Bibeln (Fjellstedts förklaringar)/Salomos Predikare

←  Salomos Ordspråk

Biblia, Det är All den heliga Skrift Med Förklaringar av Peter Fjellstedt Salomos Predikare

Salomos Höga Wisa  →

Salomos Predikare

Inledning.

Namnet på denna bok är taget af dess första vers. Predikaren är på grundspråket uttryckt med ett ord, som egentligen betyder predikerskan, nemligen den lärande wisheten. Se Ords. 8: och cap. 31: 31. Salomo talade och skref i denna wishets namn och upplyst af denna wishets anda. Efter all sannolikhet och de fleste uttolkares mening har Salomo blifwit genom Guds nåd åter upprättad ur sitt affall ifrån Herran och efter sin återupprättelse skrifwit denna Bok, såsom en för alla tider talande samling af hans rika erfarehet. Lycklig den, som låter lära sig af denna erfarenhet och af den wishet, som åt Salomo war gifwen!

Boken innehåller en stark framställning af alla jordiska tings fåfänglighet och wisar, huru nödwändigt det därföre är att med rätt wishet anwända lifstiden och lifwets gåfwor. Den wisar, huru olycklig menniskan kan wara, oaktadt all rikedom och jordisk lycka, då hon icke eger den rätta wisheten och den oförgängliga skatten. Den wisar också, att både Guds försyn och styrelse och sjelfwa det menskliga lifwet är för menniskoförståndet en olöslig gåta, en ogenomtränglig hemlighet, då hon icke hemtar ljus deröfwer i den sanna wishetens skola. Boken slutar med förmaning, att af wisheten sjelf lära att wisligen lefwa, på det man må kunna saligt afsomna.

1. Capitel.

Menniskotids fåfänga.

Detta är Predikarens ord, Davids sons,* konungs i Jerusalem.† *2 Sam. 12: 24. †1 Kon. 1: 35.

2. Allt är fåfänglighet, sade Predikaren: allt är icke annat än fåfänglighet.* *Job 7: 16. Pred. 2: 11; cap. 6: 11; cap. 11: 8.

Grt.: O fåfängligheters fåfänglighet! sade Predikaren. Fåfängligheters fåfänglighet, allt är fåfänglighet. Dessa ord antyda bokens innehåll, och härmed will Predikaren förmana oss att söka det ewiga waraktiga, det ewiga lifwet.

3. Hwad hafwer menniskan mer af all sin möda,* som hon hafwer under solen? *Ps. 39: 7. Pred. 2: 22, 23.

4. En slägt förgås, den andra kommer till; men jorden blifwer ewinnerligen.* *Ps. 104: 5. Ps. 119: 90.

Jorden består genom tidehwarfwen från slägte till slägte, intill den stora förwandlingen. 2 Pet. 3: 13.

5. Solen går upp, och går neder, och löper till sitt rum, att hon der igen uppgå skall.* *Ps. 19: 7.

6. Wädret går söder ut, och kommer norr igen, och åter på det rum igen, der det begynte.

7. Alla floder löpa i hafwet, dock warder icke hafwet dess fullare: till det rum, der de utflyta, dit flyta de igen.

Genom regnet kommer wattnet tillbaka till sina källor, sedan det utur hafwet såsom dunst uppstigit i luften.

8. Alla ting äro mödosamma,* så att ingen kan uttala det. Ögat ser sig aldrig mätt, och örat hörer sig aldrig mätt.† *Job 7: 1, 2; cap. 14: 22. †Ords. 27: 20.

Menniskornas begärelser kunna aldrig blifwa mättade af jordiska ting, ty ingenting annat än lifwets bröd från himmelen kan mätta en hungrig själ. När det, som på jorden önskas, ändtligen erhållas, så wisas det, att själen deraf ej kan mättas. Så länge själen icke af den sanna wisheten blifwit frigjord, så är hon liksom fängslad i gruset och wrider sig i bojorna af ett qwäljande enahanda.

9. Hwad är det, som skedt är? Detsamma, som härefter ske skall. Hwad är det man gjort hafwer? Detsamma, som man härefter ännu göra skall; och sker intet nytt under solen.

Någonting egentligen nytt kan menniskan icke se, då ingen ny födelse och ny skapelse skett i hennes hjerta, så att hon med trons öga kan blicka in i en ny och salig werld.

10. Sker ock något, der man af säga kan: Si, det är nytt? Ty det är ock förr skedt i de förra tider, som före oss warit hafwa.

11. Man kommer icke ihåg, huru det tillförene gånget är; ej heller kommer man ihåg, hwad härefter kommer, när dem, som tillkommande äro.* *Pred. 6: 4.

12. Jag, Predikare, war konung öfwer Israel i Jerusalem.* *1 Kon. 1: 34.

Salomo tänker härwid på dem, som i kommande tider skulle läsa denna bok. Det förråder ett bristfälligt begrepp om ingifwelsen af Guds Anda, då man af dessa ord will draga den slutsats, att en annan än Salomo författat denna bok.

13. Och gaf mitt hjerta till att wisligen söka och ransaka* allt, det man gör under himmelen. Sådan usel möda hafwer Gud gifwit menniskors barn, att de sig deruti qwälja skola. *1 Kon. 4: 32, 33.

Då det jordiska lifwet med djup eftertanke betraktas, utan att hjertat är upplyst om lifwets höga bestämmelse och ändamål, så får det oundwikligen utseendet af att wara en ”usel möda”, eller qwal utan ändamål. Och många qwal har lifwet med sig för syndens skull; men då man icke genom Guds ord har rätt begrepp om synden, så förefaller det alltför underligt, att werlden icke är bättre än den är, och detta gifwer anledning till underliga tankar om Skaparen. Derföre upphäfwa de ogudaktiga sin klagan emot Gud i wåra dagar; ty de känna icke sin egen ogudaktighet, sin egen beskaffenhet, sin egen ställning. Under sitt affall från Gud hade Salomo sjelf genomgått dessa pinsamma tankar och twifwel, som han i denna bok meddelar, för att wisa oss, hwarifrån alla sådan tankar hafwa sin upprinnelse.

14. Jag såg på allt det under solen sker, och si, det war allt fåfänglighet och jemmer.

15. Krokigt kan icke warda rätt; icke heller kunna bristerna warda räknade.

Det, som är orätt och bristfälligt i werlden, kan omöjligen uti allt ställas rätt, icke en gång Salomos wishet och konungamakt hade förmått det i hans rike. All orätt och alla brister äro följder af synden.

16. Jag sade i mitt hejrta: Si, jag är härlig worden, och hafwer mer wishet än alla de, som före mig warit hafwa i Jerusalem; och mitt hjerta hafwer mycket lärt och försökt:* *1 Kon. 3: 12, 13.

17. Och gaf också mitt hjerta dertill, att jag måtte lära wishet, och dårskap, och klokhet; men jag förnamn, att det är ock möda.

18. Ty der mycken wishet är, der är mycken grämelse; och den mycket försöker, han måste mycket lida.

Sedan Salomo war bortkommen ifrån Herran, hade han till en del i sitt minne qwar den wishet, som han förut af Herran undfått, men nu wille han genom egen forskning blifwa ännu wisare och försökte jemwäl dårskapen genom afguderi och andra synder. Det war ormens wishet, som wille lära menniskan, hwad godt och ondt är, såsom han lofwade men icke kunde hålla. 1 Mos. 3: 5; ty han lärde bott ondt, men icke godt. En syndig begärelse efter ett sådant wetande, som menniskan tror wara godt, ehuru det är ondt, har alltså genom ormen blifwit nedlagd i hjertat. Men Salomo fann, att denna falska wishet medförer grämelse. Att försöka synden medförer alltid lidande. Men det medförer äfwen lidande, då en menniska för mycket inblandar sig i sådana jordiska ting, som i sig sjelfwa kunna wara lofliga; ty det betungar och oroar och drager själen allt mera bort från Gud.

2. Capitel.

Jordiska wällusters fåfänglighet.

Jag sade i mitt hjerta: Nu wäl, jag will lefwa wäl, och göra mig goda dagar: men si, det war ock fåfänglighet.* *Pred. 8: 15. Luc. 12: 19, 20.

Sedan det ifrån Herran bortkomna oroliga, fridlösa menniskohjertat fåfängt sökt tillfredställelse i jordisk wishet och jordiska påfund, såsom Salomo, cap. 1: 16, 17, förfaller det ganska lätt uti längre frestelser att mätta sin hunger genom sinliga förnöjelser. Själen blifwer icke stark, icke mättad, icke andekraftig genom den jordiska wisheten, utan förfaller, oaktadt allt wetande, ganska lätt uti högmodets, girighetens eller wällustens alla dårskaper. Många olyckliga, förfallna snillen och rikt begåfwade menniskor äro sorgliga bewis på wanmakten af det jordiska wetandet och den menskliga upplysningens oförmåga att bättra eller bewara hjertat.

2. Jag sade till löjet: Du är galet; och till glädjen: Hwad gör du?

3. Då tänkte jag i mitt hjerta, att hålla mitt kött ifrån win, och hålla mitt hjerta till wishet, att jag måtte klok warda,* tilldess jag måtte lära, hwad menniskorna nyttigt wore till att göra, så länge de lefwa under himmelen. *1 Kon. 3: 9; cap. 4: 29.

4. Jag gjorde stora ting; jag byggde hus,* planterade wingårdar. *1 Kon. 6: 1. 2 Chrön. 3: 1; cap. 6: 1, [et]c.

5. Jag gjorde mig örtagårdar och trädgårdar, och planterade deruti allahanda fruktsamma träd.

6. Jag gjorde mig dammar till att wattna skogen af de gröna träd.

7. Jag hade tjenare och tjenarinnor, och tjenstefolk: jag hade större egodelar i fä och får än alla de, som före mig woro i Jerusalem.* *1 Kon. 10: 26. 2 Chrön. 1: 12.

8. Jag församlade mig och silfwer och guld, och en skatt* af konungar och länder; jag beställde mig sångare† och sångerskor, och menniskors wällust, allahanda strängaspel; *1 Kon. 10: 22. 2 Chrön. 9: 14, 21. †1 Kon. 10: 12.

9. Och förkofrade mig öfwer alla dem, som före mig warit i Jerusalem; blef och wishet när mig;* *1 Kon. 10: 23, 24. 2 Chrön. 9: 22. Pred. 12: 9.

10. Och allt, det mina ögon önskade, lät jag dem få, och förtog mitt hjerta ingen glädje, så att det gladdes af allt mitt arbete: och det höll jag för min del af allt mitt arbete.

Mycket snart fann Salomo, att det försök att mätta hjertat, som omtalas, v. 1, war förgäfwes, och då wände sig själens hela kraft till jordisk werksamhet, v. 2–10. I storartad och loflig werksamhet ligger en mycket farlig frestelse just derföre, att werksamhet är i sig sjelf en wigtig pligt i det menskliga lifwet, men då menniskan stannar derwid och glömmer Gud och Hans ord, så blifwer den jordiska werksamheten blott oro och berusning för själen. I denna berusning kan menniskan wäl för en tid glömma ewighets-behöfwen, men kan dock aldrig få den sanna friden.

Äfwen försakelsen (v. 2, 3) som i sig sjelf är nödwändig för en from menniska, blir en farlig frestelse, då menniskan derigenom will hjelpa sig sjelf. Se 1 Tim. 4: 1–3. Col. 2: 21, 23. Många wäckta menniskors största misstag, som hindrar dem ifrån att komma till sann tro på Christum, består just deruti, att de göra sig en egen salighetswäg genom en sjelfgjord försakelselära ellr sjelftagen ifwer och werksamhet i nådens rike. Detta är också ett arbete under lagen. Icke kan någon utan försakelse wara en sann christen, men många sträfwa efter försakelse, och mena derföre, att de äro sanna christna, fastän de icke äro det.

Ordet nyttigt (v. 3) wisar oss här ett af de wanliga missbruk, som menniskolifwet genom synden blifwit underkastadt. Stundom söker menniskan wetande såsom sitt hufwudsakliga mål, cap. 1; stundom nöje, cap. 2: 1; stundom nytta, v. 3; men himmelriket glömmes och förloras!

11. Men då jag såg på alla mina werk, som min hand gjort hade, och den möda, som jag haft hade; si, då war det allt fårfänglighet och jemmer, och intet annat under solen.

Så fann Salomo efter alla dessa sträfwanden ändå sin själ hungrig och sitt hjerta tomt, så länge han war bortwänd ifrån Gud; och den sanna friden war förlorad.

