Bibeln (Fjellstedts förklaringar)/Första Boken de Maccabeers

From Wikisource
Jump to navigation Jump to search
←  Baruchs Bok
Biblia,
Det är All den heliga Skrift
Med Förklaringar
av Peter Fjellstedt

Första Boken de Maccabeers
Andra Boken de Maccabeers  →


[ 108 ]

Första Boken de Maccabeers.

Inledning.

Denna och den nästföljande historiska bok hafwa sitt namn af den tappre stridsmannen Judas Meccabeus och hans bröder. Gud sände genom dessa krigshjeltar en kraftig hjelp och förlossning från det hårda Syriska oket, och dessa krigbedrifter äro i dessa twå böcker beskrifna. De äro icke skrifna af samma författare, och hwilka deras författare warit är alldeles obekant. Judarna hafwa aldrig erkänt dessa böcker såsom af gudomligt ursprung, eller såsom tillhörande den Heliga Skrift. Kyrkofadren Hieronymus säger, att denna bok skall hafwa funnits på Hebreiska, men af en sådan bok på Hebreiska finnes nu icke något spår, då deremot alla af Guds Anda ingifna böcker, tillhörande det Gamla Testamentet, genom Guds försyn blifwit bibehållna och finnas i wår tid. Författaren säger också sjelf, cap. 4: 46 och cap. 9: 27, att ingen af Guds Anda drifwen prophet fanns på hans tid. Meccabeernas böcker innehålla många wigtiga historiska underrättelser, men stundom några misstag, likasom hwarje mensklig skrift. Luther anmärker, att dessa böcker böra lända oss till tröst, ”emedan de wisa oss, att Gud halp Meccabeerna och de trogna judarna icke blott emot Antiochus och hedningarna, utan ock emot de förrädare och affälliga judar, som gåfwo sig in till hedningarna och hulpo till att förfölja, plåga och dräpa sitt eget folk och bröder: och om än de falske christne och kättare sätta sig emot oss, plåga och skada göra, så swårligen, som antichrist sjelf, så skola wi likwäl wara wid godt mod och oförskräckte, warande wissa deruppå, att de icke skola länge så drifwa det; mycket mindre fullborda det, som de i sinnet hafwa: utan lika som Antiochus och de förrädare, ganska snarligen få sin förtjenta lön, såsom det allaredan en god del skedt är och sker dagligen mer.”

1. Capitel.

Antiochi gudlöshet, tyranni.

Alexander, Philippi son, konung i Macedonien, den förste monark af Grekland, drog utaf det landet Chittim, och förde stor örlig; intog fasta städer, och slog de Persers konung Darius;

Denne bekante Alexander den store öfwerwann och dödade den Persiske konungen Darius Codomannus, gjorde en ända på det Mediskt-Persiska riket och upprättade det Grekiska riket. Se Dan. 2: 39; cap. 8: 58; cap. 11: 3.

2. Och sedan andra konungar i alla land underkufwade sig.

3. Och drog ju alltid framåt, och intog alla land och konungariken;

4. Och ingen torde sätta sig upp emot honom; och han wardt stolt, och hade ett mäktigt godt krigsfolk.

5. Som han nu de konungarikena inne hade, föll han i krankhet.

6. Men då han förmärkte, att han skulle dö,

7. Kallade han till sig sina förstar, som med honom af ungdomen uppfödde woro, och satte dem till höfwitsmän öfwer landen, medan han ännu lefde.

Historieskrifware motsäga detta.

8. Sedan blef Alexander död, då han i tolf år regerat hade.

9. Efter hans död kom riket till hans förstar;* de togo landen in, hwar och en höfwitsman sitt rum; *Dan. 11: 4.

10. Och gjorde sig alla till konungar; och de och deras efterkommande regerade i lång tid; och stort örlig war emellan dem, och mycken jemmer wardt allestädes i hela werlden.

