Bibeln (Fjellstedts förklaringar)/Pauli Bref till Filipperna

←  Pauli Bref till Efesierna

Biblia, Det är All den heliga Skrift Med Förklaringar av Peter Fjellstedt Pauli Bref till Filipperna

Pauli Bref till Kolosserna  →

Pauli Bref Till Filipperna.

Inledning.

Om Staden Filippi i Macedonien och huru en kristen församling planterades der, se Ap. G. kap. 16. Hos denna församling war synnerlig stor kärlek till aposteln. Då de hade hört, att han war fången i Rom, sände de till honom Epafroditus med en gåfwa, och af honom fick Paulus underrättelsen om församlingens tillstånd. Äfwen der hade irrlärare uppträdt med allehanda willfarelser. Epafroditus blef illa sjuk i Rom, men tillfrisknade, och Paulus sände honom tillbaka med detta bref, sam andas den innerligaste kärlek till församlingen, motarbetar åtskilliga willomeningar och framställer Kristus i hans förnedring och upphöjelse såsom församlingens lifsgrund, såsom försonaren och medlaren, samt förmanar församlingen att wara så till sinnes, som Jesus Kristus war, emedan han sjelf är den enda wägen till härligheten. Detta bref skrefs i Rom omkring år 62 efter Kristi födelse.

1 Kapitlet.

Helsning. Filippernas tro. Evangelii framgång. Uppmaning till ståndaktighet.

Paulus och Timoteus, Jesu Kristi tjenare, till alla de heliga i Kristus Jesus, som äro i Filippi, tillika med biskopar och diakoner^[1].

Den apostoliska helsningen samt hela brefwet äro stälda till hela församlingen och dess lärare. Heliga i Kristus Jesus kallas alla, som genom tron äro förenade med honom, de äro iklädda hans rättfärdighet och hans helighet och blifwa fortfarande helgade genom hans inneboende nåd. Biskopar betyder uppsyningsmän, föreståndare eller äldste i församlingen, således församlingens herdar och wårdare. Diakoner woro församlingens tjenare, som skulle besörja de yttre angelägenheterna, hafwa wård om de fattiga o. s. w., se Ap. G. 6: 1–6. 1 Tim. 3: 8. De woro äfwen lärare, såsom Stefanus, Filippus o. s. w., se Ap. G. kap. 7; kap. 8: 5, 12, 35.

2 Nåd ware med eder och frid af Gud, wår Fader, och Herren Jesus Kristus! Rom. 1: 7.

3 Jag tackar min Gud, wid att min hågkomst af eder, Ef. 1: 16.

4 då jag alltid i alla mina böner för eder alla gör bönen med glädje,

5 för edert deltagande i evangelium från den första dagen intill nu,

Apostelns bön och tacksägelse för församlingen wisar oss, att till en rätt själawård hörer nödwändigt en flitig bön och förbön hos lärarne, både för hela församlingen och för hwarje enskild själ. Paulus tillönskar dem alla nåd och frid, och denna önskan utgick från ett bedjande hjerta, som war uppfyldt af den Helige Ande, och war derföre kraftig, ty ingen god önskan har någon werkan, om den icke är en bön i Jesu namn. Första dagen war den, då purpurkrämerskan och hennes husfolk blefwo delaktige af nådens rikedomar genom evangelium. Ap. G. 16: 13–15.

6 öfwertygad derom, att den som i eder har begynt ett gott werk skall fullborda det intill Jesu Kristi dag;

7 såsom det är rätt, att jag tänker detta om eder alla, derföre att jag, både i mina bojor och då jag förswarar och stadfäster evangelium, har eder i mitt hjerta såsom alla delaktiga med mig i nåden. Ef. 3: 1.

Jesu Kristi tillkommelses dag är det härliga målet för dem som tro, då han skall låta se sig utan synd, till frälsning för dem som förbida honom. Ebr. 9: 28. Det goda werk, som han börjat i de trogna är trons lif, den nya skapelsen. Den nya skapelsens fulländning sker i de rättfärdigas uppståndelse, då de warda uppenbarade med honom i härlighet. Kol. 3: 4. Under det aposteln uthärdade fångenskapens och bojornas smälek och lidanden för evangelii skull, war hans hjerta fullt af kärlek till församlingarna och af brinnande förbön, så att han likasom hade dem i sitt hjerta.

8 Ty Gud är mitt wittne, huru jag längtar efter eder alla med Jesu Kristi kärlek. Rom. 1: 9.

I den innersta hjertegrunden der Jesu Kristi Ande bodde, och det nya lifwets källa war öppnad, der brann denna kärlek till de själar, som genom evangelium hade blifwit med Kristus förenade, ock denna kärlek wilar sig såsom dragning eller längtan.

9 Och detta beder jag, att eder kärlek måtte allt mer ock mer öfwerflöda i kunskap ock all urskillning.

10 så att I kunnen pröfwa hwad bäst är, på det att I mån wara rena ock oförwitliga intill Kristi dag, Rom. 2: 18. 12: 1 f.

Aposteln beder, att deras kärlek måtte allt mer öfwerflöda i all andelig kunskap ock förstånd, till att kunna pröfwa hwad bäst är, egentligen det skiljaktiga, således åtskilja det helsosamma från det under fagert sken framträdande förderfliga, hwarjemte aposteln warnar för de sig insmygande irrlärarne, hwilket pröfwande woro angeläget, på det de måtte i lära ock lefwerne wara rena ock oförwitliga, egentl. oanstötliga, d. ä. icke blifwa orsak till någon menniskas fall.

11 uppfyllda med den rättfärdighetens frukt, som kommer genom Jesu Kristus, till Guds ära ock pris. Matt. 5: 16. Joh. 15: 4, 8. Ef. 1: 12.

Rättfärigheten frukt kommer af Jesus Kristus ock hans rättfärdighet, emedan de pånyttfödde äro inympade i honom, som är winträdet, ock såsom lefwande grenar skola de uppfyllas med frukt till Guds ära ock pris. Trons frukt, som här kallas rättfärdighetens frukt, ty den är en frukt af rättfärdiggörelsen genom tron, måste finnas, såsom bewis derpå, att tro finnes, såsom i domen gerningarne nämnas såsom bewis på tro ock kärlek till Kristus hos dem, som blifwa salige. Matt. 25: 34–40.

12 Men jag will, att I, mina bröder, skolen weta, att det som har wederfarits mig snarare har ländt till evangeli framgång.

13 så att mina bojor hafwa i Kristus blifwit uppenbara i hela kasernen^[2] ock för alla andra,

14 ock de flesta bland bröderna, styrkte i Herren af mina bojor, äro dristigare att utan fruktan tala ordet.

Det som hade wederfarits aposteln, nemligen fångenskapen ock många lidanden, befrämjade ewangelii framgång, i stället för att blifwa ett hinder. Det blef allmänt bekant, att aposteln bar sina bojor för Kristi skull, icke för någon förbrytelse, ock detta werkade hos somliga en åstundan att lära känna denna lära, som han förkunnade. Den kraft, hwarmed Paulus bekände evangelii sanning, werkade också hos bröderna trons förökelse, ock dermed ock större frimodighet att förkunna ordet om Kristus.

15. Somliga, predika wäl ock Kristus af afund, ock kif, men somliga ock i god mening.

16. dessa af kärlek, emedan de weta, att jag är satt till evangelii förwar,

17. de andra förkunna Kristus af partisinne, icke af rent uppsåt, menande, att de tillskynda mig bedröfwelse i mina bojor.

De som predikade evangelium af afund och kif, inblandade deruti omskärelsen ock missförstånd af lagens ändamål, ock wille derigenom draga församlingen bort från apostelns lära om rättfäriggörelsen af Guds blotta nåd i Kristus Jesus genom tron allena. Desse wille genom afwikelse från apostelns lära samla omkring sig ett parti ock föröka apostelns lidande derigenom, att de förfalskade evangelium och dermed förorsakade twedrägt i församlingen och wäckte twifwl ock motsägelse mot den lära, han hade förkunnat. Genom yrkandet på omskärelse såsom salighetswilkor, jemte tron på Kristus (Ap. G. 15: 1), slöto de sig närmare till judendomen, hwarigenom kristendomen på långt när icke framstod i den för det köttliga sinnet förhatliga gestalt, som då evangelium rent förkunnas, hwarwid de ock undgingo den förföljelse, som korsets förargelse har med sig. Gal. 5: 11. Men de, som rättsinnigt ock af kärlek förkunnade evangelium woro för aposteln en tröst ock uppmuntran under lidandet.

18. Hwad mer? Kristus warder dock fökunnad på hwrje sätt, det må wara för skens skull eller i sanning, ock deröfwer gläder jag mig, ja, jag skall ock glädja mig.