12. Då wände jag mig till att se wishet (och klokhet) galenskap och dårskap; ty hwilken är den menniska, som det göra kan efter konungen, den henne gjort hafwer.

Det felslagna hoppet att kunna mätta själen med jordisk föda dref nu Salomo på nytt till allwarligare betraktelser, till wishet och dårskap och klokhet, cap. 1: 17. Så rörer sig menniskans inre lif uti ett bundet krestlopp, så länge hjertat är af synden förmörkadt och den sanna friden förlorad. Ty hwilken — — — gjort hafwer, grt.: ty hwilken är den menniska, som skall komma efter konungen? Den, som de förut gjort hafwa. 1 Kon. 11. Efter alla sträfwanden, all lärdom, all njutning, all jordisk lycka war nu lifstiden förspilld, döden för dörren, efterträdarens beskaffenhet owiss, och dessa omständigheter woro de starkaste bewis på dårskapen af affallets tid, som Salomo nu kunde se med öppnade ögon. Så wisar sig för hwar och en menniska, som genom Guds nåd kommer till andelig besinning och omwändelse till Gud, hennes föregående mörka tid såsom en dårskap.

13. Då såg jag, att wisheten öfwergick dårskapen, såsom ljuset mörkret.

14. Så att den wise hafwer sina ögon i hufwudet, med de dårar gå i mörkret;* och märkte dock, att den ene går som den andra. *Ords. 14: 33; cap. 15: 7; cap. 17: 24. Pred. 8: 1.

15. Då tänkte jag i mitt hjerta: medan de galna går såsom mig,* hwarföre hafwer jag då farit efter wishet? Då tänkte jag i mitt hjerta, att sådant är ock fåfängliget.† *Job 21: 7. Ps. 73: 3–5. †Pred. 6: 8; cap. 8: 14.

Sjelfwa den sanna wisheten kan blifwa så misskänd, att menniskan misstager bokstaflig kunskap i Guds ord för sann wishet och andelig kunskap, och då hjelper den icke till ewinnerligt lif, utan med denna kunskap dör menniskan ändå, såsom de dårar dö. Då Salomo i sitt mörka tillstånd såg på detta, så tänkte han stundom att wisheten war bättre än dårskapen (v. 14), stundom att det war onyttilgt att söka denna wishet (v. 15).

16. Ty man tänker icke på den wise ewinnerligen, såsom icke heller på den galne;* och de tillkommande dagar förgäta allt: och såsom den wise dör, så ock den galne.† *Job 18: 17. Pred. 9: 15. †Ps. 49: 11.

17. Derföre leddes mig lefwa:* ty det behagade mig illa allt, det under solen sker, att det allstinges fåfängligt och mödosamt är. *Job 3: 21; cap. 14: 13.

18. Och jag leddes wid allt mitt arbete, som jag under solen hade, att jag måste lefwa det åt en menniska, som efter mig komma skulle.* *Job 20: 18; cap. 27: 19. Ps. 49: 18.

Lefwa, d. ä. lemna. Då menniskan arbetar blott för detta lifwet, så följer slutligen leda och ledsnad wid allt. Stundom öfwerfalles hjertat äfwen af afund deröfwer, att det skall lemna frukterna af sitt arbete åt andra, som hon icke wet, huru de skola anwända dem.

19. Ty ho wet, om han skall warda wis eller galen? Och skall dock råda öfwer allt mitt arbete, det jag hafwer wisligen gjort under solen: det är ock fåfänglighet.

20. Derföre wände jag mig, att mitt hjerta skulle aflåta af allt arbete, som jag gjorde under solen.

21. Ty en menniska, som sitt arbete med wishet, förnuft och skicklighet gjort hafwer, det måste hon låta en annan till arfs,* den der uppå icke arbetat hafwer: det är ock fåfänglighet och en stor olycka. *Ps. 39: 7. Klagow. 5: 2.

En stor olycka, grt: ett stort ondt. Då en menniska icke lefwer ett högre lif än det jordiska och icke samlar skatter för ewigheten, så är det för henne ett stort ondt, då hon måste hädan och lemna sina egodelar åt andra.

22. Ty hwad får menniskan af allt sitt arbete* och hjertats bekymmer, som hon hafwer under solen? *1 Mos. 3: 19; cap. 31: 40.

23. Utan sweda, grämelse och sorg i alla sina lifsdagar;* så att ock hennes hjerta icke kan hafwa ro om natten: det är ock fåfänglighet. *Pred. 5: 16.

24. Är då nu för menniskan icke bättre äta och dricka, och göra sin själ goda dagar i sitt arbete?* Men det såg jag ock, att det kommer af Guds hand. *Pred. 3: 12, 22. Es. 56: 12. Luc. 12: 19, 20.

25. Ty ho hafwer gladare ätit, och kräsligare lefwat, än jag?* *1 Kon. 4: 22, [et]c.

26. Ty en menniska, som Honom täck är, gifwer Han wishet, förnuft och glädje;* men syndaren gifwer Han olycka,† att han församlar och lägger tillhopa, och det warder dock den gifwet, som Gudi täck är; ty är det ock icke annat än jemmer. *Ps. 97: 1. Ords. 2: 6. †Ords. 13: 21, 22; cap. 14: 11.

Då en menniska kommer till det beslut i sina egna tankar att göra sig goda dagar af det hon förwärfwar, v. 24, hwilket är en högre grad af sjelfwiskhet, så wänder Gud saken ofta så, att menniskan icke kan åtnjuta, det hon arbetat för, utan måste lemna det åt andra. Guds afsigt dermed är, att, om möjligt, föra menniskan till bättring; men will hon icke detta, så blifwer en sådan Guds skickelse äfwen ett syndastraff, som drabbar den obotfärdige redan här i tiden såsom en jemmer eller fåfänglighet och qwal. Häraf följer den stora sanningen: Wara gudelig och låta sig nöja är winning nog. 1 Tim. 6: 6.

3. Capitel.

Hedna omsorg fåfäng.

Alla ting hafwa sin tid,* och allt, det man företager under himmelen, hafwer sin stund. *1 Chrön. 12: 32. Es. 28: 24. Dan. 7: 12. Joh. 2: 4.

Med tid menas här en af Herran bestämd tidpunkt, då det och får inträffa och har en bestämd tidsrymd till sitt förlopp. Det som sker, ware sig ondt eller godt, genom menniskors företag, har en högre styrelse öfwer sig, som sätter bestämda skrankor för allt, hwar som händer och företages.

2. Födas* hafwer sin tid, dö† hafwer sin tid; plantera** hafwer sin tid, upprycka det, som planteradt är, hafwer sin tid. *1 Mos. 18: 10. †Job 14: 5. Ebr. 9: 27. **1 Mos. 8: 22. Es. 17: 11.

Såwäl födelsestunden, som dödsstunden, äro af Herran bestämda lika så fast, som årets tider.

3. Dräpa* hafwer sin tid, läka† hafwer sin tid; nederbryta** hafwer sin tid; bygga†† hafwer sin tid. *Jer. 25: 34. Joh. 8: 20. †2 Cor. 6: 2. **Luc. 19: 43, 44. ††Hag. 1: 2, 4.

Alla synder, som i werlden begås, såsom dråp, hwilket i en gerning förenar synd och död, kunna icke ske, utan då Herren tillstädjer; men denna tillstädjelse är långt ifrån att wara tillåtelse. Det, som sker under Guds tålamod, sker icke efter Hans wilja. Att läka eller göra godt hafwer också sin tid, och dertill kommer både wiljan och kraften ifrån Herran; till det onda har menniskan fått wiljan från djefwulen, men kraften till allt, hwad hon gör, har hon ifrån Gud.

4. Gråta* hafwer sin tid, le hafwer sin tid; klaga† hafwer sin tid, dansa hafwer sin tid. *Ords. 14: 13. Klagow. 5: 15. †Joel 1: 12.

Sorg och glädje tilldelas af Herran med faderlig wishet. Dansa war i Gamla Testamentet ett uttryck af glädje inför Gud wid wissa högtidliga tillfällen och skedde på det sätt, att icke män och qwinnor woro tillsammans, utan i särskilda chörer. Se 2 Mos. 15: 20. 1 Chrön. 15: 29. Det sinliga dansnöjet, som blifwit bruk i sednare tider, har sin upprinnelse från wissa afgudafester i forntiden, men brukades aldrig bland christna, förrän christendomens lif och anda för en stor del af christenheten blifwit främmande.

5. Förkasta sten hafwer sin tid, församla sten hafwer sin tid; famntaga hafwer sin tid, hafwa famntag fördrag, hafwer sin tid.

Att odla och bygga, att med de sina umgås med ömhet och med allwar, allt måste hafwa sin tid för att icke urarta till dårskap.

6. Uppsöka hafwer sin tid, borttappa hafwer sin tid; behålla hafwer sin tid, bortkasta hafwer sin tid.

7. Sönderrifwa hafwer sin tid, sammansömma hafwer sin tid; tiga* hafwer sin tid, tala† hafwer sin tid. *Ps. 39: 10. Amos 5: 13. †Job 39: 38. Ords. 17: 27, 28. Matth. 26: 62; cap. 27: 12.

I djup sorg war det brukligt att sönderrifwa kläderna, ett uttryck af hjertats sårade tillstånd. Herren sårar och gör helbregda, Han sargar och helar, då det Honom täckes. Att tala och tiga i rättan tid, skall menniskan af den rätta wisheten lära. Detta har ingen lärt, förrän hjertat blifwit såradt af Guds lag och helbregdagjordt genom Evangelium.

8. Älska hafwer sin tid, hata* hafwer sin tid; strid† hafwer sin tid, frid** hafwer sin tid. *2 Sam. 13: 15. †1 Kon. 22: 1–3. **1 Kon. 5: 4. 2 Chrön. 14: 6.

Att rätt dela kärlek och hat, strid och frid, kan menniskan ej af sig sjelf, utan det måste gifwas af Gud: kärlek till det goda, hat till det onda, strid emot synden och frid med Gud, — allt detta gifwes af Herran åt dem, som älska wisheten. — Ofrids- och krigstider äro bestämda i Guds rådslut. Länders och rikens uppkomst, blomstringstid, förstörelse och återupprättelse eller tillintetgörelse bestämmes af Guds försyn.

9. Man arbete huru man will, så kan man intet mer uträtta.

”Om icke stunden är kommen, så uträttar man intet, man göre huru man will, om det icke skall ske, så warder der intet af.” L. Emot somliga menskliga företag sätter Gud sin allsmäktiga wilja. Apg. 5: 28–38.

10. Deraf såg jag den möda, som Gud menniskorna gifwit hafwer, att de deruti skola plågade warda;

11. Men Han gör allting wäl i sin tid,* och låter deras hjertan ängslas derom, huru det skall gå i werlden; ty menniskan kan dock icke finna† uppå det werk, som Gud gör, hwarken begynnelse eller ända. *Ords. 19: 21. Eph. 1: 11. †Job 37: 23.

Det är fåfäng möda och plåga för menniskan, då hon will hafwa sin tid och icke rätta sig efter Herrans tid, göra sin wilja gällande mot Herrans wilja och tror, att han sjelf kan skapa sin lycka, v. 10. Så länge menniskan är i detta tillstånd, så äro naturens och Guds försyns lagar för henne såsom hårda, plågsamma bojor, som hon icke kan sönderslita; men Herrans wisa och kärleksfulla skickelser syfta på menniskans högsta wälfärd. I skapelsen, i uppehållelsen och i nådens rike gör Han allting wäl och allt på rätta stunden.

De orden: Och låter deras hjerta ängslas derom, huru det gå skall i werlden, lyda i grt.: ja, också ewigheten har Han nedlagt i deras hjertan. Det hörer till Guds beläte i menniskan, det är af Guds beläte en qwarlefwa, som icke gått förlorad, att menniskan har ewigheten i sin egen själ. Hon kan icke tänka sig någon gräns för tiden eller för werldsrymden, utan att genast en tanke uppstiger på någon ting, som är utom denna gräns. Menniskan har också inom sig sjelf ett behof af ewighet, hon behöfwer oändlighet, hon behöfwer Gud sjelf, för att wara nöjd och salig. Det är blott i kraft af denna ewighetsnatur menniskan kan blifwa förenad med Gud och få ewigt lif. Af denna ewighetsnatur kommer det också, att menniskosjälen, så länge den ännu har sunda krafter i behåll, bäfwar wid den tanken, att hon en gång kunde blifwa till intet. Att i wår tid många hafwa sjunkit så djupt i otro och blindhet, att de påstå, att själen blir till intet, då kroppen dör, är en gruflig själssjukdom, som allmännast tillhör den antichristiska tiden, då menniskorna hoptals blifwa samkade till ewighetens dårhus.

