| 618 | Exempel på trons kraft. | Brefwet Till Ebreerna. | Kap. 11. |
deras Gud; ty han har beredt åt dem en stad. 2 Mos. 3: 6.
Dessa troende fäder fingo hwarken se någon jordisk fullbordan af löftet om Kanaans land, ej heller fingo de skåda den ewiga arfwedel, hwaraf detta war en förebild, men de trodde på Herrens ord, de afsomnade i tron. De sågo löftena fjerran ifrån, de helsade dem på afstånd, eller liksom winkade i anden till det saliga mål, dit de wille, och liksom utsträckte sina händer för att fatta det. Härmed gåfwo de tillkänna, att de på jorden icke hade sitt rätta hem, utan sökte ett fädernesland, ett annat än det jordiska, som de hade lemnat, ty om detta hade åter blifwit ett mål för deras önskan, så hade de haft tid och tillfälle att återwända dit. Men då Gud kallat sig Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, och Gud icke är de dödas Gud, utan de lefwandes Gud, så är redan häraf tydligt, att de i tron lefde det rätta lifwet i gemenskap med Gud och sökte och begärde det himmelska fäderneslandet, se Fil. 3: 20. Guds oändeliga kärlek, i det han kallar sig deras Gud och wår Gud, är den kärlek, hwarmed han har älskat sitt folk i Kristus Jesus, före werldens grundläggning; och emedan de i honom äro utwalde till ewig höghet och härlighet, skämmes Gud icke att kallas deras Gud; han gör dem delaktige af sin natur, och om detta ords fullkomliga fullbordan säger skriften: ”Han skall bo ibland dem, och de skola wara hans folk, och Gud sjelf skall wara med dem, deras Gud.” Upp. 21: 3.
17 Genom tron offrade Abraham Isak, när han sattes på prof, och den enfödde sonen offrade han, som hade fått löftena, 1 Mos. 22: 1 f.
18 och till hwilken det hade blifwit sagdt: ”Genom Isak skall säd uppkallas efter dig”. 1 Mos. 21: 12.
19 Men han tänkte, att Gud är mägtig äfwen att uppwäcka från de döda; hwarföre han ock återfick honom till en förebild.
Abraham hade af Gud fått löftet om Isak, och hans tro blef satt på ett swårt prof, då Gud befalde, att han skulle offra den enfödde sonen, som han genom löftet hade undfått, och på hwilken det höga löftet om Messias’ födelse af hans säd samt wälsignelsen för alla jordens folk hwilade, 1 Mos. 21: 12, så att Abraham icke kunde tänka, att detta löfte skulle fullbordas i någon annan af hans söner. Men likwäl offrade han sin älskade Isak, löftets son — han offrade honom, ty genom uppsåtet war denna gerning såsom fullbordad inför Gud, som ser till hjertat, och detta war det största möjliga bewis på tro och lydnad. Men huru kunde Abraham förena en sådan befallning af Gud med det löfte, som Gud hade gifwit, att af Isak skulle komma den säd, den afkomma, som skulle blifwa till wälsignelse för alla slägter på jorden? Med rätta tänkte han, att Gud icke kan motsäga sig sjelf, men icke heller wille han wara olydig mot befallningen, utan då tänkte han på Guds allmagt, såwäl som ock på hans sannfärdighet, han tänkte: Gud kan ju uppwäcka min son Isak ifrån de döda! Då han nu fick behålla Isak, så fick han honom igen liksom genom uppståndelse. Abrahams lydnad i detta offer war en frukt af den wissa tro, hwarmed han höll sig till Herren. Abraham wisar oss, hwad tron är och hwad tron werkar, Jak. kap. 2. Isak war en härlig förebild af Kristi offerdöd och af Kristi uppståndelse. Att först offras såsom försoningens offerlam på korset och sedan uppstå ifrån de döda och ingå i härligheten, war den wäg, på hwilken Messias skulle blifwa werldens frälsare, och jordens slägter wälsignade i honom. Detta förebildades genom Isak, och Abraham förstod denna höga uppenbarelse. Kristus säger: Abraham, eder fader, fröjdade sig, att han skulle få se min dag; och han såg honom och wardt glad. Joh. 8: 56.
20 Genom tron wälsignade Isak Jakob och Esau i fråga om tillkommande ting. 1 Mos. 27: 27 f., 39 f.
Då Isak wälsignade Jakob och Esau, gjorde han det efter inre uppenbarelse i Andens ljus, och han trodde på Gud, att han skulle fullborda det, som blef uppenbaradt och taladt, se 1 Mos. 27: 28–40. Han war wiss derom, att profetians wälsignelse skulle fullbordas. Sedan han hade wälsignat Jakob, uttalades den försäkran af den gamle, blinde patriarken: Han skall ock wälsignad blifwa.
21 Genom tron wälsignade den döende Jakob hwar och en af Josefs söner och tillbad, lutad mot änden af sin staf. 1 Mos. 48.
Då Jakob wälsignade Josefs söner, så böjde han sig öfwer stafwen, hwilken war ett tecken till den patriarkaliska magten, och tillbad den Guden, som hade kallat honom i hans ungdom, fört honom underbart och gifwit honom stor wälsignelse och härliga löften. Då han gaf denna profetiska wälsignelse åt Josefs söner (såwäl som åt sina), war han sjelf en främling i Egypten, men han trodde på Guds löfte, att hans efterkommande skulle få ärfwa Kanaans land, han skådade i anden deras framtid, tackade Gud för den utlofwade barmhertigheten och afsomnade i trons wisshet om de ting, han icke kunde se.
22 Genom tron talade Josef wid sin död om Israels barns utwandring och förordnade om sina ben. 1 Mos. 50: 24 f.
Josefs förordnande, att Israels barn skulle wid sin utwandring ur Egypten medtaga hans ben och icke strax begrafwa honom i Kanaan, skedde i tron. Han wisste, att Israels barn skulle lida mycket betryck i Egypten; men han trodde och förkunnade, att de skulle befrias. Närwarelsen af hans ben i Egypten blef sålunda ett wittnesbörd om den tillkommande befrielsen, som Josef i tron hade förkunnat.
23 Genom tron Moses efter sin födelse i tre månader dold af sina föräldrar, emedan be sågo, att barnet war
_622.jpg&oldid=348590){kind=link}