De falska lärarne, som predikade Kristus af afund ock kif, v. 15, predikade honom för skens skull, d. w. s. att andra afsigter lågo bakom, så att de egentligen predikade sig sjelwa ock åsyftade att winna egen ära, anseede och utkomst. Men likwäl blef Kristus af dem så tillwida predikad, att Guds Ande, derigenom kunde föra syndare till bättring ock tro på Kristus. Meningen är ingalunda, att det likgiltigt, om evangelium predikas i Kristi Ande, i Kristi kärlek, eller af egennytta ock egenkärlek; men så långt går kärleken hos aposteln, att han fröjdar sig öfwer predikan om Kristus äfwen af dem, som derwid hade orena afsigter; ock detta bör lära oss, huru milda ock försigtiga wi böra wara i wåra omdömen om medkristna ock om lärare, som åtminstone någorlunda efter bokstafwen predika Guds ord. Äfwen de kunna genom Guds nåd åstadkomma något godt.

19. ty jag wet, att detta skall aflöpa för mig till frälsning, genom eder förbön och Jesu Kristi Andes hjelp, 2 Kor. 1: 11.

Apostln war förwisad, att alla dessa lidanden, både bojorna och predikandet emot honom, skulle lända till hans andeliga wälfärd, och härtill medwerkade församlingens förbön, så att han blef allt mera uppfyld af Jesu Kristi Ande; och ju mera wi uppfyllas af Kristi Ande och älska Gud, destomera måste allting samwerka till wårt bästa. Rom. 8: 28.

20 enligt min trängtan och förhoppning, att jag i intet skall komma på skam, utan att, såsom alltid så ock nu, Kristus skall warda under all frimodighet förhärligad i min kropp, ware sig genom lif eller genom död.

Det är apostelns trängtan och förhoppning, att han icke skulle genom modlöshet och klentro komma på skam, utan med frimodighet kunna bekänna Kristus, så att Kristi namn måtte blifwa förhärligadt både genom hans bekännelse och hans lidanden i kroppen, antingen han skulle få behålla lifwet eller mista det för evangelii skull.

21 Ty för mig är lifwet Kristus, och döden en winning.

Aposteln hade Kristus i hjertat såsom sitt egentliga lif, och derigenom war han wiss, att Kristi namn skulle warda förhärligadt såwäl i hans lif, som i hans död. Derföre kunde den lekamliga döden icke blifwa för honom en förlust utan en winning, en flyttning från förgänglighet och lidande till oförgänglig och salig fröjd i full förening med Kristus i Fadrens boningar. Joh. 14: 1–3.

22 Men om det att lefwa i köttet gifwer mig frukt i arbete, så kan jag icke säga, hwilket jag skall wälja;

23 ty båda delarna ligga mig hårdt på hjertat, emedan jag åstundar att bryta upp och wara med Kristus, hwilket wore mycket bättre; 2 Kor. 5: 8.

24 men att förblifwa i köttet är mera af nöden för eder skull;

Om aposteln fick längre lefwa i lekamen, så kunde hans arbete åstadkomma mera frukt genom evangelii predikan, derföre war han willrådig, antingen han borde mera önska och bedja om att få bryta upp och wara med Kristus, hwilket wore för honom mycket bättre, eller hwilket wore nödwändigare för dem, qwarblifwa i det lekamliga lifwet, för att ännu kunna styrka, leda, uppmuntra och trösta församlingarna under alla de lidanden, som wäntade dem, och i alla frestelser, för hwilka de woro utsatta. Endast för Kristi namns förhärligande hade det jordiska lifwet för aposteln ännu något önskanswärdt.

25 och härom öfwertygad wet jag, att jag skall blifwa qwar och förblifwa hos eder alla, till eder tros tillwäxt och glädje, Fil. 2: 24.

26 på det att eder berömmelse må genom mig öfwerflöda i Jesus Kristus, genom min återkomst till eder. 2 Kor. 1: 14. 5: 12.

På sin öfwertygelse, att det för dem wore nödwändigare, att han ännu förblefwe i det lekamliga lifwet, grundade aposteln wissheten om en förlängd lifstid och en förnyad sammanwaro med dem, hwaraf frukten skulle blifwa deras förkofran och glädje i tron, så att de skulle storligen berömma sig af Kristus, som bewarat aposteln åt dem, att han ännu fick tjena dem. Åtskilliga bibeltolkare hafwa sökt wisa, att aposteln blef fri på en kort tid och besökte denna och andra församlingar, men att han snart derefter blef på nytt fången och led martyrdöden uti Rom genom halshuggning, under kejsar Nero, år 67.

27 Allenast, skicken eder wärdigt Kristi evangelium, så att jag, ehwad jag kommer och besöker eder, eller är frånwarande, må få höra om eder, att I stån fast i en ande, med en själ kämpande med mig för evangelii tro, Ef. 4: 1. Kol. 1: 10. 1 Tess. 2: 12. 4: 1.

Evangelii tro är den lefwande tron på Kristus, som werkas genom evangelium och har sin näring af evangelium. I denna tro har Guds folk alltid strid mot synden och werlden, och ju mera de uti denna strid äro med själ och ande innerligen förenade i Kristus, såsom hans lemmar, desto mera kraft hafwa de i striden, och desto härligare blifwer segren; men deremot bidraga söndring, split och partisinne mycket dertill, att göra de kristna både swaga och modlösa. Derföre förmanar aposteln till enhet i en ande, så att de med en själ, såsom om deras själar wore blott en, kunde samkämpa i striden för evangelii tro, både så, att de sjelfwe blefwo faste i tron, och så, att de genom evangelii frimodiga bekännelse drogo andra dertill.

28 utan att i något skygga tillbaka för motståndarne, hwilket för dem är ett tecken till förtappelse, men för eder till frälsning, och det från Gud. *2 Tess. 1: 5 f.

Eder oförskräckthet i tron är för edra motståndare ett tecken till förtappelse. Lidandet och striden, som af Gud tillskyndas, och den oförskräckthet, som Kristi Ande hos eder werkar, blifwa tecken till frälsning för eder, såsom Gud den rättfärdige domaren lofwat hafwer. Se 2 Kor. 2: 16. 2 Tess. 1: 5.

29 Ty åt eder har den nåden blifwit gifwen, att icke allenast tro på Kristus, utan ock lida för hans skull, Ap. G. 5: 41. Rom. 5: 3.

30 emedan I hafwen samma kamp, som I hafwen sett hos mig och nu hören om mig.

Icke blott tron är en nådegåfwa för Kristi skull, utan äfwen lidandet för Kristi skull är en skänk af nåd. Ap. G. 5: 41. Matt. 5: 12. Rom. 5: 3. Genom lidandet blifwer tron pröfwad, stadfästad och förökad, och själen renad och luttrad och beredd till saligheten. ”Jag skall göra dig utkorad uti bedröfwelsens ugn.” Wår bedröfwelse, som är kort och lätt, bereder åt oss på öfwerswinneligt sätt i öfwerswinneligt mått en ewig fullwigt af härlighet. 2 Kor. 4: 17. Ebr. kap. 12.

2 Kapitlet.

Förmaning till kärlek och ödmjukhet efter Jesu föredöme. Sändningen af Timoteus och Epafroditus.

Finnes derföre någon förmaning i Kristus, finnes någon kärlekens tröst, finnes någon andens gemenskap, finnes någon hjertlighet och barmhertighet,

2 så gören min glädje fullkommen derigenom att I ären ens till finnes, hafwande samma kärlek, endrägtiga, med ett sinne, Rom. 12: 16. 15: 5. 2 Kor. 1: 10. Fil. 3: 16. 1 Petr. 3: 8.

3 så att intet sker af partisinne eller fåfänga, utan så att den ene i ödmjukheten aktar den andre högre än sig sjelf. Rom. 12: 10. 1 Petr. 5: 5.

Den kristna församlingen i Filippi hade stor kärlek till aposteln och stor åstundan att göra honom glädje. Denna kärlek åberopade han här för att beweka dem till ödmjukhet, enighet och inbördes kärlek, emedan detta för honom war den allra största glädje. Finnes ännu hos eder någon inbördes förmaning i Kristus och kärleksfull åstundan att trösta hwarandra, är bland eder någon andens gemenskap, någon hjertlighet och barmhertighet, så bewisen detta mot hwarandra, så att I ären lika sinnade och med lika kärlek älsken hwarandra, såsom bröder, och icke gören någon åtskilnad; ty derigenom uppstår parti och söndring. Partisinne, småaktighet, afund, brist på ödmjukhet äro de wanliga orsaker, som störa kärleken och enstämmigheten bland kristna. Derföre förmanar aposteln till sådan ödmjukhet, att ingen skall anse sig för bättre än de andra, utan twärtom akta andra högre än sig sjelf.

4 Sen icke, hwar och en på sitt eget bästa, utan hwar och en äfwen på andras. 2 Kor. 10: 24.

Egennyttan är, likasom högmodet, egenkärlek och köttslig begärelse, en af syndaförderfwets djupaste rötter i menniskohjertat, och utsläcker ofta kärleken mellan lekamliga bröder, stundom äfwen mellan bröder i Kristus. Derföre bör en kristen alltid lika mycket söka befrämja sin nästas fördel, som sin egen. Du skall älska din nästa såsom dig sjelf, se 2 Kor. 13: 5.