Ty menniskan kan dock icke finna, grt: ty utan den kan menniskan icke finna, nemligen utan ewigheten i hjertat, utan att detta ewighetssinne blifwer upplyft af Guds Anda och Guds ord, kan menniskan icke fatta Herrans werk.

12. Derföre märkte jag, att intet är bättre deruti, än att wara glad, och fara wäl med sig i sina dagar. * *Pred. 2: 1, 24. Es. 22: 13.

13. Ty hwar och en menniska, som äter och dricker, och är wid ett godt mod i allt sitt arbete, det är en Guds gåfwa.

Att wara glad och fara wäl med sig (v. 12) och att med måttlighet och tacksamhet bruka Guds gåfwor är en frukt af ett upplyst ewighetssinne (v. 11). Utan denna trons frihet och ljusa utsigt i andans werld suckar menniskan såsom en fånge i ett blindt ödes fängelse, ty hon kan då icke fatta det trösteliga ordet: Alla edra omsorger kaster uppå Herran; ty Han hafwer omsorg om eder!

14. Jag märker, att allt det, som Gud gör, det består alltid;* man kan intet lägga dertill, eller taga derifrån: och sådant gör Gud, på det att man skall frukta Honom. *Ps. 33: 11. Es. 46: 10.

15. Hwad Gud gör, det blifwer så; och hwad Han göra will, det måste ske: ty Han tänker dertill, och fullföljer det.

Genom den wishet, som hemtas af Guds uppenbarade ord, lära wi att känna Gud såsom werldens allsmäktige Skapare och Styresman, samt att menniskan är bestämd att under sin korta lifstid wara ett redskap i Hans hand i någon wiss kallelse och att beredas för ett ewigt mål. Då blir menniskan lycklig, när hon lärer känna Gud såsom Konung, och då hon, såsom en trogen och lydig undersåte, willigt låter bruka sig i Hans ewighetsplan.

16. Ytterligare såg jag under solen domaresäte, der war ett ogudaktigt wäsende; och rättwisans säte, der woro ogudaktige.

17. Då tänkte jag i mitt hjerta: Gud måste döma* den rättfärdige och den ogudaktige; ty allt, det man företager, hafwer sin tid, och alla werk. *Ps. 82: 1. Es. 10: 1, 2.

Grt.: Ty för allt uppsåt och öfwer allt werk är för dem en tid, neml. hos Gud och i Hans tillkommande rättwisa dom.

Då Gud bestämt en wiss tid för allt, v. 1–8, så skall den menniskan, som har ett upplyft ewighetssinne, v. 11, betrakta allt från denna högre synpunkt i den trygga wisshet, att Gud i rättan tid skall straffa det onda och sätta sådane gränser för dess werkningar, att ingen ting kan skada Hans rike.

18. Jag sade i mitt hjerta om menniskans wäsende: Skulle Gud utwälja dem, och låter det dock så synas, som de wore fä?

Jag sade i mitt hjerta m. m. I denna och de följande verserna framlägger nu Salomo de tankar, han hade haft, under det han war affallen ifrån Gud. Då menniskan är en syndens träl, så bjuder hon till att lugna sig med otro och söker då efter sådane tankar, hwarmed otron skulle kunna förswaras. I wår tid tro många, att hela menniskan dör såsom ett fä, och Salomo låter oss här se orsaken till en sådan otro. Orsaken är den, att dessa menniskor hafwa så arga hjertan och så ondt samwete, att de icke wåga önska sig någon ewighet, utan bäfwa derför och söka öfwertyga sig och andra, att ingen ewighet finnes. De synas för sig sjelfwe såsom oskälige djur och afsäga sig, så widt på dem ankommer, sitt högsta menniskowärde. Sådane otrostider äro för de trogne swåra pröfningar. Just genom sådane pröfningar blifwa de fromma och de ogudaktiga på det bestämdaste skilda från hwarandra.

19. Ty menniskan går det* såsom fä:† såsom det dör, så dör ock hon, och hafwa alle enahanda anda; och menniskan hafwer icke mer än fä; ty allt är fåfänglighet. *Ps. 78: 39. †Ps. 49: 21.

20. Allt far till ett rum; allt är gjordt af stoft, och warder till stoft igen.* *Ps. 146: 4.

21. Ho wet, om menniskans ande far uppåt, och fänadens ande neder åt under jorden?

Detta är det förmörkade förnuftets tanke, som Salomo med ånger bekänner, otro på Guds ord, twiflet på ett lif efter döden!

22. Derföre säger jag att intet är bättre, än att en menniska är glad i sitt arbete; ty det är hennes del: ty hon will dertill komma henne, att hon ser, hwad efter henne ske skall.

Efter alla dessa twifwel och frågor, som de otrogna uti sin förwillelse framkastat, falla de på den tanken, att det närwarande lifwet är sitt eget ändamål, det enda ändamålet med menniskans tillwaro, och att något högre och något bättre icke är att wänta, och icke heller någon dom. Häraf följer då oundwikligen hos de flesta sådane menniskor ett djurlikt lefwerne. Af denna förtwiflade, uthungrade själsbeskaffenhet härleder sig de rastlösa framsteg, som gudlösheten, sedeslösheten och upprorsandan göra i wår tid. Tidens djupa wishet är alltså denna: Menniskan är blott ett djur, hwarföre skulle hon då icke söka att blifwa så lycklig som ett djur under sin korta lifstid, som är hennes enda och högsta mål?! Detta är det höga, ack, det förfärligt låga målet af wår tids philosophi, wår tids nya upplysning! Col. 2: 8, och längesedan dömd. Den är öfwer 3000 år gammal.

4. Capitel.

Makts och höghets fåfänga.

Jag wände mig och såg på alla dem, som orätt* lida under solen; och si, der woro deras tårar,† som orätt lida, och hade ingen tröstare; och de, som orätt gjorde, woro alltför mäktige, så att de ingen tröstare få kunde. *Es. 5: 7. †Job 35: 9.

2. Då prisade jag de döda, som allaredan aflidne woro, mer än de lefwande, som ännu lif hade;

3. Och den, som ännu icke är till, mer än dem båda, och icke försöker det onda, som under solen sker.

Här wisas nu ett annan synpunkt, från hwilken menniskohjertat, då det är bortwändt ifrån Gud, betraktar det menskliga lifwets yttre skick. Eftersom menniskorna måste genomgå så många lidanden, så framkastar det förblindade, twiflande förnuftet ganska lätt det inkast, att det wore bättre att icke wara till. Detta står i nära sammanhang med cap. 3: 18–22. Denna tanke wore riktig, om förutsättningen wore rätt. Funnes icke något lif efter detta, så wore det för många menniskor wida bättre att aldrig hafwa blifwit födda, än att här tillbringa en kort tid i många lidanden, och sedan dö såsom djur.

4. Jag såg på arbete och skicklighet i alla saker: der hatar hwar annan. Det är ock icke annat än fåfänglighet och bekymmer.

5. Ty en dåre knäpper samman händerna, och fräter sitt kött.

6. Bättre är en hand full i rolighet, än båda händerna fulla i möda och jemmer.* *Ords. 15: 16; cap. 17: 1.

Till de lidanden, hwaraf menniskolifwet tryckes här i werlden, höra isynnerhet sådane, som menniskorna förorsaka hwarandra genom hat och orätt och sig sjelfwa genom mycken ängslan och onyttig oro.

7. Jag wände mig och såg fåfänglighet under solen.

Här kommer ännu en synpunkt, hwarifrån den naturliga menniskan i sina egna tankar åskådar lifwets beskaffenhet och händelser, alltid sökande efter wägen till sann lycka, utan att kunna finna den, så länge ingen upplysning sökes uti Herrans ord.

8. En är ensam, och icke sjelf annan, och hafwer hwarken barn eller syskon, likwäl är ingen ände på hans arbete, och hans ögon warda aldrig mätte* af rikedomar. För hwem arbetar jag dock, och gör icke min själ godt? Det är ju ock fåfänglighet och ondt bekymmer. *Ords. 27: 20; cap. 30: 15. Pred. 5: 9. Es. 56: 11.

”För hwem arbetar jag dock och gör icke min själ godt?” Denna fråga, som äfwen det naturliga förståndet kunde göra, faller icke den menniskan i sinnet, som är förblindad af mammonskärleken och fången i dess tjenst.

9. Så är nu bättre twå än en:* ty de hafwa dock gagn af deras arbete. *1 Mos. 2: 18. Ords. 5: 19.

10. Faller en af dem, så hjelper hans stallbroder honom upp igen; we honom, som är allena; faller han, så är ingen annan för handen, som honom upphjelper.

11. Och när twå ligga tillhopa, wärma de sig: huru kan en ensam blifwa warm?

12. En kan warda öfwerwunnen, men twå kunna stå emot: ty ett trefalt rep går icke lätteligen sönder.

I motsats mot den kalla sjelfwiskheten, som beskrifwes, v. 8, framställas här några fördelar af gemenskap och wänskap menniskor emellan. Häruti ligger tillika för den tänkande betraktaren ett skäl att eftersinna och eftersträfwa lyckan af den rätta brödrakärleken i de trognas samfund. Delad smärta är blott half smärta, men delad fröjd är dubbel fröjd. Se Rom. 12: 15, 16.

13. Ett fattigt barn och wist är bättre* än en gammal konung, som en dåre är, och kan icke taga sig wara. *Pred. 2: 13.

14. En kommer utaf fängelse till konungawälde; och en, som i konungawälde född är, warder fattig.* *Ps. 113: 7, 8. Luc. 1: 52.

Äfwen dessa stora, ofta skakande och pinsamma omhwälfningar äro en källa till många twifwelsmål om det menskliga lifwets wärde och lycka för den, som icke kan se tingens sammanhang och werldens händelser i ett högre ljus. En dåraktig konung missbrukar sin stora makt, en annan kommer i hans ställe; af det ena och det andra måste många lida.

15. Och jag såg, att alla lefwande under solen wandrade med ett annat barn,* som i det andras stad uppkomma skulle. *2 Sam. 15: 13. 1 Kon. 1: 5.

Sannolikt syftar Salomo här närmast på det, som wederfarits hans fader, 2 Sam. 15: 1, 13; cap. 20: 1, 6, och äfwen honom sjelf, 1 Kon. 1: 5.

16. Och på folket, som för honom gick, war ingen ände; och de, som efter honom gingo, gladdes dock icke wid honom:* det är ju ock icke annat än fåfänglighet och jemmer. *2 Sam. 18: 14, 15. 1 Kon. 1: 49, 50.

17. Bewara din fot, när du går till Guds hus, och kom till att höra; det är bättre än de dårars offer:* ty de weta icke, hwad ondt de göra. *1 Sam. 15: 22. Ords. 15: 8; cap. 21: 27. Os. 6: 6.

Sedan predikaren i det föregående framställt det naturliga förståndets tankar om werlden och menniskolifwet, följa nu wigtiga förmaningar och warningar mot all willfarelse.

5. Capitel.

Rätt lycksalighets wäg.

War icke för hastig* med din mun, och låt ditt hjerta icke hasta till att något tala inför Gud; ty Gud är i himmelen och du på jorden: derföre låt dina ord wara få.† *Ords. 29: 11. Jac. 1: 19. †Matth. 6: 7.

Att rätt höra och tyda Guds ord och att wakta sig från afwikelser på onda wägar är bättre än alla offer, cap. 4: 17. Besinna wäl, hwad du lofwar; fullborda, hwad du lofwar Gud, och håll, hwad du lofwar, då du kan, om löftet är godt och rätt. Den som will bewara sin fot och gå sin wäg ostraffligen, skall också sorgfälligt waka öfwer sina ord och tankar, (se Jac. 1: 19, Jac. 3: 2, 18) och besinna, att Gud är oändlig i höghet och menniskan är ett ringa stoft. 1 Mos. 18: 27.

2. Ty der många omsorger äro, der komma drömmar; och der många ord äro, der hörer man en dåre.* *Ords. 10: 19.

Detta är också en warning emot tanklöst läsande i Guds ord och emot tanklös mångordighet i bönen, se Matth. 6: 7.

3. När du gör Gud ett löfte, så fördröj icke fullkomna det: ty Han hafwer icke behag till dårar; hwad du lofwar, det håll.* *4 Mos. 30: 3. 5 Mos. 23: 21. Ps. 76: 12.