11. Utaf en ibland dessa förstar wardt född en skadelig ond rot,* benämnd Antiochus den ädle, den i Rom i gisslan† stått hade för sin fader, den store Antiochus; och denne Antiochus den ädle begynte regera uti hundrade sjunde och trettionde året af det Grekiska riket. *Dan. 11: 21. †1 Macc. 8: 7.

Seleucus war den förste konungen i Syrien efter Alexanders död, och alla åratal i denna bok räknas ifrån det Syriska rikets begynnelse, då Seleucus blef konung. Antiochus kallades ¨ Epiphanes, som här är öfwersatt: den ädle; det kan äfwen betyda den namnkunnige, den widtberömde. Se Dan. 8: 9.

12. På denna tiden woro i Israel onde män; de höllo folket före och sade: Låter oss göra förbund med hedningarna här omkring, och taga wid deras gudstjenst; ty wi hafwa mycket måst lida, Sedan wi satte oss upp emot hedningarna.

13. Denna meningen behagade dem wäl;

14. Och der wordo några af folket sände till konungen; han befallte dem att upptaga hedniskt sätt.

[ 109 ]15. Då upptogo de i Jerusalem hedniska spelhus;* *2 Macc. 4: 9, 12, 14.

Spelhus, grt. gymnasier. Så kallade de gamle Grekerna de ställen, der ungdomen hade kroppsöfningar och kämpaspel.

16. Och höllo ingen omskärelse mer, och föllo ifrån det heliga förbundet, och höllo sig såsom hedningar, och wordo platt förstockade till att fördrifwa all skam och laster.

17. Som nu Antiochus hade befäst sig i riket, tog han sig före att wilja också wara rådande öfwer det konungariket Egypten, på det han skulle hafwa båda rikena;

18. Och drog in uti Egypten* wäl rustad med wagnar, elephanter, resenärer och många skepp; *2 Macc. 5: 1, 2.

19. Och örligade med Ptolemeus, konungen i Egypten; men Ptolemeus fruktade sig och flydde, och många Egyptier kommo om halsen.

20. Och Antiochus intog de fasta städer i Egypten, och röfwade der mycket gods, och förde bort.

21. Men sedan Antiochus alltså uti Egypten wunnit hade, och drog hem igen uti hundrade tredje och fyrationde året, drog han genom Israel,

22. Och kom till Jerusalem med mycket folk;

23. Och gick öfwerdådeligen in i helgedomen,* och lät borttaga gyldene altaret, ljusstaken, och hwad dertill hörde, bordet, der skådobröden på lågo, bägare, skålar, gyldene mortare, förlåten, kronorna,† och gyldene prydningen på templet, och slog det alltsammans sönder; *3 Mos. 16: 2. †Zach. 6: 14. 1 Macc. 4: 57.

24. Och tog silfwer och guld och kosteliga käril* och de fördolda skatter, så många som han fann, och förde med sig i sitt land, *2 Chrön. 4: 22.

25. Och lät slå mycket folk ihjäl, och utropade smädeliga bud.

26. Och i hela Israel, och ehwar de bodde, war en stor hjertans sorg;

27. Och förstarna sörjde, och de äldste, och jungfrur och qwinnor sågo jemmerliga ut;

28. Män och qwinnor klagade; och hela landet wardt bedröfwadt,

29. För den grufwelighets skull, som der skedde; och hela Jacobs hus war fullt med jemmer.

30. Och efter tu år sände konungen en höfwitsman* i Juda; han kom med mycket krigsfolk till Jerusalem, *2 Macc. 5: 24.

31. Och begärde, att man skulle inlåta honom, så wille han ingen skada göra; men det war alltsammans bedrägeri.

32. Då de nu trodde honom, och läto honom in, öfwerföll han staden förrädeligen, och slog mycket folk af Israel;

33. Och skinnade staden; uppbrände husen, bröt murarna neder;

34. Och förde bort qwinnor och barn och boskap.

35. Och Davids borg befäste han med starka murar och torn;

36. Och besatte henne med en ogudaktig hop, som all skalkhet derpå bedrefwo,

37. Och röfwade wärjor och spis utur staden Jerusalem, och läto komma uppå borgen;

38. Och belade der helgedomen, och waktade på folket, som uti templet gingo, och slogo utaf borgen in i helgedomen, till att förtaga gudstjensten;

