, att du låter dig wårda om honom? Ps. 8: 5 f. 144: 3.

7 Du har låtit honom en liten tid wara mindre än änglarne; med härlighet och ära har du krönt honom och satt honom öfwer dina händers werk.

8 Allt har du lagt under hans fötter.” Ty i det att han underlade honom allt, har han icke lemnat något, som icke är honom underlagdt; men ännu se wi icke allt wara honom underlagdt. Matt. 28: 18.

Huru stor den frälsning är, v. 3, som predikas genom evangelium, bewisar aposteln nu med en profetia, tagen från den 8:de psalmen, som syftar både på Kristus och på hans andeliga kropp, nemligen församlingen, som i honom göres delaktig af Guds natur och upphöjes till en sådan härlighet, att de rättfärdige skola regera med Kristus i den tillkommande werlden, men något sådant herrawälde förlänar Gud icke åt änglarna. Denna psalm handlar om Kristus och församlingen och om det herrawälde och den höga wärdighet, hwartill Gud upphöjer den fallna menniskan genom enfödde Sonen, så att hon blifwer i detta lifwet Guds barn och himmelens arfwinge, och i det tillkommande delaktig af ett ewigt och härligt rike. Det är en underbar nåd, att den store Guden på detta sätt tänker på den ringa och syndiga menniskan, och att Guds Son underkastade sig den djupaste förnedring såsom Menniskoson, för att åstadkomma denna upphöjelse. (V. 7) Kristus blef till en kort tid såsom menniska förnedrad under änglarna, och syntes af Gud och af änglarna öfwergifwen, men blef efter den fullkomliga segren upphöjd till oändlig härlighet, och af denna härlighet skola alla utkorade blifwa delaktige, så att äfwen de blott en liten tid äro i ringhet, men ewig blifwer deras upphöjelse. Profetian omfattar Kristus och hans trogna, såsom en person, nemligen hufwudet och lemmarna, och derföre står det: Du har krönt honom; ty då hufwudet är krönt, då skola ock Kristi lemmar blifwa delaktige af denna ära och härlighet; och i profetians ljus skådade David både Kristi och hans församlings kröning såsom närwarande. (V. 8) Genom skapelsen fick menniskan af Gud herrawälde öfwer denna jorden, och då Gud gaf detta herrawälde, nämnde han äfwen fiskarna i hafwet, foglarna i luften och djuren på marken. Derföre nämnes i psalmens profetia detta herrawälde, och framställes såsom återstäldt i Messias, i hwilken det blifwer högre och fullkomligare, ty då intet är undantaget, utan allt är Kristus underlagdt, äfwen änglar, furstadömen och wäldigheter, så blifwa Guds barn äfwen af detta herrawälde delaktiga. Men äfwen här på denna jorden skall Kristi seger blifwa uppenbarad, och alla land och folk och tungomål skola tjena honom. Riket, magten och wäldet under hela himmelen skall warda gifwet den högstes heliga folk. Dan. 7: 14, 27. Men denna härlighet, som skall warda gifwen åt de troende, är ännu förborgad; alla löften äro föremål för tron. Se 1 Joh. 3: 2. Kol. 3: 3,

9 Men den som en liten tid warit mindre än änglarne, Jesus, se wi för dödens lidandes skull krönt med härlighet och ära, på det att han af Guds nåd skulle smaka döden för alla.

Kristi förnedring och mandomsanammelse skedde, på det att han af Guds nåd och efter Guds rådslut skulle smaka döden för alla. Och derigenom att han genom försoningsdöden och hela tillfyllestgörelsen blef fullkomnad såsom medlare, försonare och ny stamfader för Adams fallna slägte, blef han såsom menniska upphöjd till Herre och konung öfwer den återlösta werlden och öfwer hela skapelsen. Se 2 Kor. 15: 20–28.

10 Ty det höfdes honom, för hwilkens skull allt är och genom hwilken allt är, att, då han förde många barn till härlighet, genom lidanden fullkomna deras frälsningshöfding.

Hela skapelsens ändamål är Guds ära och hans ewiga wälbehag. För hans skull är allting skapadt. Med Guds wishet i frälsningens rådslut i gudomen före werldens begynnelse stämde det öfwerens och höfdes honom att först göra Jesus, Menniskosonen, fullkomnad genom lidanden, och derigenom frälsa den fallna menniskan, så att han för enfödde Sonens skull och genom honom har fört och förer många barn till ewig härlighet. Äfwen i det gamla testamentet war det genom honom och för hans skull alla de blefwo frälste, som trodde på nådens löften. Den förste Adam hade blott behöft att blifwa fullkomnad genom ett lätt lydnadsprof, men Kristus, den siste Adam, måste för att blifwa wår salighetshöfding, wår frälsare, wår härförare, wårt hufwud, wår saliggörare, genomgå de allra swåraste lydnadsprof, lida för wåra synder samt betala en oändlig lösepenning, och derigenom blef han fullkomnad såsom wår öfwersteprest och konung. Till wår Herre och hufwud war han bestämd före werldens begynnelse, och han kunde såsom wårt hufwud och wår löftesmän icke blifwa fullkomnad på annat sätt, än att han fullbordade all rättfärdighet för oss och förwärfwade åt oss förlossning från syndens skuld, syndens wälde, syndens straff och slutligen från syndens inneboende, så att hela hans andeliga lekamen i honom undfår rättfärdiggörelse, fullkomliggörelse och härliggörelse. Se Rom. 8: 30.

11 Ty både den som helgar och de som blifwa helgade äro alla af en, hwarföre han ock icke skämmes att kalla dem bröder,

Kristus och alla troende äro alla af en, de äro af Gud skapade (Kristus är såsom menniska skapad); Adam och Adams slägt hafwa sin tillwaro genom skapelse af Gud. Men icke blott genom den naturliga skapelsen, utan genom ny skapelse i synnerhet, består sådan enhet emellan Kristus och de troende. Kristi uppståndelse war en ny skapelse, en ny födelse, en salighetsuppståndelse, hwarigenom alla troende ingå i ewig härlighet, hwilket är ett werk af Fadren genom enfödde Sonen; och med afseende på denna innerliga förening först i förnedringen och sedan i upphöjelsen, kallar Jesus de menniskor sina bröder, hwilka genom honom blifwa helgade.

12 sägande: ”Jag skall förkunna ditt namn för mina bröder, midt i församlingen skall jag prisa dig”, Ps. 22: 23, 26.

Den 22:dra psalmen är en profetia, i hwilken Messias talar genom David och förkunnar sin förnedring, sina lidanden, sin bön, samt evangelii predikan, på det en församling måtte uppstå som utgör hans brödraskap såsom Guds barn i honom, som är Guds enfödde Son. Då han i denna profetia, som här anföres, kallar dem sina bröder, som blifwa hans församling, så tillkännagifwer han dermed sin andeliga slägtskap med dem; ty de äro alla af en, d. ä. af Gud, v. 11. Kristus är Guds Son, och de som kommit till lif i Kristus, äro i honom födde af Gud. Joh. 1: 13. Blott i denna församling, som har Kristi Ande, blifwer Gud rätteligen prisad, ty blott de, som hafwa hans Ande, kunna tillbedja Gud i anda och sanning.

13 och åter: ”Jag skall sätta min förtröstan på honom”, och åter: ”Se, jag och de barn, som Gud har gifwit mig!” 2 Sam. 22: 3. Ef. 8: 17 f.

Se Es. 8: 17, 18. Äfwen med dessa profetior bewisar aposteln Kristi församlings blodsförwandtskap med honom, emedan Messias kallar alla troende sina barn, som Gud gifwit honom, såsom en lön derför att hans själ arbetat hafwer, se Es. 53: 10, 11, 12. Esaias med sina barn war en profetisk förebild af Kristus och hans andeliga barn. Se Ps. 110: 3. Joh. 1: 12.

14 Då nu barnen hafwa samma kött och blod, blef ock han desslikes deraf delaktig, på det att han genom döden skulle tillintetgöra den som hade döden i sitt wåld, det är djefwulen, Joh. 1: 14. 2 Kor. 15: 26, 54 f.

Till återlösningen war det nödwändigt, att Guds Son blef menniska och delaktig af samma natur, som Adams slägte, på det han måtte kunna försaka, frestas, lida och dö, och derigenom winna seger öfwer synden, döden och djefwulen. Skriften säger oss på många ställen, att menniskan af naturen är syndig och att hon genom synden är i djefwulens wåld, så länge hon icke blifwit befriad genom tron på Guds Son, se Ap. G. 26: 18. Ef. 2: 1, 2. Och Satans herrawälde sträcker sig icke blott till det närwarande lifwet, utan följer med i döden och förer de förtappade till den andra döden, som är ewig. I det Kristus öfwerwann synden och alla djefwulens frestelser och förskräckelser, och denna seger fullbordades genom Kristi död på korset, så blef Jesu försoningsdöd en dom öfwer denna werldens furste. Genom Jesu död har djefwulen förlorat sin rätt till den syndiga menniskan, han kan nu icke åberopa sig, att Gud för sin rättfärdighets skull icke kan förlåta synden, ty Kristus är försoningen för wåra synder. Satan kan icke heller genom synden hålla menniskan i fångenskap, träldom och dödsfruktan, så snart hon blifwer ett Guds barn genom Kristus, och han kan icke winna såsom anklagare emot de troende, ty de hafwa en förswarare hos Fadren. 1 Joh. 2: 1. Satan kan icke heller behålla de utkorade i döden och domen, ty Kristus har öfwerwunnit döden och sjelf utstått dödsdomen för alla. Genom Kristi härliga magt undfå de benådade i uppståndelsen en förklarad lekamen, hwarigenom de äro för ewigt från döden befriade.

15 och på det att han skulle göra alla dem fria, som hela sitt lif igenom af fruktan för döden måste wara trälar; Rom. 8: 15.

Från fruktan för död och dom blifwa Guds barn frigjorda; och icke af fruktan, utan af kärlek wilja de lyda Jesu bud och wandra i sanningen, se Joh. 14: 21. Kärleken utdrifwer räddhågan. 1 Joh. 4: 18.

16 ty änglar tager han sig ju icke an, utan Abrahams säd tager han sig an.

Kristus har icke tagit uppå sig att frälsa de fallna änglarna, utan Adams slägte, derföre måste han hafwa samma kött och blod, som Adams barn hafwa. Och alla, som tro på Kristus, äro Abrahams säd och löftets barn, den andeliga säd, som åt Kristus utlofwas derföre att hans själ arbetat hafwer. Es. 53: 10. Gal. 3: 29.

17 Derföre måste han i allt blifwa lik bröderna, på det att han skulle blifwa barmhertig och en trogen öfwersteprest i Guds tjenst för att försona folkets synder. Ebr. 4: 15. 5: 2.

18 Ty derigenom, att han sjelf har lidit och warit frestad, kan han hjelpa dem som frestas.

Derigenom att Guds Son blef menniska, blef han lik dem, som han kallar bröder, v. 12, i människonaturens alla swagheter, så att han kunde blifwa trött, lida hunger och törst och bedröfwelse och utstå frestelse, qwal och död, men han war utan synd. Derigenom att han sjelf genomgått allt detta, har han jemte sin ewiga kärlek en stor barmhertighet mot menniskorna, emedan han sjelf erfarit frestelser och lidanden och wet huru swårt allt detta är för menniskonaturen. Af barmhertigt medlidande will han hjelpa och genom sin kraft gifwa seger i alla frestelser, och genom sitt försoningslidande har han magt att hjelpa alla som wilja blifwa frälste. Han tillräknar dem sin försoning och tillfyllestgörelse; af sin barmhertighet gör han dem rättfärdiga, och sedan gifwer han dem nåd och kraft att winna seger i alla frestelser och lidanden och att äfwen i döden förtrösta på honom. Det är en outsäglig tröst för Guds barn i all freskelse och i all nöd, att Kristus warit menniska såsom wi; han wet hwad det är att frestas och lida; och af barmhertighet hjelper han de troende i deras frestelser och pröfningar. Han är mägtig i de swaga, han lefwer alltid för att bedja för dem. Ebr. 7: 25.

3 Kapitlet.

Kristus mer än Moses. Warning mot förhärdelse, med åberopande af exempel från Judarnes ökenwanding.

Derföre, I Helige bröder, som ären delaktige i en himmelsk kallelse, akten på wår bekännelses apostel och öfwersteprest. Jesus Kristus,

2 hwilken war trogen mot den som hade gjort honom dertill, såsom ock Moses war i hela hans hus. 4 Mos. 12: 7.

Genom tron på Kristus äro de pånyttfödda menniskorna heliga i honom, och såsom Guds barn äro de inbördes bröder. Den himmelska kallelsen, den från himmeten komna inbjudningen till salighet, utgår genom evangelium till alla, som höra detta budskap, men blott blifwa salige genom denna kallelse, hwilka emottaga den i sina hjertan. Kristus kallas här apostel i ordets högsta betydelse. Apostel betyder sändebud, och Kristus är Guds högsta sändebud till menniskorna, ett sändebud från himmelen till jorden, för att återlösa menniskoslägtet och uppenbara den himmelska sanningen; men han är också för oss menniskor uppfaren till himmelen, och der är han såsom försonare och öfwersteprest wår förswarare hos Fadren. Moses war Guds sändebud, och hans broder Aron war öfwersteprest, så att båda bröderna förenade woro förebilder af det dubbla embete, som här tillegnas Kristus. Likasom Moses war trogen i Guds folks angelägenheter, så har Kristus först och främst sjelf fullgjort försoningswerket i dess helhet, och i alla dem som genom honom blifwa Guds folk, werkar han med sin Ande och sitt ord och bewisar sig i sitt höga embete trogen, till Fadrens wälbehag. Såsom menniska är Kristus af sin himmelske Fader gjord eller skapad och till det trefaldiga medlareembetet insatt, se Ps. 2: 6. Moses war trogen i Herrens hus såsom Guds folks anförare, se 4 Mos. 12: 7. Och deruti war han en förebild af Kristus, som fullgjort och fullgör hela medlareembetet med den fullkomligaste trohet i Guds andeliga hus, som är församlingen. 1 Petr. 2: 5.

3 Ty denne har blifwit aktad wärd så mycket större ära än Moses, som den, hwilken har byggt ett hus, har större beder än sjelfwa huset.

Moses war genom Guds kallelse en medlare mellan Gud och Israels folk, men emedan han war blott menniska, så war han endast en del af sjelfwa huset, och fastän han war satt öfwer Guds hus, så war han det blott såsom tjenare öfwer tjenstefolket, Matt. 24: 45, men det war Guds Son, den utlofwade medlaren, som byggde huset och är husets Herre. Med huset menas Guds församling både i det gamla och i det nya testamentet. Det war Guds Son, som uppenbarade sig såsom Herren (Jehova) äfwen i gamla testamentet, det war han som byggde huset, han som kallade Israel och förde detta folk utur Egypten genom hafwet och öknen in i Kanaans land och gjorde Sion till en förebild af Messias’ rike på jorden och i himmelen.

4 Ty hwarje hus bygges af någon, men Gud är den som har byggt allt.

Kristus är efter den menskliga naturen före sin upphöjelse till härligheten mindre än Fadren; ty han sade: min Fader är större än jag, och i så måtto är Gud såsom Fader den, som har byggt allt, icke blott i allmagtens, utan äfwen i nådens rike. Det är han som har uppbyggt både skapelsens och i synnerhet nåderikets stora hus genom Sonen.

5 Och Moses war wäl trogen i hela hans hus såsom tjenare för att wittna om det som skulle talas,

Allt det Gud gjorde med Israels folk, och hela den levitiska gudstjensten wittnade om det som tillkommande war, nemligen om Messias’ werk och rike, hwarom i tidens fullbordan genom Sonen skulle warda förkunnadt, 5 Mos. 18: 15, 18, och häruti war Moses en trogen tjenare.

6 men Kristus såsom Son öfwer hans hus; och hans hus äro wi, om wi annars hålla hoppets frimodighet och berömmelse fast intill änden. 2 Kor. 3: 16. 1 Tim. 3: 15. Matt. 24: 13.

Kristus såsom Guds Son har genom hela medlarekallet så wäl i det gamla som i det nya testamentet bewisat sig trogen, så att han äfwen derigenom står oändligt upphöjd öfwer Moses, emedan Kristus är Son och Moses war blott tjenare. Det hus, som uppbygges genom enfödde Sonen, är den församling af troende, som han frälst och frälsar, samlar och förer till den ewiga härligheten, om hwilken skriften säger: Se, Guds tabernakel bland menniskorna. Till detta Guds hus, till Guds saliga husfolk höra wi, om wi hafwa Kristi Ande och blifwa faste i tron intill änden. Tron innebär förtröstan och ett saligt hopp äfwen under pröfningar och lidanden.

7 Derföre, såsom den Helige Ande säger: ”I dag, om I hören hans röst, Ps. 95: 8 f.

8 så förhärden icke edra hjertan, såsom wid förbittringen^[1] på frestelsedagen i öknen. 2 Mos. 17: 1 f. 4 Mos. 14: 22 f. 20: 13. 5 Mos. 33: 8.

Derföre, emedan wi hafwa en sådan medlare och öfwersteprest, som är så trogen och trofast, är det också nödwändigt, att wi se till, att ingen affaller från lefwande Guden. Samma warning, som den Helige Ande gaf i gamla förbundet, Ps. 95: 7, 8, gäller ännu och har nu en förökad kraft, ty den som förhärdar sig emot evangelium, försyndar sig swårare, än de som förhärdade sina hjertan wid Meriba, på frestelsedagen, se 2 Mos. 17: 2, 7. Meriba betyder förbitttingsställe, och detta namn är ett wittnesbörd om Israeliternas hårdhet och motstånd emot Moses och emot Gud sjelf.

9 hwarest edra fäder frestade mig; de pröfwade mig och sågo mina werk i fyratio år,

Icke blott wid Meriba, utan på andra ställen frestade Israeliterna Herren Gud och liksom stälde honom på prof, huru långt hans godhet och tålamod sträckte sig, fastän de sågo hans stora under i fyratio år under wandringen i öknen.

10 hwarföre jag wardt förtörnad på det slägtet och sade: Alltid fara de wilse med sitt hjerta; men de kände icke mina wägar,

Fastän Gud uppenbarade sin wrede öfwer detta folks affall wid många tillfällen, wille de likwäl icke akta på hans wägar och lyda hans ord.

11 såsom jag ock swor i min wrede: de skola icke inkomma i min hwila”.

Genom olydnaden ådrogo de sig Guds wrede och bestämda dom, att de icke skulle få komma in i Kanaans land, som war den timliga ro, i hwilken de skulle få hwila efter wandringen, och denna hwila afbildade den himmelska sabbatshwila, som är utlofwad åt Guds folk.

12 Sen till, mina bröder, att icke tilläfwentyrs hos någon bland eder finnes ett ondt otroshjerta, så att han affaller från den lefwande Guden, Ebr. 12: 15.

De Israeliter, som afföllo från Gud och för sin otros och olydnads skull föllo så, att de icke fingo inkomma i Kanaans land, böra lända oss till warning, på det wi icke med ett ondt och otroget hjerta affalla från Kristus, som är den uppenbarade lefwande Guden, och gå miste om arfwedelen i himmelen.

13 utan förmanen hwarandra alla dagar, så länge det heter ”i dag”, på det att ingen af eder må warda förhärdad genom syndens bedrägeri;

Kristna böra icke blott förehålla sig sjelfwa denna förmaning, utan också förmana och uppmuntra hwarandra till tro och trofasthet mot den trofaste medlaren, och detta bör ske hwarje dag, ty hela nådens tid består af ett beständigt: i dag, och så länge det ännu heter i dag, är nådens dörr för syndare öppen; och de som wandra på nådens wäg, böra hwarje dag så kämpa, waka och bedja, som om det wore lifstidens sista dag. — Synden är förförande, den förblindar förståndet, och den förhärdar hjertat.

14 ty wi hafwa blifwit delaktiga af Kristus, om wi annars hålla wår första tillförsigt fast intill änden.

Delaktigheten i Kristus, wår andel i hans lif och hans arf, beror derpå, att wi behålla wår tillförsigt fast intill änden.

15 När det säges: ”I dag, om I hören hans röst, så förhärden icke edra hjertan, såsom wid förbittringen”,

Så länge det heter i dag, så länge nådens tid warar, är det nödwändigt att gifwa akt på Guds ords röst, Guds Andes nådewerkningar, samwetets warningar, Herrens skickelser, och icke förhärda hjertat, såsom Israels folk, v. 8.

16 hwilka woro då de som, när de hade hört, dock wäckte förbittringen? War det icke alla de som hade utgått från Egypten under Moses?

17 Och på hwilka war det han wardt förtörnad i fyratio år? War det icke på dem som hade syndat, hwilkas kroppar föllo i öknen?

18 Och hwilka angick det som han swor, att de icke skulle inkomma i hans hwila, om icke dem som hade warit ohörsamma?

19 Och wi se, att de icke kunde inkomma för otros skull.

Fastän alla desse hade blifwit förda utur Egypten genom Moses, så fingo de dock erfara Guds wrede öfwer otron och synden den ena gången efter den andra under wandringen genom öknen, och fingo icke ingå i Kanaans land. Detta är skrifwet oss till warning, ty fastän wi äro återlöste och äfwen om wi hafwa genom sann bättring och tro blifwit förde utur syndens Egypten in i nådens rike, så komma wi dock icke in i det himmelska Kanaan, om wi icke blifwa beståndande i tron intill andan.

4 Kapitlet.

Guds sabbatshwila. Maning till ståndaktighet och frimodighet.

Låtom oss derföre, då ett löfte står qwar att inkomma i hans hwila, frukta, att någon bland eder må befinnas hafwa blifwit tillbaka.

För oss är det ännu möjligt, ja, wi äro dertill kallade att ingå i den himmelska sabbatsro, som här står åter för Guds folk, men många stå kallelsen emot, och många träda tillbaka sedan de hafwa emottagit kallelsen. Derföre förmanar aposteln hwar och en af oss, att wi med helig fruktan skola fara efter det som är framföre och skynda med allwar till det saliga målet, att ingen af oss må blifwa efter.

2 Ty wi hafwa fått det glada budskapet så wäl som de, men dem gagnade icke det ord de hade hört, emedan det icke hade genom tron blifwit införlifwadt med dem som hade hört det.

Likasom lekamlig spis icke gagnar, utan att den förtäres och sammanmänges med kroppen, lika litet gagnar evangelium, der det icke med tro emottages. Kanaans land war utlofwadt såsom ett fridfullt hem och en lycklig arfwedel åt Israels folk; men de fleste som utgingo från Egypten, blefwo icke delaktige i denna arfwedel. Så tillbjudes den himmelska arfwedelen åt oss alla, och genom dopet äro wi utförde utur den syndiga werldens Egypten, men detta hjelper icke till saligheten för dem, som icke sätta tro till ordet och som icke lyda det.

3 Ty wi, som tro, få inkomma i hwilan, efter hwad han har sagt: ”Såsom jag swor i min wrede: de skola icke inkomma i min hwila”, då likwäl werken woro fullbordade allt ifrån werldens grundläggning. Ebr. 3: 11.

Det är en bestämd försäkran i Guds ord, att de som tro på Herren Jesus, de skola blifwa salige, och detta följer äfwen af Herrens högtidliga försäkran eller ed, att blott de otrogna icke skola inkomma i hans sabbatsro. Detta löfte i den 95:te psalmen gifwer Gud, fastän hans werk woro fullbordade och hans sabbatsro började wid denna närwarande skapelsens fullbordan; och häraf följer således att detta löfte syftar på en annan sabbatsro, än den, som tillhör Guds folk här på jorden; således en annan hwila, än den, som utlofwades åt Israels folk i Kanaans land, hwilken war blott en swag förebild af Guds barns oförgängliga arfwedel och saliga sabbatsro.

4 Ty han har någonstädes sagt om den sjunde dagen så: ”Och Gud hwilade på den sjunde dagen från alla sina werk”, 1 Mos. 2: 2.

5 och åter här: ”De skola icke inkomma i min hwila”.