5 Waren så till sinnes, som Kristus Jesus war, Matt. 11: 29. 1 Petr. 2: 21. 1 Joh. 2: 6.

Af Kristus sjelf skall Kristi församling lära kärlek, ödmjukhet, sjelfförsakelse, sjelfuppoffring. Bor Kristi Ande i wåra hjertan, Rom. 8: 9, så måste också Kristi sinne hos oss allt mer och mer blifwa rådande.

6 hwilken, då han war i Guds skepelse, icke aktade såsom ett rof att wara jemlik Gud, Joh. 1: 1 f. 17: 5. 2 Kor. 4: 4. Kol. 1: 15. Ebr. 1: 3.

Kristus, Guds Son, war af ewighet i gudomsskötet, innan han blef menniska. Han war i Guds skepelse, nemligen lik Fadren, Fadrens härlighets återsken och hans wäsendes afbild, Ebr. 1: 3, en utskinande återglans af hela gudomens oändliga härlighet. Då Guds Son blef menniska, afklädde han sig ingalunda den gudomliga naturen, utan han afklädde sig blott den härlighet, som han hade hos Fadren förr än werlden war. Joh. 17: 1, 5. Denna gudomshärlighet uppenbarades blott någon gång i ringa grad under hans wandring på jorden, såsom i förklaringen på berget. Han hade kunnat uppenbara denna härlighet och dermed wisa, att han war Messias, så att ingen hade kunnat neka det eller wåga att stå honom emot. Men detta wille han icke; han hade då icke kunnat med den fullkomligaste sjelfförnedring och lydnad fullborda lagen, återlösa oss med sitt blod och blifwa genom lidandet fullkomnad. Den förste Adam wille såsom ett rof rycka det till sig, att wara jemlik med Gud, hwilket ormen inbillade honom att han skulle blifwa genom den förbjudna frukten. Men Kristus, den andre Adam, måste betala hwad han icke hade röfwat. Ps. 69: 5. Åstundan efter jemlikhet med Gud, och (falsk) sjelfständighet, som den förste Adam wille röfwa, war den syndaskuld och det stora förderf i hela menniskoslägtet, som Guds Son såsom återlösare måste betala. Adams sjelfupphöjelse och hela slägtets syndaskuld måste betalas med den allra djupaste sjelfförnedring; derföre afklädde sig den andre Adam den gudomliga härlighet, som honom tillhörde, prålade aldrig dermed, gjorde aldrig något under, utan då det war Fadrens wilja, förwandlade icke stenar till bröd för att släcka sin hunger i öknen, kastade sig icke ned från tempelhöjden, för att bewisa, att han war Messias, och wille icke såsom ett rof emottaga werldens riken och deras härlighet genom något samtycke till frestarens begäran, ej heller med sin gudomsmagt minska den bottenlösa kalk af lidande, som han för oss måste dricka.

7 utan utblottade sig sjelf och antog en tjenares skepelse och wardt lik menniskor och i åthäfwor funnen såsom en menniska; Matt. 20: 28. Rom. 15: 3, 8. Gal. 4: 4.

Han utblottade sig sjelf, afklädde sig gudomsskepelsen, gudomsmagten, så att han icke deraf gjorde bruk i sin menskliga natur, utan blott då det blef af Fadren gifwet under förnedringstillståndet, såsom han icke af sin gudomsmagt uppwäckte Lazarus, utan genom bön till Fadren, och sedan bad han, att Fadren skulle förhärliga honom, Joh. kap. 17. I örtagården bad han att, om möjligt, den kalken måtte gå ifrån honom. Han förhärligade icke sig sjelf, utan Fadren förhärligade honom genom uppståndelsen ifrån de döda och genom upphöjelse till härligheten. Adam wille göra sig sjelf jemlik med Gud, men Kristus antog en tjenares skepelse, föddes i ringhet, blef fattig för wår skull, och hade icke någon plats, der han kunde nedluta sitt hufwud (Matt. 8: 20), tjenade sjelf sina lärjungar i fotatwagningen (Joh. 13: 3–5), och led döden på korset, som, efter den tidens borgerliga lag, war det dödssätt, hwartill såsom förbrytare blott slafwar, således de ringaste tjenare, kunde dömas. Han underkastade sig all mensklig swaghet, blott synden undantagen, han led af trötthet, hunger, törst, djup bedröfwelse, innerligt medlidande, så att han grät öfwer Jerusalem o. s. w. Han underkastade sig icke blott Moses’ lag, utan äfwen den hedniska romerska öfwerhetens borgerliga ordning och inrättning. Således bewisade han sig till alla delar såsom en menniska och genomgick all den möda, den bedröfwelse och de lidanden, som Adams barn äro underkastade för syndens skull, samt slutligen oändliga qwal och försoningsdöden på korset. Han hade icke blott en fullkomlig menniskokropp, utan också en fullkomlig menniskosjäl, med mensklig ande, och war en fullkommen menniska af Adams slägt. Detta uttrycker han sjelf med den benämning han gifwer sig: Menniskosonen.

8 han ödmjukade sig sjelf och wardt lydig intill döden, ja, intill korsets död. Matt. 26: 39. Joh. 10: 17 f. Ebr. 2: 9, 14, 17. 12: 2.

Korsfästelsen och döden på korset war det allra högsta bewiset på lydnad för Fadrens wilja. Korsfästelsestraffet war förenadt med yttersta wanära, och en djupare förnedring war icke möjlig. Det war Fadrens wilja, att Kristus genom sådan död skulle blifwa försoningsoffret för wåra synder, 2 Kor. 5: 21. Es. kap. 53. Ps. 69: 12, och att han af Guds nåd skulle smaka döden för alla. Ebr. 2: 9. Döden på korset war icke blott ansedd med afsky af menniskorna, utan den war ett tecken till förbannelse, förkastelse, wrede och dom af den helige och rättfärdige Guden. Gal. 3: 13. Genom döden på korset friköpte oss Kristus från lagens förbannelse, i det han blef en förbannelse för oss; han tog uppå sig wår syndaskuld såsom wår löftesman och betalade allt i wårt ställe, se Ebr. 12: 2. Joh. 10: 17, 18. Kristi död är lif och salighet för den fallna menniskan.

9 Derföre har ock Gud upphöjt honom öfwer allting och gifwit honom det namn, som är öfwer alla namn, Ps. 110: 1. Es. 53: 12. Joh. 17: 1 f. Ap.G. 2: 33. Ef. 1: 20 f. Ebr. 1: 4. 2: 9.

Genom denna sjelfförnedring, denna lydnad, denna tillfyllestgörelse och alla dessa lidanden blef Kristus såsom wår medlare fullkomnad. Ebr. 2: 10. Derföre har han blifwit upphöjd såsom wår salighetshöfding på Fadrens högra hand och fått det namnet Herren, som betyder, att han är konungars Konung och herrars Herre. Uppb. 19: 16.

10 på det att i Jesu namn alla knän skola böja sig, deras som äro i himmelen, på jorden och under jorden,

Icke blott för Guds Son såsom den andra personen i gudomen, utan för den förklarade och i gudomen upphöjda menniskan, Jesus Kristus, och i hans namn skola alla knän böja sig. Äfwen såsom menniska är han Guds Son och insatt af Fadren till Herre och Konung öfwer hela skapelsen och i synnerhet öfwer menniskowerlden; och alle skola hedra Sonen såsom de hedra Fadren, se Es. 45: 23. Rom. 14: 11. Joh. 5: 23. Ps. 2: 8. Es. 53: 10. Hans namn är upphöjdt öfwer de högsta änglar. Ebr. 1: 4. Alla skapade wäsen, Upp. 5: 13, alla änglar och de utwalda i himmelen, Upp. 5: 11. Ebr. 1: 6. 1 Petr. 3: 22, menniskorna på jorden och de onda andarne i afgrunden tjena och ära honom — de goda änglarna och de på honom troende menniskorna göra det med glädje, de onda andarna och otrons barn bland menniskorna måste göra det, fastän först utan att weta det, och sedan nödtwunget och med förbittring. Luk. 8: 31. Upp. 20: 1, 3.

11 och att alla tungor skola bekänna, att Jesus Kristus är Herre, Gud Fader till ära. Ap.G. 2: 36. Rom. 14: 9. Upp. 5: 13.

Ehuru olika jordens folk äro i tänkesätt och tungomål, så blifwa de dock alla öfwertygade, att Kristus är Herren, Guds Son, skapelsens Konung. De som tro på honom såsom Frälsare, bekänna honom såsom Guds Lam och såsom sin Herre och Konung. Upp. 5: 9. Alla öfriga människor måste mot sin wilja erkänna, att han är den allsmägtige och sannfärdige Herren och Konungen. Att tillbedja och ära Sonen länder till den himmelske Fadrens högsta ära, ty det är blott genom Sonen möjligt att rätt tillbedja och tjena Fadren.

12 Derföre, mina älskade, likasom I alltid hafwen warit lydiga, arbeten — icke allenast såsom i min närwaro, utan nu mycket mer i min frånwaro — med fruktan och bäfwan på eder frälsning.