39. Och utgöto mycket oskyldigt blod wid helgedomen, och ohelgade honom.

40. Och borgarena i Jerusalem flydde bort, och de främmande blefwo i Jerusalem, och de som der födde woro, måste wika.

41. Helgedomen wardt öde; helgedagar wordo alltsammans sorgedagar,* sabbatherna icke annat än jemmer, och all deras härlighet wardt till intet. *Amos 8: 10. Tob. 2: 6.

42. Så härligt och så högt som Jerusalem tillförene warit hade, så jemmerligt och elände måste det på den tiden wara.

43. Och Antiochus lät ett bud utgå öfwer sitt hela konungarike, att alla folk skulle endrägteligen enahanda gudstjenst hålla.

44. Då öfwergåfwo alla folk sin lag, och samtyckte Antiochi sätt.

45. Och många af Israel föllo der ock in till, och offrade afgudom och ohelgade sabbathen.

46. Antiochus sände ock bref till Jerusalem och i alla Juda städer; deruti [ 110 ]han böd, att de hedningarnas gudstjenst anamma skulle;

47. Och bränneoffer, spisoffer, syndoffer i helgedomen,

48. Sabbathen och andra högtider aflägga;

49. Och befallte, att man helgedomen och det heliga folket Israel ohelga skulle;

50. Och lät uppsätta altaren, tempel och afgudar, och offra swinkött* och andra orena djur;* *3 Mos. 11: 7.

51. Och förböd omskärelsen, och böd wänja folket wid all styggelse, att de Guds lag och rätter förgäta måtte, och annat sätt upptaga.

52. Och hwilken som helst icke war Antiochus hörsam, den skulle man dräpa.

53. Detta budet lät han utgå öfwer hela sitt rike; och skickade höfwitsmän, som folket twinga skulle till allt sådant att hålla.

54. Dessa beställde, att i Juda offrades, och budo, att så hållas skulle;

55. Och många af folket föllo ifrån Guds lag in till dem.* *1 Macc. 2: 16.

56. Allt ondt bedrefwo de i landet; och förjagade Israels folk, att de måste bortgömma sig, och undstinga sig i klyftor såsom flyktige.

57. Uti hundrade fem och fyrationde året på femtonde dagen i den månaden Caslev lät konung Antiochus sätta förödelsens styggelse* på Guds altare; *Dan. 11: 31. 1 Macc. 3: 45.

Caslev eller Chislev war den nionde månaden af det judiska kyrkoåret (räknadt från wårdagjemningen), som således ungefär sammanfaller med wår December.

58. Och lät uppsätta altaren i alla Juda städer, så att man uppenbart på gatorna, och hwar man för sitt hus röka och offra måtte;

59. Och lät sönderrifwa Guds lags böcker, och uppbränna dem;* *1 Macc. 3: 48.

60. Och dräpa alla dem, der Guds förbunds böcker när funnos, och alla dem, som Guds lag höllo.

61. Och detta gjorde de med deras krigsfolk i hwar månad, när folket tillsammans kom i städerna.

62. Och på femte och tjugonde dagen i månaden, offrade de på altaret, som de uppsatt hade emot HErrans altare;* *1 Macc. 4: 44.

63. Och de qwinnor, som deras barn omskuro, wordo dräpna,* såsom Antiochus budit hade; *2 Macc. 6: 10.

64. Föräldrarna wordo i sina hus dräpne; och barnen der inne upphängde.

65. Men många af Israels folk blefwo beståndande, och wille intet orent äta;* och läto hellre dräpa sig, än att de skulle orena sig; *2 Macc. 6: 18.