Gud har icke upphört att skapa och werka, ty Kristus säger: min Fader werkar intill nu, Joh. 5: 17, utan detta hwilande betyder, att den jordiska skapelsen war så wida fulländad, att Gud wille upphöra med allmagtens skapelse, på det nådens skapelse måtte i stillhet framskrida och blifwa fullbordad. Nåderikets stilla skapelse är en Guds sabbat och en sabbat för de troende, men ännu återstår löftet, att de som tro skola inkomma i Guds hwila, v. 3, och detta bewisas deraf, att en så lång tid efter skapelsens sabbat ännu talas om en rolighet, i hwilken de otrogne icke skola ingå.

6 Emedan det således står qwar, att några inkomma dit, och de som först fingo det glada budskapet icke kommo derin för sin otros skull,

7 så bestämmer han åter en wiss dag, sägande: ”i dag”, genom David så långt derefter, såsom förut är sagdt: ”I dag, om I hören hans röst, så förhärden icke edra hjertan”. Ebr. 3: 7, 15, 19.

8 Ty om Josua hade fört dem till hwilan, skulle han icke hafwa talat om en annan dag derefter.

9 Således står en sabbatsro åter för Guds folk.

Således, emedan det förestår, att somliga skola inkomma i denna sabbatsro, och de fleste, som woro utgångne af Egypten, icke inkommo i Kanaans land, så bestämde Gud åter en nådetid, nemligen det ordet: i dag, medelst profetian i den 95 ps. Skapelsens sabbat angick menniskoslägtet mera allmänt, samt åsyftade hela nådesinrättningen på jorden. Israels hwila i Kanaans land började under Josua, men blef ingen fullkomlig hwila. Derpå talar Guds Ande genom David om en annan hwila med en ny uppmaning, att de icke måtte förhärda sina hjertan. Denna förmaning blef gifwen fyra hundra år efter Moses’ och Josuas tid. Häraf är klart, att Guds Ande i denna psalm syftade på en annan tid och en annan sabbatsro än Israels ingång i Kanaans land. Den hwila eller sabbatsro, som utlofwas i denna profetia, är nådens himmelrike i hela det nya testamentet, men i synnerhet Kristi rikes segertid på jorden och den ewiga sabbaten i himmelen.

10 Ty den som har kommit in i hans hwila, han har ock fått hwila från sina werk, likasom Gud från sina.

Här bewisar aposteln att Guds hwila, som ar utlofwad åt hans folk, måste betyda någonting mera och mycket högre än Israels ingång i Kanaan, ty de fingo der ingen rätt hwila eller frid, som kunde jemföras med Guds sabbat. Blott den, som kommit till Guds sabbatsro, har ostörd frid och salighet. Efter denna sabbatsro böra wi trakta. Blott i Gud finnes rätt hwila för menniskan, som är skapad efter Guds beläte och bestämd till ewig gemenskap med Gud i härlighetens rike.

11 Så winnläggom oss nu att inkomma i den hwilan, på det att ingen må förfalla till samma exempel af otro.

Apostelns kraftiga warning, v. 1, förstärkes nu ytterligare dermed, att om wi icke lyda evangelii ord och derigenom blifwa frälste, så föranleder just detta ord wår förhärdelse och så mycket swårare dom, ty om Guds ord icke blifwer för oss en lifslukt till lif, så blifwer det för oss en dödslukt till död, såsom det gick med Israels folk i öknen för deras otros skull.

12 Ty Guds ord är lefwande och kraftigt och skarpare än något tweeggadt swärd och går igenom, till dess det åtskiljer själ och ande, leder och märg, och är en domare öfwer hjertats uppsåt och tankar. 1 Petr. 1: 23. Es. 49: 2.

Otron är så mycket straffwärdare, och de obotfärdigas dom blifwer så mycket förskräckligare, som Guds ord i evangelium är lefwande och kraftigt och uppenbarar sin kraft på menniskans själ, så att de som icke wilja lyda sanningen och tro och blifwa frälste, de kunna icke undwika att förhärda sig emot Guds ord, och derigenom blifwer deras andeliga död fullbordad. Guds ord är Kristi kraft, ljusflödet från rättfärdighetens sol, med wärme och lifskraft; det åstadkommer en skiljning i menniskans innersta och sönderskär och lägger i ljuset hjertats uppsåt och tankar, det åtskiljer själ och ande, det naturliga och andeliga från hwartannat, det åtskiljer leder och märg, det skiljer ljus och mörker ifrån hwartannat, ty märg afbildar det andeliga, som Gud hos menniskan genom skapelsen har nedlagt, såsom samwetet m. m., men leder betyder den yttre menniskan, hwaruti den inre bor, samt hennes sammanhang med werlden. Guds ord är den rätte domaren öfwer naturens och andens werkningar. I det skrifna ordet är Kristus, det personliga ordet, Joh. 1: 1. Den om icke will blifwa en ny menniska, brinnande i anden (såsom märgen är ett tändbart ljusämne), den blifwer hård, såsom torra märglösa ben.

13 Och intet skapadt är osynligt inför honom, utan allt är blottadt och uppenbart för hans ögon, hos hwilken wi hafwa att göra räkenskap.

Aposteln anför här en ny orsak, hwarföre wi böra frukta att försumma löftet, v. 1. Wi hafwa att göra med Herren, som ser allting; ingenting är osynligt för honom. Det är för honom wi alla skola göra räkenskap.

14 Då wi således hafwa en stor öfwersteprest, som har genomfarit himlarna, Jesus, Guds Son, så låtom oss hålla fast wid bekännelsen. Ebr. 3: 1. 7: 26 9: 11, 24. 10: 23.

Se kap. 2: 17. Eftersom Kristus, wår öfwersteprest, är ingången med sitt försoningsblod i det allraheligaste i himmelen och är upphöjd såsom menniska på härlighetens tron, så låtom oss både frukta försummelsen, v. 1, och med trons frimodighet och ståndaktighet hålla fast wid bekännelsen, ty han will gifwa oss nåd och kraft emot menniskofruktan och alla andra frestelser. Här börjar nu aposteln att för oss framställa Herren Jesus i hans öfwerstepresterliga embete, som förut antyddes, kap. 2: 17.

15 Ty wi hafwa icke en öfwersteprest, som ej kan hafwa medlidande med wåra swagheter, utan en som warit frestad i allting, likasom wi, dock utan synd. Ebr. 2: 17. 5: 2.

Emedan wår frälsare sjelf i sin menskliga natur kunde frestas af djefwulen och känna trötthet och swaghet, sorg och bedröfwelse, hunger och törst, samt lida och dö, derföre kan han äfwen af egen erfarenhet, så wäl som af sin ewiga kärlek hafwa medlidande med oss, i all wår swaghet; ty fastän han sjelf ingen synd hade, så har han erfarit hwad det är att frestas och att lida. Han hade alldeles ingen synd i sin natur, han war fullkomligt fri från hwarje syndig böjelse, men af frestaren blef han anfallen med wida swårare frestelser, än någon menniska erfarit. Så mycket mera will han warkunna sig öfwer Guds barn i deras frestelser, emedan de i sitt inre plågas tillika af en förderfwad natur, Ps. 103: 14.

16 Derföre, låtom oss med frimodighet framgå till nådens tron, att wi må få barmhertighet och finna nåd till hjelp i rätt tid. Ebr. 10: 19 f.

Emedan wi hafwa en sådan trogen, kärleksrik och barmhertig öfwersteprest, som af erfarenhet känner all wår nöd och swaghet, och som nu är upphöjd i härligheten, så hafwa wi all orsak att med att frimodighet nalkas honom med bön och åkallan, ty hans tron är en nådens tron, ja han sjelf är nådastolen (Ebr. 9: 5) öfwer förbundets ark, som betäcker den anklagande lagen, borttager wår syndaskuld och gör oss till Guds förbundsfolk. Wi få af honom barmhertighet, nåd och hjelp, då wi söka den, ehwad nåd och hjelp wi behöfwa, se Ps. 32: 6. Ps. 102: 14. Han har lofwat: den som kommer till mig, skall jag sannerligen icke kasta ut.

5 Kapitlet.

Kristus en rätt öfwersteprest, efter Melkisedeks sätt.

Ty hwar och en öfwersteprest tages bland menniskor och tillsättes för menniskor i de ting, som röra Gud, för att frambära gåfwor och offer för synder,

2 såsom en som kan hafwa undseende med de okunniga och wilsefarande, emedan han ock sjelf är behäftad med swaghet Ebr. 2: 17 f. 4: 15.

Det gamla testamentets prestembete syftade på Kristus, och embetets hufwudsak bestod i offrandet. Till öfwersteprest uttogs en man af Arons slägt, och medelst offren stod han likasom en medlare emellan Gud och folket. Kraften af detta embete berodde på Guds befallningar och löften, hwilka alla hwilade på Kristus, såsom på den tillkommande öfwerstepresten, som skulle offra sig sjelf för werldens synder och i kraft af detta sitt försoningsoffer blifwa wår förswarare och medlare. Öfwerstepresten i gamla testamentet kunde hafwa medlidande med de wilsefarande, emedan han sjelf war en swag menniska. Kristus hade ingen sådan swaghet som war syndig, men hade för öfrigt wår natur och utstod frestelsen och lidanden, och derföre, så wäl som af sin ewiga kärlek, warkunnar han sig öfwer oss i wåra swagheter och lidanden. Se kap. 4: 15.

3 och för dennas skull måste, likasom för folket så ock för sig sjelf, offra för synder. 3 Mos. 4: 3. 9: 7. Ebr. 7: 27. 9: 7.

Att öfwerstepresten i gamla förbundet äfwen måste offra för sig sjelf war ett bewis och för honom en påminnelse derom, att han sjelf war swag och syndig, och detta bidrog att göra honom warkunsam mot andra.

4 Och ingen tager sig sjelf den hedern, utan den som kallas af Gud, likasom Aron. 2 Mos. 28: 1.

5 Så har icke heller Kristus gjort sig sjelf härlig, att han skulle blifwa öfwersteprest, utan den som sade till honom: ”Du är min son; i dag har jag födt dig”. Ps. 2: 7.

Ingen kunde taga sig sjelf den hedern att wara öfwersteprest. Aron blef af Gud utwald dertill, och likaså war det Gud som bestämde, hwilken af hans söner och efterkommande skulle hafwa detta embete. Då Kora wille sjelf göra sig till öfwersteprest, så öppnade sig jorden och uppslukade honom och hans parti. Då i senare tider menniskor upphöjde sig sjelfwa, så woro de icke rätte öfwersteprester. Den himmelske öfwerstepresten Kristus har icke upphöjt sig sjelf, utan Fadren har upphöjt och insatt honom, då han sade: Du är min Son, i dag hafwer jag födt dig. Äska af mig, så will jag gifwa dig hedningarna till arf och werldens ändar till egendom, se Ps. 2. Joh. 8: 54.

6 Såsom han ock säger på ett annat ställe: ”Du är en prest till ewig tid efter Melkisedeks sätt”. Ps. 110: 4. 1 Mos. 14: 18.

Sätt, d. ä. ordning. Att Fadren har insatt Kristus till öfwersteprest och konung, bewisas äfwen af profetian i Ps. 110, som handlar om Messias, om hans upphöjelse på Guds högra hand, om hans rike, hans seger, hans embeten och om hans andra tillkommelse i härlighet. Men då i denna profetia icke Aron, utan Melkisedek nämnes såsom förebild af Kristus, så antydes dermed, att Kristus är både öfwersteprest och konung, ty Melkisedek war Guds, den högstes, prest och tillika konung i Salem. I samma profetiska psalm omtalas äfwen, att Messias genom sitt lidande skulle blifwa upphöjd till denna härlighet.

7 Och då han under sitt kötts dagar med starkt rop och tårar hade framburit böner och åkallan till den, som kunde frälsa honom från döden, och blifwit bönhörd för sin gudsfruktans skull, Matt. 27: 46, 50. Mark. 14: 33 f. Luk. 23: 46. Joh. 12: 27. 17: 1 f.

Under sitt kötts dagar, nemligen i förnedringstillståndet här på jorden, har Kristus framburit böner och åkallan med starkt rop och tårar. Detta skedde icke blott i Getsemane och på korset, då han har wår syndaskuld och smakade för oss både den lekamliga och den ewiga dödens ångest och qwal, utan hela hans lifstid war uppfyld af bön till den himmelske Fadren, såsom wi läsa i många af psalmerna, hwilka till en stor del innehålla wår frälsares böner, såsom Ps. 22: Min Gud! min Gud! hwi hafwer du öfwergifwit mig? — Min Gud! om dagen ropar jag, då swarar du intet, och om natten tiger jag ock intet. — Och Ps. 69: Gud, hjelp mig! ty watten går allt intill min själ — jag hafwer ropat mig trött, min hals är hes, m. m. Således ropade Jesus ofta med innerlig bön. Fastän ropet icke hördes för menniskor, så war det dock ett starkt rop inför Gud, som äfwen hörde huru Moses i sitt hjerta ropade, fastän intet ljud gick öfwer hans läppar, 2 Mos. 14: 15. Wi läsa på flera ställen om Jesu bön i stilla ensamhet dag och natt, se Luk. 11: 1. Matt. 14: 23. Men i synnerhet blefwo dessa bönerop starka i örtagården och på korset, och Jesu tårar omtalas på flera ställen, Luk. 19: 41. Joh. 11: 35. Guds wrede, lagens förbannelse, dödens och helwetets ångest och qwal för wåra synders skull lågo uppå honom. Under alla dessa oändliga lidanden uppstego hans hjertas starka bönerop till Fadren och åtföljdes i Getsemane af tårar och blodiga swettdroppar, och sedan på korset af flödande blod från många sår efter hudflängningen, törnekronan och spikarne i händer och fötter. Sålunda fullgjorde han sitt öfwerstepresterliga embete med offer och bön, och detta gör han ännu, ty han lefwer alltid för att bedja för dem, som genom honom komma till Gud, kap. 7: 25. Kristus Wann således icke sin härliga seger genom anwändande af sin egen gudoms magt, såsom enfödde Sonen, utan han afklädde sig den och öfwerlemnade sig i allt åt den himmelske Fadrens wilja, se Fil. 2: 7. Han gjorde sina underwerk genom bön till Fadren, Joh. 11: 41, och han wann seger i lidandet och i döden genom den I fullkomliga lydnadens bönerop och tårar. En swag förebild häraf war Jakob, som segrade då han brottades med Gud, han kämpade med ängeln och wann, ty han grät och bad honom, Os. 12: 4.

8 lärde han, fastän han war Son, lydnad af det som han led,

Kristi lydnad war fullkomlig allt ifrån hans spädaste barndom, men lydnadens allra swåraste prof genomgick han i sina lidanden, och genom hans tålamod och försakelse deruti bewisade sig lydnadens högsta fullkomlighet. Såsom menniska behöfde äfwen han att af Fadren få kraft till denna lydnad. Ängeln, som syntes i örtagården och styrkte Herren Jesus, gaf honom blott uppmuntran och kraft till mera bön, men det war Jesus allena som utkämpade hela den swåra kampen mot syndens, dödens och helwetets magt; i denna kamp stod han inför Gud icke såsom den älskade Sonen, utan såsom det enda syndoffret i allas ställe, 2 Kor. 5: 21.

9 och då han wardt fullkomnad, blef han för alla dem som lyda honom en orsak till ewig frälsning,

Det är swårare att lyda i lidandet än i görandet, och det war i synnerhet genom lydnaden i lidandet, som Kristus blef fullkomnad såsom wår försonare och medlare. På honom, som härdat ut i oändligt djupa lidanden kunna wi med fullkomlig tillförsigt förtrösta, att han will hjelpa oss och är trofast i sina löften, lika wisst som denna lydnad och detta offer af oändeligt wärde är en tillräcklig försoning för hela wår syndaskuld.

10 af Gud kallad en öfwersteprest efter Melkisedeks sätt.

Här upptager aposteln den förut anförda förebilden, v. 6, för att ännu tydligare framställa Kristi öfwerstepresterliga och konungsliga embeten. Kallad eller benämnd af Gud en öfwersteprest i Davids anförda ord i v. 6.

11 Härom hafwa wi mycket att säga, och sådant som är swårt att med ord förklara, emedan I hafwen blifwit så tröge till att höra.

Härom, nemligen om Kristi konungsliga prestadöme, såsom det hade blifwit förebildadt i Melkisedek. De hade förr haft en mera öfwad hörsel för sanningens röst. Försummelse i bruket af Guds ord och fruktan för lidandet afmattar tron och förslöar själens hörsel.

12 Ty fastän I för tidens skull till och med haden bort wara lärare, hafwen I åter behof af att man lärer eder de allra första grunderna af Guds utsagor och behöfwen mjölk och icke stadig mat. 2 Kor. 3: 1 f.

Fastän I, som förut warit Judar, alltid haft Guds ord, nemligen det gamla testamentets skrifter, så att alla dess löften, förebilder och profetior äro eder wäl bekanta, och I borden deruti kunna gifwa underwisning åt hedningarna, så ären I dock ännu i ett sådant andeligt barndomstillstånd, att man måste underwisa eder i de första grunderna af salighetsläran, likasom man åt ett litet barn måste gifwa mjölk, och icke stadig mat. Detta gäller också om en stor del af wår tids kristna, som från barndomen haft tillfälle att inhemta salighetens kunskap, men ändå i mannaåldern, ja till och med i ålderdomen äro i en bedröflig andelig okunnighet.

13 ty hwar och en som får mjölk är oerfaren i rättfärdighetens ord, ty han är ett barn. 2 Kor. 14: 20.

14 Men dem som äro fullkomliga tillkommer den stadiga maten, dem som hafwa sina sinnen genom wanan öfwade till att skilja mellan godt och ondt.

Evangelium såsom rättfärdighetens ord är hufwudsaken af Guds uppenbarelse, De andeliga barnen, fastän de hafwa lif i Kristus genom tro på honom, kunna likwäl hafwa många och stora brister i kunskap, erfarenhet och kraft, så att de ånyo behöfwa underwisas i de allra första grunderna af Guds ord, för att komma till allt mera ljus och stadfästelse samt till rätt öfning att urskilja och bedöma sanning och willfarelse, ljus och mörker, godt och ondt. Till en sådan fullkomligare underwisning för de fullkomliga eller mera erfarna öfwergår aposteln i det följande.

6 Kapitlet.

Faran af affall. Tillförlitligheten af Guds löfte.

Låtom oss derföre lemna de första grunderna af Kristi lära och fortgå till fullkomligheten och icke åter lägga grund med bättring från döda gerningar och med tro på Gud,

2 med lära om dop och händers påläggning, om de dödas uppståndelse och en ewig dom.

3 Och detta skola wi göra, om Gud så tillstädjer.

Emedan det enligt kap. 5: 12—14 hörer till det andeliga barndomstillståndet att stanna wid kristendomskunskapens första grunder, derföre will aposteln härefter handla om sådana sanningar, som föra till mera mogenhet och fullkomlighet i andeligt förstånd. Han will icke på nytt börja att lägga grund med bättring, sinnesändring o. s. w. Döda gerningar är menniskans hela tillstånd före omwändelsen, ty så länge hon är andeligen död, finnes icke heller i någon af hennes gerningar Andens lif; tron och kärleken fattas. Bättring eller sinnesändring, så att sinnet wändes om ifrån synden, innebär ånger och tro. Derpå följde döpelsen i församlingens första tider, såsom ännu sker, då hedningar omwändas till kristendomen. Och både före och efter döpelsen meddelades lärdom etter underwisning i salighetsläran, och wid dopet brukades händernas påläggande. Derwid meddelades den Helige Andes gåfwa på ett underbart, synligt sätt bland de första kristna. Ap. G. 8: 17, 18. De dödas uppståndelse och den ewiga domen eller ewighetsdomen hörde äfwen till kristendomens första grundläror.

4 Ty dem som en gång hafwa blifwit upplysta och smakat den himmelska gåfwan och blifwit delaktiga af den Helige Ande Matt. 12: 31, 45. 1 Joh. 5: 16. Ebr. 10: 26, 29.

5 och smakat det goda Guds ord och den tillkommande werldens krafter,

6 men sedan hafwa affallit, dem är det omöjligt att åter förnya till bättring, då de för sig på nytt korsfästa och bespotta Guds Son. 2 Petr. 2: 20.

Här wisar aposteln, hwarföre det är nödwändigt att framlägga de sanningar, som leda till fullkomligheten, v. 1, emedan det med beständig framställning af blotta begynnelsegrunderna ändå icke är möjligt att återföra till bättring sådana affälliga, som här omtalas, och emedan dessa högre sanningar äro nödwändiga för att befrämja tillwäxten i nåden, på det sådant affall icke måtte ske; ty der ingen tillwäxt är, der är aftyning och återgång till andelig död. Upplysningen nämnes här först: sjelfwa dopet kallades hos de första kristna upplysningens bad, såwäl som den nya födelsens bad, emedan ljus och lif äro i Andens gåfwa förenade. I den heliga nattwarden få de troende äfwen lekamligen smaka den himmelska gåfwan, men här menas den inre djupare erfarenheten af evangelii kraft och Jesu närwarelse med nådens och sanningens fullhet. Bland de första kristna war den Helige Ande werksam äfwen med underbara gåfwor, såsom gåfwan att göra sjuka helbregda, att tala med tungomål m. m. Smakandet af det goda Guds ord och den tillkommande werldens krafter (v. 5) syftar på en högre andelig erfarenhet.

Då sådana erfarna kristna affalla ifrån Kristus, så förklara de dermed, att de icke tro på honom såsom Guds Son, werldens frälsare; de göra honom då till en bedragare och instämma således i korsfästelseropet, de bespotta och försmäda honom, och detta är en ny korsfästelse. De, som göra ett sådant affall, kunna icke förnyas till bättring, ty på dem har Guds ord förlorat sin saliggörande kraft, deras hjertan äro tillslutna för Guds Ande, så att de icke ännu en gång kunna öppnas. Men då aposteln säger: dem är det omöjligt att åter förnya till bättring (eller sinnesändring), så är detta ett kraftigt trösteord för bekymrade själar, som frukta att de äro sådane affällige, att de icke kunna frälsas; ty just deras bekymmer är ett bewis, att de icke gjort ett sådant fall. Sådant bekymmer är ett bewis, att Guds Ande hos dem werkar, men detta wore icke möjligt, om de hörde till sådana bespottande affällingar, som aposteln här omtalar.

7 Ty den jord, som har druckit det regn, som ofta faller derpå, och som framalstrar tjenliga wäxter åt dem, för hwilkas skull hon ock brukas, blir delaktig af wälsignelse från Gud;

8 men bär hon törnen och tistlar, är hon oduglig och nära förbannelse, och hennes slut blifwer att brännas.

Aposteln upplyser föregående ord genom en lärorik liknelse. Likasom samma regn och samma solljus frambringar olika wäxter på olika jordmån, så framkomma olika frukter af Guds ord i olika menniskohjertan; det åstadkommer omwändelse och salighet, eller ock förhärdelse och förtappelse. Då Guds ords utsäde faller i god jord och bär god frukt, så undfår hwarje sådant hjerta ytterligare wälsignelse af Herren, men då detta utsäde faller i sådan jord, som bär törne och tistel, nemligen affall och bespottelse, v. 6, så följer deraf förbannelse eller förkastelse ifrån Herren. Törne och tistel äro på marken fortfarande tecken till den förbannelse, som Gud efter syndafallet uttalade öfwer jorden, se 1 Mos. 3: 18. Apostelns liknelse syftat på Es. 5: 2–25. Men förbränningen af en sådan ofruktbar jord har till ändamål att utrota tistel och törne och om möjligt göra jorden fruktbärande. En sådan werkan följer stundom på de straffdomar, som Gud låter öfwergå de ogudaktiga här i tiden. Om detta ställe, se kap. 10: 26—29. Matt. 13: 41, 42.

9 Men wi tillförse oss om eder, I äskade, hwad bättre är och till frälsning hörer, om wi ock så tala.

Här tillägger aposteln för de upprigtiga och samwetsömma själarna en ljuflig hugswalelse, hemtad från Guds ewiga rättfärdighet och kärlek, och han lärer oss härmed, att alla warningar, som kristna gifwa åt hwarandra inbördes, och allt hwad man talar och gör, måste ske i kärleken — och kärleken hoppas allting.