Sedan aposteln sålunda till de troendes efterdömelse framställt den allsmägtige Herren och Konungen Jesus Kristus i hans djupa sjelfförnedring, ödmjukhet, försakelse och oändliga kärlek, så upptager han åter förmaningen, v. 1, 5, att wi genom hans nåd, hans kraft, hans Ande skola söka att likna honom. I honom allena är wår salighet, och just genom att i trons förening med honom wandra i hans fotspår befrämjas wår salighet och upphöjelse till hans härlighet. Wilja wi likna honom, så måste wi med fruktan och bäfwan undfly allt det, som kunde skilja oss från honom, icke blott grofwa öfwerträdelser och syndiga lustar, utan också all twedrägt och fåfäng ära, partisinne, sjelfupphöjelse, kärlekslöshet, egenkärlek och egennytta o. s. w. Se Rom. 11: 20. 2 Kor. 2: 3. 2 Kor. 7: 15. Ef. 6: 5.

13 Ty Gud är den som werkar i eder både wilja och gerning för sitt wälbehags skull. 2 Kor. 3: 5. Ebr. 13: 21.

Det är Gud som werkar i eder för sitt wälbehags skull, nemligen af nåd och förbarmande för Kristi skull, se Ef. 1: 5, 9; och det är han som i eder börjat nådens werk och gifwit eder alla de gåfwor I hafwen. Således har ingen ibland eder den ringaste orsak att upphöja sig sjelf och söka sin egen ära eller anse sig för bättre än andra, v. 3. Icke heller kan någon ursäkta sina fel och försummelser med sin egen swaghet, ty det är Gud sjelf, som werkar både wilja och gerning hos dem, som icke skjuta nåden ifrån sig. Genom Guds nåd kan således hwar och en tro och lyda sanningen och blifwa salig, v. 12.

14 Gören allt utan knorr och betänkligheter,

Utan knorr, utan motwilja och klagan böra Kristi efterföljare i kärlek och med glädje göra allt det, som deras kallelse medförer och det som kärleken till Gud och till nästan fordrar. Allt detta böra de ock göra utan twekan, utan betänklighet och utan att twifla på Guds nåd och bistånd.

15 på det att I mån wara otadeliga och rena, Guds ostraffliga barn midt ibland ett wrångt och förwändt slägte, bland hwilka I lysen såsom ljus i werlden, Matt. 5: 14 f. Ef. 5: 8.

Kristus säger: Så lyse edert ljus inför menniskorna, Matt. 5: 16. Wandren såsom ljusets barn, Ef. 5: 8. Guds barn böra med sin bekännelse, med sin umgängelse, med ren och helig wandel bewisa, att de frukta och älska Gud, att de tro på Kristus och lyda sanningen. Sådan bekännelse och wandel är ett ljus, det är ett återsken af den gudomliga sanningen, och detta ljus wisar både hwad Guds Ande genom sanningen will werka bland menniskorna, att de må blifwa rättfärdige och salige, och det wisar tillika, huru stridande mörkret är emot ljuset, att det wrånga eller oböjliga, hårda och förwända slägte, som framhärdar i otro på Guds ord och i obotfärdighet, gör twärtemot den wilja, som Gud har uppenbarat i sitt ord, och hwarom äfwen samwetet wittnar. Sanningens röst är så mägtig, att äfwen de obotfärdiga weta hwad som är rätt och orätt. Guds barn böra wandra så, att de hwarken kunna med skäl och sanning klandras af de obotfärdiga, ej heller inför sitt samwete stå såsom skrymtare. Werlden ligger i det ondas wåld och är således full af andeligt mörker. I detta mörker skola Guds barn wara såsom ljus, och med hela sin umgängelse och sin wandel wittna om Kristus.

16 fasthållande lifwets ord, mig till berömmelse på Kristi dag, att jag icke har fåfängt lupit eller fåfängt arbetat. 1 Tess. 2: 19 f. 3: 5.

Sanningens ord, evangelium, är den nya födelsens medel, ty genom ordet upptänder och uppehåller Gud andeligt lif hos menniskan, Jak. 1: 18, derföre kallas det lifwets ord, och i detta ord är han, som är wägen, sanningen och lifwet. Joh. 14: 6. Den som tror genom detta ord, han har ewigt lif. Joh. 5: 24. Detta ord är också ljuset, det andeliga, gudomliga ljus, som utstrålar från det personliga ljuset, Jesus Kristus. Genom detta ljus kunna Guds barn lysa såsom ljus i werlden. I werldens mörker hålla de detta ljus framför sig såsom en lysande fackla, och äro således ljusbärare. Då detta ljus lyser på werldens fåfänglighet, orenlighet och förruttnelse, så blifwer werlden förargad. Guds barn lända sina trogna lärare till berömmelse på Kristi dag, att deras arbete icke warit förgäfwes, se 2 Kor. 1: 14. 1 Tess. 2: 19.

17 Men om jag än offras, när jag frambär och ombesörjer offret af eder tro, så gläder jag mig och gläder mig med eder alla. 1 Tess. 2: 8. 2 Tim. 4: 6. 2 Kor. 7: 4.

Grt.: Men om jag ock såsam ett dryckesoffer utgjutes öfwer eder tros offer och altartjenst m. m. — D. ä. om jag skulle nu blifwa dömd till döden och utgjuta mitt blod, sedan jag fört eder till tro på Kristus, och I hafwen blifwit genom tron lefwande offer åt honom, Rom. 12: 1, will jag deröfwer glädja mig, och wår glädje skall blifwa gemensam. ”Till tackoffren i gamla testamentet kom merändels ännu ett dryckesoffer af win (3 Mos. 3: 13), som utgöts omkring altaret. Aposteln anser sig här likasom i Rom. 15: 16, såsom en prest, hwilken offrar den troende hednawerlden åt Gud: uppwäckelsen, befrämjandet och fulländningen af deras tro såsom ett presterligt, gudstjenstligt werk, och utgjutelsen af sitt blod för detta offer såsom ett hela handlingen fulländande dryckesoffer.”

18 Sammaledes glädjens äfwen I och glädjens med mig!

I skolen glädjas icke blott derföre att I hafwen blifwit Guds barn och lefwande offer åt Gud i Kristus, utan i synnerhet deröfwer, att Gud förlänar mig nåd att få dö för evangelii skull i min Herres tjenst och till hans ära. Detta skall också lända församlingen till stor wälsignelse. Martyrernas blod är en andelig dagg, som åstadkommer stor fruktbarhet i kyrkans örtagård.

19 Jag hoppas i Herren Jesus att snart kunna sända Timoteus till eder, på det att ock jag må blifwa wid godt mod, då jag får weta, huru det är med eder.

Emedan Paulus icke nu kunde med wisshet säga, om han skulle blifwa fri från fångenskapen, eller undgå martyrdöden denna gång, så wille han snart skicka Timoteus för att gifwa dem en bestämd underrättelse, samt i hopp att genom honom få glädjande budskap från dem, att de stodo faste i nåden.

20 Ty jag har ingen liksinnad, som uppriktigt kan bära omsorg om eder,

21 ty alla söka de sitt eget, icke det som Jesus Kristus tillhörer. 2 Kor. 10: 24. 13: 5.

Utom Timoteus war ingen af dem Paulus hade hos sig så full af kärlek och så willig att i evangelii tjenst till församlingens bästa offra allting, ja sjelfwa lifwet, om det så wore Herrens wilja. De andre sökte egen ära eller egna förmåner mer än Jesu ära och själars salighet O, huru sorgligt war detta för apostelns hjerta, som war så brinnande af kärlek, att han nu för denna kärleks skull war fängslad i bojor och wäntade att blifwa dömd till döden! Och ännu mera är det så i wår tid, att de fleste, som skulle wara apostlarnas efterföljare i församlingen, söka efter sitt eget och fråga icke efter Kristi hjord!

22 Men I kännen hans bepröfwade trohet, att han med mig, såsom ett barn med sin fader, har tjenat i evangelium.

23 Honom hoppas jag således strax kunna sända, så snart jag fått se, huru det går med mig,

Huru det går med mig, nemligen hwad dom öfwer mig kommer att fällas här i Rom.

24 och jag är förwissad i Herren, att jag ock sjelf skall snart komma.

25 Men jag har ansett nödigt att till eder sända Epafroditus, min broder och medarbetare och medkämpe, men edert sändebud och tjenare wid mitt behof,

Epafroditus war det sändebud, som församlingen i Filippi hade skickat till aposteln med en gåfwa till hans underhåll, och han blef tills widare qwar, för att i församlingens ställe tjena aposteln, v. 30.

26 emedan han längtade efter eder alla och oroade sig deröfwer, att I haden hört, att han war sjuk.

För aposteln hade det warit en stor lättnad och uppmuntran att längre behålla Epafroditus, men han bewisade äfwen häruti en kärleksfull försakelse, att han sände honom tillbaka. Så lärde aposteln hela församlingen med sitt exempel att utöfwa de orden: sen icke, hwar och en på sitt eget bästa, v. 4.

27 Ja, han har werkligen warit sjuk, nära döden, men Gud förbarmade sig öfwer honom, och icke allenast öfwer honom, utan ock öfwer mig, att jag icke skulle så sorg på sorg.