Att icke hålla de goda föresatser, man fattat inför Herran, är ett bewis på obotfärdighetens dårskap. Inga goda föresatser kunna rätt uppfyllas utan sann bättring och tro. Derföre ligger uti hwarje löfte inför Herran ett uttaladt bifall till Hans kallande nåd, och då menniskan sedan wägrar att hörsamma denna kallelse, så gör hon såsom de bjudne, som icke wille komma. Luc. 14: 18–24.

4. Det är bättre, att du intet lofwar, än att du icke håller, det du lofwar.

5. Städ icke din mun, att han förförer ditt kött; och säg icke för engelen: Jag är oskyldig;* Gud måtte wredgas öfwer din röst, och fördöma alla dina händers werk. *Ords. 20: 9; cap. 28: 13.

Engelen, Mal. 2: 7, är det Guds sändebud, som förkunnar sanningen och framförer Guds kallelse, Luc. 14: 23, 2 Cor. 5: 20; men den, som är olydig mot sändebudet, är olydig mot förbundets Engel sjelf. — ”Förswara icke din förförelse, såsom falska andar och drömmare.” L.

6. Der många drömmar äro, der är fåfänglighet och många ord; men frukta du Gud.

I det oomwända tillståndet är lifwet i andeligt afseende blott ett drömlif. Menniskan har då icke något rätt medwetande om sig sjelf och sitt tillstånd. De som sofwa, de sofwa om natten. Låter oss nu icke sofwa, såsom de andre; utan låter oss waka och nyktre wara. 1 Thess. 5: 6. En sådan waksamhet och nykterhet är icke möjlig utan den gudsfruktan, som är en Guds Andas frukt. Gal. 5: 22–25.

7. Ser du en fattig ske orätt, och rätt och rättwisa i landet borttagas,* förundra dig icke deröfwer: ty det är ännu en högre wäktare öfwer de höga, och äro ännu högre öfwer de båda.† *Mich. 3: 3. †Ords. 22: 8. Col. 3: 25. 1 Thess. 4: 6.

De mäktige i denna werlden hafwa nästan alle äfwen sins emellan en mäktigare öfwer sig, och öfwer alla är den allsmäktige Konungen, som skall döma alla. Äfwen öfwer de höga är öfwerhet och många både synlige och osynlige wäktare. Se Dan. 10: 20.

8. Deröfwer är konungen i hela landet, att marken må warda brukad.

Konungen i hela landet, som skall sörja för det allmänna bästa, är den himmelska Konungens tjenare, antingen han är en lydig eller olydig tjenare. Rom. 13: 1–7.

9. Den som älskar penningen, han warder aldrig mätt* af penningar; och den der rikedom kär hafwer, han skall ingen nytta få deraf:† det är ock fåfänglighet. *Ords. 13: 7. †Job 20: 18; cap. 27: 16, 17. Ps. 49: 11. Hag. 1: 6.

10. Ty der mycket gods är, der äro månge, som äta det: och hwad nytta hafwer han deraf, som det hafwer, annat än att han ser deruppå med ögonen?

Till det menskliga lifwets sällhet och förnöjsamhet är rikedomen oftare skadelig än gagnelig; derföre lärer oss Guds Ande att bedja: fattigdom och rikedom gif mig icke!

11. Den der arbetar, honom är sömnen söt, ehwad han hafwer litet eller mycket ätit; men den rikes öfwerflödighet städer honom icke att sofwa.

12. Det är en ond plåga, som jag såg under solen, nemligen att rikedomar warda förwarade honom till skada, som dem eger.* *1 Tim. 6: 9.

13. Ty den rike förgås med stor jemmer: och om han hafwer födt en son, honom blifwer intet i händerna.

För barnens wälfärd är fattigdomen nyttigare än rikedom i de flesta fall; ty merändels hafwa rikedomarne en skadlig werkan på själen. Men rättfånget gods är en wälsignelse af Gud, ett anförtrodt pund, hwarmed mycket godt kan åstadkommas, då menniskan will och kan förwalta det med sann wishet. — Ofta förswinner stor förmögenhet så hastigt, att en Guds dom tydligen deruti kan synas.

14. Såsom han är naken kommen af sitt moderlif, så far han bort igen, som han kommen är, och tager intet med sig af allt sitt arbete i sin hand, när han bortfar.* *Job 1: 21; cap. 27: 19. Ps. 49: 18. 1 Tim. 6: 7.

15. Det är en ond plåga, att han så hädan far, som han kommen är: hwad hjelper det honom då, att han i wädret arbetat hafwer?

16. Alla sina lifsdagar hafwer han ätit i mörkret, och i stor grämelse, och krankhet, och bedröfwelse.

Så beskrifwes den menniskas elände, som är rik men icke wis. Se Ps. 49.

17. Så håller jag det nu för det bästa, när man äter och dricker, och är wid ett godt mod,* i allt arbete, som en gör under solen alla sina lifsdagar, som Gud honom gifwer: ty det är hans del. *Pred. 3: 13.

18. Ty hwilken menniska Gud gifwer rikedom, och egodelar, och wälde, att hon deraf äter och dricker på sin del, och är glad i sitt arbete, det är en Guds gåfwa.* *Pred. 6: 2.

19. Ty han tänker icke mycket på detta elända lifwet, efter Gud fröjdar hans hjerta.

I det Salomo sålunda efter bokstafwen framlägger det naturliga förnuftets bästa tankar om timliga egodelars nyttigaste anwändande, will han tillika wisa oss wägen till den största glädje deraf, som en menniska kan hafwa; det är då man anwänder Herrans gåfwor till Hans ära i sann menniskokärlek. Derigenom har själ och hjerta glädje deraf redan här i tiden, och wälsignelsen blifwer förökad. Den glade gifwaren älskar Gud, hans rättfärdighet blifwer i ewig tid och han skall uppskära utan återwändo. 2 Cor. 9: 6, 11. Gal. 6: 9. Dessa nådelöften hafwa ingalunda den mening, att menniskan, med det hon gör, kan förtjena något af Herran, eller att någon genom wälgörenhet blifwer rättfärdig, utan en sådan wälgörenhet är sjelf en rättfärdighetens frukt och wälgöraren blott Guds förwaltare, men Gud will af nåd belöna trogna skaffare. Luc. 12: 42, 48.

6. Capitel.

Girighet och missnöje.

Det är ett ondt ting, som jag såg under solen, och är allmänneligt med menniskorna:

2. En, hwilken Gud hafwer gifwit rikedom, egodelar och ära, och honom liknas intet, det hans hjerta begärer, och gifwer honom dock icke makt till att nyttja det; utan en annan förtärer det: det är fåfänglighet, och en ond plåga.* *Pred. 3: 13; cap. 5: 17, 18. Luc. 12: 19, 20.

3. Födde han än hundrade barn, och hade så långt lif, att han i många år lefde; och hans själ kunde icke mätta sig af egodelar, och blefwe utan graf: om honom säger jag, att en otida född är bättre än han.

4. Ty han kommer i fåfänglighet. och i mörker far han bort,* och hans namn blifwer betäckt i mörker. *Job 7: 9, 10; cap. 14: 10. Pred. 1: 11; cap. 2: 16; cap. 9: 5,%nbsp;6. Es. 26: 14.

5. Han hafwer ingen glädje af solen, och hafwer ingen ro, hwarken här eller der.

6. Om han än lefde i tutusen år, så är han aldrig wäl tillfrids: kommer det icke allt uti ett rum?

I sammanhang med cap. 5: 17–19 utföres här ännu tydligare, huru fåfängliga jordiska egodelar äro, och huru illa lifstiden anwändes, då en menniska blott söker det, som jorden tillhörer, men är en främling för himmelen. Att blifwa utan graf, v. 3, nämnes blott såsom ett kännemärke på en snöplig ändalykt, och på så snåla och kärlekslösa arfwingar, att de knappt unna den aflidne begrafningskostnaden. Men det, som härmed hufwudsakligen menas, är: att en sådan menniska, som lefwat blott för denna werlden, är för ewigheten huswill, utfattig och förkastad och hafwer ingen boning i det ewiga fäderneslandet, hwilket wägrar att emottaga själen, likasom jorden synes wägra att emottaga den obegrafna kroppen i sitt sköte. Häruti ligger betydelsen af brottslingars upphängande på träd. 5 Mos. 21: 23. Se Es. 26: 21. Den, som dör i synden, är olyckligare, än den, som otida född är, och inga rikedomar, ingen makt, ingen ära hjelper mot den ewiga wanäran och pinan.

7. Hwar och en menniska är arbete pålagdt* efter hennes makt; men hjertat kan icke blifwa derwid.† *1 Mos. 3: 19. †1 Cor. 7: 20.

Af det jordiska arbetet och dess frukter kan hjertat icke blifwa mättadt.

8. Ty hwad uträttar en wis mer än en dåre? Hwad tager sig den fattige före, att han will wara ibland de lefwande?

Grt.: Ty hwad hade eljest den wise framför dåren, hwad förmån hade annars den fattige, som är förståndig i sin wandel, ibland de lefwande? Om menniskans egentliga wälfärd berodde på jordiska egodelar och timlig lycka, v. 2, så wore rika dårar lyckliga, men wisa och förståndiga fattige deremot olyckliga; dårskapen skadade då icke och wisheten gagnade ej. Men den sanna sällheten hwilar icke på fåfängligheten.

9. Det är bättre att bruka de egodelar, som för handen äro, än fara efter andra: det är ock fåfänglighet och jemmer.

10. Hwad är det? Fastän en högt berömd är, så wet man dock, att han är en menniska, och kan icke träta med det, som honom för mäktigt är.* *Ap.G. 9: 5.

Fikandet efter egodelar och ära medförer mycken oro och förförer menniskan att förspilla sin högsta wälfärd, ty hon kan, med allt hwad hon gör och förwärfwar, icke blifwa annat än en dödlig menniska, och kan icke undfly döden och den allsmäktige Domaren.

11. Ty fåfängligheten är alltför mycken: hwad hafwer en menniska mer deraf?

7. Capitel.

Rätta medel till lycksalighet.

Ty ho wet, hwad menniskan nyttigt är i sin lifstid, medan han lefwer i sin fåfänglighet, hwilken är som en skugge?* Eller ho will säga menniskan, hwad efter henne komma skall under solen?† *Job 14: 2, 21. †Pred. 8: 7, 17.

Menniskans förstånd är äfwen i de timliga tingen kortsynt, så att hon omöjligen kan weta något wisst om det tillkommande. Derföre behöfwer menniskan till sin sanna lycka att ledas af Herrans ögon. Ps. 32: 8.

2. Ett godt rykte* är bättre än god salfwa; och dödens dag† bättre än födelsedagen. *Ords. 22: 1. †Luc. 16: 22.

God salfwa eller balsam är ett godt läkemedel mot sår. Dödsdagen är bättre än födelsedagen för den, som har lärt sann wishet och är lärd till himmelriket.

3. Bättre är gå i sorgehus* än i gästabuds hus: uti det ena är alla menniskors ändalykt,† och den lefwande lägger det uppå hjertat. *Jac. 4: 9. †Ps. 39: 5.

Hwarje dödsfall och sorglig händelse är en kraftig predikan af Gud sjelf till de lefwande menniskorna. Olycklig den, som icke gifwer akt på en sådan predikan.

4. Sörja är bättre än le: ty genom sorg warder hjertat förbättradt.

Då sorgen öfwergår till syndasorg, och syndasorgen drifwer till Christum, så blifwer hjertat derigenom bättradt, 2 Cor. 7: 10, och efter den nya födelsen är kors och bedröfwelse ett wanligt luttringsmedel för Guds folk. 1 Pet. 1: 6, 7. Men sorgen är till en wiss grad helsosam äfwen för de menniskor, som icke komma till sann bättring.

5. De wisas hjerta är i sorgehuset; och dårars hjerta i glädjehuset.

De, som hafwa emottagit Guds ord och Hans wishet i sina hjertan, betrakta hela werlden mera såsom ett sorgehus än såsom ett glädjehus; ty synden, döden och sorgen äro hemma i detta hus! De wisa söka af kärlek till nästan att hjelpa i nöden och trösta i sorgen heldre än söka egna förnöjelser.

6. Bättre är höra den wises straff,* än att höra dårars sång. *Ps. 141: 5. Ords. 17: 10.

Den wises straff eller förmaningsord i sorgehuset är wida nyttigare för hjertat än dårars fröjdesånger.

