| Salomos Ordspråk. | Cap. 24, 25. | 265 |
egodelar till sig rifwa, eller dem eljest med bedrägeri utbyta.” L.
16. Ty en rättfärdig faller sju resor, och står åter upp; men de ogudaktige falla uti olycka.
”Gud hjelper alltid upp den rättfärdige igen, ehuru ofta han förderfwad och fördrifwen warder.” L. Med detta fallande menas icke fall i synden, utan timligt fallande i motgångar, olyckor och lidanden. Men att de rättfärdige ofta kunna falla i uppsåtlig synd och åter blifwa upprättade, omtalas icke i den Heliga Skrift. Se 1 Joh. 3: 9. Detta bibelspråk har blifwit gräsligt missbrukadt och misstydt, såsom om en christens lif kunde wara ett beständigt wacklande mellan fall och upprättelse. Sammanhanget wisar den rätta meningen.
17. Gläd dig icke öfwer din owäns fall; och ditt hjerta fröjde sig icke öfwer hans olycka.* *Job 31: 29.
18. HERren måtte det se, och Honom det illa behaga, och wända sin wrede ifrån honom.
Ifrån honom och öfwer dig. Se Job 20: 23.
19. Wredgas icke öfwer den onda; och haf icke nit öfwer de ogudaktiga.* *Ps. 37: 1. Pred. 7: 10.
War icke wred öfwer de ondas lycka och medgång. Ps. 37: 1, 2. Deras lycka är så kort, deras olycka så lång!
20. Ty den onde hafwer intet till hoppandes; och de ogudaktigas lykta skall utslockna.* *Job 18: 5.
21. Min son, frukta HERran, och konungen;* och blanda dig icke ibland de upproriska. *1 Pet. 2: 17.
De upproriska i christenheten äro nästan alltid sådane, som icke blott hata sin öfwerhet, utan de hata äfwen Gud och Hans ord. Att blanda sig in med de upproriska är derföre detsamma, som att göra gemensam sak med de ogudaktiga. Ps. 2.
22. Ty deras förderf skall med hast uppstiga; och ho wet, när begges olycka kommer?
Begges olycka, nemligen dens straff, som icke fruktar Herran, och dens straff, som är upprorisk emot konungen.
23. Detta kommer ock ifrån de wisa. Anse personen i domen är icke godt.* *5 Mos. 1: 17. Ords. 18: 5; cap. 28: 21.
Detta, grt.: dessa, nemligen språk. Härmed gifwes tillkänna, att en ny samling af wisa lärdomar och tänkespråk här tager sin början. De äro ingifne af samma anda, som upplyste Salomos hjerta, medan han wandrade i gemenskap med Herran.
24. Den som till den ogudaktige säger: Du är from; honom banna menniskorna, och folket hatar honom.
25. Men de som straffa honom, de behaga wäl; och en rik wälsignelse kommer öfwer dem.
En redlig bekännelse af sanningen, äfwen då det gäller att åt mäktiga menniskors synder gifwa det rätta namnet, måste alltid winna aktning, och smickrare föraktas alltid äfwen då, när man krusar för dem i ansigtet.
26. Ett redligt swar är såsom ett ljuft kyssande.
Se cap. 25: 11.
27. Beställ dina ärenden ute och bruka din åker; sedan bygg ditt hus.
En nödwändig underwisning, att alltid tänka på det nödwändigaste först. Framför allt skall menniskan söka Guds rike och med himlens utsäde beså sitt hjertas åker. Dernäst måste den timliga kallelsens pligter skötas med att flit, och sedan är det lofligt att äfwen wara betänkt på det, som hörer till huslig trefnad.
28. War icke wittne utan sak emot din nästa; och bedrag icke med din mun.* *Ords. 14: 5.
29. Säg icke: Såsom man gör mig, så will jag göra igen, och wedergälla hwar och en hans gerning.* *Ords. 20: 22. Matth. 5: 44.
Se Rom. 12: 19.
30. Jag gick fram om den lates åker, och om den galnes wingård;
31. Och si, der war icke annat än nässlor på, och stod full med tistel, och muren war omkull fallen.
32. Då jag det såg, lade jag det på hjertat; och skådade, och lärde deraf.
33. Du will ännu något litet sofwa, och ännu något litet sömnig wara, och ännu litet sammanlägga händerna till att hwila:* *Ords. 6: 9, [et]c.
34. Men ditt armod skall komma dig såsom en wandrare; och din fattigdom såsom en wäpnad man.
Lättja och tanklöshet äro för all timlig lycka förderfwande och förstörande. Och hos den obotfärdiga menniskan, som af andelig lättja och tanklöshet uppskjuter sin omwändelse dag från dag, är hjertats åker likasom öfwerwäxt med brännässla; der wäxer ingenting nyttigt, utan blott ogräs, som bränner och swider, och som en gång skall samlas och kastas i ugnen.
25. Capitel.
Desse äro ock Salomos Ordspråk, hwilka här tillsatt hafwa Hiskia män, Juda konungs.
Dessa Hiskia män, som således lefde nära trehundra år efter Salomo, woro propheter, upplyste af Guds Anda, bland hwilka propheten Esaia intager det främsta rummet. Desse wise samlade nu Salomos språk och skrifter, och bragte
_269.jpg&oldid=345318){kind=link}