Paulus kunde med ett underwerk uppwäcka Eutykus, Ap. G. 20: 9, 10. Men Epafroditus war sjuk till döds, och Paulus gjorde honom icke frisk med ett underwerk. Wi se häraf, att apostlarna blott då gjorde underwerk, när de i sitt inre woro förwissade, att det war Guds wilja, och då Guds Ande i dem uppwäckte denna gåfwa. Men utan twifwel werkade Pauli bön kraftigt dertill, att Epafroditus blef frisk igen.

28 Jag har derföre sändt honom så mycket skyndsammare, på det att I skullen åter få se honom och glädjas och jag hafwa mindre sorg.

Paulus sände nu Epafroditus före Timoteus, och kände glädje deröfwer, att de skulle fröjda sig, då de fingo återse honom. Så werkar Kristi kärlek i trogna hjertan såsom uppmaningen lyder: Glädjens med dem som äro glada, gråten med dem som gråta. Rom. 12: 15.

29 Mottagen honom derföre i Herren med all glädje och hållen sådana i ära. 2 Kor. 16: 18. 1 Tess. 5: 12.

30 Ty för Kristi werks skull war han nära döden, då han hade blottstält sitt lif för att ersätta saknaden af eder i tjensten mot mig.

För att utöfwa denna kärlek till aposteln i församlingens namn, som war ett Kristi werk, ty det skedde af kärlek till Kristus, hade Epafroditus underkastat sig lifsfara. Sådane ordets tjenare, som äro trogne och redlige, böra af församlingen omfattas med förtroende och kärlek och wärderas högt för Herrens skull, hwilkens tjenare de äro. 1 Tim. 5: 17. 1 Tess. 5: 12.

3 Kapitlet.

Trosrättfärdigheten och hennes kraft.

För öfrigt, mina bröder, fröjden eder i Herren. Att skrifwa till eder om samma sak är för mig icke beswärligt, men för eder tryggt. 2 Kor. 13: 11. Fil. 4: 4. 1 Tess. 5: 16.

Huru det än må gå i det yttre lifwet, så fröjden eder i gemenskapen med Herren såsom delaktige af nådens oförgängliga rikedomar i Kristus, och låten icke förwilla eder genom swåra pröfningar och lidanden, ej heller af falska lärare, se kap. 1: 15. Aposteln upptager här warningen på nytt, för att göra församlingen wissare och fastare i tron.

2 Hafwen akt på de der hundarna, hafwen akt på de onde arbetarne, hafwen akt på sönderskärelsen. Es. 56: 10. 2 Kor. 11: 13.

I österlandet anses hunden för ett alldeles orent djur och förekommer i den heliga skrift såsom en beteckning af förderfwade och förderfliga menniskor, 5 Mos. 23: 18. Ps. 22: 17. Upp. 22: 15; så jemföras ock här falske lärare med dessa djur, för deras orena och förderfliga sinne, se Es. 56: 10; och aposteln kallar dem så i synnerhet derföre, att de genom sin lagiska rättfärdighet eftertraktade en synnerlig grad af renhet och dermed förtrampade Guds Son och aktade förbundets blod för orent, Ebr. 10: 29, och således till rättfärdighet odugligt. De woro onde arbetare. Deras arbete i Herrens wingård war förderfligt, fastän de wille hafwa namnet och skenet af att wara trogne arbetare deri. I det de yrka omskärelsen eller hwilken annan lagens gerning som helst såsom nödwändig till rättfärdighet jemte Kristus, förföra de eder ifrån evangelium och äro sjelfwe afskurne eller afsöndrade ifrån Kristi andeliga kropp; och de som låta förföra sig af deras willolära blifwa såsom afskurna lemmar, som förlorat gemenskapen med Kristus, och såsom grenar afskurna från winträdet; ty ifrån den fria nåden och rättfärdiggörelsen genom tron på Kristus allena wända de sig tillbaka till lagen och wilja blifwa frälste genom lagens gerningar eller inblanda den uti evangelium. Se Gal. 2: 16, 21. Rom. 10: 4.

3 Ty wi äro omskärelsen, wi som i Anden tjena Gud och berömma oss i Kristus Jesus och icke förtrösta på köttet, 5 Mos. 10: 16. Joh. 4: 23 f. Rom. 2: 29.

Hjertats omskärelse, den nya födelsen genom Guds Ande, den nya skapelsen i Kristus Jesus är den rätta omskärelsen; och de som lefwa i Kristus och tjena Gud i Anden, äro det omskurna folk, som är Abrahams andeliga säd. De som således äro införlifwade med Kristus och wandra i anden, Rom. 8: 4, förtrösta icke på yttre ting, icke på lagen och lagens gerningar, icke på den omskärelse, som blott war ett yttre förbundstecken i köttet. Gal. 3: 3.

4 ehuru jag kunde hafwa förtröstan äfwen på köttet. Om någon annan tycker sig kunna förtrösta på köttet, kan jag det ännu mer, 2 Kor. 11: 21 f.

5 som blef omskuren på åttonde dagen, som är af Israels slägt och af Benjamins stam, en Ebré af Ebreer, efter lagen en farisé, 1 Mos. 17: 12. Ap. G. 22: 3 f. Rom. 11: 1. 2 Kor. 11: 22.

6 efter nitet en förföljare af församlingen, efter den rättfärdighet, som är i lagen, ostrafflig. Ap. G. 8: 3. 9: 1 f. Gal. 1: 13 f.

7 Men allt det som war mig en winning, det har jag räknat såsom förlust för Kristi skull,

Aposteln hade äfwen såsom medlem af Israels folk stora företräden och stod i högt anseende bland Judarne, innan han blef kristen. Han war född af Benjamins slägt, som war mägtig och högt ansedd, ty den härstammade från Rakel. Den förste konungen i Israel war af Benjamins slägt, och Juda och Benjamin höllo sig troget till Davids hus och utgjorde de egentliga Judarna, efter de 10 stammarnas affall. Apostelns slägt war oblandad ebreisk, han war Ebré af Ebreer, och han hörde till den fariseiska skolan, som stod i största anseende för sin rättrogenhet, renlärighet och stränga iakttagande af lagens föreskrifter. Efter hela denna lära war Paulus ostrafflig, så att ingen Jude kunde klandra honom; och i sitt nit om lagen gick han så långt, att han förföljde Kristi församling, ända till dess han på wägen till Damaskus blef omwänd genom ett underwerk. Allt detta nämner aposteln här för att wisa, att att den rättfärdighet, som lagen kan åstadkomma, och alla de företräden, som tillhörde Judafolket, hade han haft, men då han lärde känna salighetens evangelium, öfwergaf han alla de gamla stöd, hwarpå han hade byggt sitt hopp om salighet; det som han hade ansett såsom winning och fördel, det ansåg han sedan icke blott såsom onyttigt till frälsning och salighet, utan, äfwen såsom skadligt, emedan han hade satt sin förtröstan derpå om rättfärdighet, och derigenom warit hindrad ifrån den enfaldiga tron på Kristus allena, såsom den enda salighetsgrunden.

8 ja, jag räknar ock allt såsom förlust mot det öfwerträffande i min Herre Jesu Kristi kunskap, för hwilkens skull jag har blifwit förlustig alltsamman och räknar det såsom - afskräde, på det att jag må winna Kristus

Icke blott alla förutnämnda judiska företräden, utan allt annat, såsom stort förstånd, widsträckt lärdom och allt hwad de falske lärarne kunde förebära och berömma sig af, ja allt, hwarpå den oomwända menniskan grundar sitt salighetshopp, såsom dygd och goda gerningar o. s. w., det förkastar aposteln, såsom skadligt och orenligt, då man sätter sitt salighetshopp derpå, och således icke såsom en fattig, syndig menniska will fly till Kristus och genom tron på honom blifwa rättfärdig, pånyttfödd och salig. Jesu Kristi kunskap betyder icke, att man i förståndet och minnet wet något eller mycket om honom, utan med Jesu Kristi kunskap förstås den lefwande kunskap, som genom evangelium werkas i hjertat af Guds Ände, så att hjertat emottager Kristus och får lif i Kristus. Då förlorar man, då bortkastar man allt annat, hwarpå man förut byggde sitt hopp om salighet, och wänder sig med odelad förtröstan till Kristus allena.

9 och warda funnen i honom, icke hafwande min rättfärdighet, som kommer af lagen, utan den som kommer genom tro på Kristus, rättfärdigheten af Gud på grund af tron; Rom. 1: 17. 3: 21 f.

I samma stund som menniskan genom Guds nåd låter fara all förtröstan på annat än Kristus och tror på honom, så är hon funnen i honom och har hans rättfärdighet, som har fullkomnat allt med hela sin tillfyllestgörelse och slutligen på korset utropat: Det är fullkomnadt! Gud skänker Kristi rättfärdighet af nåd och räknar tron på Kristus till rättfärdighet, Rom. 4: 3; för Kristi tillfyllestgörande försoningsoffers skull anser Gud det så, som om den troende hade fullgjort den rättfärdighet, som lagen fordrar. Gud ser då icke på den menniskan sådan hon är i sig sjelf, utan han ser henne i sin Son, i Sonens rättfärdighet och tillfyllestgörelse, hwaraf hon är öfwerskyld, Upp. 3: 18, såsom lagens taflor öfwerskyldes af nådastolen på förbundets ark, se 2 Mos. 25: 21. Rom. 3: 25.