7. Ty dårars löje är såsom sprakande af törne under grytan: och det är ock fåfänglighet.

Emedan i Österlanden är ondt om bränsle af god beskaffenhet, men törne, tistel och ogräs der wäxa ymnigt, så begagnas de allmänt till bränsle wid matlagningen. Se Matth. 6: 30. Men såsom törnets sprakande åstadkommer mera onyttigt buller än nyttig wärme och kastar kol i maten, så är det lättsinniga nöjet en wämjelse för den upplysta själens högre smak.

8. En genwördig gör en wis owillig, och förderfwar ett mildt hjerta.

9. Änden* på ett ting är bättre än dess begynnelse: en tålig† ande är bättre än en hög ande. *Matth. 10: 22; cap. 24: 13. †Ords. 14: 29. Matth. 5: 5.

Att begynna högt och stort utan ihärdighet att fullända, bewisar både i lekamliga och andeliga ting en stor swaghet. Att börja i andan och lykta i köttet är alltid bedröfligt. Gal. 3: 3. Att sätta sin hand till plogen och se sig tillbaka gifwer ingen fröjdefull ewighetsskörd.

10. War icke hastig till wrede:* ty wreden hwilar uti en dåres hjerta. *Ps. 37: 7, 8. Jac. 1: 19, 20.

Den, som låter wrede hwila i sitt hjerta, är en dåre. Matth. 5: 25. Eph. 4: 26. Så länge en menniska är fången i sitt naturliga syndaförderf och i förnuftets blindhet, så är hon icke blott benägen till otålighet och wrede, utan är ett wredens barn, så att Guds wrede hwilar i hjertat, emedan synden deruti bor.

11. Säg icke: Hwad är det, att de förra dagar woro bättre än denne? Ty du frågar sådant icke wisligen.

Tidernas olikhet kommer deraf, att menniskorna äro olika. Ingen tid medförer öfwer någon menniska något lidande, som icke både är förtjent och skickadt af den allwise, rättfärdige och kärleksrike Guden, och det är då dåraktigt och syndigt att fråga, hwad Gud gör, såsom om man af Honom wille fordra räkenskap. Klagow. 3: 39.

12. Wishet är god* med arfwedelen; och hjelper, att en kan glädja sig af solen. *Ords. 3: 15, 16; cap. 8: 21.

För hwarje menniska, som lefwer under solen, är wisheten nödwändig till den sanna lefnadsglädjen. Utan denna wishet kan ingen arfwedel göra någon lycklig.

13. Ty wishet beskärmar; penningar beskärma ock; men wisheten gifwer lif honom, som henne hafwer.

Grt.: Ty den som är under wishetens beskärm, han är i rikedomens beskärm, men dess förmån är, att wisheten gifwer lif åt sina egare. I timligt afseende beskärmar wishet lika så mycket som rikedom eller ännu mera, men wisheten gifwer ewinnerligt lif, som omöjligen kan köpas med penningar. Sök derföre wisheten framför all timlig rikedom!

14. Se på Guds werk: ty ho kan rätta, det Han gör krokigt?* *Job 12: 14, 15.

Då Gud förer någon i olycka och motgång, hwar finnes då någon, som kan förlossa och hjelpa?

15. I goda dagar war glad; och den onda dagen tag ock till godo;* ty denna skapade Gud jemte den andra, att menniskan icke skall weta, hwad tillkommande är. *Phil. 4: 12.

I stor barmhertighet har Gud lagt för menniskan ett täckelse öfwer framtiden. Lycklig den, som låter leda sig af den allwetande Gudens ögon! Ps. 32: 8.

16. Jag hafwer allahanda sett i min fåfänglighets tid: det är en rättfärdig, och förgås i sin rättfärdighet; och det ar en ogudaktig, som länge lefwer i sin ondska.

Dessa underbara skickelser, som menniskoförnuftet af sig sjelf icke kan begripa, förklaras i Ps. 73, och på Guds wisa och goda afsigter grundas här förmaningen, v. 15. Den rättfärdiges skenbara undergång är icke olycka, utan lycka, och den ogudaktiges skenbara lycka leder till hans ewiga olycka. Härtill kommer ock, att stundom gäller i denna werlden egenrättfärdighet för rättfärdighet, och denna egenrättfärdighet måste, om möjligt, genom lidande utrotas, och somliga ogudaktiga komma till bättring, efter att länge hafwa lefwat i sin ondska under Guds tålamod.

17. War icke alltför mycket rättfärdig, ej heller för mycket wis; att du icke förderfwar dig.

War icke alltför mycket rättfärdig: war icke alltför mycket sträng att döma och straffa din nästa efter rätt och rättfärdighet; war icke på detta sätt för mycket rättfärdig och håll dig icke för så särdeles wis, på det du icke må ådraga dig synd och förderf.

18. War icke alltför mycket ogudaktig, och galnas* icke; att du icke dör i otid.† *Ps. 10: 4. Gal. 6: 7. †Ps. 55: 24. Ps. 73: 19.

Anser du dig wara rättfärdig och wis (v. 17), så wakta dig, att du icke just derigenom blifwer alltför mycket ogudaktig och galnas, och ådrager dig en sträng dom, ty skrymteri och kärlekslöshet äro stora synder.

19. Det är godt, att du detta fattar, och att du ock icke släpper det andra utur din hand: ty den der Gud fruktar, han undkommer det allt.

Ingen menniska är på jorden, som icke syndar, derföre besinna, att du också är en fattig syndare, som behöfwer att lära den sanna wisheten och ödmjukheten, att du må frälsas af nåd. Då menniskan rätt besinnar detta, så förstår hon också v. 17, 18 och äfwen Christi ord: dömer icke, så warden I icke dömde m. m. Luc. 6: 37.

20. Wishet stärker den wise mer än tio wäldige, som i staden äro.* *Ords. 21: 22; cap. 24: 5.

21. Ty det är ingen menniska på jorden, som godt gör, och icke syndar.* *1 Kon. 8: 46. 2 Chrön. 6: 36. Ords. 20: 9. 1 Joh. 1: 8.

22. Lägg ock icke på hjertat allt det man säger;* på det du icke skall höra din tjenare banna dig. *1 Sam. 10: 27. 2 Sam. 16: 10.

”Det är ett ordspråk: Ho gerna mycket hörer, han hörer mycket, det han icke gerna hörer.” L.

23. Ty ditt hjerta wet, att du ock ofta andra bannat hafwer.

Du wet med dig sjelf, att du således förtjent, att detsamma wederfares dig.

24. Sådant allt hafwer jag försökt wisligen. Jag tänkte:* Jag will wara wis, men wisheten kom långt ifrån mig. *Ords. 16: 9.

Allt detta hade Salomo lärt af erfarenhet och i Guds Andas skola, således wisligen: men han tillägger i afseende på sitt affallna tillstånd, att då han tänkte, att han wille wara wis igenom sitt eget förnuft, så erfor han, att Guds wishet kom långt ifrån honom.

25. Det är fjerran, hwad skall det warda? Och det är fast djupt, ho kan finna det?

Den rätta wisheten är för menniskoförnuftet outransaklig och kan icke erhållas utan såsom en nådegåfwa af Gud. Se Rom. 11: 33. 1 Cor. 2: 14.

26. Jag wände mitt hjerta till att förfara, och uppspörja, och uppsöka wishet och konst, till att förfara de ogudaktigas dårhet, och de galnas willfarelse:

27. Och fann, att en sådan qwinna, hwilkens hjerta är nät och snara, och hennes händer bojor äro, är bittrare än döden:* den Gudi täck är, han undkommer henne; men syndaren warder genom henne fången.† *Ords. 5: 3, 4; †cap. 22: 14.

En sådan qwinna är i sig sjelf för den, som kommer i hennes snara, en stor olycka och förer till förderf och fördömelse. Men här är denna qwinna tillika en bild af arfsynden och det naturliga förderfwet, dårskapen och den syndiga wiljan i menniskohjertat, samt af werlden och dess retelser. Den, som lyder Guds Anda och warder Gudi täck genom tron, Ebr. 11: 6, blifwer ifrån dessa snaror bewarad, men den obotfärdige kommer uti en allt fastare och swårare fångenskap.

28. Se, det hafwer jag funnit, säger predikaren, hwart efter det andra, att jag måtte finna konst:

29. Och min själ söker ännu, och hafwer intet funnit: ibland tusende hafwer jag funnit en man; men ingen qwinna hafwer jag funnit ibland alla.

I menniskoslägtets könsförhållanden har syndaförderfwet fattat ett särdeles djupt rotfäste och särskilt war före Christi ankomst: i werlden qwinnan både undertryckt och swag. Men den lefwande tron omskapar både man och qwinna genom nåden. Dessa twå verser stå dock uti ett oskiljaktigt sammanhang med v. 27 och måste äfwen förstås på ett bildligt sätt, så att alla menniskor äro i andeligt hänseende dårar, så länge de blott låta leda sig af det egna förnuftet och icke af Guds ords wishet. Dessa ord kunna tillika wara en prophetisk wink derom, att i hela menniskoslägtet finnes ingen enda qwinna utan synd, och ingen man utom en enda, nemligen qwinnones säd, den högtlofwade, som är menniskones Son.

30. Allena, skåda härtill: Jag hafwer funnit, att Gud hafwer gjort menniskorna rätta;* men de söka† många konster. *1 Mos. 1: 27. †Jer. 17: 9.

Rätta, uppriktiga, syndfria med kärlek till wishet och sanning har Gud skapat menniskorna, men efter syndafallet hafwa de icke blott fallit i millioner syndiga påfund, utan de söka också många konster och egna utwägar, för att om möjligt göra sig sjelfwa lyckliga och saliga. Den konsten att kunna wara Gud förutan, är den stora konst, som menniskan nu i 6000 år med otaliga påfund försökt att uppfinna. I wår tid arbetas mycket på denna konst.

8. Capitel.

Försigtig wandel, lyckas grund.

Ho är som en wis? Och ho kan det uttyda? Menniskans wishet upplyser hennes ansigte; men den der oförwägen* är, honom hatar man. *Ords. 15: 14.

Denna fråga efter en wis, som kan uttyda, har till ändamål att föra läsaren till bön om wishet och allwarlig eftertanke för att kunna förstå de djupsinniga läror, som i denna bok äro nedlagda. En sådan wishet skall då genomstråla menniskans hela wäsende och upplysa hennes ansigte. Den, som har sin umgängelse i himmelen, har också ofta himmelen i sitt ansigte, men den oomwända menniskan, som oförwäget fortfar i obotfärdighet och trotsar Evangelii kallelse, har ofta en sträf, fridlös eller trotsig uppsyn och skall snart erfara en förskräcklig förwandling. Luc. 14: 24.

2. Jag håller konungens ord*; och Guds ed. *Matth. 22: 21. 1 Pet. 2: 17.

3. War icke för hastig till att gå ifrån hans ansigte; och blif icke i en ond sak: ty han gör hwad honom lyster.

4. I konungens ord är makt;* och ho kan säga till honom: Hwad gör du? *Ords. 16: 15; cap. 19: 12; cap. 20: 2.

Konungens ord och lag skall hållas för Herrans skull. 1 Pet. 2: 13, 17. Denna lydnad mot öfwerheten och en helig aktning för trohetseden befalles såsom en wigtig undersåtlig pligt för enskild och allmän wälfärds skull, och härmed syftas tillika och i all synnerhet på den tro och lydnad, som skall iakttagas mot den himmelske Konungen. Det ena är med det andra på det sätt förenadt, att man wäl, till en wiss grad, kan troget tjena en jordisk konung, utan att wara en rätt undersåte i den himmelske Konungens rike; men det är omöjligt att tjena den ewige Konungen utan att efter Hans befallning ära den öfwerhet, Han tillsatt på jorden. Rom. 13. Att gå ifrån Hans ansigte, v. 3, betyder trolöshet och ett upproriskt sinne. Att blifwa i en ond sak, är att framhärda uti ett sådant affall.

5. Den der budet håller, han skall intet ondt försöka;* men en wis man hjerta wet tid och sätt. *Rom. 13: 3. 1 Pet. 2: 14.

6. Ty hwart och ett anslag hafwer sin tid och sätt: ty menniskans olycka är mycken med henne.

Emedan menniskan är utsatt för så mycket andeligt och lekamligt ondt, så är det nödwändigt att i den sanna wishetens ljus weta tid och sätt för allt, hwad man gör och låter, på det allting må wäl gå. Det går wäl, då menniskan träffar Herrans tid och sätt, cap. 3. Då menniskan står ensam och är utan Gud, så är hennes olycka mycken, det är en stor olycka att wilja wara sin egen gud!