10 Ty Gud är icke orättwis, så att han skulle förgäta edert werk och den kärlek I hafwen wisat hans namn, då I tjenaden de heliga och ännu tjenen dem. Matt. 10: 42. 25: 40. Mark. 9: 41. Joh. 13: 20.

Allt hwad Gud gör mot sina troende barn är idel nåd, men i afseende på Kristi förtjenst är det rättwisa, se 1 Joh. 1: 9. De troendes gerningar och arbete i kärleken äro frukter af Kristi Ande i dem, det är Kristi werk; och Gud skulle wara orättwis mot sin Son, om han glömde dessa gerningar, som wittna om Kristi Ande, se Rom. 8: 9, 13, 14. Här bewisas också på ett tröstande sätt, att då de troende tjena Guds församling, så är det ett arbete för hans namns skull, och det har med sig en nådelön för Kristi skull.

11 Men wi önska, att hwar och en af eder må wisa samma ifwer för hoppets fullwisshet intill änden,

12 så att I icke blifwen tröga, utan warden deras efterföljare, som genom tro och tålamod få ärfwa löftena.

Just för att warna och förwara dessa troende mot den stora faran, har aposteln framstält affallets förskräckliga wådlighet, på det de måtte beflita sig att i tron fasthålla salighetens hopp intill änden. Blott genom ståndaktighet intill änden är det möjligt att undfå den utlofwade himmelska arfwedelen, och dem, som redan hafwa wunnit eller nu rätt eftersträfwa detta mål, böra wi med all flit efterfölja. I tron måste finnas långmodighet, tålamod och framhärdande ståndaktighet.

13 Ty då Gud gaf löftet åt Abraham, enär han icke hade någon större att swärja wid, swor han wid sig sjelf 1 Mos. 22: 16. Ps. 105: 8 f.

14 och sade: ”Sannerligen, jag skall rikligen wälsigna dig och rikligen föröka dig”, 1 Mos. 22: 17.

15 och sålunda fick han, efter tålig förbidan, det som war lofwadt.

Wredens dom bekräftades äfwen med en ed, se kap. 3: 11. 4 Mos. 14: 21–23. Men nådens löften äro bekräftade med en ännu högre och högtidligare ed wid Guds eget wäsende, se 1 Mos. 22: 16, 17. Detta löfte till Abraham innefattade hela återlösningen och frälsningen. I löftet till Abraham förenades såsom uti ett lefwande helt, ett fullkomligt rike, konungen Kristus och hela det pånyttfödda och frälsta menniskoslägte, som genom tron på Guds Son skulle ingå i den ewiga härligheten.

16 Ty menniskor swärja wid den som är större än de, och eden till bekräftelse gör för dem en ände på all twist.

Äfwen i menskliga förhållanden upphöra twister och twifwelsmål genom edlig bekräftelse; huru mycket mer skulle wi då icke tro Herrens ord och löften, som han bekräftat med ed wid sitt oändliga wäsende och sitt heliga namn!

17 Derföre, då Gud wille fullständigare wisa löftets arfwingar oföränderligheten af sitt beslut, trädde han med en ed emellan,

18 på det att wi, som hafwa flytt undan, skulle genom twå oföränderliga ting^[2], i hwilka det är omöjligt att Gud skulle hafwa ljugit, hafwa en stark uppmuntran att hålla oss wid det förelagda hoppet. 4 Mos. 23: 19.

19 hwilket wi hafwa såsom ett själens ankare, som är säkert och fast och sträcker sig till det som är innanför förlåten,

20 dit Jesus såsom förelöpare har Ingått för oss, worden en öfwersteprest till ewig tid efter Melkisedeks sätt. Ebr. 3: 1. 4: 14. 8: 1. 9: 11 f.

Löftets arfwingar äro Abraham och alla troende, hwilka äro arfwingar till den wälsignelse, som åt honom utlofwades. Denna ed lade Gud till löftet för wår swaghets och wår ringhets skull, att wi måtte kunna tro så mycket wissare och hafwa en stark förtröstan, då Gud på twåfaldigt sätt, nemligen genom löftet och eden gaf försäkran om frälsning och salighet åt hwar och en, som wille fly till Herren och fatta det förelagda hoppet. Detta hopp är liksom ett ankare för själen i alla de stormar, som förorsakas af synden, werlden, djefwulen och alla frestelser och snaror under hela wandringen genom tiden till ewigheten. Den själ som icke har detta ankare, swäfwar utan fäste på stormigt haf, och wet icke hwart hon föres. Genom trons och hoppets ankare håller själen sig fast inom förlåten, som skiljer tiden från ewigheten, hon håller sig fast wid Jesus sjelf, som gått inom förlåten i det allraheligaste i den himmelska helgedomen och är upphöjd på Guds högra hand. Då har själen ett ankarfäste i sjelfwa grunden, wida djupare än den föränderliga skapelsen. I det Jesus är ingången i himmelen såsom wår öfwersteprest och konung, såsom det presterliga och konungsliga embetet i Melkisedek woro förenade, är han både wår försonare, som borttager wåra synder, och den förlossare och hjelpare, som bistår sina trogna i all nöd och förer dem till det saliga mål, dit han är gången förut att bereda dem rum.

7 Kapitlet.

Kristus såsom öfwersteprest en annan Melkisedek, och hans prestadömes företräde framför Arons.

Ty denne Melkisedek, Salems konung, Guds, den högstes prest, som gick Abraham till mötes, när denne återkom efter att hafwa slagit konungarne, och wälsignade honom, 1 Mos. 14: 18 f.

2 åt hwilken Abraham ock gaf tionde af allt, och hwilken först, efter namnets betydelse, är ”rättfärdighetens konung”, men sedan ock ”Salems konung”, det är ”fridens konung”,

Slutet af det föregående kapitlet utföres här genom en utförlig jemförelse mellan Melkisedek och Kristus. Salem betyder frid och war det äldsta namnet på Jerusalem. Melkisedek war konung der och tillika Guds, den högstes, prest. Kristus är den sanne öfwerstepresten och konungen af det andeliga Jerusalem, nådens och härlighetens rike. Melkisedek wälsignade Abraham, som Gud hade wälsignat, och war således, såsom Kristi förebild, högre än Abraham. Det är från Kristus all wälsignelse kommer. Att Abraham gaf honom tionde syftar derpå, att alla troende äro undersåter i Guds rike, och deras högste konung är Herren sjelf. Abraham kände Melkisedek såsom en förebild af Messias. Melkisedek betyder rättfärdighetens konung, och rättfärdighet är Kristi rikes grundwal. Es. 9: 7. Ps. 45. ”Kristus gifwer rättfärdighet och frid, och hans rike är rättfärdighet och frid inför Gud genom tron”. L.

3 utan fader, utan moder, utan slägtledning, utan begynnelse på sina dagar och utan ände på sitt lif^[3], worden lik Guds Son, förblifwer prest för beständigt.

I skriften framstår Melkisedek utan fader, utan moder, utan slägt; ty de nämnas icke, och härmed antydas, att hans prestadöme icke hwilade på härkomst, såsom leviternas; och att hwarken hans födelse eller hans död omtalas i skriften, syftade på Kristi ewiga prestadöme, samt derpå, att Guds Son war i Fadrens sköte af ewighet, och att han är såsom menniska upphöjd till härligheten och lefwer ewinnerligen. Alla dessa drag i skriftens berättelse om Melkisedek syftade på Kristus, som till den menskliga naturen är utan fader, och till den gudomliga naturen utan moder och slägt. Worden lik, grt.: worden liknad.

4 Men sen, huru stor denne är, åt hwilken Abraham, patriarken, ock gaf tionde af det förnämsta bytet.

5 Och de af Levis söner, som så presttjensten, hafwa befallning att enligt lagen taga tionde af folket, det är, af sina bröder, fastän dessa äro utgångne af Abrahams länd, 4 Mos. 18: 21 f., 26. 5 Mos. 18: 1 f.

Här bewisar aposteln, att Melkisedek war högre än Abraham, och häraf blifwer tydligt, att Kristus är ännu mycket högre än Abraham, och således hans prestadöme högre än det levitiska. De levitiska presterna hade företräde framför det öfriga folket, fastän hela folket härstammade från Abraham, och företrädet wisades dermed, att folket gaf denna tionde åt de af Herren tillsatta presterna.

6 men denne, som icke har sin slägtledning från dem, har tagit tionde af Abraham och wälsignat den som hade löftena.

7 Men utan all gensägelse får det mindre wälsignelse af det större;

Melkisedek war icke beslägtad med det levitiska presterskapet, men likwäl undfick han tionde af Israels stamfader Abraham, som ju war högre än Levis slägte och hade undfått löftena. Åt honom gaf Melkisedek wälsignelse, och detta bewisar, att han hade en högre presterlig och konungslig wärdighet än Abraham, då han i kraft af sitt embete kunde tilldela honom wälsignelse i Herrens namn.

8 och här taga dödliga menniskor tionde, men der en, om hwilken det betygas, att han lefwer;

Här, d. ä. i Moses’ lag, äro Leviterna, som taga tionde, icke annat än dödliga menniskor, men om Melkisedek, som tog tionde af Abraham, hafwa wi blott den framställning, att han lefwer, ty hans död omtalas icke, och i Kristus, som lefwer ewinnerligen, lefwer äfwen Melkisedek såsom förebild.

9 och genom Abraham har, så att säga, äfwen Levi, som tager tionde, fått erlägga tionde,

10 ty han war ännu i sin faders länd, när Melkisedek gick denne till mötes.

Emedan Levi stam war liksom innesluten i sin stamfader Abraham, då han gaf tionde åt Melkisedek, så gåfwo äfwen Leviterna i honom tionde åt Melkisedek; således war Melkisedek större än desse, som sjelfwe undfingo tionde.

11 Om nu fullkomlighet wans genom det Levitiska prestadömet — ty derunder hade folket fått lagen — hwarföre behöfde då en annan prest efter Melkisedeks sätt uppstå, och icke nämnas efter Arons sätt? Gal. 2: 21.

Om nu det levitiska prestadömet warit tillräckligt till menniskors frälsning, så hade ju icke något högre prestadöme efter Melkisedeks sätt warit behöfligt; men att en högre öfwersteprest än Aron war nödwändig, bewisade alla förebilder och profetior, och i synnerhet den anförda Ps. 110, som talar om ett annat prestadöme än Arons.

12 Ty då prestadömet förändras, sker nödwändigt en förändring äfwen i lagen;

Efter Moses’ lag woro blott prester af Levis stam och efter Arons sätt tillåtna; således innebär den profetian, att en prest skulle komma efter Melkisedeks sätt, en förutsägelse att lagen skulle förwandlas. Denna förwandling skedde genom Kristus, som fullbordade lagen.

13 ty den, om hwilken detta säges, hör till en annan stam, af hwilken ingen har skött altaret,

14 ty det är uppenbart, att wår Herre härstammar från Judas, till hwilken stam Moses icke talade något om prester. Matt. 1: 1 f.

15 Och detta är så mycket tydligare, om, i likhet med Melkisedek, en annan prest uppstår,

16 som blifwit det icke efter köttsligt buds lag, utan efter oförgängligt lifs kraft.

17 Ty det betygas: ”Du är en prest till ewig tid efter Melkisedeks sätt.” Ps. 110: 4.

Messias war af Judas’ stam, och äfwen detta war ett bewis derpå, att lagen måste förändras, emedan den icke innehöll något om öfwerstepresten af Judas’ stam efter Melkisedeks sätt, som icke är insatt efter en lag om mensklig härkomst och bestående af köttsliga eller yttre budord, hwilka blott kunna twinga, hota, döda (Rom. kap. 7) och förbanna eller fördöma, men icke gifwa lif. Kristus är den öfwersteprest af oförgänglig lifskraft, som kan gifwa ewigt lif och lefwer i ewighet. Detta öfwerstepresterliga embete går ej i arf eller ifrån en till en annan, utan Kristi embeten äro oföränderliga intill hans rikes fulländning. 2 Kor. 15: 24, 28.

18 Ty en föregående stadga upphäfwes för sin swaghets och onyttighets skull —

19 ty lagen fullkomnade intet — och ett bättre hopp warder infördt, genom hwilket wi nalkas Gud. Ap. G. 13: 38 f. Ef. 2: 18. 3: 11 f.

Lagens swaghet och onyttighet kom deraf, att wi äro syndige, andeligen döde och oförmögne att hålla den; derföre kunde lagen omöjligen göra oss saliga. Lagen fordrar af menniskan, men har intet att gifwa; blott evangelium har lif och rättfärdighet och salighet att gifwa, och fordrar för allt detta ingenting annat än att menniskan skall, såsom fattig och syndig, tro och emottaga all denna nåd i Kristus, i hwilken själen blir återförenad med Gud och delaktig af salighetens hopp.

20 Och så wida som detta icke har skett utan ed — ty de andra hafwa blifwit prester utan ed,

21 men denne med ed — genom den som sade till honom: ”Herren har swurit och skall icke ångra sig: Du är en prest till ewig tid efter Melkisedeks sätt” —

Denna bekräftelse med ed å Guds sida gifwer åt Kristi ewiga prestadöme en oföränderlig fasthet och hänwisar menniskorna till honom såsom försonaren.

22 så har ock Jesus blifwit löftesman för ett så mycket bättre förbund. Ebr. 8: 6.

23 Och de andra presterna hafwa warit flera, emedan de genom döden hindrades att förblifwa,

24 men denne, emedan han förblifwer till ewig tid, har ett oförgängligt prestadöme, Ebr. 9: 24 f.

Både bekräftelsen med ed och Kristi oföränderlighet göra Kristi öfwerstepresterliga embete högre än Arons och Leviternas, som blott war förebildligt och ämnadt att upphöra, så snart Kristus war kommen. Så mycket högre är alltså det förbund eller den stiftelse, som Kristus såsom borgen och löftesman för oss har gjort, nemligen en ny nådesinrättning, icke ett lagens, utan ett nådens förbund, ett nytt förbund mellan Gud och menniskan. Kristus är öfwersteprest och medlare i detta förbund, han är af Gud sänd till menniskorna, full af nåd och sanning. Han har uträttat Fadrens wilja bland dem; han är för menniskorna ingången inför Gud såsom deras försonare och förebedjare.

25 hwarföre han ock kan fullkomligt frälsa dem som genom honom komma till Gud och lefwer alltid för att bedja för dem.

En gång for alla är Kristus ingången med sitt försonande offerblod inför Gud i det allraheligaste, men oupphörligt och fortfarande utöfwar han det öfwerstepresterliga embetet genom sin förbön och framhåller sin förtjenst och sin försoning inför Guds rättfärdighets domstol, på det Kristi tillfyllestgörelse må blifwa oss tillegnad och wåra synder förlåtna, då wi tro på honom, i kraft af denna förbön och den nåd, hon dermed för oss utwerkar. Så gifwer han ock daglig wälsignelse åt hela sin troende församling, och de, som icke tro, få qwarblifwa i nådens tid, under det Gud wäntar på deras bättring, se Luk. 13: 8, 9. 2 Petr. 3: 9. De skonas för Kristi förböns skull, fastän Gud ser, att många af dem aldrig wilja omwända sig, utan slutligen blifwa förtappade.

26 Ty en sådan öfwersteprest höfdes oss, en som war helig, oskyldig, obesmittad, skild från syndarne och som blifwit högre än himmelen, Ebr. 4: 14 f.

27 som icke dagligen behöfwer, såsom de andra öfwerstepresterna, frambära offer först för egna synder och sedan för folkets, ty detta har han gjort en gång för alla, då han offrade sig sjelf. Ebr. 5: 3. 9: 7.

28 Ty lagen insätter till öfwersteprester menniskor, som hafwa swaghet, men den eds ord, hwilken gafs senare än lagen, insätter Sonen, fullkomnad till ewig tid. Ebr. 5: 1 f.

Alla de prester, som efter lagen woro insatte, woro sjelfwa syndiga menniskor, som behöfde offra för sina synder, innan de kunde offra för folkets synder, men edens ord i profetian, Ps. 110, som blef gifwen långt efter lagens utgifwande, insatte till öfwersteprest Guds enfödde Son, fullkomnad till ewig tid, och såsom menniska helig, ren, syndfri, och genom sin upphöjelse på Fadrens högra hand oändligt afskild från gemenskapen med syndare. Han är äfwen till den menskliga naturen oändligt upphöjd öfwer allt skapadt, således högre än himmelen; och en sådan helig och allsmägtig öfwersteprest behöfwa wi till wår frälsning. På honom kunna wi med fullkomlig trygghet trösta, emedan han är helig, fullkomlig, mägtig att frälsa och full af barmhertighet, se kap. 4: 15, 16, och emedan det försoningsoffer, som han en gång för alla offrat, är fullkomligt tillräckligt att borttaga all werldens syndaskuld. I allt detta är han oändligt högre än det gamla testamentets öfwersteprester. Ingen annan än Kristus kan hjelpa oss, ty ingen annan än han har denna ewighet, denna barmhertighet och allmagt; ingen annan än han har försonat wåra synder, ingen annan är såsom han närwarande i himmelen och på jorden, närwarande inför Gud och Fadren och närwarande hos hwarje menniska, som åkallar hans namn.

8 Kapitlet.

Det nya förbundets företräda framför det gamla.

Men hufwudsaken af det wi tala är, att wi hafwa en sådan öfwersteprest, som sitter på högra sidan af Majestätets tron i himmelen, Ps. 110: 1. Ef. 1: 20. Kol. 3: 1. Ebr. 1: 3. 12: 2.

2 en tjenare i helgedomen och i det sannskyldiga tabernaklet, hwilket Herren har uppfört och ingen menniska. Ebr. 9: 24.

I det föregående har aposteln bewisat, att det gamla testamentets prestembete och äfwen lagen uppnått sin fullbordan i Kristus efter profetian i Ps. 110, och här upptages sjelfwa början af denna psalm, för att ännu uttryckligare framställa Kristi öfwerstepresterliga embete såsom fortfarande i hans upphöjelse till Majestätets tron i himmelen. Han är den sanne, den ewigt lefwande öfwerstepresten, och han uträttar sitt öfwerstepresterliga embete i det sannskyldiga tabernaklet, nemligen det himmelska, som förebildligt afmålades genom tabernaklet i öknen och templet i Jerusalem. Den jordiska helgedomen uppfördes af menniskor, men den himmelska är inrättad af Gud sjelf.

3 Ty hwar och en öfwersteprest tillsättes för att frambära gåfwor och offer, hwarföre det war nödwändigt, att äfwen denne hade något att frambära.

Ordet gåfwor syftar på spisoffren och andra offergåfwor wid gudstjensten eller till helgedomen, och ordet offer syftat på de blodiga offren, i synnerhet blodet af offren på den stora försoningsdagen, med hwilket öfwerstepresten ingick i det allraheligaste att frambära det inför Gud till försoning för folkets synder. Kristus har såsom Öfwersteprest offrat sig sjelf och sitt eget blod, och har dermed ingått i det allraheligaste i himmelen.

4 Om han nu wore på jorden, så wore han icke ens prest, då prester der finnas, som frambära gåfworna efter lagen,

5 och som tjena en afbild och skugga af det himmelska, såsom för Moses wardt uppenbaradt, när han skulle förfärdiga tabernaklet, ty ”Se till”, säger han, ”att du gör allt efter den förebild, som blifwit dig wisad på berget”. 2 Mos. 25: 40.

Om Kristus ännu wore på jorden och icke i den himmelska helgedomen, så wore han icke öfwersteprest, ty fastän hans offerdöd skedde på jorden, så kunde han dock derigenom icke wara öfwersteprest såsom andra öfwersteprester efter lagens bokstaf, och icke kunde han med sitt eget blod ingå i den jordiska helgedomen, och ingen af dessa, som woro öfwersteprester på jorden, kunde ingå såsom öfwersteprest i himmelen och sitta på Guds högra hand. Således kunde icke denna profetia blifwa uppfyld genom någon af dem, och den kunde icke heller fullbordas af honom sjelf på något annat sätt, än att han blef upphöjd till himmelen genom sin uppståndelse och himmelsfärd. Det jordiska tabernaklet och de ting, som dertill hörde, woro en skuggbild eller teckning och afbild eller synbar framställning af de himmelska tingen, som blefwo på berget uppenbarade i en syn för Moses; och efter denna syn blef tabernaklet och allt hwad dertill hörde förfärdigadt. Sedan byggdes Salomos och derefter Serubbabels tempel i likhet med tabernaklet. Den jordiska helgedomen war lika litet det sannskyldiga tabernaklet, v. 2, som målningen af ett hus utgör sjelfwa huset.

6 Men nu har han fått ett så mycket bättre prestembete som han är ett bättre förbunds medlare, hwilket är stiftadt på bättre löftens grund. 2 Kor. 3: 6 f. Ebr. 7: 22.

Kristus är öfwersteprest öfwer det sannskyldiga tabernaklet, och hans embete är så mycket högre, mägtigare, härligare, som det förbund han upprättat är högre, mägtigare, härligare än det gamla förbundet. Det första förbundet hwilade på löften om Messias och på förebilder af honom; det nya förbundet hwilar på honom sjelf. I det gamla förbundet woro blott dödliga menniskor medlare, men i det nya förbundet är han sjelf i egen person medlare och öfwersteprest. Detta förbund hwilar på de höga löftena om Kristi prestembete efter Melkisedeks sätt, och i detta förbund utlofwas fullkomlig syndaförlåtelse, själens förening med Gud, rättfärdighet, frid och ewinnerligt lif. Genom detta förbund blifwer menniskan fullkomligt frälst från synden, döden och fördömelsen, och får med den himmelske öfwerstepresten ingå i den oförgängliga helgedomen, dit han är ingången förut. Dessa löften äro gifna på många ställen i gamla testamentets skrifter, såsom Es. kap. 9; kap. 53. Ps. 40. Ps. 51. Jer. kap. 31.

7 Ty om detta första wore oklanderligt, så skulle icke rum sökas för ett andra.

8 Ty klandrande säger han till dem: ”Se, dagar komma, säger Herren, då jag skall bringa till stånd ett nytt förbund öfwer Israels hus och öfwer Judas’ hus, Jer. 31: 31 f.

Om det första förbundet hade warit fullkomligt och utan brist, och om det hade kunnat borttaga synden, frälsa menniskan och föra henne till ewigt lif, så hade ett nytt förbund icke warit af nöden. Men redan i det gamla förkunnade Herrens Ande, att ett nytt förbund skulle bringas till stånd.

9 icke efter det förbund, som jag gjorde med deras fäder på den dag, då jag tog dem wid handen för att föra dem ut ur Egyptens land. Emedan de icke förblefwo i mitt förbund, så frågade ock jag icke efter dem, säger Herren.

Att det första förbundet med Israel genom folkets otro och synder blef omintetgjordt, anföres i denna profetia, som står i Jer. 31: 31–34, såsom en orsak, hwarföre ett nytt förbund utlofwas; och detta löfte om ett nytt förbund innebär uttryckligen, att det gamla skulle upphöra. Gud öfwergaf Israels folk, då han lemnade det i fiendernas händer till träldom och fångenskap; men han har icke öfwergifwit dem för alltid, utan lofwat återupptagning genom ett nytt förbund, v. 8, och oaktadt Israels förkastelse under en lång tid, är dock en ny upptagelse lofwad. Se Rom. 11: 15.

10 Ty detta är det förbund, som jag skall upprätta med Israels hus efter de dagarna, säger Herren: Jag skall gifwa mina lagar i deras sinne och skrifwa dem i deras hjertan, och jag skall wara deras Gud, och de skola wara mitt folk. Ebr. 10: 16 f.

Alla trogna i det nya testamentet utgöra ett nytt andeligt Israel. Detta Israel har Herrens lag i hjertat inskrifwen genom Guds Ande, och har icke lagen öfwer sig med twingande fordringar, hotelser och domsord. Genom Kristi Ande inskrifwes kärleken och evangelii frihets fullkomliga lag i de troendes hjertan, och såsom Kristi lemmar äro de Guds folk, och han är deras Gud. Så uppfylles profetian om Immanuel. Es. 7: 14; kap. 44: 3. Hes. 36: 24–28.

