| Äkta makars pligter. | Petri Första Bref. | Kap. 3. | 635 |
införes bland hedniska folk, att hustrun blifwer en kristen, men icke mannen, så är det dock Guds faststälda ordning, att hustrun är sin man undergifwen med saktmodighet och tålamod. Sann kristlig kärlek med ödmjukt, undergifwet och stilla sinne i förening med ifrig förbön i det fördolda, werkar wida mer än ord skulle kunna uträtta; ty tal och förmaningar af qwinnan skulle snarare reta än beweka den oomwände mannen; och ännu skadligare werkar den wresighet och grälaktighet, hwartill stundom äfwen kristligt sinnade qwinnor under otålighet blifwa hänförda. Bland de många härliga frukter, som kristendomen alstrar i menniskosjälen, uppstår hos qwinnan också en älskwärdhet och andelig magt, som äfwen öfwer starka motstånd winner seger i Herrens kraft. Då mannen ser denna stilla undergifwenhet, denna rena umgängelse, denna fruktan att göra Gud emot, så warseblifwer han kraften af Kristi ande och kan derigenom blifwa wunnen för himmelriket. En kristen qwinnas egentliga prydnad skall icke bestå uti hårflätor m. m., utan i Kristi rättfärdighets oförgängliga prydnad, såsom den inre menniskans klädnad. En frukt af Kristi rättfärdighet och af hans inneboende i hjertat är en saktmodig och stilla ande, som för hwarje kristen, men i synnerhet för den kristna qwinnan är den allra största prydnad. Är en kristen qwinna för sitt stånds skull och för tidens seds skull nödsakad att hafwa flätadt hår och prydnader af guld och kostbara kläder, så är detta wisserligen icke här af aposteln förbjudet, men det är uttryckligen befaldt, att hon icke skall hålla detta för sin prydnad, utan framför allt tillse, att hennes prydnad är hjertats fördolda menniska, med den saktmodiga och stilla andens oförgängliga wäsende, så att hennes sinne och uppmärksamhet icke går ut på en fåfänglig kroppslig prydnad, utan på själens prydnad med Kristi rättfärdighet och härlighet, se Ef. 3: 16. Prydnaden skall icke wara något, som är utwertes utan den skall wara inwertes och oförgänglig
5 Ty så prydde sig ock fordom de heliga qwinnorna, som satte sitt hopp till Gud och woro sina män undergifna,
De qwinnor, som skriften för oss omtalar såsom heliga och framställer såsom exempel, hafwa alla haft denna inwertes prydnad, de hoppades på Gud, de ärade Gud genom en underdånig lydnad för sina män, emedan Gud så förordnat det, att mannen skall wara qwinnans hufwud.
6 såsom Sara war lydig Abraham och kallade honom herre; det hennes barn ären I, om I gören det goda och icke låten eder af något förskräckas. 1 Mos. 18: 12.
Huru Sara war lydig och wisade wördnad mot Abraham, se 1 Mos. 18: 6, 12. De qwinnor, som hafwa tro på Gud, kallas Saras barn. Jemte förmaningen till undergifwenhet och lydnad behöfwes äfwen för kristna qwinnor denna förmaning att bewisa en kristlig wandel, genom att alltid göra det goda och derwid icke låta sig förskräckas eller skrämmas till misströstan eller affall ifrån Kristus, om judiska eller hedniska män eller ogudaktiga män, som kallades kristna, försökte att med sina hotelser förmå dem till affall från tron på Kristus. De skulle wara lydige i allt annat, men icke förskräckas eller låta skrämma sig till olydnad mot Kristus.
7 Sammalunda mån ock I män förståndigt sammanlefwa med det qwinliga kärilet, såsom det swagare, och wisa dem heder, såsom äfwen medarfwingar titt lifwets nåd, på det att edra böner icke må förhindras. 2 Kor. 7: 3. Ef. 5: 25. Kol. 3: 19.
Qwinnan har lika wäl som mannen sin del i nådens rikedomar och det ewiga lifwet; och hwarje troende qwinna, som winner seger i tron, är i Kristus en himmelrikets arfwinge, derföre bör en sådan hustru af sin man behandlas både med kärlek, aktning och ära. Detta bör också förorsaka ett beständigt bemödande hos mannen, att alltid umgås med hustrun på ett kristligt, förnuftigt sätt och betänka sin egen swaghet samt besinna, att qwinnan wanligtwis af naturen är ännu swagare. Om hjertat hyser owilja emot någon menniska och i synnerhet mot de närmaste anhöriga, så hindras bönen, äfwen om ett nytt lif är börjadt; och det är omöjligt att bedja i tron, så länge en sådan owilja räcker. Se 1 Tim. 2: 8.
8 Waren slutligen alla endrägtiga, medlidsamma, broderligt sinnade, barmhertiga, ödmjuka, Rom. 12: 16. 15: 5. Fil. 3: 15 f.
9 icke wedergällande ondt med ondt eller smädelse med smädelse, utan twärtom välsignande, emedan I ären dertill kallade, att I skolen ärfwa wälsignelse. 3 Mos. 19: 18. Ords. 20: 22. Matt. 5: 39. 2 Kor. 6: 7.
Den sanna tron måste åtföljas af sann kärlek; och kärleken innebär ett beständigt bemödande om enhet och enighet, se Rom. 12: 16. 2 Kor. 1: 10. Fil. 2: 2. Kol. 3: 12. Ef. 4: 32; och af denna kärlek härflyta widare de många härliga frukter, som här omtalas. Betrakta wi wåra medbröder i tron såsom Jesu egendom, ja, såsom Jesu lemmar, så weta wi, att wi i de troende hafwa honom sjelf närwarande, och det måste då wara för oss en glädje att med dem umgås mildt, saktmodigt och wänligt, och göra dem allt möjligt godt, som wi kunna. Då besinna wi äfwen, att hos wåra medbröder i tron kan finnas allehanda brist och swaghet såsom hos oss. Men icke blott emot bröder, utan emot hwilka menniskor som helst, är det en pligt att bewisa kärlek och wedergälla ondt med godt. De troende äro af Herren kallade att ärfwa ewig wälsignelse och såsom wälsignelsens arfwingar böra de nu också söka att sprida wälsignelse omkring sig så widt som möjligt både med ord och gerningar.
10 Ty ”Den som will älska lifwet och se goda dagar, han afhålle sin tunga
_639.jpg&oldid=348641){kind=link}