66. Och wille icke affalla ifrån Guds heliga lag, derföre wordo de förgjorde.

67. Och det war en ganska stor wrede öfwer Israel.

2. Capitel.

Matathie nit om lagen.

Men der war en prest Matathias, Johannis son, Simeons sons, af Jojaribs* slägte utaf Jerusalem, han bodde på det berget Modin; *1 Chrön. 24: 7. 1 Macc. 14: 29.

Jojarib war det första prestslägtet, 1 Chrön. 24: 7. Berget Modin omtalas icke på något ställe i den Heliga Skrift.

2. Och hade fem söner* Johannan med det wedernamnet Gaddis; *2 Macc. 8: 22.

3. Simon med det wedernamnet Thassi;

4. Juda med det wedernamnet Maccabeus;

5. Och Eleazar med det wedernamnet Avaran; och Jonathan med det wedernamnet Apphus;

6. Dessa jemrade sig swårligen öfwer det stora eländet i Juda och Jerusalem.

7. Och Matathias klagade, och sade: Ack, att jag dertill skall född wara, att jag mitt folks och den heliga stadens förstöring se skall, och sitta der stilla till, och låta fienderna drifwa sin egen wilja.

8. De främmande hafwa helgedomen inne, och Guds tempel är såsom en fördömd menniska;

9. Dess prydning hafwer man bortfört; de gamla äro på gatorna slagna; och de unga män äro af de främmande genomstungne;

10. Riket är allom hedningom till del wordet, att de det skinna;

11. All dess härlighet är borta; det war en drottning, nu är det en tjenarinna;

12. Si, wår helgedom och wår berömmelse och pris är borta; hedningarna hafwa det ödelagt;

[ 111 ]13. Hwem skulle ännu lysta lefwa?

14. Och Matathias ref sönder sina kläder, han och hans söner, och drogo säckar uppå, och sörjde swårligen.

15. Då nu Antiochi höfwitsmän kommo ock dit till att också twinga dem, som in i Modin stad flydde woro, att affalla ifrån Guds lag och till att offra och röka;

16. Då föllo många af Israels folk till dem;* men Matathias och hans söner blefwo ståndande. *1 Macc. 1: 55; cap. 3: 45.

17. Och Antiochi höfwitsmän sade till Matathias: Du är den ypperste och wäldigaste i denna stad, och hafwer många söner, och är mycket befryndad;

18. Derföre gack du först fram, och gör hwad konungen budit hafwer, såsom alla land, dertill ock Juda män, som ännu i Jerusalem äro, gjort hafwa, så behåller du och dina söner en gunstig konung, och warder begåfwad med guld och silfwer och med stora gåfwor.

19. Då sade Matathias fri ut: Om än alla land Antiochus hörsamma wore, och hwar och en ifrån sina fäders lag affölle, och samtycke i konungens bud;

20. Så will jag och mina söner och bröder dock icke affalla ifrån wåra fäders lag.

21. Der beware oss Gud före; det wore oss icke godt, att wi ifrån Guds ord och ifrån Guds lag affölle.

22. Wi wilja icke samtycka i Antiochi bud, och wilja intet offra eller affalla ifrån wår lag, och ett annat sätt upptaga.

23. Då han alltså uttalat hade, gick en Jude fram för alla deras ögon, och offrade åt afgudarne på altaret i Modin, såsom konungen budit hade.

24. Det såg Matathias, och det stack honom i hjertat, och hans nit om lagen brann;

25. Och han lopp till, och drap wid altaret den Juden och Antiochi höfwitsman, och kastade altaret omkull;

26. Och drog nit om lagen, såsom Pinehas* gjorde Simri, Salomi son. *4 Mos. 25: 28. Ps. 106: 30.

27. Och Matathias ropade högt öfwer hela staden: Hwilken som nit hafwer om lagen, och förbundet hålla will, han drage med mig utur staden.