11 Och de skola icke lära, den ene medborgaren den andre och den ene brodern den andre, sägande: Känn Herren; ty de skola alla känna mig, från den minste bland dem till den störste, Es. 54: 13. 1 Joh. 2: 27.

12 ty jag skall wara blidkad öfwer deras orättfärdigheter, och deras synder och deras öfwerträdelser skall jag icke mer komma ihåg”.

Denna del af profetian är uppfyld och fortfar att uppfyllas på hela det andeliga Israel, och en ännu fullkomligare fullbordan är att wänta för det gamla Israel, som ännu skall blifwa omwändt till Herren. Se Rom. 11: 26, 27, 32.

13 I det han säger: ”ett nytt”, har han gjort det första gammalt, men det som är gammalt och åldrigt är nära att förswinna.

Då Guds Ande genom profeten talar om ett nytt förbund, så är det tydligt, att det förbund, som då fans, skulle blifwa gammalt, och således upphöra. Detsamma som aposteln bewisat genom profetior utur psalmerna, det bewisar han nu genom denna utförliga, klara profetia af Jeremias, som lefde fyra hundra år senare än David. I det gamla testamentet war Gud ännu icke blidkad eller försonad, och synden icke borttagen, utan ihågkommen inför Gud, ty just de beständiga offren woro bewis derpå, att försoningen icke war fullbordad och synden icke borttagen. Men äfwen en annan profetia lofwar, att synden skulle blifwa nedslagen och liksom kastad i hafwets djup. (Mika 7: 19) Och detta kunde icke fullbordas, förr än i det nya förbundet genom Kristi fullkomliga försoning. Så länge offren fortforo, war försoningen icke skedd, men så snart fullkomlig försoning skedde, måste offren upphöra. Då det så uttryckligen står, att Gud icke blott förlåter synden, utan liksom bortkastar den och nedsänker den i hafwets djup, för att icke mera ihågkomma den, då menniskan tror på försonaren och medlaren Kristus, så will han också, att de som åkalla Kristus, skola tillegna sig denna fulla förlåtelse och icke se på sina synder, utan på Kristi försoning, för att hafwa frid med Gud och ett fridfullt salighetens hopp.

9 Kapitlet.

Fortsättning af det föregående.

Nu hade wäl ock det första sina stadgar för gudstjenst och sin jordiska helgedom. 2 Mos. 25 f. 36 f.

Tabernaklet med sin inrättning framställes här i 10 verser, och derpå börjat jemförelsen i v. 11. Kristus och det tabernaklet, som icke är gjordt med händer, framställes såsom den rätta motbilden, hwarpå det gamla tabernaklets alla förebilder syftade. Se kap. 8: 2.

2 Ty ett tabernakel war inrättadt, det främre, i hwilket ljusstaken och bordet och skådebröden woro; och detta kallas ”det heliga”. 3 Mos. 24: 2 f.

Det främre tabernaklet betyder det heliga, som war utanför det allraheligaste. I tabernaklet, som gjordes i öknen, war blott en ljusstake med 7 lampor, men Salomo lät göra 10 ljusstakar af samma beskaffenhet, hwilka sattes i det heliga i templet. Ljusstaken och bordet med skådebröden woro sinnebilder af det himmelska ljus och den andeliga näring, som Kristus gifwer genom sin Helige Ande till själens upplysning och ewigt lif. Kristus sjelf är ljuset, och han är lifwets bröd. Se 2 Mos. 25: 23–40.

3 Men bakom den andra förlåten war det tabernakel, som kallas ”det allraheligaste”, 2 Mos. 26: 31 f.

4 hwilket hade ett gyllene rökaltare och förbundets ark, på alla sidor öfwerdragen med guld, i hwilken woro ett gyllene ämbar, med mannat, och Arons staf, som hade grönskat, och förbundets taflor, 2 Mos. 16: 33. 25: 16. 4 Mos. 17: 10. 1 Kon. 8: 9.

Den andra förlåten, som wanligtwis kallas blott förlåten, betyder det förhänge, hwarigenom det allraheligaste war afskildt ifrån det heliga, men här kallas det den andra förlåten, emedan en annan förlåt war wid tabernaklets ingång. Den delen af tabernaklet, som kallas det heliga, kunna wi anse såsom en afbild af nådens rike på jorden med dess nådesinrättningar, och det allraheligaste såsom en bild af Guds härlighets boning och af menniskans gemenskap med honom i Kristus Jesus, en gemenskap, som börjas i tiden, men fulländas i den saliga ewigheten. Kristi dödliga lekamen war den förlåt som remnade öfwer förebilden af Jesu lekamen, nemligen förlåten emellan det heliga och det allraheligaste, se Matt. 27: 51. Utan Kristus har den fallna menniskan intet tillträde till Gud, men genom Kristi försoningsdöd är tillträde öppnadt till Gud, himmelen är öppnad, syndaskulden betald, och de som genom det heliga, genom Guds Andes upplysande och pånyttfödande nåd wilja komma till Gud, de blifwa Guds barn, se Joh. 1: 12. Ljusstaken och skådebrödsbordet beteckna salighetens kunskap eller sanningens ljus och trons lif, som genom ordet och sakramenten werkas och widmagthålles. Härigenom kommer själen till den rätta gemenskapen med Gud i Kristus Jesus, hon kommer i förbund med honom och blifwer liksom innesluten i förbundets ark, öfwertäckt med nådastolen Kristus, på hwilken Guds härlighet mellan Keruberna blickar ned med nådigt wälbehag. Förbundets ark stod i det allraheligaste och war på alla sidor öfwerdragen med guldplåtar. Guldet är, såsom det anwändes i helgedomen, en bild af det waraktiga, oförgängliga, gudomliga i alla nådesinrättningar. I arken war det gyllene ämbar eller käril med manna, som blef ditsatt, 2 Mos. 16: 33, såsom en minneswård af Guds omsorg om sitt folk under ökenwandringen, och såsom en sinnebild af hans omsorg om alla sina trogna under wandringen till det himmelska Kanaan, och såsom en förebild är Kristus, det brödet från himmelen, som qifwer werlden lif. Joh. 6: 33. Arons mandelstaf, som genom ett underwerk blomstrade, 4 Mos. kap. 17, blef på Guds befallning förwarad i förbundets ark. Genom detta undertecken blef Aron af Gud stadfäst i det öfwerstepresterliga embetet, som också efter Guds befallning öfwergick på hans slägt. Denna staf war en bild af Kristi öfwerstepresterliga embete, som ewigt blomstrar, det winträdet, hwaruti alla troende äro inympade och blomstra och bära frukt. I honom blifwer af det andeligen döda och förtorkade menniskoslägtet ett nytt lefwande slägte, såsom af den torra stafwen blef ett friskt, wäxande träd. Så bär Kristi öfwerstepresterliga embete lefwande, oförgängliga blommor och frukter. Lagens taflor woro också förwarade i förbundets ark, de woro det gamla testamentets egentliga wittnesbörd eller förbundsskrift, och fördenskull kallas arken förbundets ark, se 2 Mos. 25: 16, 22 och kap. 34: 28, 29. Såsom emellan lagens taflor och Guds härlighet war nådastolen, så är Kristus, medlaren, mellan Gud och menniskan. Han har försonat wåra synder och öfwerskyler och liksom innesluter i sig sjelf alla sina trogna med alla deras fel och brister, så att de i honom äro omgifna med den fullkomliga rättfärdighetens rena guld, emedan han sjelf har uppfylt hela lagen för dem, och de äro i honom i ett ewigt förbund med Gud. Från det gyllene rökaltaret som hade sin plats inwid det allraheligaste, måste öfwerstepresten hemta det rökwerk, han hade brinnande i rökelsekaret, då han inträdde i det allraheligaste, så att Guds härlighet och äfwen Keruberna liksom insweptes i denna rök; och detta syftade derpå, att genom den himmelske öfwerstepresten Kristus de troende få nalkas den himmelske Fadren i bön och åkallan, men att han här i tiden alltid är för dem liksom inswept i dunkelhet. Men egentligen war denna rökelse en bild af Kristi förtjenst, som är den enda wällukt, det enda wälbehag inför Gud, hwarmed de troende inför honom framträda. Ingen bön blifwet hörd, utom den, som bedes i Jesu namn, Joh. 14: 13, 14, ingen rök af de heligas böner kan uppstiga inför Gud, utan genom det rökwerk, som ät gifwet ofwanefter. Upp. 8: 1–4.

5 och ofwanpå densamma härlighetens Keruber, som öfwerskyggde nådastolen^[4], om hwilka stycken hwart för sig nu icke är att tala.

Härlighetens Keruber, nemligen änglagestalterna öfwer nådastolen, afbildade tronänglarne i den himmelska helgedomen och tillika den andeliga, nya, ewiga, förklarade skapelse, som framwäxer af Kristus och har sitt ursprung af honom, som är nådatronen och lifwets furste, se 2 Mos. 25: 18–20. Kerubernas wingar beteckna, att den nya skapelsen icke är underkastad den närwarande skapelsens lagar, såsom tyngdlagen o. f. w., utan i Andens werld råder den fullkomligaste frihet. Friheten från syndens träldom och lagens förbannelse börjar för de troende redan här i tiden, döden och förgängligheten förlora sin förskräckelse och sitt herrawälde; för de troende är döden uppslukad i seger. Såsom Guds härlighet tronade öfwer och emellan Keruberna, så skall hans ewiga härlighet uppfylla och omgifwa alla saliga, då det ordet fullbordas: Se, Guds tabernakel bland menniskorna, och han skall bo ibland dem. Upp. 21: 3. 2 Kor. 6: 16. Herren bodde ock i eldstoden och molnstoden ibland sitt folk i öknen, och hans härlighet uppenbarade sig i tabernaklet och öfwerskyggde det. Aposteln inlåter sig icke här uti en närmare utläggning af dessa höga hemligheter del för del.

6 Då nu detta så är inrättadt, gå presterna ständigt in i det främre tabernaklet och förrätta sina tjenster,

Dagligen gingo presterna in i det främre tabernaklet, nämligen i det heliga, och fulländade tempeltjensten, de skötte lamporna, brände rökwerk på rökaltaret och ombytte bröden på skådebrödsbordet. Härmed antydas förwaltningen af ordet och sakramenten samt hela gudstjensten och bönen i nådens rike. Det heliga med det, som deruti war, kan man äfwen anse såsom en bild af det gamla testamentet, och äfwen såsom en förebild af den synliga kyrkan i det nya testamentet och af alla trognas förberedelsetillstånd i tiden, till dess de få ingå i den ewiga härlighetens boning. Ljusstaken med ljuset afbildar då döpelsen och den nya födelsen genom sanningens ord (Jak. 1: 18), samt Andens eld och ljus i församlingen; skådebrödsbordet betyder Altarets sakrament, och rökaltaret betyder bönen och den sanna trons alla lifsyttringar.

7 men i det andra endast öfwerstepresten en gång om året, icke utan blod, hwilket han offrar för sig sjelf och för folkets förseelser, 2 Mos. 30: 10. 3 Mos. 16: 1 f., 17, 34.

Emedan i det gamla testamentet öfwerstepresten sjelf icke war annat än en syndig menniska, måste han först offra för sina egna synder och sedan för folkets synder. Se 3 Mos. kap. 16. 4 Mos. 15: 22–29.

8 hwarmed den Helige Ande gifwer tillkänna, att wägen till helgedomen ännu icke är uppenbarad, så länge det första tabernaklet ännu har bestånd, Ebr. 10: 19 f.

Då öfwerstepresten icke sjelf fick ingå i det allraheligaste mer än en gång om året, och icke utan offerblod, så wisar detta, att det allraheligaste i himmelen icke war i det gamla testamentet öppet för det syndiga menniskoslägtet, och att wägen till helgedomen eller wägen till att blifwa rättfärdig och helig inför Gud icke war uppenbarad. Wägen till helgedomen och till härligheten är Kristus allena. Då Guds Son blef uppenbarad i köttet, Joh. 1: 14. 1 Tim. 3: 16, då blef wägen till helgedomen uppenbarad.

9 hwilket är en sinnebild för den nuwarande tiden, och efter hwars ordning gåfwor och offer frambäras, som icke kunna till samwetet fullkomna den som förrättar gudstjensten,

Allt detta war i gamla testamentets tid en liknelse och förebild af det nya testamentet och allt hwad dertill heter. Ingen rätt befrielse från syndens skuld och ingen frid i samwetet kunde menniskan undfå genom det gamla testamentets offer. Den fullkomlighet, som det upplyfta samwetet fordrar, finnes icke utan i Kristus allena.

10 utan, jemte mat och dryck och hwarjehanda twagningar, endast äro köttsliga stadgar, pålagda intill tiden för en bättre ordning. 2 Mos. 19: 10. 29: 4. 30: 18. 3 Mos. 11: 1 f. 4 Mos. 19: 7 f.

Mat och dryck betyda här offermåltiderna af de offer, hwaraf wissa delar blifwit offrade, och hwartill äfwen hörde spis- och dryckoffer. Flera slags twagningar woro af lagen föreskrifna såsom förebilder af den andeliga reningen i Kristus. Se 2 Mos. 40: 31, 32. Tiden för en bättre ordning eller upprättelsens tid, är nya testamentets tid, då den sannskyldiga helgelsen skulle inträda.

11 Men Kristus, som har kommit såsom öfwersteprest för det tillkommande goda, har genom det större och fullkomligare tabernaklet, som icke är gjordt med händer, det är, som icke tillhör denna skapelsen, Ebr. 8: 1.

12 och icke genom bockars och kalfwars blod, utan genom sitt eget blod en gång för alla ingått i helgedomen, sedan han wunnit en ewig förlossning. Ebr. 10: 10. 1 Petr. 1: 18 f.

Här börjar aposteln att jemföra det nya testamentet med det gamla och det himmelska tabernaklet med det jordiska och Kristi fullkomliga försoningsblod med det gamla testamentets förebildliga offerblod. Den fullkomliga förlossningen genom Kristus framställes såsom den fullbordade betydelsen af de beständiga förebildliga offren i det gamla testamentet. Genom din kropps tabernakel har Kristus ingått med sitt fullkomliga och heliga offerblod in i sjelfwa himmelen inför Gud och Fadren och wunnit oss en förlossning, som gäller för ewigt, då deremot det gamla testamentets offer icke hade någon waraktigt gällande kraft, utan måste oupphörligt förnyas. Hans heliga offerblod är förklaradt i himmelen till renande, helbregdagörande, pånyttfödande, oförgänglig lifskraft för menniskorna, det talar inför Gud bättre, ja helt annorlunda än Abels blod, det ropar om nåd och barmhertighet för syndare, och det ropar icke förgäfwes. Se Ebr. 12: 24.

13 Ty om blod af bockar och oxar och aska af en ko, stänkt på de orenade, helgar till köttets renhet, 3 Mos. 16. 4 Mos. 19.

14 huru mycket mer skall icke Kristi blod, hwilken genom ewig ande har offrat sig sjelf utan wank åt Gud, rena edert samwete från döda gerningar till att tjena den lefwande Guden! Gal. 1: 4. 2: 20. Tit. 2: 14. 1 Joh. 1: 7.

Genom ewig ande, d. ä. hans ewiga gudom, Rom. 1: 4. 1 Tim. 3: 16. Ett särskildt offer i gamla testamentet war den röda ko, som offrades och hwaraf askan förwarades, för att deraf upplösa i watten och dermed bestänka de orena, se 4 Mos. kap. 19. De blefwo derigenom rena, så att de hade tillträde till den jordiska helgedomen. Och så skedde rening i annat afseende genom bestänkelse med offrens blod. Kunde nu dessa förebildliga reningsmedel redan såsom förebilder hafwa en så kraftig werkan, huru mycket mer måste då Kristi blod, som har uti sig af hans gudoms natur en oändlig kraft och som war fullkomligt och heligt offradt i fullkomlig lydnad, wara kraftigt att rena menniskor från deras synder! I det andeligen döda tillståndet äro menniskans alla gerningar döda, emedan de icke utgå från sann tro och kärlek; de utgå ej från någon lifsgemenskap med Gud och werkas icke af hans Ande; derföre äro i detta tillstånd äfwen de bästa gerningarne orena; alla wåra rättfärdigheter äro såsom ett orent kläde, och härom bär samwetet ett beständigt wittnesbörd, så snart lagen har fått inkomma i samwetet. Härigenom är samwetet orent och kan icke blifwa renadt annorlunda än genom tron på Kristus, så att själen tillegnar sig hans försoning och fullkomliga tillfyllestgörelse. Derigenom får Guds lag och samwetet sin fulla rätt, och sålunda blifwer samwetet renadt, det kommer i besittning af den skänkta fullkomligheten i Kristus; derigenom uppstår frid med Gud och kärlek till honom; då lefwer själen i Kristus och då blifwa äfwen gerningarne lefwande, emedan Guds Ande werkar dem såsom frukter af tron och kärleken; och då tjenar menniskan sin Gud såsom den lefwande Guden. Men så länge menniskan sjelf är andeligen död, så är Gud sjelf liksom för henne död; ty hon har om honom blott en död föreställning. Då Kristus lefwer i menniskan och hon lefwer i Kristus, då tjenar hon den lefwande Guden. Blotta widrörandet af någonting dödt förorsakade orenhet efter lagen, och så är den andeligen döda menniskan oren och alla hennes gerningar orena inför Gud; men den, som lefwer i Kristus, är genom hans rättfärdighet renad. De som äro sålunda renade, utgöra ett andeligt presterskap som i hans rättfärdighets hela prydnad bringar honom trons och kärlekens offer. Ps. 110: 3. Rom. 12: 1.

15 Och derföre är han medlare för ett nytt förbund, på det att, sedan död har skett till återlösning från öfwerträdelserna under det förra förbundet, de kallade skulle få det ewiga arfwets löfte. Rom. 3: 25. Ebr. 12: 24. 1 Tim. 2: 5 f. 1 Petr. 3: 18.

Emedan Kristus är medlare mellan Gud och menniskan genom det nya förbund, som han stiftat med sitt eget blod, blifwa de, som äro kallade och anamma kallelsen, delaktige af det ewiga arf, som han förwärfwat och utlofwat, syndarnas förlåtelse, lif och salighet. Om öfwerträdelserna under det gamla testamentets tid säger skriften, att de blifwit begångna under Guds tålamod, och detsamma gäller äfwen i nya testamentets tid om den menniska, som lefwer i syndasäkerheten eller under lagen, ty den menniskan är ännu i anseende till sin själs tillstånd i det gamla testamentet, men Gud är långmodig och will icke, att några skola förgås, utan att alla skola wända sig till bättring. 2 Petr. 3: 9.

16 Ty der ett testamente^[5] är, der är det nödwändigt, att dens död, som har gjort testamentet, tillkommer;

17 ty ett testamente blifwer giltigt genom döden, enär det aldrig har någon kraft, så länge den lefwer, som gjorde testamentet. Gal. 3: 15.

Såsom ett testamente träder i kraft genom dens död, som har gjort det, så har ock det nya testamentet såsom ett blodsförbund, som hwilar på Jesu försoningsdöd, just derigenom fått sin kraft, att han led döden för oss och uppstod ifrån de döda. Derigenom kan han göra oss till arfwingar af hela det oförgängliga rike, som han förwärfwat. Hans blod är försoningen för wåra synder, och såsom den uppståndne och förklarade öfwerstepresten, gör han oss delaktiga af denna försoning och gifwer magt att blifwa Guds barn åt alla, som mottaga honom och tro på hans namn. Joh. 1: 12.

18 Derföre har icke heller det förra förbundet blifwit inwigdt utan blod;

19 ty sedan hwarje bud blifwit, enligt lagen, af Moses kungjordt för allt folket, tog han blodet af kalfwarna och bockarna, tillika med watten och röd ull och isop, och bestänkte både sjelfwa boken och allt folket, 2 Mos. 24: 3 f. 4 Mos. 19: 6.

20 sägande: ”Detta är det förbunds blod, om hwilket Gud har gifwit mig befallning till eder”. 2 Mos. 24: 8.

Det förra eller gamla förbundet blef icke inwigdt utan blod. Då lagen blef gifwen, så framhölls denna skrifna lag för folket, och både boken och folket blefwo bestänkta med offerblodet medelst en isopsqwast, omwirad med röd ull, se 2 Mos. 24: 6–8. 12: 22. Det står wisserligen att Moses blott bestänkte altaret, men det är sannolikt att han, sedan han hade uppläst lagen för folket, lade boken wid altaret och att den således bestänktes tillika med altaret. Att watten, röd ull och isop derwid begagnades, nämner aposteln såsom särskilda omständigheter. Denna stänkelse war äfwen ett bewis, att lagen icke kunde åstadkomma frälsning, utan att försoning war nödwändig, och att alla öfwerträdelsen emot denna lag icke kunde godtgöras af menniskan sjelf, utan måste försonas. Derföre hänwisar Moses i synnerhet till detta stänkelseblod, såsom förbundets blod. Dermed wisade han att icke lagen, utan Kristus, som genom detta stänkelseblod förebildades, är wår frälsare, och att wi i wåra hjertan måste bestänkas och renas med hans blod genom den Helige Andes nåd, se Ebr. 12: 24. Upp. 7: 14. Genom denna bestänkelse äro de troende inwigde till ett Guds folk, till lydnad o. s. w., se 1 Petr. 1: 2. Matt. 26: 28. Den röda ullen syftade på offerlammet Kristus, som blef slagtadt och offradt för werldens synder, och isopen betydde den lifgifwande kraft och det wälbehag inför Gud, som den Helige Ande genom denna bestänkelse meddelat åt menniskan. Den wälluktande isopen är en träffande bild af den Helige Andes nådewerkningar, hwarigenom menniskan göres delaktig af Jesu försoning, så att hon kallas, uppwäckes, upplyses, rättfärdiggöres och födes på nytt och blifwer en ny menniska i Kristus Jesus.

21 Och äfwen tabernaklet och alla de käril, som hörde till gudstjensten, bestänkte han desslikes med blod. 2 Mos. 29: 36. 3 Mos. 8: 15, 19.

Ingenting finnes hos menniskan, som är rent inför Gud, och för att beteckna detta, war det nödwändigt att allt det, som hörde till den förebildliga gudstjenstens förrättning, såwäl som tabernaklet och alla kärilen, skulle bestänkas med blod, se 2 Mos. 24: 6. 3 Mos. 16: 19.

22 Och nästan allt renas enligt lagen med blod, och utan blodsutgjutelse sker ingen förlåtelse. 3 Mos. 17: 11.

Wi böra märka, att i lagen om offren icke lägges så stor wigt på offerdjurens död, som på deras blod och på bestänkelsen med detta offerblod.

23 Alltså war det nödwändigt, att afbilderna af de himmelska tingen med sådant renas, men de himmelska tingen sjelfwa med bättre offer än dessa.

Tabernaklet och de ting, som dertill hörde, woro afbilder af de himmelska tingen. Den jordiska heIgedomen och dess tillhörigheter renades med förebildligt offerblod, men de himmelska tingen sjelfwa fordrade ett fullkomligt offer. Tabernaklets bestänkelse wisade, att folket war syndigt och orent inför Gud, men bestänkelsen war tillika ett löfte, att Gud wille bo ibland detta folk. För oss, orena syndiga menniskor, måste den himmelska helgedomen göras tillgänglig och öppnas, derigenom att Kristus der ingick med sitt eget blod.

24 Ty Kristus har icke ingått i en helgedom, som är gjord med händer, såsom en motbild till den sannskyldiga, utan i sjelfwa himmelen, för att nu framställa sig i Guds åsyn, oss till godo.

Icke i den helgedom, som war byggd med menniskohänder, ingick Kristus med sitt försoningsblod, utan han ingick dermed i sjelfwa himmelen, för att nu framställa sig i Guds åsyn, oss till godo, d. ä. framställa sig inför Gud helig och ren oss till godo och i wårt ställe. Derföre war det nödwändigt, att det försoningsblod, hwarmed han ingick, skulle wara fullkomligt och af oändligt wärde och genom hans uppståndelse förklaradt.