7. Ty hon wet icke, hwad warit hafwer; och ho kan säga henne, hwad warda skall?

Se Ps. 32: 8.

8. En menniska hafwer icke makt öfwer andan,* till att förmena andan; och hafwer icke makt i dödens tid,† och warder icke lös gifwen i striden: och ett ogudaktigt wäsende hjelper den ogudaktige icke. *Ps. 31: 16. †Job 14: 5. Ps. 39: 5.

Menniskan har icke makt öfwer sin ande i dödsstunden, icke heller öfwer någon annans ande, och i den sista striden kan ingen, som är fången i synden, blifwa lösgifwen genom någon rikebom eller makt eller klokhet. Den ogudaktiges syndawäsende kan icke befria honom ifrån Guds dom och straff.

9. Allt det hafwer jag sett, och gaf mitt hjerta till alla werk, som ske under solen: en menniska råder understundom öfwer den andra sig till skada.* *Ps. 82: 6, 7.

Såsom Pharao, Sanherib, Antiochus, Herodes och många andra, som warit Guds straffdomars redskap, men genom sitt hat mot Gud och Hans rike ådragit sig timligt och ewigt förderf. Af sådana exempel lärer man att inse orsaken, hwarföre Gud stundom tillsätter ogudaktiga herrskare. Då plågoris behöfwas, så måste de komma, men Gud har icke gifwit åt sådane herrskare den onda wiljan, utan den hafwa de från den anden, som war en mandråpare af begynnelsen. Herren gifwer dem, då det Honom behagar, makt att plåga dem, som behöfwa att tuktas och straffas.

10. Och der såg jag ogudaktiga, som begrafne woro; som gått och wandrat hade i heligt rum, och woro förgätne i staden, att de så gjort hade: det är ock fåfänglighet.

Att de ogudaktiga, som gått och wandrat i heligt rum, såsom om de warit rätte medlemmar af Guds rike, icke blott blifwa begrafne, utan berömde såsom fromma och goda menniskor, och deras ogudaktighet förgätes, är också ännu i dag en wanlig synd. Detta hörer äfwen till den fåfänglighet, falskhet och blindhet, som genom synden är inkommen i werlden. Äfwen af en ogudaktig menniskas begrafning, som stundom sker med mycket prål, är högst bedröflig för den, som blickar in i ewigheten.

11. Efter det icke straxt går domen öfwer onda gerningar, warder menniskans hjerta fullt till att göra ondt.* *Job 35: 15.

12. Om en syndare hundrade resor illa gör, och dock länge lefwer, så wet jag likwäl, att dem warder wäl gångande,* som Gud frukta, de som Hans ansigte frukta. *5 Mos. 6: 24. Esra 8: 22. Ps. 33: 18, 19. Ords. 14: 11.

Guds stora långmodighet och tålamod med syndare begagnas af de obotfärdiga till ett stöd för deras syndiga säkerhet, se 2 Pet. 3: 9, och de fromma äro i fara att af egna motgångar och de ondas medgång falla på den tanken, att Gud icke aktar derpå. Se Ps. 73. Emot sådana tankar hafwa wi här och på andra ställen i Guds ord kraftiga warningar. I dessa ord ligger tillika en warning, att icke blifwa modfälld eller retad då man ser, att det onda icke behörigen straffas och motarbetas af den werldsliga öfwerheten, ty ingen kan undgå den högste Domaren.

13. Ty den ogudaktige warder icke wäl gångande; och såsom en skugga skola de icke länge lefwa, som icke Gud frukta.

14. Det är en fåfänglighet, som sker uppå jorden: någre äro rättfärdige, och dem går, såsom de hade de ogudaktigas gerningar gjort;* och någre äro ogudaktige, och dem går, såsom de hade de rättfärdigas gerningar gjort:† Jag sade: det ar ock fåfänglighet. *Ps. 44: 18. †Ps. 37: 35. Ps. 73: 3. Pred. 2: 15; cap. 9: 2.

15. Derföre prisade jag glädjen, att menniskan intet bättre hafwer under solen, än äta och dricka, och wara glad:* och sådant får hon af sitt arbete i sina lifsdagar, som Gud henne gifwer under solen. *Pred. 9: 7.

Att med stilla förbidande öfwerlemna händelserna uti Herrans hand och med glädje och tacksamhet emottaga och med måttlighet och wishet åtnjuta sin beskärda del, är det, som wi af allt detta skola lära.

16. Jag gaf mitt hjerta till att weta wishet, och till att skåda den wedermöda, som på jorden sker: att ock en hwarken dag eller natt får sömn i sina ögon.

Här börjar nu en ny afdelning, hwaruti den predikande wisheten för oss framställer en tafla af särskild beskaffenhet, att det nemligen för menniskan är förgäfwes att wilja utransaka Guds fördolda wägar i Hans skapelse och werldsstyrelse.

17. Och jag såg alla Guds werk: ty en menniska kan icke finna det werk, som under solen sker: och ju mer menniskan arbetar till att söka, ju mindre finner hon; om hon än säger: Jag är wis, och wet det, så kan han dock icke finna det.

Ehuru Gud inlagt ewighet i menniskohjertat, så kan menniskan likwäl icke med sitt hjerta begripa Herrans werk, utransaka Guds djuphet eller fatta ewigheten. Jfr 1 Cor. 2: 10–12.

9. Capitel.

Fromhets och snällhets öde.

Ty jag hafwer allt sådant lagt på hjertat, till att ransaka allt detta, att någre rättfärdige och wise äro, hwilkas underdåner i Guds hand äro: dock wet ingen menniska någons kärlek, eller hat, som han hafwer för sig.

Att någre rättfärdige' o. s. w., grt.: Att de rättfärdige och wise och deras gerningar äro uti Guds hand. Han har bestämt deras lefnadswäg, och inflätat deras gerningar i werldsstyrelsen. Menniskan wet icke sjelf sin lefnadsbestämmelse, som Herren afgjort, och kan icke sjelf afgöra sin lott, ej heller kan man weta, hwad som skall blifwa af andra menniskor, eller om hat eller kärlek, om olycka eller lycka skall öfwergå dem. Wäl wete wi, att Gud älskar rättfärdighet och hatar orättfärdighet, men emedan wi icke kunna genomskåda någon menniskas hjerta, så kan man icke alltid weta, om den eller den menniskan är ett wredens barn eller ett nådens barn, och ännu mindre kan man weta, i hwad grad den ogudaktige ar i sitt hjerta fiendtlig emot Gud och sanningen, eller hwad grad af fromhet finnes hos dem, som söka himmelriket. Härtill kommer också, att Gud ser, att somliga ogudaktige skola blifwa omwände och frälste, men att somliga af de fromma skola affalla och blifwa förlorade. Det, som warda skall, skådar Han, Såsom om det wore närwarande, och styrer derefter och har ett wakande öga öfwer de syndare, som Han ser skola blifwa ljusens barn, så att de på förunderligt sätt bewaras. (Underdåner d. ä. gerningar).

2. Det wederfars så den ene som den andra; den rättfärdige, såsom den orättfärdige;* den gode och rene, såsom den orene; den som offrar, såsom honom som intet offrar: såsom det går den gode, så går det ock syndarena; såsom menedarena går, så går ock honom, som eden fruktar. *Job 9: 22; cap. 21: 7. Ps. 73: 12, 13. Pred. 2: 15; cap. 8: 14. Jer. 12: 1.

3. Det är ett ondt ting ibland allt det, som under solen sker, att den ene så går som den andra: deraf warder ock menniskans hjerta fullt med arghet, och galenskap är i deras hjerta, så länge de lefwa, sedan måste de dö.

För de menniskor, som icke hafwa en rätt tro på den allwise Guden och full förtröstan till Hans styrelse, är det ett ondt, som förleder dem till större säkerhet och arghet, att en tydlig och snar wedergällning icke alltid kommer i detta lifwet öfwer de goda och de onda, och de tänka icke på den tillkommande wedergällningen i ewigheten. Se Ps. 73.

4. Hwad skall man då af de båda utwälja? Så länge, som man lefwer, skall man hoppas: ty en lefwande hund är bättre än ett dödt lejon.

D. ä. Hwilketdera är då bättre: wara död eller lefwa? Wisserligen är lifwet bättre, ty grt.: hos alla lefwande är hopp, och (såsom det gamla ordspråket lydde) en lefwande hund är bättre än ett dödt lejon. Denna och de twå följande verserne innehålla de tankar och twifwel, som hysas af sådane menniskor, i v. 2, 3, hwilka icke förstå Herrans underbara styrelse och icke kunna förena den med Hans rättfärdighet, emedan de icke hafwa själens ögon öppnade för de osynliga tingen och för den ewiga wedergällningen. De känna inga andra fördelar, ingen annan sällhet, än hwad detta lifwet erbjuder, och i döden slutas deras hopp, såsom då en hund eller ett lejon dör.

5. Ty de lefwande weta, att de skola dö; men de döde weta intet, de förtjena ock intet mer: ty deras åminnelse är förgäten;

6. Så att man icke mer älskar dem, hatar eller afundas wid dem; och hafwa ingen del mer på werlden i allt det, som under solen sker.

7. Så gack bort, och ät ditt bröd med fröjd, drick ditt win med godt mod:* ty dina werk täckas Gudi. *Pred. 2: 24; cap. 3: 12, 13, 22; cap. 5: 17, 18; cap. 8: 15.

I v. 5, 6 fortsättes beskrifningen af de otrognas tankar. I v. 6 börjar en förmaning, som fortsättes i de 3 följande verserna. Här warnas för de många onda tankar och twifwel och all den oro, som i det föregående omtalas. Alltså du, som fruktar Gud och wandrar i tron, så att ditt werk täckes Honom, emottag med tacksamhet och fröjd din beskärda del; knota aldrig öfwer din lott, om du ser, att det går de fromma illa och de ogudaktiga wäl, så twifla icke på Guds godhet och rättfärdighet; ty Herren styrer allt till det bästa.

8. Låt dina kläder alltid wara hwita; och låt icke fattas salfwa på ditt hufwud.* *Es. 22: 13; cap. 56: 12. Luc. 12: 19. 1 Cor. 15: 32.

Hwita kläder och salfwa på hufwudet betyda den frid och den andeliga glädje, hwaruti den kan lefwa, som förtröstar på Gud. Se Phil. 4: 4. Dessutom antydes härmed, att blott den kan fröjda sig, som har själen klädd i trons rättfärdighet och är uppfylld af den Helige Andas gåfwa, som är själens salfwa. 1 Joh. 2: 20.

9. Bruka din tid med din hustru, den du älskar, så länge du behåller detta fåfängliga lifwet, det (Gud) dig under solen gifwit hafwer, så länge ditt fåfängliga lif warar; ty det är din del i lifwet, och i ditt arbete, som dig under solen gifwet är.

Ett fromt och lyckligt äktenskap nämnes här såsom en af de gåfwor, hwarigenom Gud både welat draga försorg om menniskoslägtets förökelse och en from barnauppfostran och tillika göra det timliga lifwet lyckligare och lättare för menniskan, än det i allmänhet kan wara i det lediga ståndet. Häröfwer är 1 Cor. 7 cap. en utförlig förklaring.

10. Allt det dig förekommer att göra, det gör friliga;* ty i grafwen, dit du far,† är hwarken gerning, konst, förnuft eller wishet.** *Jer. 48: 10. †Job 17: 13. **Ps. 6: 6. Ps. 115: 17. Es. 38: 18.

Friliga, d. ä. efter förmåga, willigt.

Så werka nu i fröjd och i trons frimodighet, medan dagen är, ty natten kommer, då ingen kan werka; i grafwens natt kan du intet uträtta, ehuru skicklig och klok du än i detta lifwet är. Joh. 9: 4. Då själen skiljes från kroppen upphör werksamheten.

11. Jag wände mig, och såg, huru det tillgår under solen, att det icke hjelper till att löpa, att man är snar; till strid hjelper icke att man är stark; till bergning hjelper icke, att en är snäll;* till rikedom hjelper icke, wara klok; att en hafwer ynnest hjelper icke, att han sin tjenst wäl kan: utan det står allt till tiden och lyckan. *Ps. 127: 1.