28. Alltså flydde han och hans söner upp på bergen, och läto blifwa i staden allt, det de hade.

29. Och många fromma menniskor drogo ut i öknen,

30. Och blefwo der med hustrur och barn och deras boskap; ty tyranniet war allt för stort wordet.

31. Men då konungens folk i Jerusalem uti Davids stad hörde, att några satte sig upp emot konungens bud, och hade gifwit sig utur städerna till att undstinga sig hemligen i öknen, och der behålla sig, och att mycket folk war till dem draget,

32. Skyndade de sig till att öfwerfalla dem om sabbathen;

33. Och läto säga dem: Wiljen I ännu icke hörsamme wara? Drager här ut, och görer hwad konungen budit hafwer, så skolen I säkre wara.

34. Dertill swarade de: Wi wilja icke draga här ut; akta ej heller ohelga sabbathen, såsom konungen bjuder.

Sabbathen skall man helga efter Guds bud, dock att man betänker Christi regel, Marc. 2: 27. Sabbathen är gjord för menniskans skull, nemligen att hon må hwila sig och ihågkomma Guds werk, prisa Gud och lära känna Honom; men göra wäl om sabbathen är icke förbjudet; hjelpa menniskor och fänad ifrån förderf m. m. Matth. 12: 2. Marc. 3: 2. Luc. 6: 9.

35. Och de der utanföre stormade till klipporna;

36. Och de der inne woro, wärjde sig intet; kastade icke en sten ut, täppte icke heller klyftorna till;

37. Och sade: Wi wilja så dö i wår oskyldighet; himmel och jord skola wittne wara, att I oss med wåld och orätt dräpen.

38. Alltså wordo de derinne öfwerfallne om sabbathen,* och deras hustrur och barn och boskap dräpna, wid tusen personer. *2 Macc. 6: 11.

39. Då Matathias och hans wänner sådant hörde, gjorde det dem ganska ondt.

40. Och sade till hwarannan: Wilja wi alla så göra som wåra bröder, och icke wärja oss emot hedningarna, till att undsätta wårt lif och lagen, så hafwa de lätt till att platt förlägga oss.

41. Och de beslöto wid sig: Om de angripa oss på sabbathen, så wilja wi wärja oss, på det wi icke alla förgås, såsom wåra bröder i klyftorna förmördade äro.

42. Och sig församlade en stor hop [ 112 ]fromme menniskor tillhopa, som alla beståndande blefwo i lagen;

43. Och alla de, som för tyranniet flydde, kommo till dem.

44. Derföre rustade de sig ock, och slogo många ogudaktiga och affälliga i sitt nit och wrede; men de andre gåfwo flykten, och undkommo till hedningarna.

45. Sedan drog Matathias och hans wänner flux omkring Israels land, och ref altarena neder igen;

46. Och omskar barnen, som ännu oomskurne woro;

47. Och antastade de ogudaktiga; och det lyckades dem,

48. Så att de förswarade lagen emot alla hedningars och konungars makt, och de ogudaktige inga herrar öfwer dem wordo.

49. Men som nu Matathia fast gammal war, sade han före sin död till sina söner: Här är öfwer oss kommet ett stort tyranni och förföljelse, och en stor grymhet och hårdt straff;

50. Derföre, käre söner, hafwer nit om lagen, och wåger edert lif för wåra fäders förbund;

51. Och kommer ihåg, hwilka gerningar wåra fäder i sinom tid gjort hafwa, så skolen I en stor ära och ett ewigt namn förwärfwa.

52. Abraham wardt försökt,* och blef fast i tron; det är honom räknadt wordet till rättfärdighet.† *1 Mos. 22: 1, 2. †Rom. 4: 3. Jac. 2: 23.

53. Joseph höll budet* i sin bedröfwelse, och wardt en herre i Egypten.† *1 Mos. 39: 10; †cap. 41: 40. Ps. 105: 21. Apg. 7: 10.