25 Icke heller så, att han ofta skulle offra sig sjelf, såsom öfwerstepresten hwarje år går in i helgedomen med främmande blod; 2 Mos. 30: 10. 3 Mos. 16: 1 f., 34. Ebr. 7: 27.

26 ty då hade han ofta måst lida från werldens grundläggning, men nu har han en gång, i tidernas fullbordan, blifwit uppenbarad för att utplåna synden genom sitt offer.

Öfwerstepresten i det gamla testamentet måste hwarje år på den stora försoningsdagen ingå i det allraheligaste med offerblod, som icke war hans eget, men Kristus har ett offerblod af oändligt wärde, som derföre gäller ewinnerligen, och en gång för alla har han burit werldens synder. Detta offer behöfwer icke förnyas. Denna fortfarande kraft af hans offer förebildades genom den förwarade askan af den offrade kon, se v. 13. En gång för alla har han, såsom det fullkomliga offerlammet, borttagit werldens synder, han har tagit synden uppå sig, Es. 53, så att hwar och en, som blifwer införlifwad med honom, är från syndaskulden qwitt och äfwen förlossad från syndens herrawälde.

27 Och såsom det är menniskorna förelagdt en gång dö och sedan dom,

28 så skall ock Kristus, en gång offrad för att borttaga mångas synder, för andra gången låta se sig utan synd, till frälsning för dem som förbida honom. Matt. 26: 28. Rom. 5: 6, 8. 1 Petr. 3: 18.

En gång är Guds Son kommen i werlden i djup förnedring, ty han bar wåra synder och led döden derför, men han skall komma ännu en gång, och då kommer han icke i förnedring, utan i härlighet; då har han icke werldens synd att bära, och kommer ej för att än en gång lida, utan för att fullkomligt förlossa och saliggöra alla, som i tron wänta på honom. Detta jemför aposteln dermed, att också hwarje menniska dör blott en gång, och sedan har blott en dom att wänta. Men de, som äro i Kristus, komma icke i dom, ty domen öfwer deras synder gick öfwer Kristus på korset; de blifwa blott uppenbarade för Kristi domstol; det blifwer uppenbaradt, att de hafwa trott på honom och att deras synder äro borttagna, så att de icke mera finnas. Blott de gerningar, som äro trons frukter, följa dem efter, Upp. 14: 13. De, som dött i sina synder, hafwa sina synder med sig, de hafwa ingen del i Kristus då, utan de blifwa dömde efter sina gerningar. Alla skola se Herren Jesus, då han kommer i sin härlighet; de som wänta honom, fröjda sig, ty de weta, att då blifwa de uppenbarade med honom i härlighet; de skola fröjda sig med outsäglig och härlig glädje och wittna sin tros mål, nemligen själarnes frälsning, 1 Petr. 1: 8, 9. De andre skola säga till berg och klippor: fallen öfwer oss och skylen oss för dens ansigte, som sitter på tronen, och för Lammets wrede, Upp. 6: 16. Ps. 2: 12.

10 Kapitlet.

Fortsättning af samma ämne. Förmaning till ståndaktighet i tron.

Ty lagen, som har en skugga af det tillkommande goda, men icke tingens werkliga gestalt, kan aldrig genom samma årliga offer, hwilka de ständigt frambära, fullkomna dem som framträda med dem. Kol. 2: 17. Ebr. 8: 5. 9: 9.

2 Skulle man icke eljest hafwa upphört att offra, då de offrande, en gång gjorde rene, icke mer hade några synder på sitt samwete?

3 Men genom offren sker årligen en påminnelse om synder.

4 Ty det är omöjligt, att oxars och bockars blod kan borttaga synder.

(V. 1.) Lagen hade skuggan eller innehöll en skuggbild af det goda, som war utlofwadt; offergudstjensten war en skuggbild af försoningen och frälsningen genom Messias, som skulle komma, men lagen innehöll icke denna frälsnings fulla och egentliga wäsende, utan war en hänwisning, som ständigt behöfde förnyas, kap. 9: 25. Derföre kunde de, som offrade, icke derigenom blifwa fullkomnade eller få sina samweten tillfredsstälda. De kunde icke med tron hwila på en fullbordad tillfyllestgörelse, såsom de troende i nya testamentet på Kristi förtjenst och rättfärdighet.

(V. 2.) Hade de, som offrade, blifwit fullkomligt och waraktigt rene gjorde genom dessa offer, så hade de icke i samwetet haft synd och skuld och lagens fordringar och lagens hotelser qwar, och således icke behöft fortfara att frambringa nya offer.

(V. 3.) Den försoning och rening, som skedde genom offren, war dels den lagiska yttre och förebildliga, dels den i hoppet wäntade, som de tid efter annan genom offren tillegnade sig. Men för samwetet woro icke dessa offren tillfyllestgörande, utan fastmera en beständig påminnelse derom, att synden och skulden woro qwar, och att den tillkommande rätta försoningen war alldeles nödwändig.

(V. 4.) Blott derigenom att offerdjurens blod förebildade Kristi försoningsblod, war det kraftigt att åstadkomma den rening, som omtalas, kap. 9: 13, men folkets synder blefwo icke genom detta offerblod borttagna.

5 Derföre säger han wid sitt inträde i werlden: ”Offer och gåfwa har du icke welat, men en kropp har du berett åt mig. Ps. 40: 7 f. 51: 18.

6 I brännoffer och syndoffer har du icke behag.

7 Då sade jag: Se, jag kommer, i boken är skrifwet om mig, för att göra din wilja, o Gud”.

Då han, nemligen Messias, i denna profetiska psalm genom David talar om sin ankomst i werlden, uttalar han att offren och gåfworna icke kunde försona folkets synder, och att Gud icke wille hafwa dessa offer och gåfwor annorledes, än blott såsom förebilder, syftande på Kristus, v. 5. Men Guds son hade, innan werldens grund war lagd, åtagit sig menniskoslägtets frälsning, 1 Petr. 1: 20. Och i denna profetia, Ps. 40: 7, uttalar han werkställandet af denna återlösning. I profetian står: Öronen hafwer du öppnat mig, hwilket syftar på Kristi fullkomliga lydnad att höra och göra den himmelske Fadrens wilja. Men aposteln uttyder detta så: En kropp har du beredt åt mig, ty lydnaden och tillfyllestgörelsen skulle werkställas derigenom, att Ordet wardt kött, Guds Son blef menniska och gaf sin kropp, sig sjelf till en försoning för wåra synder. Då en tjenares öron blefwo genomborrade, se 2 Mos. 21: 6, så blef han sin herre förpligtad ända till döden, och således syftar profetian om öronens öppnande, Ps. 40: 7, likasom detta uttryck: en kropp har du beredt åt mig, just derpå, att Gud beredt Messias till ett försoningsoffer för oss. 2 Kor. 5: 21. I boken, nemligen i lagen, i hela det gamla testamentets skrifter, war skrifwet om Kristus, ty det hela syftade på honom, såsom den högsta och innersta kärna och medelpunkt och lifskälla, hwarifrån alla nådesinrättningar härflöto och till hwilken det hela hänwisade. Då han kom, så kom han för att i allt uppfylla Guds wilja; och här kallar han i Anden genom profetian den himmelske Fadren Gud, ty i försoningen stod han i menniskoslägtets ställe inför honom såsom sin Gud och domare.

8 Då han först säger: ”Offer och gåfwor och brännoffer och syndoffer har du icke welat, icke heller har du behag i dem”, sådana de enligt lagen frambäras,

9 har han sedan sagt: ”Se, jag kommer för att göra din wilja, o Gud”; han tager bort det första för att insätta det andra;

10 och i denna wilja hafwa wi blifwit helgade genom Jesu Kristi kropps offer en gång för alla.

Då Messias i Anden säger genom David, att det gamla testamentets offer och gudstjenst woro otillräckliga och i sig sjelfwa icke kunde åstadkomma försoning med Gud, samt tillägger det stora löftet, att han, på hwilken dessa offer syftade, sjelf wille komma, så förklarade han dermed, att det första, nemligen det gamla testamentets offer och gudstjenst, måste borttagas eller upphöra såsom otillräckligt, och att alla dessa förebilders fullbordan war nödwändig. Den skedde genom honom sjelf, Kristus wår frälsare, och detta är det andra, det nya testamentet, som han sjelf har insatt.

(V. 10.) Enligt denna Guds wilja, v. 9, äro wi med Gud försonade eller åt honom inwigda och helgade en gång för alla derigenom, att Jesus Kristus gaf sin lekamen till ett försoningsoffer för oss. Härigenom är för oss alla tillgång till Gud och Fadren förwärfwad, syndernas förlåtelse, lif och salighet äro förwärfwade, och gifwas af nåd åt hwar och en, som genom tron blifwer förenad med Kristus.

11 Och hwar och en prest står och gör tjenst dagligen och frambär ofta samma offer, hwilka aldrig kunna borttaga synder;

12 men denne, efter att hafwa framburit ett enda offer för synder, sitter för beständigt på Guds högra sida

Hwar och en öfwersteprest måste dag efter dag, nemligen hwarje försoningsdag, stå inför nådatronen och uträtta tjensten, i det han inbar blodet af de offer, som dock icke kunde borttaga synderna. Derföre måste han också snart utgå från det allraheligaste, och äfwen detta bewisade, att den rätta försoningen ännu icke war tillwägabragt. Den himmelske öfwersteprestens ingång i den himmelska helgedomen war härmed blott förebildad. Den rätte öfwerstepresten, som offrat det offer, hwilket gäller för alltid, är upphöjd i härligheten på Guds högra sida; och att han sitter och qwarblifwer der, är bewis derpå, att hans offer och öfwerstepresterliga embete har en ewinnerligt gällande kraft, och att han äfwen såsom konung har ett ewinnerligt herrawälde öfwer allting i himmelen och på jorden.

13 och wäntar nu, till dess hans fiender warda lagde honom till en fotapall: Ps. 110: 1.

Sedan han genom sin fullkomliga tillfyllestgörelse förwärfwat detta herrawälde öfwer menniskowerlden, intager han icke riket hastigt genom allmagten; utan genom nåden, genom kraften af sin försoning, genom sin Ande och genom den allmänna werldsstyrelsen bereder han sig af det återlösta menniskoslägtet den församling, det stora folk, som skall utgöra hans ewiga och härliga rike. Emellertid blifwa, genom fortgående werldsdom, och sedan fullkomligt genom den yttersta domen, alla hans fiender lagda honom till en fotapall, se 2 Kor. 15: 25. Fil. 2: 10, 11.

14 ty med ett enda offer har han för beständigt fullkomnat dem som warda helgade.

Genom Jesu Kristi tillfyllestgörelse och försoningsoffer är en fullkomlig rättfärdighet förwärfwad åt den fallna menniskan, så att hwar och en själ, som tror på honom och derigenom införlifwas med honom, är i honom fullkomnad inför Gud, och trons rättfärdighet är fullkomlig. Men helgelsen skall warda, den skall fortfarande ske genom Guds Andes inneboende och nådens beständiga werkningar. Rättfärdigheten är fullkomnad, ingen fördömelse är för dem, som äro i Kristus Jesus; de äro också i honom helige alltifrån rättfärdiggörelsens stund; men de skola fortfara att warda helgade, till dess segren är wunnen, och de få ingå i sin ewiga sabbatsro.

15 Och derom bär oss äfwen den Helige Ande wittnesbörd. Ty sedan han förut har sagt:

16 ”Detta är det förbund, som jag skall upprätta med dem efter dessa dagar”, säger Herren: ”Jag skall gifwa mina lagar i deras hjertan och inskrifwa dem i deras sinnen, Jer. 31: 33 f.

17 och deras synder och deras öfwerträdelser skall jag icke mer komma ihåg”.

18 Men der förlåtelse för dessa är, der är icke mer offer för synd.

Genom denna profetia, Jer. 31: 33, förkunnade Gud redan i det gamla testamentet, att ett nytt testamente, ett nytt förbund skulle upprättas, och att således det gamla skulle upphöra. Detta nya förbund skiljer sig ifrån det gamla ganska wäsentligt och allra mest i twå hänseenden, nemligen först deruti, att all synd och orättfärdighet skulle blifwa så försonade och en sådan rättfärdighet förwärfwad, att icke mer offer för synden skulle behöfwas, och för det andra derigenom, att ny födelse skulle werkas och Guds lag inskrifwas i menniskors hjertan och sinnen. Icke twungna af lagens hot och twång, utan i wälwillig eller friwillig lydnad och kärlek offrar detta folk och tjenar Herren i hans rättfärdighets heliga prydning, Ps. 110: 3.

19 Då wi således, mina bröder, hafwa frimodighet i fråga om ingången i helgedomen genom Jesu blod, Ebr. 9: 7 f.

20 hwilken han åt oss har inwigt såsom en ny och lefwande wäg genom förlåten, det är, genom sitt kött,

21 och då wi hafwa en stor prest öfwer Guds hus,

22 så låtom oss framgå med ett uppriktigt hjerta, i trons fullwisshet, bestänkte till wåra hjertan från ett ondt samwete och till kroppen twagne med rent watten; Jak. 1: 6.

Då wi nu äro försonade med Gud genom Jesu blod, och således hafwa frimodighet, dristighet att nalkas Gud sjelf i helgedomen i himmelen, så låtom oss framgå! Denna wigtiga lärdom och förmaning är nu den kallelse, som aposteln gifwer att anamma den nåd och frälsning, som Kristus åt oss har förwärfwat. Föregångaren är Kristus sjelf, han är för oss ingången i det allraheligaste i himmelen. Denna ingång genom hans död och hans blodsutgjutelse är en ny wäg i jemförelse med den förebildliga wägen genom offren i det gamla testamentet, och den är en lefwande wäg, emedan han sjelf är wägen, sanningen och lifwet, och gifwer det sanna lifwet åt hwar och en, som ingår på denna wäg. Wår frälsares dödliga lekamen eller kött kallas förlåten, ty såsom förlåten i templet tillstängde det allraheligaste, så war himmelen för syndare stängd, ända till dess Kristi lekamen blef dödad och liksom sönderrifwen. Genom sin död ingick han sjelf såsom öfwersteprest inför Gud i himmelen, och derigenom är för oss tillgången öppnad. Wi hafwa honom till wår öfwersteprest, hans offer och hans förbön gäller för oss, och derföre hafwa wi frimodighet att framgå till Gud i den rätta, den andeliga helgedomen. Fördenskull uppmanas wi att med uppriktigt hjerta framgå till nådatronen, i trons fullwisshet, utan skrymtan och twekan, stödjande oss stadeligen på Guds oryggliga löftesord. Genom bestänkelsen till hjertat med hans blod befrias wi från ett ondt samwete, så att lagens hot och förskräckelse för den helige Guden icke längre tillbakahåller den som framgår. Twagne till kroppen med rent watten äro Guds barn genom det heliga dopet. Detta förebildades genom twagningen och smörjelsen, 2 Mos. 29: 4, 7. Se ock Ps. 51: 4. Hes. 36: 25. 2 Kor. 6: 11. Ef. 5: 26.

23 låtom oss oryggligt fasthålla hoppets bekännelse, ty han är trofast, som har gifwit löftet;

Hoppets bekännelse är bekännelsen att wi wänta den ewiga sabbatsro, som står åter för Guds folk, den salighet som han har utlofwat åt alla trogna, se kap. 3: 6, 14; kap. 4: 9, och denna bekännelse är tillika en berömmelse. Denna bekännelse kan wara orygglig och förenad med wisshet på grund af hans trofasthet och hans sannfärdighet i sina nådelöften. Han håller alla sina trogna så fast med kraften af sin nåd, att de icke blifwa förlorade, utan att uppsåtligen lösrycka sig från honom, och ingen främmande magt kan rycka dem ur hans hand. Joh. 10: 28, 29.

24 och låtom oss akta på hwarandra för att upplifwa till kärlek och goda gerningar,

25 icke öfwergifwande wåra egna sammankomster, såsom somliga hafwa för sed, utan förmanande hwarandra, och detta så mycket mer som I sen, huru dagen nalkas. Rom. 13: 11 f. 2 Petr. 3: 9, 11, 14.

För Kristi efterföljare är det hufwudsaken, att de stå i tron och se på honom, men de skola också akta på hwarandra inbördes, att de till kärlek och goda gerningar uppwäcka och uppmuntra hwarandra, och af de heligas exempel låta uppwäcka och uppmuntra sig till nit och trohet, waksamhet och bön o. s. w. Kristi bekännare skulle derföre icke försumma att deltaga i de kristnas sammankomster för att höra och betrakta Guds ord och deltaga i bönen och i sakramentens wälgerningar. Genom de kristnas särskilda sammankomster utom templet och synagogan åtskilde sig de på Kristus troende Judarne förnämligast från de otrogna, med hwilka de eljest ännu stodo i gemenskap genom tempelgudstjensten och ceremonial-lagens iakttagande, och desto wigtigare war det att i tron och med helig nitälskan flitigt besöka de kristnas särskilda sammankomster. En sådan enighet och sammanhållning de troende emellan är nödwändig både till att inbördes hemta uppmuntran och kraft af hwarandra i det dagliga lifwets strider och i synnerhet för att wara rätt beredd på den stora dag, som nalkas, nemligen Jesu Kristi tillkommelses dag, som i alla tider är föremål för Guds folks beständiga wäntan, se Upp. 22.

26 Ty om wi sjelfwiljande synda, sedan wi hafwa fått sanningens kunskap, så står oss intet offer åter för synder, Ebr. 6: 4 f.

27 utan en förskräcklig förbidan af dom och nit af en eld, som skall förtära motståndarne. Sef. 1: 18. 3: 8.

Att sjelfwiljande synda betyder här: uppsåtligt affall från Kristus och salighetens evangelium, hwars saliggörande kraft man förut har erfarit. Detta affall sker icke af okunnighet och blindhet, jemför 4 Mos. 15: 30, 31. För den som sålunda affallit, finnes ingen salighetswäg, ty utom Kristus finnes ingen frälsning och salighet för syndare, intet syndoffer och således ingen möjlighet att få syndernas förlåtelse, och utan syndernas förlåtelse ingen salighet. Då återstår alltså ingenting annat än först domens förskräckliga förbidan och sedan det eldsnit, nemligen den rättfärdige Gudens heliga nitälskan, som uppenbarar sig såsom förtärande wredeseld mot hans motståndare, se kap. 12: 29. Sef. 1: 18. Es. 26: 11. Upp. 14: 9, 10.

28 Den som brutit Moses’ lag, han måste utan barmhertighet dö, på twå eller tre wittnens intyg. 4 Mos. 35: 30. 5 Mos. 17: 6. 19: 15.

29 Huru mycket wärre straff, menen I, skall icke då den anses förtjena, som har förtrampat Guds Son och för orent aktat förbundets blod, genom hwilket han har blifwit helgad, och som försmädat nådens Ande!

Den, som bröt Moses’ lag med bestämdt uppsåt, och i synnerhet den, som föll i afguderi och alltså förkastade Israels Gud, måste dö utan barmhertighet och utan mildring eller uppskof, så snart twå eller tre wittnen intygade att affallet war skedt. Men straffet måste alltid rätta sig efter klarheten, högheten och heligheten af det ord från den högste konungen, hwaremot förbrytelsen sker; och ju större den nåd och wälgerning är, som föraktas, desto större är brottet, desto förskräckligare måste straffet blifwa. Så mycket som Kristus är högre än Moses så mycket större synd är det att förakta evangelium, än att förakta Moses’ lag. Det är att förtrampa Guds Son och att akta det nya förbundets blod, nemligen Kristi blod, för orent. Den som icke will tro på Herren Jesus såsom Guds Son, werldens frälsare, han gör honom till en missgerningsman och korsfäster honom på nytt; ty war han icke Guds Son, så war han ju en missdådare. — Nådens Ande bewisar sig genom sin werkan i menniskors hjertan och i församlingen, och denna werkan uppwäcker och pånyttföder menniskor och gör dem till grenar i winträdet, till lemmar i Kristi kropp, de blifwa andeligt sinnade, de hata synden och skilja sig från werldens fåfänglighet. Att anse detta andeliga sinne såsom swärmeri o. s. w., om man sjelf haft andelig erfarenhet och wet, att det är Guds Andes werk, det är då att försmäda nådens Ande. Den som i kristenheten bär det kristna namnet, är genom upptagningen i Kristi församling och genom dopet inplantad i den nådesinrättning, hwarigenom han blifwer helgad åt Herren och inwigd åt honom, för att widare helgas genom Guds nåd i kraften af det nya förbundets blod. Allt detta föraktar och förtrampar den, som i otro förkastar Guds ord och förspiller den tillbjudna nåden.

30 Ty wi känna den som sade: ”Min är hämnden; jag skall wedergälla, säger Herren”, och åter: ”Herren skall döma sitt folk”. 5 Mos. 32: 35 f.

Wi weta ju, huru mägtig, helig och sannfärdig Herren är, som har sagt: Min är hämnden o. s. w., 5 Mos. 32: 35, och som äfwen har sagt, 5 Mos. 32: 36, Herren skall döma sitt folk, ty han är lika sannfärdig i sina hotelser som i sina nådelöften. Det ordet: sitt folk, står med särskildt eftertryck. Många, som höra till hans folk, förakta nåden och ådraga sig domen.

31 Det är förskräckligt att falla i den lefwande Gudens händer.

Den sanne Guden är icke en död gud, en tom inbillning, såsom hedningarnes afgudar, utan lefwande, allsmägtig, helig och sannfärdig. För den, som är andeligen död, såsom en oomwänd menniska, är ett wredens barn och utan lifwet i Kristus, är det förskräckligt att falla i den lefwande Gudens händer. Den, som icke har honom till en kärleksrik Fader i Kristus Jesus, har honom till domare, och hans dom kan ingen undgå eller emotstå.

32 Men kommen ihåg de förslutna dagarna, under hwilka I, sedan I haden blifwit upplyste, uthärdaden mycken lidandets kamp

33 och dels genom smädelser och förföljelser blefwen framstälde till ett skådespel, dels deltogen med dem, hwilka det så gick.

Aposteln förmanar de kristna att komma ihåg den stora nåd, de hade erfarit, då de blifwit upplyste genom evangelium, och den kraft, som blef dem gifwen att ståndaktigt uthärda mycken lidandets kamp genom smädelser och förföljelser för Kristi skull, och detta borde uppmuntra dem till fortfarande ståndaktighet i striden.

34 Ty I hafwen både delat de fångnas lidanden och med fröjd upptagit edra egodelars plundring, wetande, att I sjelfwa hafwen en bättre och förblifwande egendom i himmelen. Matt. 5: 12. 6: 19 f. 19: 21.

Förföljelserna mot de kristna började i Jerusalem, se Ap. G. 5 och 8 kap. o. s. w. Då aposteln Paulus blef fången och först war en längre tid såsom fånge i Cæsarea och sedan i Rom i bojor för evangelii skull, så ledo alla kristna af med-lidandet i hans lidanden. Egodelarnes plundring för evangelii skull war på den tiden ett wanligt lidande. De, som lefwa i tron på Herren Jesus, hafwa sjelfwa högre och oförgängliga egodelar, och i himmelen komma de i fullkomlig besinning af dessa ewiga skatter.

35 Kasten derföre icke bort eder frimodighet, som har en stor lön.

Frimodigheten och hoppet om detta himmelska arf skulle de icke öfwergifwa eller bortkasta, wetande att de hade en stor nådelön att wänta. Detta gäller för hwar och en, som lefwer i Kristus.