10 till att känna honom och hans uppståndelses kraft och delaktigheten i hans lidanden, blifwande lik hans död, Rom. 6: 3 f. 2 Kor. 4: 10 f.

Just genom tron, som är lifsföreningen med Kristus, lärer menniskan rätt känna honom och blifwer delaktig af hans uppståndelses kraft, med hwilken han, den uppståndne, uppstår i henne, lefwer och segrar i henne öfwer all synd och allt motstånd, till dess han upphöjt henne till sin härlighet, Rom. 6: 4–10; kap. 8: 10, 11, 17. I tron kan hon då säga: Jag lefwer icke mera jag, utan Kristus lefwer i mig m. m. Gal. 2: 20. Erfarandet af hans uppståndelsen kraft är förenadt med inträdet i hans lidandes delaktighet. Den gamla menniskan, genom tron korsfäst med Kristus, skall ock med honom här på jorden efter hand dö en smärtsam, men säker död, att wi icke mer skola tjena synden, Rom. 6: 6. De troendes lif på jorden är ett lif i inre och yttre lidande, i lidande af egen och andras synd och nöd, af Guds barns trångmål och strider. Derigenom att Guds barn äro Kristi lemmar, måste de äfwen såsom hans andeliga kropp bära korset, lida i hans efterföljelse, ja, lida döden för hans bekännelses skull, om det så är hans heliga wilja, se Gal. 6: 14. 1 Petr. 2: 19, 21. Upp. 2: 10. Likasam den uppståndne Kristus lefwer i de pånyttfödda och gifwer dem himmelska lifskrafter, som werka en tillwäxande inre förklaring, 2 Kor. 3: 18, samt bereder i dem en andelig kropp, som i uppståndelsen skall blifwa lik hans härlighets kropp, v. 21, så deltager han också i Guds barns lidanden; de äro hans lemmar, hans Ande är i dem, och deras pröfningar, strider och bedröfwelser bär han såsom sina egna.

11 att jag, om möjligt, måtte hinna fram till uppståndelsen från de döda.

Uppståndelsen från de döda, nemligen den saliga uppståndelsen, v. 21. Aposteln war wiss derpå, Rom. 8: 33, 39. Men han wisar oss här, att hwarje pånyttfödd menniska måste oupphörligt hafwa detta härliga mål för ögonen och besinna huru lätt man kan gå miste derom. Derföre måste wi tillse, att dens Ande, som uppwäckte Jesus från de döda, bor i oss. Rom. 8: 11.

12 Icke att jag redan har wunnit det eller redan är fullkomnad, men jag far derefter, att jag må fatta det, emedan jag ock har blifwit fattad af Kristus Jesus.

13 Mina bröder, jag anser mig icke sjelf hafwa fattat det, men ett säger jag: Jag förgäter det som är tillryggalagdt och sträcker mig mot det som är framföre

14 och jagar mot målet efter den segerlön, som förehålles af Guds kallelse ofwanefter i Kristus Jesus. 2 Kor. 9: 24 f. 2 Tim. 4: 7.

Här förklarar aposteln hwarföre han i v. 11 säger: Att jag, om möjligt, och wisar nödwändigheten, att icke mena segren wara wunnen och målet upphunnet dermed, att man kommit till tron på Kristus, utan sedan Kristus har fattat menniskan och fört henne till tron, är hon framdragen till att löpa på wädjebanan, och jaga mot målet, på det hon må undfå segerlönen, likasom de, som lupo på wädjebanan, ansträngde sig ifrigt för att winna den förgängliga segerkronan, se 2 Kor. 9: 24. 2 Tim. 4: 6–8. I motsats till irrlärarne, som lofwade fullkomlighet genom sina öfningar efter lagen, bekänner aposteln, att han twärtom ännu är inbegripen i ständigt löpande fram till målet, hwilket han ännu ej hunnit. Det som är tillryggalagdt betyder icke blott allt det, som werlden tillhörer och som will draga själen tillbaka från Kristus, icke blott synden i alla dess skepnader och frestelser, egenrättfärdighet, egenkärlek, fåfänglig ära, menniskofruktan, timliga fördelar o. s. w., utan ock de werkliga framsteg, som man gjort på wädjebanan och det man uträttat för Kristi sak, hwaröfwer det ligger nära att förhäfwa sig, så att man förgäter sina stora brister och fel. Såsom de som lupo på wädjebanan icke sågo sig om och beräknade huru långt de hunnit, utan med ögat på målet ifrigt skyndade att hinna det, så skall en kristen förgäta det som är tillryggalagdt och med att ifwer skynda att hinna målet. Det wi redan genomlupit hjelper oss intet, om icke det ock genomlöpes, som ännu fattas. Segerlönen är rättfärdighetens krona, salig uppståndelse och ewig härlighet. 2 Tim. 4: 8. Dertill är hwarje kristen kallad i Kristus. Wi se häraf, huru nödwändigt det är att strida mot synden, waka och bedja och rena sig från all köttets och andens besmittelse, fullbordande helgelsen i Guds räddhåga. 2 Kor. 7: 1.

15 Må derföre alla wi, som äro fullkomne, wara så sinnade, och om I uti något ären annorlunda sinnade, skall Gud uppenbara äfwen detta för eder.

16 Dock, så widt wi nu hafwa kommit, låtom oss wandra efter samma regel och hafwa samma sinne. Rom. 12: 16. 15: 5.

Här säger aposteln wi, som äro fullkomne, och i v. 12 jag är icke redan fullkomnad. Så månge som hafwa det sanna lifwet i Kristus genom tron, de hafwa i honom den fullkomliga rättfärdighet, som är hans, och stå på fullkomlighetens grundwal, de hafwa den fullkomliga sanningen i Kristus och det fullkomliga målet för ögonen, men de äro icke fullkomnade eller fulländade, förr än de hafwa hunnit målet och wunnit segerlönen, se 2 Kor. 2: 6. Ebr. 5: 14; kap. 10: 14. De, som hafwa fullkomlighetens mål för ögonen, böra wara så sinnade, som aposteln här anfört om trons rättfärdighet och jagande efter målet, såsom rättesnöret för det kristna lifwet. De som wandra efter detta rättesnöre och så sträcka sig fram mot det saliga målet, stå under Guds Andes ledning och tukt, och alla mindre olikheter i tankar utjemnas af Herren sjelf, som genom sin Andes uppenbarelse i ordet allt mer leder in i hela sin sanning, men från den grund, på hwilken de redan stå uppbyggde, så de icke wika. Frid och endrägt mellan de trogna inbördes och enhet i Anden äro nödwändiga, för att rätt kunna löpa på den andeliga wädjebanan, ty att twedrägt hindrar loppet, se kap. 2: 1—12.

17 Waren mina efterföljare, mina bröder, och sen på dem som wandra på detta sätt, såsom I hafwen oss till föresyn. 2 Kor. 4: 16. 11: 1. 1 Tess. 1: 6. 2 Tess. 3: 9.

18 Ty många wandra, såsom jag ofta sade eder och nu till och med gråtande säger, såsom fiender till Kristi kors, Gal. 6: 12.

19 hwilkas ände är förtappelse, hwilkas gud är buken, och hwilkas ära ligger i deras skam, och hwilka trakta efter det jorden tillhörer.

Sedan aposteln wisat, huru en rätt kristlig wandel skall wara beskaffad, och hänwisat dem till sitt och andras föredöme deri, hwilka så wandrade, wänder han här åter sitt tal mot de falske och skrymtaktige, v. 2, kap. 1: 16, hwilka han med djup smärta öfwer deras förwillelse och andras förwillande kallar fiender till Kristi kors. De wille synas wara Kristi tjenare, 2 Kor. 11: 23, men woro dock fiender till hans kors: icke blott motståndare till läran om Kristi försoningsdöd, i det de lägga lagens gerningar till rättfärdighetsgrund jemte Kristus, utan ock i följd deraf motståndare till försakelsens kors i Kristi efterföljelse. De wilja ingenting försaka af werlden och sig sjelfwa eller något lida för Kristi skull. Korsets förargelse blifwer så om intet, Gal. 5: 11, och de slippa att blifwa förföljda för Kristi kors’ skull, Gal. 6: 12. Sådan predikan och werldslikställighet uppwäcker ingen fiendskap. Detta göra de derföre, att deras buk är deras gud, men förtappelfen blifwer deras lott, efter de försmådde den allena räddande frälsaren och hans kors. Att hafwa buken till gud betyder icke blott att anse wällefnad för det högsta goda eller sörja för lifsuppehälle mer än för himmelriket, utan det betyder det herskande köttsliga sinnelaget i hela dess omfång. Der Kristus icke är med sitt kors och sin Ande, der äro äfwen de snillrikaste tankar och inbillningskraftens skönaste drömmar frukter af den blott naturliga lifskraften, som näres och underhålles genom lekamlig föda, huru blixtrande, huru ljusa, glödande och intagande de än må synas. Hwar och en, som icke genom Kristi kors är förlossad ifrån synden, trälar under köttet i ett jordiskt sinne, han må wara lärd eller olärd, ärbar eller träl under de grofwa lustarna. Ögonens begärelse, köttets begärelse och lefwernets högfärd, dessa tre djupaste rötter af syndaförderfwet, bära sina frukter, der icke Kristi kors blifwit i hjertat inplanteradt. Den som söker sin ära i skam, skall också slutligen med all sin ära warda till skam, ty Kristus will ära blott dem, som här ärat honom. Matt. 10: 32, 33.