Tiden och lyckan stå uti Guds hand. Uttrycken i denna wishetsbok äro ofta så walda, att de kunna läggas i munnen på andeligen blinda och andeligen wisa. De andeligen blinda se uti tidens lopp och händelser blott ett blindt öde och tala om tid och lycka, om öde och missöde, men icke om Guds försyn. Ett sådant öde war de gamle hedningarnes högste gud, och så är det nu för många döpta hedningar. Den, som är andeligen seende, wet, att han ingenting kan uträtta i egen kraft, men att Gud will, att man skall bedja, tänka och arbeta och wänta framgång af Honom, som har makt öfwer tiden och lyckan.

12. Ock wet menniskan icke sin tid: utan såsom fiskarna warda fångne med en skadelig krok, och såsom fåglarna warda fångne med snaran, så warda ock menniskorna bortryckte i ond tid, när han hasteligen kommer öfwer dem.* *Job 34: 20. Marc. 13: 33, 35. Luc. 12: 20.

Hwarken de fromma eller de oomwända weta sin framtid, men Guds barn förtrösta på sin himmelske Faders styrelse och låta bereda sig till sin ändalykt genom wishetens ord. De säkre och obotfärdige deremot blifwa oförwarandes bortryckte i sina synder.

13. Jag hafwer ock sett denna wisheten under solen, den mig stor syntes:

14. Att en liten stad war, och föga folk derinne; och kom en mäktig konung, och belade honom och byggde stort bålwerk deromkring:

15. Och derinne wardt funnen en fattig, wis man, den med sin wishet kunde hjelpa staden; och ingen menniska tänkte på densamma fattiga mannen.

16. Då sade jag: Wishet är ju bättre än starkhet;* likwäl wardt den fattiges wishet föraktad, och hans ord wordo icke hörda. *Ords. 21: 22. Pred. 7: 20.

17. Detta wåller, de wisas ord gälla mer när de stilla, än herrarnes rop när de dårar.

Ehuru ingen wishet, som blifwit en menniska gifwen, kan förwissa henne om framgång i allt hwad hon företager, v. 11, eller sätta någon i stånd att weta sin dödsdag, v. 12, så kan den dock uträtta stora ting, icke blott till winnande af ewig salighet, utan äfwen i timliga angelägenheter, v. 13, 18. Fastän den fattiges wishet merändels föraktas, v. 16, så gäller den dock för de stilla, d. ä. för dem, som med stilla uppmärksamhet akta uppå Guds ord och Hans skickelser.

18. Ty wishet är bättre än harnesk: men en endaste skalk förderfwar mycket godt.

Wisheten kan uträtta mycket godt, äfwen då den blott finnes hos en enda eller några få; men också kan ondskan hos en enda skalk åstadkomma ganska mycket ondt.

10. Capitel.

Öfwerhet och undersåter.

Onda flugor förderfwa god salfwa: derföre är dårskap stundom bättre än wishet och ära.

Grt.: Döda flugor göra en Apothekares salfwa stinkande och jäsande; (så ock) litet dårskap (förderfwar) den som har stor wishet och ära. Små fel kunna stundom omintetgöra kraften och wärdet af stora förtjenster och goda egenskaper.

2. Ty den wises hjerta är på hans högra hand; men den galnes hjerta är på hans wenstra.

Hos den, som är wis, intager hjertat äreplatsen, nemligen den högra sidan, såsom upplyst af Guds ord; men dårens hjerta är på wenstra sidan, d. ä. hjertat är ännu i sin syndiga, naturliga beskaffenhet, och det har icke herrawäldet öfwer hela menniskan genom tron på Guds ord. Den wise will wandra i Herrans ljus, men dåren wandrar efter sina egna tankar.

3. Och ändå att den galne sjelf galen är i sina anslag, håller han likwäl alla för galna.

4. Derföre om en wäldig mans trug hafwer framgång emot din wilja, så gif dig icke öfwer: ty undraga stillar mycket ondt.* *Ords. 19: 11.

5. Det är ännu en usel ting, som jag såg under solen, nemligen oförstånd, det ibland de wäldiga* allmänneligt är. *Job 34: 30.

6. Att en dåre sitter i stor wärdighet; och de rike sitta neder.

Rike bet. här: Ädla menniskor med furstligt sinne, v. 7.

7. Jag såg tjenare på hästar; och förstar gå till fots såsom tjenare.

Ofta blifwa owärdiga menniskor upphöjda till makt och ära, och de, som hafwa ett fromt och ädelt sinne, måste wandra sin wäg i ringhet. Men den ewige Konungen styrer sjelf så, att Hans heliga ändamål winnas.

8. Men den en grop gräfwer, han skall sjelf falla deruti;* och den en gård rifwer, honom skall stinga en orm. *Ps. 7: 16. Ords. 11: 27; cap. 26: 27. Es. 59: 4.

Den som rifwer en gård, d. ä. den, som på något sätt skadar sin nästa, blifwer sjelf skadad och straffad, han får styng i samwetet af syndens orm.

9. Den der stenar bortwältar, han skall hafwa der möda med: den som wed klyfwer, han warder sargad deraf.

”Det är mödosamt göra ett nytt regemente, derför att folket är genwördigt.” L. Äfwen till grofwa arbeten är icke blotta kraften tillräcklig, utan förstånd och klokhet äro nödiga.

10. Då ett jern slött warder, och mister skarpheten, så måste man med möda hwässa det igen: alltså följer ock wisdom efter flit.

Grt.: Då ett jern slött warder och man icke skärper eggen, måste man anwända mer kraft; men det, som gifwer förmånen att göra en sak rätt, är wishet. Med ett förslöadt werktyg är det swårt att arbeta, äfwen om arbetet sker med mycket förökade krafter. Wishet och förstånd är liksom eggen uti alla göromål; utan klokhet och skicklighet hjelpa icke de största krafter.

11. En lackare är icke bättre än en orm,* som obeswuren stinger: *Ps. 52: 4.

Före tjusningen, eller då den upphör, stinga retade ormar, se Ps. 52: 4, och med en sådan giftig tand stinger baktalaren de menniskor, som icke behaga honom.

12. De ord, som gå af en wis mans mun, äro täckeliga;* men en dåres läppar uppswälja honom. *Ords. 10: 11, 20; cap. 12: 18; cap. 15: 24.

13. Begynnelse på hans ord är dårskap; och änden är skadelig galenskap.

14. En dåre hafwer många ord: ty menniskan wet icke, hwad warit hafwer; och ho will säga henne, hwad efter henne komma skall?* *Pred. 8: 7.

15. De dårars arbete warder dem swårt, efter man icke wet gå in i staden.

Grt.: De dårars arbete gör dem trötta, emedan de icke weta att gå till staden, d. ä. emedan de icke weta den banade wägen till wishetens boning. I staden Jerusalem war Herrans tempel, der förelästes lagen, der war wishetens thron. Genom den sanna wisheten och i Herrans kraft blifwer det arbete lätt, som den rätta kallelsen i lifwet medförer.

16. Se dig, land, hwilkets konung barn är;* och hwilkets förstar bittida äta.† *Es. 3: 4; †cap. 5: 11.

17. Wäl är dig, land, hwilkets konung ädel är; och hwilkets förstar äta i rättan tid, till styrka, och icke till wällust.

18. Ty för lättjas skull förfalla bjelkarna, och för försumliga händers skull warder huset drypande.

Detta sker i hela samhällsbyggnaden, så wäl som i enskilda hus, då byggnaden icke rätt underhålles. Med bjelkar och tak menas de fasta delar och det wärn, som äro wäsendtliga till husets bestånd och beskydd. I staten menas härmed konungen och hans styresmän, samt fasta lagar och ordningar.

19. Det wåller, att de bereda bröd till wällust, och winet måste glädja de lefwande; och penningen måste dem allt uträtta.

20. Banna icke konungen* i ditt hjerta, och banna icke den rike i din sängkammare: ty fåglarna under himmelen föra din röst, och de der wingar hafwa, säga det efter.† *2 Mos. 22: 28. Rom. 13: 2. †Jer. 23: 24.

Med denna liknelse will wisheten lära oss, huru nödwändig en rätt försigtighet är uti all ting och isynnerhet i omdömet om medmenniskor, och ju mäktigare de äro, som förtalas, desto snarare blifwer det för dem bekant. Men isynnerhet syftar detta på det oomwända hjertats tankar emot den himmelske konungen. Den Allwetande ser och känner allt detta, och englarne, som utföra Hans befallningar i Hans rike, äro wittnen dertill. Inför den högste Konungen äro de mest förborgade synder uppenbara.

11. Capitel.

Gifmildhet, wishet, ängslighet.

Låt ditt bröd fara öfwer watten,* så warder du det finnandes i längden.† *Luc. 14: 13, 14. †Ords. 19: 17.

Såsom en köpman skickar sin gods öfwer watten och land, för att i sinom tid återfå det med winning, så uppmanas här den, som tror på Guds styrelse, att igenom wälgerningar och ett wisligt anwändande af de timliga egodelarne sända dem öfwer tidens haf in i ewigheten, ty de komma då tillbaka med rik winning. Men de blifwa också qwar i oförgängligheten, de blifwa liksom förwandlade till oförgängliga skatter, och i himmelen är således den säkraste bank att insätta, hwad man eger; ty der kan det aldrig gå förloradt.

2. Skifta* ut emellan sju, och emellan åtta: ty du du wet icke, hwad olycka på jorden komma kan. *Ps. 41: 2, 3. Es. 58: 7, [et]c.

Här fortsättes förmaningen att göra godt mot så många man kan, utan att förtröttas. Då menniskan måste lemna allt det förgängliga, så är det godt att hafwa tillgångar i de skattkamrar, som aldrig kunna plundras eller uttömmas. Se Matth. 6: 19, 20. 2 Cor. 9: 6. Redan här i tiden komma ofta tillfällen, då man är glad, om man bewisat någon kärlek emot medmenniskor, men ofelbart kommer den dag, då all obarmhertighet bittert skall ångras. Matth. 25: 42, 45.

3. När molnskyarne fulle äro, så gifwa de regn på jorden: och när trädet faller, det falle söder ut, eller norr ut, på hwilket rum det faller, der blifwer det liggande.

Såsom de fulla molnskyarne äro bestämda att gifwa regn på jorden, så äro de menniskor, som Gud satt till skaffare öfwer andeliga eller lekamliga håfwor, dertill satte, att de skola meddela wälsignelse åt behöfwande likar; ty likasom ett träd, då det faller, icke står upp igen för att bära frukt, så blifwa de också snart hädankallade och kunna aldrig stå upp igen för att godtgöra något, som de försummat. Det trädet, som icke bär god frukt blifwer afhugget och kastadt i elden.

4. Den som aktar på wädret, han sår icke; och den som uppå skyarna skådar, han skär icke upp.

Såsom åkerbrukaren, om han för mycket aktar på wäder och skyar, aldrig finner den rätta tiden till att så sin säd, så kan den menniskan, som är alltför mycket beräknande och försigtig wid wälgerningars bewisande, aldrig finna den rätta tiden att utså denna säd. Och den som icke sår, hwad har den att uppskära?

5. Såsom du icke wet wädrens wäg, och huru benen i moderlifwet tillredde warda;* så kan du då icke weta Guds werk, som Han allt gör.† *Ps. 139: 14. †Job 36: 24, 25. Pred. 3: 11.

Både Guds skapelse och styrelse äro fulla af outransakeliga hemligheter, derföre är det en fåfäng möda, om menniskan will försöka att af wår-skyarne utforska, om det skall blifwa ett fruktbart år. Det är också en fåfäng möda att wilja uträkna eller utforska ändamålet med Guds skickelser i hwarje särskildt fall af lycka eller olycka. Och då ett menniska gör det godt är för Herrans skull, så får hon icke akta på wäder och sky, icke fråga, om hon kan hafwa någon nytta af det goda hon gör, eller huruwida det skall blifwa wärdigt anwändt, utan taga wara på de orden: låt din wenstra hand icke weta, hwad din högra gör.

6. Så din säd om morgonen, och håll icke upp* med din hand om aftonen, ty du wet icke, hwilketdera bättre lyckas kan: och om båda lyckades, så wore det dess bättre. *2 Cor. 9: 7. Gal. 6: 9.

Denna vers, såwäl som de föregående, innehåller den dubbla wishetsregeln, att både så en säd, som gifwer timlig bergning, nemligen att arbeta troget i sin kallelse och att tillika utså wälgerningars säd till andras bästa. Se Gal. 6: 7, 10. Jac. 2: 12–17. Men såsom sädesmannen måste förstå sitt göromål, så hörer nödwändigt till en rätt wälgörenhet en sann wishet; ty eljest åstadkommer man med sina förmenta wälgerningar allt för ofta mycket mera ondt än godt, man lägger dermed hyende under sin egen rättfärdighet och andras lättja, tanklöshet, slöseri och allahanda synder. Af dessa förmaningar är det nu klart, huru långt Predikaren är ifrån att tillstädja den sjelfwiskhet, som blott sjelf will njuta, men icke tänka på andra, och efter dessa föreskrifter måste wi förstå sådane ställen som cap. 2: 24; cap. 3: 12, 13, 22; cap. 5: 17, 18, cap. 8: 15; cap. 9: 7.