36 Ty tålamod behöfwen I, på det att I mån göra Guds wilja och utfå löftet.

37 Ty ännu ett helt liten tid, så kommer den som skall komma och dröjer icke,

I Jesu Kristi efterföljelse är det nödwändigt för de troende att med tålamod och ståndaktighet lida Guds wilja i pröfningarne och göra Guds wilja i allt hwad de hafwa att göra; och det är efter denna ståndaktighet intill änden, som det utlofwade himmelska arfwet skänkes på Jesu Kristi dag. Denna dag kommer hastigt, Herren Jesus Kristus fördröjer icke sin tillkommelse; han är genom sin Ande beständigt kommande i sin församling; hon är i beständigt kommande genom sin werldsstyrelse; men också hans stora tillkommelse i härlig uppenbarelse för all werlden dröjer icke, utan förberedas beständigt skyndsamt och kommer slutligen owäntadt såsom en snara öfwer alla som bo på jorden och blott wilja hafwa jorden till sitt hem.

38 men ”Den rättfärdige skall lefwa af tro”, och ”Om han undandrager sig, skall han icke behaga min själ”. Hab. 2: 4.

Den, som är rättfärdig, är rättfärdig genom tron på Guds Son och lefwer af sin tro på Kristus, som är det sanna lifwet, se Rom. 3: 24–26. Den som undandrager sig från Guds ord och Guds Andes kallelse och icke will blifwa rättfärdig genom tron på Kristus, kan icke behaga Herren, ty utan tron är det omöjligt att täckas Gud. Herren säger: min själ, till så mycket större eftertryck. Den som undandrager sig från Kristus, bryter emot hela gudomens innersta wäsende och alla Guds egenskaper.

39 Men wi höra icke till dem som undandraga sig till förtappelse, utan till dem som tro för att winna sin själ.

De som undandraga sig, blifwa förtappade, de som tro, blifwa derigenom frälste och hafwa ewinnerligt lif.

11 Kapitlet.

Trons kraft bewisad genom exempel ur det gamla testamentet.

Men tron är en wiss tillförsigt om det man hoppas, en öfwertygelse om ting, som icke synas;

Aposteln sade förut, att själens frälsning beror på tron, kap. 10: 39, och nu säger han oss hwad tron är. En wiss tillförsigt, en full öfwertygelse, ett bestämd förwäntan, så att man fasthåller de osynliga ting, som man hoppas, såsom om man såge dem för ögonen, och att man icke twiflar derpå. Denna wissa öfwertygelse hörer till trons början; ty ingen kan komma till gemenskap med Kristus, utan att först och främst wara förwissad derom, att Kristus är, och att hans ord och löften äro fullkomlig sanning. Således hwilar tron på honom såsom grunden, och derigenom är tron sjelf ett grundfäste för hjertat, det fäste, hwarigenom hjertat förbindes med Kristus och i honom eger allt hwad det hoppas, ewinnerligt lif och ewig salighet. ”Ty tron är och skall wara hjertats ståndfäste, som icke swigtar, wacklar, bäfwar, darrar eller twiflar, utan står fast och är wiss om sin sak.” L. — Till det osynliga, som tron fattar, hörer äfwen Kristi tillkommelse, hwarmed aposteln sätter tron i förbindelse, kap. 10: 37, 38. 2 Kor. 4: 18.

2 ty i henne hafwa de gamle fått wittnesbörd. Ebr. 11: 39.

De gamle, nemligen det gamla testamentets heliga menniskor, af hwilka aposteln nu will anföra några exempel, hafwa i tron fått det wittnesbörd, att de behagade Gud.

3 Genom tron förstå wi, att werlden har blifwit fullbordad genom Guds ord, så att det man ser icke har tillkommit af det som synes. 1 Mos. 1: 1 f. Ps. 33: 6. 148: 5.

Icke blott om det tillkommande, utan äfwen om det förflutna, såsom om werldens skapelse, är det blott genom tron någon rätt kunskap är möjlig. Aposteln går här tillbaka till werldens och till bibelns begynnelse och wisar, att wi behöfwa tron äfwen för att fatta det, som är för oss uppenbaradt om Guds werk, och att Gud är werldens skapare. De wisaste bland hedningarne hade mycket tänkt på werldens upphof och derom haft otaliga gissningar, men ingen rätt kunskap. Det är blott af Guds uppenbarade ord wi lära, att werlden är ett skapadt werk af den allsmägtige Guden, och att den är skapad af intet, genom hans ord, så att Gud af intet frambragt äfwen werldens grundämne, och att han fortfarande styr och uppehåller werlden såsom allestädes närwarande.

4 Genom tron frambar Abel åt Gud ett större offer än Kain, och genom henne fick han det wittnesbörd att han war rättfärdig, då Gud gaf wittnesbörd om hans gåfwor; och genom henne talar han ännu, fastän han är död. 1 Mos. 4: 4.

Abels offer war större än Kains, derföre att han offrade i tro och lydnad, i tro på Guds löfte om qwinnans säd, Messias, och i lydnad, så att han offrade hwad Herren hade befalt, ty såsom säkert kan man antaga, att offergudstjensten af Herren sjelf instiftades strax efter syndafallet, för att med offrens död och blod förebilda den kommande frälsarens försoningsdöd. Hwarken skulle menniskorna hafwa kommit på den tanken att offra, ej heller skulle offren hafwa haft något wärde, utan Herrens befallning, ty ingen gudstjenst är af något wärde, som icke hwilar på gudomlig uppenbarelse, och är inrättad af Herren sjelf. Då Abel offrade lefwande offer af sin hjord, och Kain blott offrade af sina döda jordfrukter, så wisade sig häruti strax i menniskoslägtets början hos dessa twå bröderna den stora skilnaden emellan död och lefwande gudstjenst. Abels tro och Kains förnuft äro de twå motsatta rigtningarne i menniskoslägtets förhållande till Gud i alla tider. Abel trodde Gud och lydde honom, Kain gjorde det han tyckte wara förnuftigast. Men all sjelfgjord gudsdyrkan, som en menniska företager sig, är fåfäng, såsom Kains offer. Det wittnesbörd, som Abel fick, att han war rättfärdig, Guds wittnesbörd om hans offergåfwor, war utan twifwel samma tecken, som sedan wid flera tillfällen blef gifwet, nemligen eld af himmelen, som förtärde offren, och med denna heliga, underbara eld uppenbarade Gud sin närwaro och sitt nådiga wälbehag till offren. Att Gud på detta sätt uppenbarade sitt behag till Abels, men icke till Kains offer, retade Kains ondska; han blef swårligen wred, hans hy förwandlades, och sedan mördade han sin broder. Denna wrede hos Kains slägt går genom alla tider; werlden hatar dem, som tillhöra Kristus, emedan de wilja tjena Gud efter hans wilja, och Gud bewisar sig wara deras Gud. Genom sin tro och sitt exempel talar Abel ännu; hans blod ropade från jorden efter hans död, kap. 12: 24, men hans segrande tro talar såsom en segerröst till alla troende, att de skola hoppas uppå Herren, stå faste i striden och segra genom Lammets blod, hwarpå blodet af Abels offerlam syftade, och genom hwilket Abel war rättfärdig.

5 Genom tron togs Enok bort, att han icke skulle se döden, och han wardt icke mera funnen, emedan Gud hade tagit honom bort; ty förr än han wardt borttagen, fick han det wittnesbörd, att han täcktes Gud; 1 Mos. 5: 21 f.

Genom tron kom Enok i en sådan hög och innerlig gemenskap med Gud, att han, utan någon lekamlig död, blef försatt i en högre werld, han blef på underbart sätt af Gud borttagen, så att han icke mera blef funnen på jorden. Hans ålder war då 365 år, lika många år, som dagarne i solåret, och wi kunna således äfwen anse honom såsom en lefwande afmålning af den stora förwandling, som skall ske, då nåderikets stora solår här i förgängligheten är tilländalupet, då alla troende skola blifwa förklarade, och nya himlar och en ny jord såsom en fulländad ny skapelse bestå ewinnerligen, och det gamla icke mer warda funnet. Enok blef upptagen, efter han hade wandrat med Gud, i tron haft Gud med sig, wid sin sida, för sina ögon och i sitt hjerta; och det war på detta sätt han blef beredd till den härliga förwandlingen.

6 men utan tro är det omöjligt att täckas Gud, ty den som will komma till Gud måste tro, att han är, och att han lönar dem som söka honom.

Att utan tro är omöjligt att täckas Gud, beror derpå, att menniskan genom synden är skild ifrån Gud och är ett wredens barn. Det är således icke möjligt att täckas Gud utan att genom tron tillegna sig försoningen i Kristus och hans rättfärdighet. Men detta är alldeles icke möjligt, utan att först tro att Gud är, och att de, som söka honom, skola finna honom sjelf och en härlig nådelön med honom. Således består den sanna tron icke deruti, att man tror att Gud är till och att Gud är en, ty detta tro också de onde andarne, Jak. 2: 19, utan att han är en Gud, som den fallna menniskan icke har, utan skall söka; och Kristus är wägen, sanningen och lifwet: ingen kommer till Fadren, utan genom honom. De som söka honom i Kristus, de finna honom. Den som beder, han får, och den som söker, han finner, och för den som klappar, warder upplåtet.

7 Genom tron tillredde Noa, sedan han hade fått uppenbarelse om det som ännu icke syntes, i helig fruktan en ark för att rädda sitt hus, och genom henne fördömde han werlden och wardt arfwinge till den rättfärdighet, som är af tron. 1 Mos. 6: 8 f.

Att Noa tillredde arken, skedde derföre, att han trodde den uppenbarelse, hwarmed Gud underwisade honom, att floden skulle komma, och gaf honom befallning att bygga arken. Denna uppenbarelse blef gifwen 120 år förr än floden kom, och under hela den tiden woro ingå synliga tecken för handen, att den skulle komma; men Noa trodde Gud på orden och lydde befallningen. Med denna tro och lydnad bewisade han, att han höll Gud i ära och att han älskade honom. Dermed att han byggde arken, bewisade han sin tro på hwad Gud hade sagt, och denna hans tro wittnade emot den ogudaktiga werlden, som icke trodde Noas predikan om den kommande straffdomen, och derföre ingen bättring gjorde. Han predikade och förmanade till bättring i Herrens namn och kallas derföre rättfärdighetens förkunnare, 2 Petr. 2: 5, men menniskorna aktade det icke. Deraf blef Noa alltmera förwissad, att floden skulle komma, såsom en rattfärdighetens straffdom. De sågo att han byggde arken, och detta hade kunnat lända dem till warning, men de wille icke tro, utan bespottade Noa. Detta exempel är lärorikt i all synnerhet för wåra yttersta tider. Matt. 24: 37. Arken war också en förebild af det nya testamentets frälsningsnåd, i sig sjelf war den ett bewis på Noas tro; och för oss predikar Noa derom, att till rättfärdighet måste man tro Herren på hans ord. Arkens byggande lärer oss, att det tron finnes, arbetar den i lydnad och bär frukt i lefwernet, ty arken byggde icke sig sjelf genom Noas tro, utan Noa byggde den i trons lydnad.

8 Genom tron lydde Abraham, då han wardt kallad att draga ut till det land han skulle få till arf, och drog ut, icke wetande hwart han skulle komma. 1 Mos. 12: 1 f.

9 Genom tron wistades han såsom främling i löftets land, såsom ett främmande land, och bodde i tält med Isak och Jakob, medarfwingarne till samma löfte,

10 ty han wäntade på den stad, som har grundwalar, hwilkens byggmästare och skapare Gud är. Ebr. 12: 22. 13: 14.

Då Abraham gick ut ur sitt fädernesland, så wisste han icke, till hwilket land Gud wille föra honom och hans efterkommande, utan han trodde löftet och lydde befallningen. 1 Mos. 12: 1. I den första befallningen nämndes icke Kanaans land, utan Abraham trodde, att Gud skulle ledsaga honom och föra honom till det land, som han sjelf i sin wishet och kärlek bestämde. Derefter, sedan Abraham kommit in i Kanaans land, fick han weta, att det war det landet, som Gud lofwat honom och hans efterkommande till arfwedel, 1 Mos. 12: 7; kap. 13: 15—17; men hwarken han eller Isak eller Jakob, samma löftes medarfwingar, fingo taga det i besittning, utan såsom, i ett främmande land bodde de i tält eller flyttbara hyddor; och detta wandringslif war en träffande bild af de troendes wandring på jorden, der de äro gäster och främlingar. Jakob föddes 15 år före Abrahams död, så att de tre patriarkerne, som här omtalas, en tid woro medwandrare. Isak och Jakob fingo också sjelfwa genom omedelbara uppenbarelser af Gud löfte om Kanaans land och blefwo alltså Abrahams medarfwingar och icke blott hans arfwingar. Målet för Abrahams wandring war icke någon waraktig stad på jorden, der icke heller någon waraktig stad finnes, utan han wäntade på den oförgängliga stad, det ewiga, waraktiga hem, som Gud sjelf beredt för alla trogna, se Matt. 25: 34. Den stad med ewig grundwal, som Gud bygger och skapar, är det himmelska eller det nya Jerusalem, Upp. 21: 2, och det är dit Guds folk wandrar i tron såsom Abraham. Det är ett mål, som icke synes, men i tron äro de förwissade derom, såsom om de såge det för ögonen.

11 Genom tron fick ock sjelfwa Sara kraft till att grundlägga en afkomma och födde, fastän öfwerårig, emedan hon höll den för trofast, som hade gifwit löftet. 1 Mos. 17: 19.

12 Derföre föddes ock af en, och det af en halfdöd, så många som himmelens stjernor och som sanden, den oräkneliga, wid hafwets strand. 1 Mos. 15: 5.

Löftet, som Herren gaf, 1 Mos. 22: 17, blef uppfyldt redan i lekamligt afseende, ty en stor del af menniskoslägtet ännu i dag äro Abrahams afkomlingar, dels genom Isak, dels genom Ismael och Keturas barn; men i all synnerhet har detta löfte blifwit uppfyldt och skall widare uppfyllas i andeligt afseende i Abrahams andeliga säd genom Kristus. De, som genom Kristus komma till det nya, det ewiga lifwet, blifwa oräkneliga såsom himmelens stjernor, och alla undfå det ewiga arfwet genom samma tro, som Abraham, hwilken kallas de troendes fader, såsom deras stora förebild och exempel; och han är deras stamfader i Kristus. Att Sara genom Guds undergörande kraft blef moder wid den höga ålder, då det efter naturen war omöjligt, war både en werkan af den tro, hwarmed löftet anammades och tillika en träffande bild af den skaparekraft, hwarmed Herren upptänder nytt lif i den syndiga, andeligen döda menniskosjälen, hwilket af ingen naturkraft kan åstadkommas.

13 I tron hafwa alla dessa dött, då de ännu icke hade fått ut löftena, men sett dem fjerran ifrån och helsar dem, bekännande sig wara gäster och främlingar på jorden. 1 Mos. 23: 4. Ps. 39: 13. 119: 19.

14 Ty de som säga sådant gifwa tillkänna, att de söka ett fädernesland.

15 Och om de hade menat det land, hwarifrån de hade utgått, så hade de ju haft tid att wända tillbaka,

16 men nu begära de ett bättre, det är, ett himmelskt; derföre skämmes Gud icke wid dem, icke wid att kallas deras Gud; ty han har beredt åt dem en stad. 2 Mos. 3: 6.

Dessa troende fäder fingo hwarken se någon jordisk fullbordan af löftet om Kanaans land, ej heller fingo de skåda den ewiga arfwedel, hwaraf detta war en förebild, men de trodde på Herrens ord, de afsomnade i tron. De sågo löftena fjerran ifrån, de helsade dem på afstånd, eller liksom winkade i anden till det saliga mål, dit de wille, och liksom utsträckte sina händer för att fatta det. Härmed gåfwo de tillkänna, att de på jorden icke hade sitt rätta hem, utan sökte ett fädernesland, ett annat än det jordiska, som de hade lemnat, ty om detta hade åter blifwit ett mål för deras önskan, så hade de haft tid och tillfälle att återwända dit. Men då Gud kallat sig Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, och Gud icke är de dödas Gud, utan de lefwandes Gud, så är redan häraf tydligt, att de i tron lefde det rätta lifwet i gemenskap med Gud och sökte och begärde det himmelska fäderneslandet, se Fil. 3: 20. Guds oändeliga kärlek, i det han kallar sig deras Gud och wår Gud, är den kärlek, hwarmed han har älskat sitt folk i Kristus Jesus, före werldens grundläggning; och emedan de i honom äro utwalde till ewig höghet och härlighet, skämmes Gud icke att kallas deras Gud; han gör dem delaktige af sin natur, och om detta ords fullkomliga fullbordan säger skriften: ”Han skall bo ibland dem, och de skola wara hans folk, och Gud sjelf skall wara med dem, deras Gud.” Upp. 21: 3.

17 Genom tron offrade Abraham Isak, när han sattes på prof, och den enfödde sonen offrade han, som hade fått löftena, 1 Mos. 22: 1 f.

18 och till hwilken det hade blifwit sagdt: ”Genom Isak skall säd uppkallas efter dig”. 1 Mos. 21: 12.

19 Men han tänkte, att Gud är mägtig äfwen att uppwäcka från de döda; hwarföre han ock återfick honom till en förebild.

Abraham hade af Gud fått löftet om Isak, och hans tro blef satt på ett swårt prof, då Gud befalde, att han skulle offra den enfödde sonen, som han genom löftet hade undfått, och på hwilken det höga löftet om Messias’ födelse af hans säd samt wälsignelsen för alla jordens folk hwilade, 1 Mos. 21: 12, så att Abraham icke kunde tänka, att detta löfte skulle fullbordas i någon annan af hans söner. Men likwäl offrade han sin älskade Isak, löftets son — han offrade honom, ty genom uppsåtet war denna gerning såsom fullbordad inför Gud, som ser till hjertat, och detta war det största möjliga bewis på tro och lydnad. Men huru kunde Abraham förena en sådan befallning af Gud med det löfte, som Gud hade gifwit, att af Isak skulle komma den säd, den afkomma, som skulle blifwa till wälsignelse för alla slägter på jorden? Med rätta tänkte han, att Gud icke kan motsäga sig sjelf, men icke heller wille han wara olydig mot befallningen, utan då tänkte han på Guds allmagt, såwäl som ock på hans sannfärdighet, han tänkte: Gud kan ju uppwäcka min son Isak ifrån de döda! Då han nu fick behålla Isak, så fick han honom igen liksom genom uppståndelse. Abrahams lydnad i detta offer war en frukt af den wissa tro, hwarmed han höll sig till Herren. Abraham wisar oss, hwad tron är och hwad tron werkar, Jak. kap. 2. Isak war en härlig förebild af Kristi offerdöd och af Kristi uppståndelse. Att först offras såsom försoningens offerlam på korset och sedan uppstå ifrån de döda och ingå i härligheten, war den wäg, på hwilken Messias skulle blifwa werldens frälsare, och jordens slägter wälsignade i honom. Detta förebildades genom Isak, och Abraham förstod denna höga uppenbarelse. Kristus säger: Abraham, eder fader, fröjdade sig, att han skulle få se min dag; och han såg honom och wardt glad. Joh. 8: 56.

20 Genom tron wälsignade Isak Jakob och Esau i fråga om tillkommande ting. 1 Mos. 27: 27 f., 39 f.

Då Isak wälsignade Jakob och Esau, gjorde han det efter inre uppenbarelse i Andens ljus, och han trodde på Gud, att han skulle fullborda det, som blef uppenbaradt och taladt, se 1 Mos. 27: 28–40. Han war wiss derom, att profetians wälsignelse skulle fullbordas. Sedan han hade wälsignat Jakob, uttalades den försäkran af den gamle, blinde patriarken: Han skall ock wälsignad blifwa.

21 Genom tron wälsignade den döende Jakob hwar och en af Josefs söner och tillbad, lutad mot änden af sin staf. 1 Mos. 48.

Då Jakob wälsignade Josefs söner, så böjde han sig öfwer stafwen, hwilken war ett tecken till den patriarkaliska magten, och tillbad den Guden, som hade kallat honom i hans ungdom, fört honom underbart och gifwit honom stor wälsignelse och härliga löften. Då han gaf denna profetiska wälsignelse åt Josefs söner (såwäl som åt sina), war han sjelf en främling i Egypten, men han trodde på Guds löfte, att hans efterkommande skulle få ärfwa Kanaans land, han skådade i anden deras framtid, tackade Gud för den utlofwade barmhertigheten och afsomnade i trons wisshet om de ting, han icke kunde se.

22 Genom tron talade Josef wid sin död om Israels barns utwandring och förordnade om sina ben. 1 Mos. 50: 24 f.

Josefs förordnande, att Israels barn skulle wid sin utwandring ur Egypten medtaga hans ben och icke strax begrafwa honom i Kanaan, skedde i tron. Han wisste, att Israels barn skulle lida mycket betryck i Egypten; men han trodde och förkunnade, att de skulle befrias. Närwarelsen af hans ben i Egypten blef sålunda ett wittnesbörd om den tillkommande befrielsen, som Josef i tron hade förkunnat.

23 Genom tron Moses efter sin födelse i tre månader dold af sina föräldrar, emedan be sågo, att barnet war dägligt; och de fruktade icke för konungens påbud. 2 Mos. 1: 16, 22. 2: 1 f.

Om icke Moses’ föräldrar hade trott på Israels Gud och wäntat hjelp af honom, så hade de icke wågat dölja och rädda detta barn och utsätta sig för Faraos wrede, som hade befalt, att alla swenbarn bland Israels folk skulle dödas. Fulla af tro sågo de i barnets däglighet hoppet om folkets framtida befrielse, Derföre wille de äfwen med lifsfara rädda det, och fulla af förtröstan på Guds beskydd utsatte de det. Jemför 2 Mos. kap. 2.

24 Genom tron wägrade Moses, sedan han blifwit stor, att kallas son af Faraos dotter, 2 Mos. 2: 10 f.

25 och wille hellre lida misshandling med Guds folk, än till en tid hafwa lust i synden,

26 och höll Kristi försmädelse för större rikedom än Egyptens skatter, ty han såg efter lönen.

Moses, genom hwilken lagen blef utgifwen, framstår sjelf såsom ett härligt exempel på tron, då han hellre wille tillhöra det föraktade och hatade Israels folk, än wara Faraos dotterson och en mägtig prins wid Faraos hof, ty han trodde på Guds löften till Israels folk, som genom denna nådesutkorelse war Guds folk. Hellre wille han dela förakt och lidande med detta folk, än hafwa en fåfänglig glädje wid Egyptens hof, aktande den oförgängliga, himmelska lönen högre än Egyptens rikedomar. På detta löfte om Messias hwilade Israels utkorelse och hela Guds uppenbarelse för detta folk. På detta löfte trodde Moses, och allt, hwad han led för denna tro, kallas derföre Kristi försmädelse, ty han blef försmädad, emedan han trodde på den utlofwade Kristus.

27 Genom tron lemnade han Egypten, utan fruktan för konungens wrede, ty med den osynlige likasom för ögonen härdade han ut. 2 Mos. 2: 15. 14: 13.

Det war ingenting annat än tron på Israels Gud och på hans kallelse, som förmådde Moses att lyda och att utföra detta folk utur Egypten. Han trodde, att Israels Gud, fastän han icke såg honom, war wida mägtigare än Farao. Han lydde Gud och fruktade icke Faraos wrede.

28 Genom tron har han anordnat påsken och blodsbegjutningen, på det att den som förderfwade de förstfödde icke skulle komma wid dem. 2 Mos. 12: 1 f.

Då Moses föranstaltade om påskalammets slagtande och att dörrposterna skulle bestänkas med blodet af detta offer, så trodde han, att de förstfödde i Egyptens land skulle dödas, såsom Herren sade, men att de förstfödde i Israel skulle blifwa skonade, om de hade detta tecken på sina dörrar; men han trodde också på det stora tillkommande påskalammet Kristus, som härmed förebildades. Påskalammet i Israel war således en nådesinrättning, som hwilade på tron allt ifrån början och fordrade beständig tro, ända till dess den höga betydelsen deraf blef i Kristus fullbordad. Se 2 Mos. 12: 12–23.

29 Genom tron gingo de genom Röda hafwet såsom genom ett torrt land, då Egyptierna, som försökte detsamma, blefwo fördränkte. 2 Mos. 14: 21 f.