20 Ty wårt samfund är i himmelen, hwarifrån wi ock wänta Frälsaren, Herren Jesus Kristus, 2 Kor. 1: 7. Ef. 2: 6. Kol. 3: 3. 1 Tess. 1: 10. Ebr. 13: 14.

21 som skall förwandla wår förnedrings kropp, så att han warder lik hans härlighets kropp, eller den kraft, hwarmed han förmår att äfwen underlägga sig allt. 2 Kor. 15: 25 f., 42 f. Kol. 3: 4. 1 Joh. 3: 2.

Sambandet med föregående vers är detta: Fienderna till Kristi kors äro jordiskt sinnade, hafwa således sitt samfund, sitt borgerskap på jorden, ty de trognas borgerskap är i himmelen. Paulus uppmanar församlingen att wara hans efterföljare, v. 17, och wisar nu hwarföre de skola följa honom och hwad lönen skall blifwa. Samfund, grt. borgerskap. Jesus Kristus är himmelrikets Konung, de pånyttfödda menniskorna äro hans borgare, hans undersåter, de äro införlifwade med honom i nåderiket här på jorden, för att här beredas till medlemmar af härlighetens rike i himmelen, de äro såsom främlingar på jorden, såsom wandringsmän till ett högre hem, de äro Guds husfolk och hafwa sina namn skrifna i lifwets bok. Derföre skola de ock hafwa ett himmelskt sinne och wänta på Herren Jesu Kristi tillkommelse, såsom en brud wäntar på sin brudgumme. Upp. 22: 17. Icke med den lekamliga döden kommer för de trogna den saliga fulländningen, utan de blifwa fulländade i uppståndelsen till härlighet. Då Kristus kommer, få de i stället för den förgängliga kropp, som här har med sig synd och död, en förklarad kropp, som har likhet med Kristi förhärligade kropp, och har sin upprinnelse af hans lekamen och blod. Såsom wi hafwa ärft wår dödliga kropp med syndigt kött och blod från den förste Adam, så få wi af den andre stamfadren, den siste Adam, nemligen Kristus, en andelig kropp, och såsom wi hafwa burit den jordiskas bild, så skola wi ock bära den himmelskas bild. 2 Kor. 15: 49. Denna andeliga kroppens grundämne och den himmelska lifskraften, hwarigenom den uppkommer, nedlägges och inplantas i menniskan i den nya födelsen, ty genom tron emottager han Herren Kristus, och Kristus säger: den som tror på mig, han har ewigt lif. Jag är lifwets bröd — den som äter mitt kött och dricker mitt blod, han har ewigt lif, och jag skall uppwäcka honom på den yttersta dagen. Joh. 6: 47, 48, 54. Denna himmelska lifskraft meddelar Kristus åt de pånyttfödda beständigt genom tron, men på ett sakramenterligt sätt i den heliga nattwarden. Med den kraft, hwarmed han skall förklara hela skapelsen och göra nya himlar och en ny jord, will han uppwäcka och förklara alla trogna; och då blifwa Guds barn uppenbarade med honom i härlighet. Kol. 3: 4. Rom. 8: 19. Då skall denna närwarande skapelsen fulländas till ett förklaradt skick, den skall warda frigjord ifrån förgängelsens träldom till Guds barns härliga frihet. Rom. 8: 21. ”Se hwad denna Kristi rättfärdighet bringar för ära och härlighet äfwen åt wår kropp! Huru kommer denna fattiga, syndiga, eländiga, orena kropp dertill, att han skall warda lik med Guds Sons kropp, med Majestätets Herre? Wälan, menniskorättfärdighet, förtjenst, berömmelse och kraft göra här icke det ringaste dertill; men det är här en annan kraft och werkan, nemligen den, som kan underkasta honom all ting”.

4 Kapitlet.

Förmaningar, tacksägelser och hälsningar.

Derföre, mina älskade och efterlängtade bröder, min fröjd och min krona, stån sålunda fast i Herren, mina älskade.

Denna vers står i nära sammanhang med det föregående. Emedan ett så härligt mål är eder föresatt, så förblifwen ståndaktige i tron och gemenskapen med Herren Jesus Kristus mot alla willomeningar. Med brinnande kärlek uttrycker aposteln sin glädje öfwer denna församling, sin längtan icke blott att återse den i tiden, utan att blifwa ewigt förenad med den i uppståndelsen. Församlingen war en krona, hwarmed Herren hade krönt apostelns arbete.

2 Euodia förmanar jag, och Syntyke förmanar jag att wara ens till sinnes i Herren.

Dessa twå kristna qwinnor, som sannolikt woro i församlingens tjenst, behöfde af någon särskild anledning denna förmaning till enighet, och härmed wisar aposteln, huru angelägen en lärare bör wara att äfwen utöfwa enskild själawård.

3 Ja, äfwen dig, sannskyldige Sysygus^[3], beder jag: Biträd dessa qwinnor, hwilka jemte mig hafwa kämpat i evangelium tillika med Klemens och andra mina medarbetare, hwilkas namn äro i lifwets bok.

Om lifwets bok, se Upp. 20: 12, 15. De, som hörde till Israels folk, woro alla uppskrifna, såsom redan i öknen folket blef räknadt och uppskrifwet. Detta war en bild deraf, att det andeliga Israel är inför Herren räknadt, och Herren känner sina. Jag hafwer kallat dig wid ditt namn, du är min. Es. 43: 1; kap. 48: 19. Ps. 69: 29. Mal. 3: 16. Till alla dem, hwilkas namn äro utplånade utur lifwets bok, säger Kristus: Jag känner eder icke. Matt. 25: 12.

4 Fröjden eder i Herren alltid; åter säger jag: fröjden eder. Fil. 3: 1.

Fastän aposteln sjelf utstod fångenskap och lidanden, uppmanar han på flera ställen Guds folk att fröjda sig i Herren, och detta wisar att han äfwen sjelf fröjdade sig, se Rom. 12: 12. 1 Tess. 5: 16. Att så fröjda sig i Herren och prisa honom för nådens rikedomar och salighetens hopp, är att gifwa honom äran, det är början till den ewiga lofsången. Upp. 5: 13; kap. 7: 9, 12.

5 Eder saktmodighet warde kunnig för alla menniskor. Herren är nära.

Då själen fröjdar sig i Herren, så werkar denna glädje saktmodighet, mildhet, eftergifwenhet, fördragsamhet, fridsamhet emot alla menniskor, goda och onda. Men i denna kärlek och mildhet ligger tillika det heliga, kärleksfulla allwar, hwarmed en kristen bör motwerka det onda med sanningens ljus, med ordets salt, med helgelsens goda exempel. Den sanna kärleken är icke slö, likgiltig och eftergifwen, såsom den swage Eli mot sina ogudaktiga söner, 1 Sam. 3: 13. Men kärleken fördrager allting, så att han icke bortstöter, utan söker att tillrättaföra, om möjligt är, äfwen de ogudaktigaste. Herren är nära. Hafwa wi honom nära för wåra ögon och wänta på hans tillkommelse, så blifwer detta för oss en källa till fröjd och uppmuntran, till helig wandel i tron, kärleken och hoppet, och tillika en warning, att icke låta Herren blifwa wittne till ett motsatt förhållande; ty Herren är nära.

6 Hafwen ingen omsorg, utan edra önskningar ware kunniga inför Gud i allt genom åkallan och bön med tacksägelse; Ps. 55: 23. Matt. 6: 25. 1 Petr. 5: 7.

Kästen allt edert bekymmer på Herren, ty han har omsorg om eder, 1 Petr. 5: 7. Matt. 6: 25, 31, 34; och det är just genom åkallan, bön och tacksägelse wi kasta sorgen, bekymret och omsorgen ifrån oss sjelfwa på honom, som allena will och kan hafwa omsorgen. Med sådan tro och förtröstan gifwa wi hans faderliga kärlek och trofasthet den ära, som honom tillkommer; men att wilja bära omsorgen sjelf, är att neka honom denna ära. Med rätt omtanke och flitigt arbete böra Guds barn öfwerlemna det åt Fadren att gifwa den framgång och wälsignelse, som han lofwat, likasom goda barn lyda fromma föräldrar, men weta, att de icke sjelfwe behöfwa sörja för kläder och föda.

7 och Guds frid, som öfwergår allt förstånd, skall bewara edra hjertan och edra tankar i Kristus Jesus. Joh. 14: 27.