7. Ljuset är sött, och för ögonen är ljust att se solen.

8. Om en menniska i lång tid lefwer, och är glad i all ting, så tänker hon dock allenast på de onda dagar, att de så många äro: ty allt, det henne wederfares, är fåfänglighet.

De onda dagar, grt.: mörkrets dagar, d. ä. döden och ewigheten.

9. Så gläd dig nu, du yngling, i din ungbom, och låt ditt hjerta wara gladt i din ungdom: gör hwad ditt hjerta lyster, och dina ögon behagar;* och wet, att Gud skall för allt detta hafwa dig fram för domen.† *Pred. 2: 1, 10; †cap. 12: 14. Matth. 12: 36. 2 Cor. 5: 10.

Till den glädje och fröjd, som härflyter af sann tro och gudsfruktan, uppmanas i Skriften både unga och gamla, men emedan ungdomen är mera frestad till tanklös, yr och syndig glädje, så tillägges, för de unga isynnerhet, den wigtiga påminnelsen, att alltid besinna, att de skola framhafwas för domen och göra räkenskap för allt. Se 2 Cor. 5: 10. 1 Thess. 5: 16. Hwilka nöjen äro oskyldiga? Alla, i hwilka man lugnt kan deltaga med domen för ögonen. Col. 3: 17.

10. Lägg bort sorg utaf ditt hjerta, och kasta bort det onda ifrån din kropp: ty barndom och ungdom äro fåfänglighet.

Då sjelfwa barndomen och ungdomen äro fåfänglighet, fastän de utgöra lifwets bästa dagar, huru mycket fåfängligare är då den öfriga lifstiden, då menniskan icke lefwer i Gud och beredes till en salig ewighet! Derföre är det isynnerhet wigtigt att också barndoms- och ungdomstiden anwändes wäl och att det onda tidigt öfwerwinnes genom Jesu Christi nåd och kraft; ty just derigenom får hjertat sann fröjd och frid.

12. Capitel.

Ålders beswär. Guds dom.

Tänk uppå din Skapare i din ungdom,* förrän de onda dagar komma, och åren nalkas,† då du warder sägande: de behaga mig icke. *Ps. 119: 9. †Ps. 71: 17, 18.

Denna vers är i grundtexten genom ett: och förbunden med den föregående, och således blifwer den förut började förmaningen, isynnerhet till ungdomen, här fortsatt. Med de onda dagar menas här ålderdomen, som medförer allahanda swaghet, beswärlighet och plågor.

2. Förrän solen och ljuset, månen och stjernorna mörke warda; och molnen igen komma efter regn.

Här börjas nu en i hög grad bildrik och betydelsefull beskrifning öfwer menniskokroppen i verserna 2—6. Solen och dess ljus, månen och stjernorna förlora sin glans för menniskan i hennes ålderdom, och ögonen blifwa mörka, så att det är, såsom om han alltid wore höljd i moln och töcken, och allt synes dystert, såsom om wintren i Österlandet, då moln och regn omwexla.

3. På den tid då wäktarena i huset darra, och de starke kröka sig, och mjölnarena stå fåfänga, derföre att de så få wordne äro; och synen warder mörk genom fönstren:

Menniskokroppen liknas här wid ett hus, hwaruti själen bor. I v. 2 äro solen och ljuset, månen och stjernorna tillika bildliga uttryck af menniskans själskrafter, såsom förstånd, omdöme, tankekraft, minne; och här menas med wäktarena, händer och armar, hwarmed menniskan förswarar sig. Med de starke, som kröka sig, menas ben och senor, mjölnarena äro tänderna, fönstren äro ögonen, men allt detta har också i menniskosjälen sin motswarighet.

4. Och dörrarne på gatorne tillslutne warda, så att rösten af qwarnen tystnar, och uppwaknar, när fågeln sjunger, och sångens döttrar warda nedertryckta:

5. Så att de ock för höjderna frukta sig, och rädas på wägen: när mandelträdet blomstras, och gräshoppan förtynges, och att lust förgås: ty menniskan far, dit hon ewinnerligen blifwa skall; och de, som gråta, gå omkring på gatorna.

Grt.: (v. 4). Och de twå dörrar emot gatan warda tillslutna, då rösten af qwarnen låg warder, och blott såsom en liten fågels röst och sångens döttrar blifwa nedtryckta: d. ä. då läpparne dragas in, emedan tänderna äro bortfallna, och rösten blir låg, emedan tänderna icke höja den; den höjer sig blott såsom en liten fågels röst, utan fullhet och kraft, och sångens döttrar, nemligen sångtonerna qwäfwas och tystna, Grt. v. 5. Så att man fruktar sig för höjden och idel förskräckelser äro på wägen; då mandelträdet blomma o. s. w. Den ålderdomsswage fruktar att stiga högt och rädes för allt på wägen. Med mandelträdet menas det ålderdomshwita håret; ty mandelträdet blifwer midt i wintren betäckt med hwita blommor. (I kalla klimat blifwa blommorna röda). Denna liknelse syftar tillika på ålderdomens oro och sömnlöshet, ty detta träd heter på Hebreiska Schaked, det wakna trädet. Med gräshoppan menas den böjda torra ryggen, som är sig sjelf till en börda. Då allt detta sker med kroppen, så lider äfwen själen deraf, så att all lust antingen upphörer, eller, då den blifwit stark, förwandlas till pina. Då är den tid för handen, då menniskan skall wandra till sitt ewiga hus, d. ä. kroppen till grafwen och själen till sitt rum, i paradiset eller i pinorummet. De klagande gå då omkring och yttra sina sorgeljud förgäfwes. Detta syftar på det bruk, som ännu är wanligt i Österlanden, att då någon aflidit, så gå legda qwinnor omkring och utstöta skärande klagotoner. Detta är en särskild klass af menniskor, som dertill äro inöfwade.

6. Färrän silfwertåget bortkommer, och guldkällan utlöper, och ämbaret gistna wid brunnen, och hjulet söndergår wid brunnen.

Tänk uppå din Skapare i din ungdom, v. 1, förrän silfwertåget bortkommer, o. s. w. Hela denna bild är tagen af en brunn, utur hwilken watten upphemtas med ett ämbar, fästadt wid ett tåg. Detta är en liknelse af menniskans andedrägt och lekamliga lifsrörelse. Silfwertåget är andedrägten, som widmakthållas genom ryggmärgen, hwilken liknar ett silfwerhwitt snöre, och nerverna utlöpa derifrån i otaliga hwita trådar, af hwilka en stor del löpa till bröstet och sätta det i rörelse för att underhålla andedrägten. Ämbaret äro lungorna, som emottaga blodet från hjertat och indraga luft, så att blod och lifsluft blifwa blandade, hwarigenom lifwet widmakthålles. Hjulet wid en brunn är den inrättning, hwarigenom ämbaret kan med mera lätthet uppwindas. Här menas med denna liknelse alla ådror, genom hwilka blodet går en beständig hjulgång i hela kroppen och widmakthåller lifsrörelsen. Det är denna härliga inrättning, hwarigenom lifwet oupphörligen liksom öses upp ur den allmänna djupa lifsbrunnen och så snart den stannar, så är det förbi med detta förgängliga lifwet. Denna förwandling förestår alla; stoft och ande måste åter skiljas.

7. Ty stoftet måste åter komma till jord igen,* såsom det warit hafwer; och anden till Gud igen,† den honom gifwit hafwer.** *1 Mos. 3: 19. †Ps. 31: 6. Jon. 4: 3. Luc. 23: 46. **1 Mos. 2: 7.

Anden är af gudomligt ursprung, den är af Gud i menniskan inblåst, 1 Mos. 2: 7, derföre säger Apostelen: wi äre Guds slägte, Ap.G. 17: 28. Derföre är menniskan af Gud skapad till ewigt lif. Hes. 33: 11. Men sedan synden kommit i werlden, kan menniskan endast genom Guds återlösande nåd i enfödde Sonen blifwa frälst, komma till Gud och lefwa ewinnerligen, och dertill hörer nödwändigt omwändelse och tro. Efter döden framhafwes hwar och en för domen, de rättfärdige få wara när Herran, de obotfärdige blifwa förkastade ifrån Guds ansigte.

8. Allt är fåfänglighet, sade Predikaren; allt är fåfänglighet.* *Pred. 1: 2.

9. Densamme predikaren war icke allenast wis; utan han lärde ock folket god lärdom, och märkte, och utransakade, och sammansatte många ordspråk.* *1 Kon. 4: 31, 32.

10. Predikaren sökte, att han måtte finna tacknämliga ord, och skref rätt sanningens ord.

11. Denna de wisas ord äro spjut och naglar,* skrifna genom församlingens mästare, och gifna af en herde. *Es. 49: 2. Jer. 23: 29. Ebr. 4: 12.

Denna de wisas ord, grt.: de wisas ord. Den ene, den ende herden är Herren sjelf, se Ps. 23; af Honom är denna bok och de wisas ord i hela den Heliga Skrift ingifna. Församlingens mästare äro de heliga Guds män, som talat och skrifwit hafwa, rörde af den Heliga Anda.

12. Tag dig wara, min son, för andra flere: ty ingen ände är uppå att dikta böcker; och mycken predikan gör kroppen trött.

För andra flere, det är, för allt det, som är utom den Heliga Skrift. Wäl kunna allahanda menskliga skrifter wara nyttiga i werdsliga kunskaper och äfwen till förklaring och utläggning af den Heliga Skrift, men ingenting, som strider emot den Heliga Skrift, får antagas, utan måste förkastas, så framt menniskan will finna salighetens wäg. Woro redan på den tiden många böcker, så äro de nu otaliga, men blott Herrans ord kan wederqwicka själ och hjerta. Mycken predikan, grt.: mycket studerande af andra ting. är mödosamt och tröttande.

13. Låt oss höra hufwudsumman till all lärdom: Frukta Gud, och håll Hans bud: ty det hörer alla menniskor till.* *5 Mos. 6: 1, 2, 24.

14. Ty Gud skall hafwa fram alla gerningar för domen;* ja, ock de der fördolda äro, ehwad de äro goda eller onda. *Pred. 11: 9. 1 Cor. 4: 5. 2 Cor. 5: 10.

I dessa klara och härliga ord framlägger nu Predikaren hufwudsumman af all lärdom, som han gifwit: att frukta Gud och hålla Hans bud är den enda salighetswägen. Kunde någon hålla Guds lag, såsom menniskan kunde före syndafallet, så blefwe han derigenom salig. Rom. 10: 5. 3 Mos. 18: 5. Men som detta icke är möjligt, emedan wi äro födde med synd och således af naturen wredens barn, Eph. 2: 3, så war redan i Gamla Testamentet den enda salighetswägen, tron, så mycket uppenbarad, att den, som wille emottaga Guds nåd genom tron på qwinnones säd, som skulle söndertrampa ormens hufwud, blef derigenom rättfärdiggjord och frälst. 1 Mos. 15: 6. Ps. 51: 8, 9. Det hörer alla menniskor till, grt.: det är för menniskan allt, det är hela den lärdom hon behöfwer för att blifwa lycklig i tiden och salig i ewigheten. Ehuru icke läran om de dödas uppståndelse uppenbarades så tydligt i det Gamla, som i det Nya Testamentet, så äro likwäl den stora räkenskapsdagen och domen efter detta lifwet i denna bok på det tydligaste uppenbarade. Boken sammanfattar alla de hufwudsakliga otrostankar och twifwel, som den ifrån Gud affallna menniskan i fiendskapens tillstånd hyser, se Rom. 8: 7. Och dessa willfarelser, dessa fåfängliga tankar och syndiga twifwel beswaras, dels med förklaringar och tillrättawisningar, dels ock isynnerhet genom dessa slutord, som framskjuta öfwer menniskolifwets dunkelheter såsom en prålande ljungeld och utbreda öfwer det hela ett klart ljus.

I allt hwad du gör och på alla dina wägar haf detta ord för ögonen, att Gud skall hafwa fram alla dina gerningar för domen. Se 2 Cor. 5: 10.

Ände på Salomos Predikare.