Moses med hela Guds folk gingo genom det Röda hafwet såsom på torra landet, emedan de trodde på Gud, som gifwit dem befallning dertill. Wi se häraf, att i Guds befallningar ligger tillika bestämdt löfte om nåd och kraft till det, som han befaller. Hans befallning är ett skapareord, som sätter menniskan i stånd att lyda, då hon will tro och lyda; det är ett skapareord, som sjelf skapar tron, så framt menniskan icke gör motstånd, och i denna tro gifwer han kraft att lyda befallningen, såsom då Kristus sade till mannen med den förtwinade handen: Räck ut din hand. Detta war ett skapareord, som hos mannen werkade tro, ty mannen trodde, och i tron lydde han, och i och med detsamma war handen helbregda. Wi se äfwen huru en menniskas tro kan werka mägtigt på andra och komma dem till godo i timliga ting och till en del äfwen i andeliga angelägenheter. Egyptierna trodde icke på Israels Gud, och derföre lyckades icke för dem öfwergången genom Röda hafwet. Wi böra härwid märka, att det för dem, som sakna tro, aldrig är rådligt att söka efterapa trons gerningar.

30 Genom tron föllo Jerikos murar, sedan man i sju dagar hade gått rundt omkring dem. Jos. 6: 20.

Josua och Israeliterna bewisade sin tro på Gud, i det de noggrant åtlydde Guds befallning, se Jos. 6: Jos. kap. 6. Det, som då skedde, war en bildlig framställning af Kristi kyrkas segrar på jorden i alla tider och i synnerhet i den sista afgörande tiden. Se Upp. kap. 8.

31 Genom tron förgicks icke skökan Rahab med de otrogna, då hon hade mottagit spejarne med frid. Jos. 2: 1 f. 6: 23.

Rahab, som genom giftermål med en Israelit bIef en Messias’ stammoder fastän hon hade warit en hednisk qwinna, blef genom tron på Israels Gud äfwen räddad från timlig undergång och frälst. Att hon räddade Israels utskickade, härrörde deraf, att hon trodde på Israels Gud. Hon gjorde icke såsom de andra hedningarne i staden, litande på de fasta murarne o. s. w. Denna qwinnas exempel är en skön och lärorik uppmuntran, och wisar, att genom tron äfwen de största syndare kunna blifwa frälste, så att de kunna komma till utmärkta förmåner i nådens och härlighetens rike.

32 Och hwad skall jag mer säga? Ty tiden blefwe mig för kort, om jag skulle förtälja om Gideon, Barak och Simson och Jefta och om David och Samuel och profeterna, Dom. 6 f. 4 f. 13 f. 11 f. 1 Sam. 1 f. 16 f.

33 hwilka genom tron hafwa besegrat konungariken, öfwat rättfärdighet, fått löften, tillstoppat lejons munnar, 2 Sam. 8: 1 f. 10: 19. 7: 12 f. 1 Kon. 9: 4 f. Dom. 14: 5 f. Dan. 6.

34 släckt elds kraft, undkommit swärdsegg, blifwit starke efter swaghet, blifwit wäldige i krig och drifwit främmande härar på flykten. Dan. 3. 1 Sam. 18: 10 f. 1 Kon. 19: 1 f. 2 Kon. 6: 8 f. Dom. 16: 28 f. Es. 38. Dom. 6 f. 2 Krön. 20.

Om dessa utmärkta personer, som nämnas såsom lärorika exempel på tro, se Dom. 6: 11. 2 Sam. 2: 4. 1 Sam. 7: 15. Dom. 15: 15; kap. 16: 30; kap. 11. Israels domare besegrade konungariken, jfr Dom. 7: 15–25. Ps. 44: 3, 4. På detta sätt blef Kanaan intaget i Josuas tid genom tron på Israels Gud. I denna tro segrade David, 2 Sam. 8: 1–14. I rättfärdiga gerningar och i offentlig rättfärdig lagskipning bewisade många fromma fäder sin tro på den rättfärdige Guden, se 2 Sam. 8: 15. 1 Kon. 10: 9. 2 Krön. 19: 5–7. Särskilda löftens fullbordan skedde genom tron, se Dom. 7: 22. 2 Sam. 5: 19, 20. 2 Krön. 20: 14–26. De tre män, som NebucadNezar för deras fromhets skull lät kasta i den glödande ugnen, släckte eldens kraft genom sin tro. Dan. 3: 26. Och genom Daniels tro tillstoppades lejons munnar. Dan. kap. 6. Elias blef räddad från swärdsegg genom sin tro. 1 Kon. 18: 10. Simson blef stark efter sin swaghet. Dom. 15: 18; kap. 16: 23, Barak blef wäldig i krig, Dom. 4: 14, och Gideon och andra drefwo främmande härar på flykten. Alla dessa segrade genom tron på Israels Gud, såsom lärorika exempel för oss, att wi på samma sätt kunna öfwerwinna i all nöd, i alla faror, i alla strider.

35 Qwinnor hafwa återfått sina döda genom uppståndelse; andra hafwa blifwit lagda på sträckbänk och icke welat mottaga befrielsen, på det att de skulle få en bättre uppståndelse. 1 Kon. 17: 28. 2 Kon. 4: 17 f. 2 Matt. 6 f.

Qwinnor hafwa genom tron fått sina döda lefwande igen, se 1 Kon. 17: 18–24. 2 Kon. 4: 21–36. Lagda på sträckbänk och dödade för sin tros skull blefwo många i Makkabeernas tid, såsom Elieser och 7 söner med deras moder (2 Makk. kap. 6 och 7). Upp. 6: 9. De wille hellre dö än förneka sin tro, ty de wille hellre hafwa en oförgänglig uppståndelse, än den, som skedde med den sunamitiska qwinnans son.

36 Somliga hafwa fått lida bespottelser och gisslingar och derjemte bojor och fängelse, Jer. 20: 1 f.

37 blifwit stenade, ihjelsågade, satta på prof, dödade med swärd, hafwa gått omkring i fårskinn och gethudar, nödlidande, plågade, misshandlade; 1 Kon. 21: 13. 2 Krön. 24: 20 f. 2 Kon. 1: 8.

38 hwilka werlden icke war wärdig, kringirrande i öknar och berg och hålor och jordens klyftor. 1 Kon. 18: 4. 19: 9. 1 Makk. 2: 27 f. 2 Makk. 5: 27.

De lidanden, som här uppräknas, och ännu flera, öfwergingo de troende i gamla testamentet och en stor del af de första kristna, som måste i hunger och ett utblottadt tillstånd hölja sig i djurskinn, dölja sig i ödemarker, i jordkulor och bergskrefwor, och alla dessa hafwa just genom sitt tålamod i dessa lidanden bewisat att de wille tro och lyda Herren och hellre lida menniskors wrede än förneka sin Gud och frälsare.

39 Och ehuru alla dessa genom tron hafwa fått wittnesbörd, hafwa de dock icke utfått löftet,

40 emedan Gud för oss hade sörjt för något bättre, på det att de icke utan oss skulle warda fullkomnade.

Dessa alla, som sålunda lidit för sin tros skull, hafwa fått wittnesbörd af Herren, att de hörde till hans folk, men de fingo icke fullbordan af löftet här i tiden; de trodde på ett bättre lif och en fullkomlig fullbordan af alla Herrens löften i den stora fulländning, då alla troende skulle warda fullkomnade. På denna fulländning wäntade de i tron, och derpå wänta alla troende, till dess de alla blifwa samlade till en skara, den ingen räkna kan, och undfå lifwets owanskliga krona.

12 Kapitlet.

Förmaning att följa de gamla troswittnenas exempel af tro och ståndaktighet.

Må fördenskull ock wi, då wi hafwa rundt omkring oss en så stor sky af wittnen, aflägga allt som tynger och synden, som alltid låder wid oss, och med uthållighet löpa i den täflingskamp, som är oss förelagd,

2 och se på trons begynnare och fullkomnare, Jesus, hwilken, i stället för den glädje, som förelåg honom, led korset och aktade icke smälek och sitter på högra sidan af Guds tron. Ebr. 2: 10. 1: 3.

Antalet af troswittnen är så stort, att det är såsom en molnsky. De troende, som hafwa öfwerwunnit och segrat i tron, framställas af aposteln såsom en otalig skara af åsynawittnen, omgifwande den stridande församlingen på jorden, likasom i forntiden bland hedningarne wid skådespelen på wädjebanan en stor mängd af åskådare sutto på båda sidor såsom wittnen till löpandet och andra kämpaspel. De, som skalle löpa på en sådan wädjebana, lade ifrån sig de kläder, som de kunde undwara, och allt det, som kunde betunga dem och hindra dem i loppet. Med detta lopp jemför aposteln de troendes wandring. genom tiden till det ewiga målet, och förmanar dem att aflägga synden såsom den börda, som mer än allt annat hindrar och betungar. Låt oss aflägga hwarje börda och synden, som är så nära omgifwande oss. Således icke blott det, som i och för sig sjelf är syndigt, utan det, som betungar, beswärar och hindrar, skall en kristen i möjligaste måtto aflägga och skilja hjertat derifrån och med tålamod wandra i Jesu fotspår och bära korset. Detta är den täflingskamp, som är oss förelagd. Och den gestaltar sig olika i yttre afseende för särskilda kristna och i olika kall. Men alla behöfwa samma tålamod och samma tro (om ock i olika grad), för att hinna målet och winna segerkronan, se 2 Kor. 9: 24. De, som lupo på wädjebanan, fäste sin blick på målet och på den, som höll segerkransen i handen, beredd för den förste, som kunde gripa den. De, som löpa på den andeliga wädjebanan, skola se på Jesus, bedja om nåd att försaka och lida i hans efterföljelse, att öfwerwinna i hans kraft och få ingå i den härlighet, som han med sin förnedring och försoningsdöden på korset för oss förwärfwat och wunnit. Fastän han hade kunnat såsom Guds Son qwarblifwa i sin glädje och härlighet i himmelen, underkastade han sig dock genom sin mandomsanammelse, sin lydnad och sin död den djupaste förnedring, och såsom menniska hade han beständigt för ögonen den himmelske Fadrens ära, menniskoslägtets frälsning och den honom föreliggande ewiga härligheten och glädjen efter lidandet och döden. Ebr. 2: 9. På honom, såsom föregångaren, segerwinnaren, som lofwar lifwets krona åt dem, som winna, skola de troende se under sitt lopp på det jordiska lifwets wädjebana och tåligt lida hwad som öfwergår dem.

3 Ty tänken på honom, som af syndarne lidit en sådan gensägelse mot sig, på det att I icke mån tröttna och uppgifwas i edra själar.

Då Guds Son, Herren af himmelen, tåligt underkastade sig gensägelse, smälek och lidanden, huru mycket mer böra då de troende, som i sig sjelfwa blott äro arme syndare, tala och lida sina medsyndares motstånd och smädelse! På honom böra de tänka och af honom hemta kraft, för att icke blifwa uttröttade och modfälde i striden, jemför 1 Petr. 2: 23. Både mot Jesu person, mot hans heliga lefwerne och mot hans saliggörande ord strida allt fortfarande alla obotfärdiga, som i synden wilja qwarblifwa; och i synnerhet märkwärdigt är, att de, som arbeta under lagen och ännu hänga wid egenrättfärdigheten, aldrig utan med ett wiss owilja kunna höra talas om evangelii fria, oförskylda nåd.

4 Ännu hafwen I icke ända till blods emotstått under kampen mot synden, 2 Kor. 10: 13.

Det har ännu icke kostat eder lif och blod att kämpa mot synden och mot frestelserna till affall från Kristus. Men wiljen I wara Jesu efterföljare, så måsten I wara beredwillige att lida allt för hans skull, ja, äfwen att låta edert lif för bröderna.

5 och I hafwen glömt den förmaning, som talar till eder såsom till söner: ”Min son förakta icke Herrens tuktan, och gif dig icke heller öfwer, då du bestraffas af honom. Job 5: 17. Ords. 3: 11 f. Upp. 3: 19.

Den tröstliga förmaning, hwarmed Herren talar till eder såsom barn, Ords. 3: 11, hafwen I förgätit. Agan är ju ett bewis på barnaskap och på faderlig kärlek. Twå wigtiga warningar äro här gifna: 1:o att icke göra sig likgiltig och hård emot Herrens aga, såsom profeten klagat: Du slår dem, och de känna det intet. Jer. 5: 3; och 2:o att man icke skall gifwa sig öfwer, blifwa modfäld och misströsta, då agan synes sträng.

6 Ty den Herren älskar, den agar han, och han gisslar hwar och en son, som han upptager.”

Den allwisa himmelska faderskärleken anwänder ofta den strängaste aga mot de barn, som han älskar mest, och denna aga är stundom så swår, att den här jemföres med gisslande eller hudflängning (Matt. 27: 26). Ju större och swårare pröfningarne äro, desto större äro de nådesafsigter, hwarmed Gud förer och upptuktar himmelrikets arfwingar. Jemför Rom. 8: 17. 2 Kor. 4: 17.

7 Om I nu liden aga, så beter sig Gud mot eder såsom mot söner; ty hwilken är den som som hans fader icke agar?

8 Men om I ären utan aga, af hwilken alla hafwa blifwit delaktiga, så ären I oäkta och icke söner.

Det är således just genom agan, genom swåra trospröfningar, bedröfwelser och lidanden, som den himmelska faderskärleken allra tydligast: bewisar sig och gifwer stor andelig wälsignelse. Alla Guds barn behöfwa tuktan och aga, emedan arfsynden widlåder dem, v. 1, och den onda roten är i hjertat qwar. Derföre finnes icke något Guds barn eller troswittne, som Herren förer och ledsagar till himmelen utan aga, pröfningar och lidanden. Deremot äro werldens barn ofta i timligt afseende lyckliga och hafwa timlig medgång och timlig förnöjelse lifstiden igenom; och det är just denna omständighet, som synes så oförklarlig och mången gång förorsakat Herrens trogna djupa och swåra pröfningar, se Ps. 73, emedan det synes såsom om han älskade de obotfärdiga mera än de fromma; men att de obotfärdiga äro utan aga, är just ett bewis derpå, att de icke äro Guds barn. De, som bära det kristna namnet, men lefwa i obotfärdigt tillstånd, äro oäkta och icke barn; och brist på aga är äfwen ett bewis derpå.

9 Widare, wi hade wåra köttsliga fäder, som agade oss, och för dem hade wi försyn; skola wi då icke mycket mer wara andarnes Fader underdåniga, att wi må lefwa?

Om redan det naturliga barnaskapet medför den ordning, att barnen underkasta sig sina lekamliga föräldrar och af dem emottaga aga med fruktan och undergifwenhet, huru mycket mer böra då wi wara andarnes Fader i himmelen undergifna, som gifwer ewinnerligt lif!

10 Ty de förra agade oss i några få dagar efter som dem godt syntes, men denne till det som är nyttigt, på det att wi måtte få del af hans helighet

I några få dagar, egentligen för några m. m., nemligen för att bilda oss för några få jordiska lefnadsdagar, hafwa de lekamliga föräldrarne agat oss, efter som dem syntes wara behöfligt. Denna menskliga aga kunde af många orsaker wara felaktig, men den himmelske Fadren kan aldrig misstaga sig i medlen eller i sättet att aga de andeliga barnen, utan gör det alltid så, att det är nyttigt till deras sanna wälfärd och bidrager till deras helgelse i sanningen, Joh. 17: 19, och att de må blifwa allt innerligare införlifwade med honom och delaktige af hans natur. Se 2 Petr. 1: 4.

11 Och all aga synes för tillfället icke wara till glädje utan till sorg, men sedermera bär han rättfärdighetens fridsfrukt för dem som genom henne blifwit öfwade.

Fastän ingen aga är ljuflig och fröjdefull, utan åtföljd af sorg, så länge den räcker, så wälsignas dock lidandet med en fridsam frukt af den rättfärdighet, som själen eger i Kristus. Det ät genom föreningen med honom, och i hans kraft Guds barn kunna tåligt och undergifwet lida, och den frid och fröjd och wälsignelse, som genom lidandet hos dem werkas, är således en frukt af hans rättfärdighet, se Rom. kap. 5.

12 ”Stärken derföre edra slappa händer och magtlösa knän”, Es. 35: 3.

13 och ”Gån i räta spår med edra fötter”, att det som haltar icke må blifwa förwridet, utan fastmer blifwa helbregda. Ords. 4: 26.

Derföre att agan och pröfningarne hafwa ett så högt och saligt ändamål, så uppmuntren eder sjelfwa och edra bröder till ståndaktigt tålamod och till sann förtröstan, upplyften ifrigare de trötta händerna till bön och wandren i Herrens kraft med fasta steg på rättfärdighetens wäg, utan haltande, utan något försök att på en gång kunna wara Guds barn och syndens trälar, och utan att wilja jemka mellan Gud och werlden. Och är någon sålunda ofärdig eller haltande, måtte han då blifwa helbregdagjord! Till sådan helbregdagörelse, till befrielse från werldsligt sinne o. s. w., är också agan ett werksamt medel i Herrens hand.

14 Faren efter frid med alla och efter helgelsen, utan hwilken ingen skall se Herren, Matt. 5: 9. Rom. 12: 18. 2 Tim. 2: 22.

Om den rätta fridsamheten, se Matt. 5: 9. Rom. 14: 19. Frid med Kristi fiender är icke möjlig för de kristna, ty dessa fiender låta dem icke wara i frid, men fridens barn skola äfwen bemöta fienderna med mildt och fridsamt sinne och så widt som möjligt bemöda sig om, att med dem hafwa frid och sämja. Emot felande eller olika tänkande bröder böra de kristna hysa och utöfwa fördragsamhet och kärlek, och med ödmjukhet och ömhet söka upprätta alla stapplande. Helgelse kan ingen ernå, utan så framt han will fara efter frid med alla. Men för att en gång kunna komma till Guds åskådande är helgelsen nödwändig, såsom en frukt af rättfärdiggörelsen genom tron på Kristus. Föreningen med Kristus och Kristi Andes inneboende, Rom. kap. 8, måste nödwändigt werka till fortfarande rening från synden och tillwäxt i nåden, och detta är helgelse och förnyelse. Se 1 Joh. 3: 2, 3. 2 Kor. 7: 1.

15 och sen till, att ingen försummar Guds nåd, att ingen bitter rot må skjuta upp och göra något hinder, och de många, genom henne besmittas, 5 Mos. 29: 18. 2 Kor. 6: 1. Ebr. 3: 12.

16 att ingen är en horkarl eller en oandelig, såsom Esau, hwilken för en enda måltid bortsålde sin förstfödslorätt. 1 Mos. 25: 31 f.

17 Ty I weten, att han ock, då han sedermera wille ärfwa wälsignelsen, wardt tillbakawisad, ty han fann icke rum till sinnesändring, fastän han med tårar sökte derefter. 1 Mos. 27: 30 f.

Han kunde icke, oaktadt tårar, förmå sin fader att ändra sitt sinne och återgifwa honom förstfödslorättens wälsignelse. Till helgelsen är det nödwändigt, att icke försumma nåden. — För de oomwända är det nödwändigt, att icke försumma den förekommande, dragande, kallande, wäckande och pånyttfödande nåden. — Hwarje sann kristen måste tillse, att ingen syndig tanke eller begärelse får rotfästa sig eller i hjertat uppwäxa såsom en bitter rot; och de kristna sinsemellan måste tillse, att ingen ibland dem affaller ifrån Herren genom någon falskhet och synd, som i början håller sig gömd såsom en i jorden förborgad rot af en gammal ogräsplanta. De, som låta någon bitterhetsrot uppwäxa, skola warnas, men om all warning är förgäfwes, böra de från församlingen afsöndras och uteslutas, så att den bittra roten icke widare må wäxa ibland de kristna och äfwen besmitta andra med syndens gift. Esau, som war Isaks förstfödde och wäl wisste, hwilken stor förmån och wälsignelse war förenad med förstfödslorätten i det löfte, hwarigenom Isak blef gifwen åt Abraham, föraktade denna förstfödslorätt med dess wälsignelse, och derigenom föraktade han äfwen löftet om Messias. För en enda måltid sålde han förstfödslorätten och wälsignelsen; han kallas derföre horkarl och oandelig, såsom en träffande bild af alla de menniskor, som älska wällust mer än Gud. 2 Tim. 3: 4. Här är en wigtig warning för alla kristna, att wara på sin wakt emot allt sådant förakt för Guds nåd. För Esau war det nu för sent. Förstfödslorätten och den wälsignelse, som han hade förspilt, kunde han icke mera återfå, den war borta för alltid. De förspilda andeliga wälsignelserna kunna de förtappade icke återfå, sedan nådens tid är förbi, fastän hos dem är gråt och tandagnisslan. Wäl war det ännu möjligt för Esau att blifwa salig, om han wille omwända sig till Herren och anamma nåden, men förstfödslorätten war för alltid förlorad.

18 Ty I hafwen icke kommit till det berg, hwarpå man kan taga, och som brinner i eld, och till töcknet och mörkret och stormen 2 Mos. 19: 12 f. 5 Mos. 4: 10 f. 5: 22.

19 och basunskallet och till det ljud af ord, som war sådant att de som hörde det undanbådo sig, att något widare skulle talas till dem, 2 Mos. 20: 18 f. 5 Mos. 18: 16.

20 ty de fördrogo icke detta påbud: ”Äfwen om ett djur kommer wid berget, skall det stenas”,

21 och — så förskräcklig war den syn man såg — Moses sade: ”Jag är förskräckt och bäfwar”.

22 Utan I hafwen kommit till Sions berg och till den lefwande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, och till de otaliga änglar Gal. 4: 26. Upp. 3: 12. 21: 2, 10.

23 och till högtidsskaran och församlingen af de förstfödda, som äro uppskrifna i himmelen, och till Gud, som dömer alla, och till de fullkomnade rättfärdigas andar

24 och till det nya förbundets medlare, Jesus, och till stänkelseblodet, som talar bättre än Abels blod. 1 Mos. 4: 10. 1 Tim. 2: 5 f. Ebr. 8: 6. 9: 15. 10: 22.