Då menniskan genom tron lefwer i Kristus, så har hon frid med Gud, men denna frid märker hon sjelf icke alltid lika tydligt. Denna frid med Gud, denna fröjd i Herren borttager all ängslig omsorg och uppfyller hjertat med förtröstan till Gud midt i fattigdomen och nöden samt med lugn, frimodighet och glädje äfwen under korset och i swåra bedröfwelser; men allt detta öfwergår det naturliga förståndet. ”Att en menniska kan lefwa i frid midt under korset, och icke wara orolig, änskönt hon är ansatt af oro, ja, att hon ock kan fröjda sig i bedröfwelsen, det kan förnuftet icke begripa; dertill måste man allwarligt hålla i med bön, åkallan och tacksägelse, och icke widare sörja, utan tröstligt derpå förlita sig, att Gud är nära. Denna Guds frid bewarar då wåra hjertan i Kristus, det är i Kristi kunskap, att menniskan blifwer beständig intill änden, och således salig.” L.

8 För öfrigt, mina bröder, hwad sant är, hwad wärdigt, hwad rätt, hwad rent, hwad älskeligt, hwad som ljuder wäl, finnes någon dygd och finnes något lof, tänken derpå.

Tänken derpå, hafwen omsorg derom, att I mågen bewisa och utöfwa sannfärdighet, ärbarhet, rättfärdighet, kyskhet samt ett ljufligt och älskeligt wäsende i wänlighet och wälwilja emot medmenniskor och allt hwad som låter wäl, då det säges om eder. Hwarje dygd och allt som är lofwärdt, derefter böra Guds barn sträfwa och ingalunda anse det likgiltigt, huru deras wäsende, huru deras tal, wandel och gerningar äro beskaffade. Guds Ande, som werkat tron, will också werka trons frukter.

9 Hwad I ock hafwen lärt och undfått och hört och sett hos mig, gören det; och fridens Gud skall wara med eder. 2 Kor. 13: 11.

Likasom i kap. 3: 17 hänwisar aposteln dem till sitt föredöme. I hans lefwerne hade de ett föredöme af sann kristendom och segrande kamp mot den söndrande willfarelsen. Hwad de af honom lärt och undfått och hört och i hans lefwerne sett, det uppmanar han dem att göra och blifwa wid. Fridens Gud, som gifwer frid i Kristus och i trons enhet widmagthåller och för söndringar bewarar sin församling, will att fridens barn skola hafwa frid med hwarandra inbördes, och han will wara med dem, som göra hans wilja. Söndring, twedrägt och parti emellan kristna uppstå deraf att de icke rätt wilja höra och lyda Guds ord.

10 Jag har storligen fröjdat mig i Herren, att I ändtligen en gång hafwen åter kommit i det wälstånd, att I kunnat tänka på mitt bästa, på hwilket I ock tänkten, men I haden icke tillfälle.

Icke öfwer sjelfwa gåfwan, som denna församling hade skickat till aposteln, utan öfwer den kärlek, som de dermed bewisat, war han glad. De hade wäl äfwen förut tänkt på honom, men icke haft tillfälle, antingen af egen nödtorft eller af brist på sändebud. Nu hade de haft Epafroditus, som war willig till detta Kristi werk, kap. 2: 30.

11 Detta säger jag icke derföre att jag har saknat något, ty jag har lärt mig att wara nöjd med de wilkor, i hwilka jag är. 1 Tim. 6: 6 f.

12 Jag kan äfwen finna mig i ringhet, jag kan ock finna mig i öfwerflöd. I allt och i alla förhållanden är jag inwigd, både att wara mätt och att hungra, både att hafwa öfwerflöd och att lida brist. 2 Kor. 4: 11. 2 Kor. 11: 27.

13 Allt förmår jag genom den som styrker mig.

Så skall en Kristi efterföljare lära att försaka sig sjelf, att wara ödmjuk i medgången, samt tålig, förnöjd och förtröstansfull i brist och nöd och motgång. Och allt detta förmår Kristus att werka hos dem, som bekänna för honom sin egen swaghet och bedja om hans kraft. Af winträdet erhålla grenarne kraft. — Mig förutan kunnen I intet göra. Joh. 15: 5.

14 Dock gjorden I wäl, när I deltogen i mitt betryck.

Detta deltagande war wigtigt, icke blott såsom ett bewis på församlingens kärlek, utan såsom ett tecken, att de wille hålla sig fast wid det rena Guds ord, som aposteln bland dem hade förkunnat.

15 Men I weten ock sjelfwa, I Filipper, att i evangelii begynnelse, då jag for ut från Macedonien, ingen församling satte sig i gemenskap med mig i fråga om utgift och inkomst, utom I allena, 2 Kor. 11: 8 f.

16 ty äfwen i Tessalonika sänden I mig både en och twå gånger till mitt behof.

Evangelii begynnelse, nemligen då början gjordes att förkunna evangelium. I andra församlingar hade aposteln lefwat af sina händers arbete. Se 2 Kor. 4: 12; kap. 9: 11, 15. Ap. G. 20: 34. 1 Tess. 2: 9.

17 Icke att jag traktar efter gåfwan, utan jag traktar efter den riktiga frukten för eder räkning.

Den kärlek, församlingen bewisade, war icke glömd inför Herren, fastän de icke sjelfwe höllo räkenskap deröfwer, ty han glömmer icke ens en bägare kallt watten, som är gifwen af kärlek till honom, utan en nådelön är utlofwad. Matt. 10: 42; kap. 25: 40. Men de, som undfå denna nådelön, weta icke och tänka icke derpå, att de hafwa gjort något godt, ty de weta blott, att de warit fattiga syndare, som blifwit frälste af idel nåd, och att det är Kristus allena, som hos dem werkat både tro och lif samt wilja och gerning efter sitt goda behag.

18 Men jag har nu fått allt, och det i öfwerflöd, och är rikligen försedd, sedan jag med Epafroditus bekommit eder gåfwa, en ljuf wällukt, ett täckeligt offer, behagligt för Gud. Ebr. 13: 16.

De gåfwor, som församlingen skickat till aposteln af kärlek till Herren och af tacksamhet för salighetens ord, woro såsom ett tackoffer, offradt åt Herren med trons rökelse, likasom offerröken i det gamla förbundet war en ljuf lukt inför Herren, då den, som offrade, frambar offret med tro på löftet om Messias. Sanna kristna äro lefwande offer, och hwad de gifwa och hwad de göra hörer till detta offer, ty det är hjertat, som skall brinna såsom ett beständigt tackoffer, och det är tron, som hemtar elden från himmelen. Ebr. 13: 16. Rom. 12: 1.

19 Och min Gud skall, efter sin rikedom, fylla alla edra behof i härlighet i Kristus Jesus. 2 Kor. 9: 8.

Eller ock: Efter sin rikedom i härlighet, d. ä. efter sin oändeliga härlighets rikedom skall Gud äfwen i det timliga sörja för eder såsom sina barn i Kristus Jesus, se 2 Kor. 9: 8–11.

20 Men wår Gud och Fader ware ära i ewigheters ewighet! Amen.

21 Helsen alla heliga i Kristus Jesus. De bröder, som äro med mig, helsa eder.

22 Alla de heliga helsa eder, och i synnerhet de som äro af kejsarens hus.

Se kap. 1: 13. Det war kejsaren Nero, som på denna tid regerade, och han war en stor fiende till kristendomen, så att hon snart befalde en swår förföljelse mot de kristna, ett kort tid sedan detta bref war skrifwet. Men wid kejsarens hof hade somliga blifwit kristna, och denna församling af helgon, som stod såsom ett ljus ända inwid medelpunkten af hedendomens mörker, sänder genom aposteln sin helsning till församlingen i Filippi. Denna helsning är ett uttryck af den kärlek och Andens enhet, som är föreningsbandet emellan alla sanna kristna, och tillika kunde det lända till uppmuntran i församlingen i Filippi under förföljelsen och smäleken, då de fingo höra, att äfwen bland kejsarens hoffolk funnos trogna kristna, som icke blygdes att bekänna den korsfäste såsom sin försonare, Herre och Konung. Dessa kristna wid Neros hof kunna också lära oss, att ingen yttre ställning i lifwet gör det omöjligt att blifwa en sann kristen; och då de, som icke wilja omwända sig till Herren, åberopa sig på sin timliga kallelse och de hinder, som derwid ligga i wägen för sann gudaktighet, så hör allt detta till ”de obotfärdigas förhinder”.

23 Wår Herre Jesu Kristi nåd ware med eder alla! Amen.

Se Rom. 16: 24. Med tillönskan af nåd och således med bön börjar och slutar aposteln sina sändebref till församlingarna, och så böra både själaherdar och andra kristna i bön och förbön tillönska hwarandra allt godt, och dertill twingar Kristi kärlek, då den råder i hjertat.

1. Se Ap. G. 20: 28; jfr. Ap. G. 6: 1 f.
2. Den kejserliga lilfwaktens kasern i Rom, der aposteln nu satt fången.
3. Namnet Sysagus betyder egentligen make eller kamrat.