| 146 | Cap. 3, 4. | 2 Boken Maccabeers. |
starke och dägelige woro, och ganska wäl klädde; de stodo på båda sidor wid Heliodorus, och slogo med all makt uppå honom,
27. Så att han af wanmaktighet seg neder till jorden, och synen förgicks honom.
28. Så togo de honom, som nyligen med stort prål och med alla sina krigsknektar in i skattkammaren gången war, och buro honom ut på en stol, och hans makt halp honom platt intet;
”Detta exempel måga för ögonen hafwa alla de, som så djerfweligen bortröfwa det, som till kyrkor och gudstjensten lagdt är; ty Gud hafwer icke anseende till någons makt eller wälde; och finner wäl medel sådant Guds förakt till att straffa efter som det wärdt är.” Men hela berättelsen i v. 25, 26 bär prägeln af Rabinisk utmålning.
29. Så att man HErrans Guds kraft uppenbarligen märka kunde; och han låg så för döden, och talade icke ett ord.
30. Men Judarna lofwade Gud, att Han sitt tempel så ärat hade; och templet, som tillförene med räddhåga och förskräckelse fullt warit hade, wardt nu fullt med glädje och fröjd, efter detta den allsmäktiga Guds tecken.
31. Men somlige af Heliodori wänner kommo och bådo Onias, att han dock wille bedja HErran, att Han Heliodorus, som nu låg i själtåget, lifwet skänka wille.
32. Men efter öfwerstepresten fruktade, att konungen måtte få en ond tanke till Judarna, lika som de Heliodorus något gjort hade, offrade han för honom, att han måtte helbregda warda.
33. Och då han bad, syntes åter de twå unge männerna i deras förra klädnad, och sade till Heliodorus: Tacka den öfwerstepresten Onias fliteligen; förty för hans skull hafwer HErren dig lifwet skänkt;
34. Och förkunna allestädes HErrans stora kraft, efter du af himmelen straffad är; och då de det talat hade, förswunno de.
35. Men Heliodorus offrade HErranom, och lofwade Honom mycket, att Han honom lifwet igen gifwit hade; och tackade Onias, och for sedan till konungen.
36. Och sade åt hwar man, huru han med sina ögon den Allrahögstas werk sett hade.
37. Men när konungen frågade, hwem han mente att han till Jerusalem sända skulle, den något uträtta måtte;
38. Swarade honom Heliodorus: Om du någon owän hafwer, eller en, som aktar drifwa dig utaf riket, honom sänd dit; om densamme så straffad warder som jag straffad är, och kommer der af med lifwet, så må du wäl taga honom igen.
39. Ty Gud är krafteligen i det rummet, och den som i himmelen bor, ser der till, och hjelper det; och de som der skada göra wilja, dem straffar Han, och slår dem ihjäl.
40. Detta ware nu nog sagdt om skattkammaren och Heliodorus.
4. Capitel.
Men Simon, som skatten och sitt fädernesland så förrådt hade,* talade allt ondt om Onias, huru han sådan ofärd hade åstadkommit, som Heliodorus wederfaren war; *2 Macc. 3: 4.
2. Och gaf honom skuld, att han sökte efter warda herre i landet; ändock han staden allt godt gjorde, och war sitt folk huld, och tog granneligen wara på Guds lag.
3. Då nu hatet och nitet så stort war, att Simons anhang några deröfwer ihjäl slogo;
4. Och Onias såg, att mycket ondt utaf sådan twedrägt komma måtte, efter Apollonius, höfwitsmannen i nedra Syrien så förgrymmade sig, och Simons arghet styrkte,* for han till konungen; *2 Macc. 3: 5, 7.
5. Icke till att beklaga sitt folk, utan landet och folket till godo;
6. Ty han såg, om konungen intet gjorde dertill, så wore det omöjligt länge behålla frid eller stilla Simons ondska.
7. Men då Seleucus död war, och regementet till Antiochus den Ädle* kom, stod Jason, Onie broder, efter öfwersta prestadömet; *1 Macc. 1: 11.
8. Och sade konungen till, om han det så beskaffade, tre hundra och sextio centner silfwer, och af den andra uppbörden åttatio centner.
9. Och derutöfwer sade han honom ännu eljest till hundrade och femtio centner, om man honom tillåta wille, att
_934.jpg&oldid=347129){kind=link}