Utförligt anför nu aposteln en kedja af stora och härliga orsaker, hwarföre de kristna skola taga sig till wara för otålighet i pröfningarne, för hwarje bitter syndarot och för hwarje frestelse till otro och affall ifrån Herren Jesus, emedan de nemligen äro delaktige af wida större nådesförmåner än Esaus förstfödslorätt och all den nåd, som i gamla testamentet war uppenbarad. Israels folk fick lagen wid berget Sinai, som brann och skakades af dunder och storm genom Herrens närwaro; ty på detta sätt wille han uppenbara sig såsom den helige och rättfärdige Guden, hwilkens wrede öfwer synden är en förtärande eld, och af denna rättfärdighet och wrede är lagen en tydlig uppenbarelse. Under tordönet och basunskallet hörde de klarligen ljudet af ord, hwarigenom lagen blef för folket tydligt och högtidligt meddelad. De hörde allt detta, och af förskräckelse bådo de, att Herren icke skulle tala till dem omedelbart, utan genom Moses. Deraf skola wi lära, huru omöjligt det är för den syndiga menniskan att utan medlare hafwa gemenskap med Gud, och ännu omöjligare att hafwa synden i behåll och ändå kunna blifwa salig i Guds gemenskap och hans härlighets uppenbarelse. (V. 20) Hwarken någon menniska eller ens något djur fick widröra berget, utan att wara döden underkastade, se 2 Mos. 19: 13. Detta war en lärdom derom, att Guds helighet och rättfärdighet är så stor och hans nitälskan så brinnande, att ingenting oheligt får nalkas honom. För den syndiga menniskan är tillgång till honom icke möjlig på något annat sätt än i Kristus, den helige och rättfärdige öfwersteprestan, som förwärfwat rättfärdighet och helighet åt syndare. (V. 21) Äfwen Moses, den man, som Gud hade benådat med en så utomordentlig kraft, och som stod uti en så nära förening med Herren, kunde ej utan förskräckelse och bäfwan se och höra dessa stora och härliga uppenbarelser, se 5 Mos. 9: 19. (V. 22). Så mycket härligare och större det nya testamentets nådesförmåner äro, desto angelägnare böra wi wara att icke försumma Guds nåd o. s. w., v. 15, och att icke wisa från oss honom, som nu talat genom evangelium, v. 25. Icke till Sinai, utan till Sions berg, till den andeliga Sionsförsamlingen, till den staden, som den lefwande Guden bygger, hafwa det nya förbundets barn kommit i Kristus, i honom äro de det himmelska Jerusalems arfwingar och stå redan här på jorden i gemenskap dermed, ty de hafwa sitt borgerskap och samfund i himmelen och sin umgängelse der, Fil. 3: 20. Genom änglatjenst blef lagen gifwen på Sinai, Gal. 3: 19, men Guds barn i Kristus hafwa gemenskap med den otaliga änglaskaran, åtnjuta änglarnes tjenst och kärlek här på jorden och blifwa ewigt med dem förenade i himmelen, se Upp. 7: 9. Om det himmelska Jerusalem, se Upp. kap. 21. (V. 23) Herrens folk, som i Kristus anammat nåden, utgör den stridande församlingen här i tiden, och denna församling står i andeligt samband med den triumferande församlingen i himmelen, som består af alla de fullkomnade rättfärdigas andar. De höra till den stora högtidsskara af förstfödda, hwilkas namn äro uppskrifna i himmelen, Luk. 10: 20, de äro i Kristus förenade med den Guden, som är så fruktanswärd, såsom den rättfärdige domaren, men icke fruktanswärd för dem, emedan han i Kristus är deras Fader. I Kristus är en andelig, härlig gemenskap mellan Gud och hans folk, mellan änglame och Herrens heliga, mellan himmelen och jorden. (V. 24) Icke till Moses och till Sinai, utan till Jesus, den himmelske medlaren, hafwa de troende kommit i det nya förbundet, och detta förbund är så mycket högre och härligare än det gamla, som denne medlare är högre än Moses. Jesu blod kallas här stänkelseblodet. Med sitt blod har Jesus såsom öfwersteprest ingått i himmelen och försonat wåra synder, och genom sin Ande kommer han dermed tillbaka till församlingen, och alla, som med tron anamma honom, blifwa bestänkte och renade, de blifwa bestänkte i rättfärdiggörelsen och bestänkte i den dagliga twagningen; de hafwa kommit till detta stänkelseblod, de liksom befinna sig under den oupphörliga, fortfarande andeliga stänkelsen, som är för själen ett fruktbart nåderegn från himmelen. Det talar bättre, ja, helt annorlunda än Abels blod. Abels blod ropade af jorden till Gud emot brodermördaren, men Jesu blod ropar om nåd för hans återlösta, så länge de äro i nådens tid. Wid korset låter Herren rättfärdighet regna öfwer alla dem, som der söka nåd. Es. 45: 8.

25 Sen till, att I icke wisen från eder den som talar; ty om de andra icke kunde undfly, då de wisade från sig den som talade på jorden, mycket mindre wi, om wi wända oss från den som talar från himmelen.

Det medförde ett strängt straff, då någon icke wille lyda Moses, genom hwilken Gud talade i det gamla testamentet, och ingen, som wägrade lydnad, kunde undfly straffet. Men i nya testamentet är Jesus sjelf den medlare, genom hwilken Gud talar, och ju högre den är som talar, desto större synd är det att icke wilja höra, tro och lyda, och desto större blifwer straffet för denna synd, och så mycket omöjligare att undfly detta straff. Otro och olydnad emot Jesu Kristi evangelium är en mångdubbelt större och straffwärdare synd, än alla öfwerträdelser emot Herrens lag. Genom evangelium talat Herren från himmelen till oss och kallar oss till omwändelse, tro, barnaskap och ewig härlighet; och saliga äro de som höra Guds ord och gömma det. Men den som icke tror Sonen skall icke få se lif, utan Guds wrede förblifwer öfwer honom.

26 Och hans röst kom då jorden att bäfwa, men nu har han lofwat och sagt: ”Ännu en gång skall jag skaka icke allenast jorden, utan äfwen himmelen”. Hagg. 2: 7.

Af Herrens röst på Sinai bäfwade jorden, 2 Mos. 19: 18, men oändligt högre och förskräckligare blifwer Guds uppenbarelse genom Jesu Kristi andra tillkommelse i härlighet och majestät, då både jordens och himmelens krafter skola bäfwa. Derom talade Herrens löfte genom profeten, Hagg. 2: 7, och hwad han har talat, det gäller ännu, det är ett tal, som fortfar i oförgänglig kraft. Då denna profetia går i fullbordan, fröjda sig de, som wänta på Herren Jesus, men om de andra gäller hans ord att menniskor skola uppgifwa anden af förskräckelse, Luk. 21: 26. 2 Petr. 3: 12. Upp. kap. 6.

27 Och detta ”ännu en gång” tillkännagifwer förwandlingen af de ting, hwilka bäfwa, såsom de der äro skapade, på det att de ting, som icke bäfwa, må förblifwa. Matt. 24: 35. 2 Petr. 3: 10.

Det ordet: ännu en gång, som står i denna profetia, wisar tydligt, att den närwarande synliga skapelsen icke skall fortfara för ewigt; och just den omständigheten, att den är underkastad bäfwande, skakningar och förändringar, är ett bewis, att denna werlden är förgänglig; den skall förgås, och efter Guds löfte wänta wi nya himlar och en ny jord, i hwilka rättfärdighet bor. 2 Petr. 3: 13. Det gamla testamentets tabernakel ersattes i Salomos, fridskonungens tid, af ett fast och praktfullt tempel; denna närwarande skapelse, i hwilken Guds Son sjelf är medlaren och öfwerstepresten, skall förwandlas och gifwa wika för en fast, oförgänglig och ewig helgedom, om hwilken skriften säger: Se, Guds tabernakel bland menniskorna. Upp. 21: 3. 2 Kor. 3: 11.

28 Låtom oss derföre, då wi få ett rike, som icke kan bäfwa, wara tacksamma, så att wi tjena Gud, honom till behag, med helig fruktan och räddhåga.

29 Ty wår Gud är en förtärande eld. 5 Mos. 4: 24. 9: 3.

Då wi i Kristus hafwa wårt borgerskap i detta ewiga och oförgängliga rike, så låtom oss med tacksamhet taga wara på den nåd som är oss gifwen genom honom, på det wi i tron må tjena honom och täckes honom med helig fruktan och räddhåga, ty wår Gud, som redan på Sinai uppenbarade sig i eldslågor, skall slutligen uppenbara sig såsom en förtärande helig wredeseld öfwer alla obotfärdiga, hwilka wändt sig från honom, som nu talar från himmelen, v. 25. Kärlek och tacksamhet för hans oändeliga barmhertighet, wördnad för hans heliga majestät, kärlekens räddhåga att bedröfwa hans Helige Ande och fruktan för den förskräckliga domen och fördömelsen böra i förening drifwa oss att genom den nåd, oss gifwen är, wara faste i tron och tjena Gud, honom till behag, se Rom. 12: 1. Wilja wi behaga honom, så kunna wi icke behaga werlden. Att aposteln säger: Wår Gud, wisar oss att det nya testamentets Gud, uppenbarad i Kristus, såsom den ewiga kärleken, är icke en Gud, som kan saliggöra dem, som förkasta frälsningen i Kristus. Nej! de, som icke anamma nåden, hafwa sina synder i behåll, och synden förer domen med sig. Sjelfwa den ewiga kärleken blifwer till slut för alla motståndare en förtärande nitälskan.

13 Kapitlet.

Förmaningar till kristligt lefwerne, särskillt till aktning och lydnad mot lärare, helsningar.

Brödrakärleken förblifwe! Rom. 12: 10. 1 Petr. 1: 22. 3: 8. 4: 8.

2 Förgäten icke gästwänligheten; ty genom den hafwa några, utan att weta det, fått änglar till gäster. 1 Mos. 18: 1 f. Rom. 12: 13. 1 Petr. 4: 9.

Om föreningen mellan Kristus och församlingen är i det föregående skrifwet, och nu slutar aposteln det härliga brefwet med kraftiga förmaningar till broderlig kärlek och till den sanna kärlekens utöfning i åtskilliga lefnadsförhållanden. Gästwänlighet är en af denna kärlekens pligter. Då aposteln säger: förgäten icke, så ligger deruti en påminnelse derom, huru benägna wi äro att glömma den rätta utöfningen af Kristi kärlek, och detta ordet: förgäten icke, behöfwer förnyas och genom den Helige Andes beständiga påminnelse uttalas i wåra hjertan. Ju mera wi gifwa akt på hans röst, desto mera lefwande skall detta ordet blifwa för oss. Abraham och Lot fingo emottaga änglar till gäster, 1 Mos. 18: 1–19; kap. 19. Icke blott änglar, utan Herren Jesus sjelf kunna wi få till gäst, om wi af kärlek till honom wilja emottaga dem, som äro hans lemmar och som han kallat sina bröder, se Matt. 25: 35–40.

3 Tänken på dem som äro i bojor, såsom woren I sjelfwa i bojor, på dem som lida misshandling, såsom I ock sjelfwa hafwen en kropp. Rom. 12: 15.

Sann kristlig kärlek fordrar nödwändigt, att de troende både i förbön och med lekamligt bistånd tänka på dem, som äro fångne eller i annan nöd stadde för Kristi skull eller lida bedröfwelse i hans efterföljelse. Sjelfwe bärande en kropp, som lider, böra de känna brödernas lidanden såsom sina egna. Om en lem lider, så lida alla lemmarna med, se 2 Kor. 12: 26.

4 Äktenskapet ware äradt i allt, och äkta säng obesmittad; men horkarlar och äktenskapsbrytare skall Gud döma.

Mot horeri och alla otuktssynder warnar Guds ord strängt på många ställen; och fastän äfwen hos hela folk, som bära det kristna namnet, anda och tänkesätt kunna blifwa så allmänt förderfwade, att dessa laster föga eller intet beifras och dömas wid menskliga domstolar, ja till och med knappt anses wara olofliga eller skamliga, så står dock detta ordet fast: Horkarlar och äktenskapsbrytare skall Gud döma, och dessa kunna icke ärfwa Guds rike, om de icke blifwa nya menniskor.

5 Wandeln ware utan girighet, och låten eder nöja med det I hafwen; ty han har sjelf sagt: ”Jag skall ingalunda lemna dig ej heller någonsin öfwergifwa dig”, Matt. 6: 25 f., 34. 1 Tim. 6: 6 f. 5 Mos. 31: 6. Jos. 1: 5.

6 så att wi dristeligen kunna säga: ”Herren är min hjelpare, och jag skall icke frukta; hwad kan en menniska göra mig?” Ps. 56: 5, 12. 118: 6.

I tänkesätt och i lefwerne tagen eder till wara för girighet, snålhet, egennytta o. s. w., ty denna last är icke bättre än otuktslasten. Tywärr behöfwa äfwen kristna denna warning mot egennytta och egenkärlek, ty dessa synder betraktas af många, fastän de kallas kristna, icke såsom så farliga eller afskywärda; men girighet är afgudadyrkan och en rot till allt ondt. Kol. 3: 5. 1 Tim. 6: 10. För att göra det lätt och ljufligt för Guds barn, att taga sig till wara för egennytta, snålhet och ängsliga omsorger om timlig utkomst, har Herren gifwit ganska många sköna och härliga löften om sin faderliga omsorg om dem alla, se 1 Mos. 28: 15. 5 Mos. 31: 6. Ps. 118: 6. Matt. 6: 25–34. De kunna alltså wara förwissade derom, att Herren både will försörja och uppehålla dem och beskydda dem i alla faror. Det är ett fast ord: Är Gud för oss, hwem kan wara mot oss? Se Rom. 8: 31. 1 Petr. 3: 12, 13.

7 Tänken på edra ledare, som hafwa talat Guds ord till eder, och efterföljen deras tro, skådande hwad utgång deras umgängelse hade.

8 Jesus Kristus är densamme i går och i dag och i ewighet.

På trogna lärare, på deras tro, deras wandel och på deras ändalykt, som hafwa slutat sitt arbete och ingått i sin hwila, böra Jesu bekännare tänka och hafwa dem för ögonen såsom exempel till uppmuntran och tröst i sin wandel, i all strid och i alla pröfningar; och såsom Jesus Kristus, den oföränderlige medlaren och öfwerstepresten, war med dem i lifwet och i döden och war den, som de förkunnade med lära och lefwerne ända till sitt sista, så skolen I efterfölja deras tro på den sanne Herren och konungen, som är densamme i går och i dag och i ewighet, lika sannfärdig, trofast och barmhertig. Han, som war deras beständiga tillflykt och slutligen krönte deras tro med seger, lefwer ewinnerligen och will äfwen hjelpa eder!

9 Låten eder icke förföras af mångahanda och främmande läror; ty det är godt, att hjertat göres fast genom nåden, icke genom offermåltider, hwilka icke gagnade dem som umgingos dermed. Rom. 14: 17.

Genom Satans list och det syndiga menniskohjertats naturliga benägenhet till hans förförelser, och således till alla möjliga falska lärdomar och willfarelser, hafwa oräkneliga, mer eller mindre widunderliga och förwillande lärdomswäder uppstått och fortfara att uppstå, för att bortföra menniskor från Jesus Kristus, som allena kan gifwa lif och ljus och salighet. På otaliga sätt har mörkrets magt försökt att fördunkla evangelii ljus. Hit höra äfwen alla egna påfund och menskliga regler, föreskrifter och bestämmelser, huru omwändelsens werk måste ske, och om godtyckliga försakelser i mat och kläder o. s. w., såsom på den tiden lärare med judiskt sinne wille förpligta de kristna att hålla sig wid den judiska lagens föreskrifter om hwad som war rent eller orent, lofligt eller olofligt att äta. Alla, som söka rättfärdighet inför Gud på sådant sätt eller i någonting, som är utom Kristus, hafwa intet gagn deraf, utan blott skada. Nej, icke ens sjelfwa renlärigheten, icke ens sjelfwa evangelium gagnat menniskan, då det sättes i stället för den lefwande Kristus sjelf, så att menniskan i stället för honom sjelf blott fattar wissa ordasätt, wissa tankar och känslor, och i stället för Herrens Anda en wiss samfundsande. Mot all godtycklighet och alla afwägar ifrån Kristus finnas i skriften många och starka warningar. Se Kol. 2: 7–23.

10 Wi hafwa ett altare, af hwilket de som tjena tabernaklet icke hafwa rätt att äta;

11 ty kropparna af de djur, hwilkas blod genom öfwerstepresten inbäres i helgedomen såsom syndoffer, ”uppbrännas utanför lägret”. 2 Mos. 29: 14. 3 Mos. 4: 12, 21. 16: 27. 4 Mos. 19: 3.

12 Derföre led ock Jesus utanför stadsporten, på det att han genom sitt eget blod skulle helga folket. Joh. 19: 17. Matt. 27: 32 f.

13 Låtom oss derföre gå ut till honom ”utanför lägret”, bärande hans smälek.

De, som tjenade tabernaklet, det gamla testamentets prester och leviter, hade icke rätt att äta af det nya testamentets altare eller blifwa delaktige af altarets sakrament, om de icke öfwergåfwo det gamla och inträdde i det nya förbundet. Således icke blott Judar i allmänhet, utan sjelfwa presterna och leviterna kunde ej blifwa delaktige af Herrens nattward. På presternas och leviternas ståndpunkt ställa sig alla de, som icke helt och uteslutande wilja frälsas genom Jesu Kristi tillfyllestgörelse och nåden allena, utan genom egna föreskrifter, såsom om mat o. s. w., eller genom någon slags egenrättfärdighet. De egentligaste förebilderna af Jesu försoningsoffer woro de syndoffer i det gamla testamentet, af hwilka öfwerstepresten inbar försoningsblodet i det allraheligaste. Dessa offrens kroppar blefwo helt och hållet uppbrända, så att presterna icke fingo äta något deraf såsom af andra offer, se 3 Mos. 4: 6–12. Stuten och bocken, hwaraf blodet blef inburet i det allraheligaste, fördes utom lägret och förbrändes der. Likaså har Jesus såsom det stora och egentliga syndoffret, hwarpå dessa offer syftade, lidit döden på korset och blifwit offrad för oss utanför stadsporten, se Joh. 19: 17. Af sitt folk förkastad, räknad bland missgerningsmän, bespottad och begabbad, blef han der en förbannelse för oss; och dermed har han förlossat oss ifrån synden och ifrån lagens förbannelse. Af detta försoningsoffer och af hans altares nådemåltid kan ingen blifwa rätt delaktig, som icke will gå ut till honom, ut ut lägret, ut från synden och werlden, ut från det egna wäsendet, ut från det gamla in i ett nytt, från lagen till evangelium, från döden till lifwet. Detta utgående medför förakt och wanära inför werlden, likasom Kristus blef föraktad och bespottad, då han utfördes för att korsfästas och dödas. Icke de, som tjena tabernaklet och arbeta under lagen, utan de, som utgå ur det gamla wäsendet och i Kristus komma i ett nytt förbund med Gud, blifwa rätt och fullt delaktige af nådens håfwor. Af honom, som är lifwets bröd, hafwa de då sin dagliga, andeliga näring, han är då deras mat och dryck, och så göres hjertat fast med nåden och i nåden, v. 9.

14 Ty wi hafwa här ingen waraktig stad, utan söka efter den tillkommande. Fil. 3: 20. Ebr. 11: 10, 16.

Det jordiska Jerusalem, som war en fast stad, war dock ingen waraktig stad, utan kunde liknas wid ett läger, som snart skulle uppbrytas, likasom lägren i öknen, och det blef snart uppbrutet och förstördt. Men hela wårt jordiska lif är så beskaffadt, att wi äro gäster och främlingar på jorden, wi hafwa här icke något waraktigt och oförgängligt hem, wi måste snart härifrån, och derföre är det nödwändigt, att wi framför allt förwissa oss om den oförgängliga arfwedelen. Då kan det icke falla sig så swårt att under en kort tid lida och bära Kristi smälek, v. 13.

15 Låtom oss derföre genom honom alltid till Gud frambära lofoffer, det är frukt af läppar, som prisa hans namn. 3 Mos. 7: 12. Ps. 50: 23. 51: 19. Os. 14: 3. Ef. 5: 20. 1 Petr. 2: 5.

Låtom oss derföre genom honom, Kristus, den ewige öfwerstepresten, frambära wåra offer till Gud, icke i det gamla testamentets tabernakel, icke egna offer eller egna gerningar, utan lofoffer, hjertats och läpparnes frukt, trogen bekännelse och innerlig tacksägelse för alla hans wälgerningar. Se Ps. 51: 16–21. Rom. 12: 1. Upp. 8: 1–3.

16 Men förgäten icke att göra godt och dela med eder; ty med sådana offer täckes man Gud. Rom. 12: 13. Fil. 4: 18.

Utom bönoffer, lofoffer och tackoffer inför Herren, har han ock förordnat ett annat slags offer såsom en frukt af troende hjertans kärlek till honom, nemligen wälgörenhet emot wår nästa för Kristi skull. Äfwen detta war förebildadt i gamla testamentet genom de gemensamma offermåltiderna. Se 5 Mos. 16: 10, 11; kap. 26.

17 Waren edra ledare hörsamme ock lyden dem; ty de waka för edra själar, såsom de der skola aflägga räkenskap; på det att de må göra detta med fröjd och icke med suckan, ty detta är eder icke nyttigt. Fil. 2: 29. Hes. 3: 18. 33: 2 f.

Att lyda och efterfölja andeliga lärare och själasörjare är i församlingen alldeles nödwändigt, och ingen bör godtyckligt wilja upphäfwa sig sjelf till lärare. Men härwid måste mättas hwad aposteln säger, att de ledare man skall lyda, äro de, som waka för sina åhörares själar, och betänka den räkenskap de skola aflägga. Otrogna lärare, blinda ledare skall utan hwarken lyda eller följa, ty Kristus säger: Wakten eder för de falske profeterna! — om en blind leder en blind, så falla de båda i gropen. Deremot är det icke nyttigt, nej, det är farligt för åhörare, då trogna lärare, hafwa orsak att sörja och sucka öfwer dem. Är ett sådant suckande förorfakadt af åhörarnes motstånd emot sanningen, så blifwer straffet och domen för detta motstånd så mycket förskräckligare, ju ifrigare förmaningen och förbönen för dem har warit. Se Jer. 6: 10–17; kap. 13: 17. Fil. 3: 18. Matt. 10: 11, 15.

18 Bedjen för oss. Ty wi tro oss hafwa ett godt samwete, och wilja i allt föra en god umgängelse. Ap. G. 24: 16.

19 Och jag beder eder så mycket mera att göra detta, på det att jag så mycket snarare må warda eder återgifwen.

Aposteln längtade att se dessa medbröder i tron och uppmanar dem derföre att särskildt bedja derom. Herrens tjenare skola ingen wäg företaga, utan att Herren sjelf leder dem, och härwid äro församlingens förböner ganska werksamma. Till förbön för lärare uppmanas de kristna på många ställen i skriften.

20 Men fridens Gud, hwilken från de döda har återfört den som genom ett ewigt förbunds blod är den store herden för fåren, wår Herre Jesus, Joh. 10: 11. 1 Petr. 2: 25. 5: 4.

21 han göre eder skickliga i allt godt werk, till att göra hans wilja, werkande i eder hwad täckeligt är inför honom, genom Jesus Kristus, hwilken ware ära i ewigheters ewighet! Amen.

Här slutar nu det härliga brefwet med en högtidlig wälsignelseönskan till församlingen, och härwid nämnes Jesu uppståndelse och det ewiga förbundets blod såsom den lifsgrund, den springkälla, hwaraf denna wälsignelse skall flöda.

Genom sitt blod såsom försoningsblod ingick wår öfwersteprest i himmelen, och genom uppståndelsen har Gud framstält honom till ett försoningsoffer genom hans blod, så att det är genom detta förklarade och ewigt gällande försoningsblod han är wår frälsare och den store herden för fåren, som föder och leder sina trogna från början till slut. Det är genom det ewiga förbundets blod, menniskor äro återlösta, upptagas i förbund med Gud, blifwa Guds barn och delaktige af oförgänglig lifskraft. Det är genom denna kraft han gör dem skickliga i allt godt werk; derigenom få de nåd att göra hans Wilja; derigenom skapar han i dem och hos dem det nya wäsende, den nya natur, det nya werk, som är täckeligt inför honom, och gör dem delaktiga af sin natur, och allt detta skall lända till hans ära och lof ewinnerligen. Se Ef. 2: 6–10. Rom. 16: 27.

22 Jag beder eder, mina bröder: Tagen wäl upp förmaningens ord; ty jag har i korthet skrifwit till eder.

Fastän detta bref af somliga kunde anses långt, är det dock kort i anseende till de höga och härliga ämnen, som här afhandlas. Fastän detta bref, såwäl som mycket i den heliga skrift, innehåller stränga warningar och hotelser, så måste dock allt med ödmjuk wördnad behjertas; ja, o menniska, tag wäl upp förmaningens ord, så framt du icke will förspilla din ewiga salighet.

23 Weten, att brodern Timoteus är lösgifwen, med hwilken, om han snart kommer, jag skall se eder.

Timoteus hade således också warit bunden för evangelii skull.

24 Helsen alla edra ledare och alla de heliga. De som äro från Italien helsa eder.

Heliga kallas alla, som stå i tron på Jesus Kristus. Judalandet och Italien lågo långt ifrån hwarandra, men de kristna i dessa länder helsade hwarandra och woro i Kristus Jesus förenade såsom Guds husfolk, såsom ett stort andeligt brödraskap, och detta brödraskap skall utwidgas öfwer hela jorden. Den som älskar Gud, han skall ock älska sin broder.

25 Nåden ware med eder alla! Amen.

1. Se 2 Mos. 17: 2. 4 Mos. 20: 13.
2. D. ä. genom löftet och eden.
3. Om Melkisedeks slägtförhållanden, födelse och död finnes ingen uppgift i de heliga skrifterna.
4. Arkens lock, som till försoning beströks med offerblod.
5. Se noten wid Gal. 3: 17.