54. Pinehas, wår fader, hade nit om Guds ära, och fick det förbundet, att presterskapet när honom blifwa skulle.* *4 Mos. 25: 713. Syr. 45: 30.

55. Josua* uträttade den befallning, som honom gifwen war; derföre wardt han en öfwerste förste i Israel.† *4 Mos. 13: 917. †5 Mos. 34: 9. Jos. 1: 2.

56. Caleb gaf wittnesbörd, och straffade folket;* derföre fick han ett besynnerligt arf.† *4 Mos. 14: 6. Syr. 46: 9. †Jos. 14: 913; cap. 15: 13; cap. 21: 12.

57. David blef trogen och rättsinnig för Gud; derföre ärfde han konungariket till ewig tid.* *1 Sam. 16: 4. 2 Sam. 12: 4. 1 Kon. 2: 45; cap. 3: 6. Syr. 47: 13.

58. Elias drog nit om lagen,* och wardt förd upp i himmelen.† *1 Kon. 18: 21; cap. 19: 10. †2 Kon. 2: 11. Syr. 48: 9.

59. Anania, Azaria och Misael trodde, och wordo friade utur elden.* *Dan. 3: 11, 16, 27.

60. Daniel för sin oskyldighets skull wardt friad ifrån lejonen. * *Dan. 6: 1022. Ebr. 11: 33, 34.

61. Alltså kommer ihåg hwad i hwar tiden skedt är, så skolen I finna, att alla de, som trösta uppå Gud, de blifwa wid sig.

62. Derföre frukter eder intet för de ogudaktigas trug; ty deras härlighet är träck och matk.

63. I dag swäfwar han i höjden, i morgon ligger han nere och är icke mer titt, då han åter till jord worden är, och hans uppsåt om intet blifwer.

64. Derföre, käre barn, warer oförskräckte,* och blifwer faste wid lagen, så skall Gud åter göra eder härliga igen. *1 Petr. 3: 14.

65. Eder broder Simon är wis; honom hörer såsom en fader;

66. Judas Maccabeus är stark och en hjelte, han skall wara höfwitsman och föra örliget.

67. Och tager till eder alla dem, som lagen hålla; hämnens det wåld, som på edert folk gjordt är;

68. Och betaler hedningarna, såsom de förtjent hafwa, och blifwer med allwar wid lagen.

69. Sedan wälsignade han dem, och wardt församlad till sina fäder, och blef död i hundrade sex och fyrationde året.

Se cap. 1: 11.

70. Och sönerna begrofwo honom i hans fäders graf i Modin; och hela Israel sörjde honom swårligen.

3. Capitel.

Judas. Apollonius. Seron. Lysias.

Och Judas Maccabeus kom uti sin faders stad;

2. Och hans bröder och alla de, som hade hållit sig till hans fader, hulpo honom emot fienderna, och slogo dem med glädje.

3. Och Judas förwärfde folket stor ära; han drog ut i sitt harnesk såsom en hjelte, och beskärmade sin här med sitt swärd.

[ 113 ]4. Han war frimodig såsom ett lejon, och oförskräckt såsom ett ungt rytande lejon, när det något jagar.

5. Han uppsökte de affälliga och ogudaktiga, som trängde folket till att affalla ifrån lagen; straffade och uppbrände dem;

6. Så att hans fiender förskräcktes för honom allestäds, och flydde; och de affällige wordo förtryckte, och han fick lycka och seger.

7. Detta förtröt många konungar; men Jacob war det en glädje, och honom en ewig pris och ära.

8. Han for genom Juda städer, och förgjorde de ogudaktiga der inne, och afwände wreden af Israel.

9. Och han war allestädes i landet namnkunnig, så att alla förtryckta lupo till honom.

10. Deremot samlade Apollonius en stor här af hedningarna och af Samarien, till att strida emot Israel.

11. Då Judas det hörde, drog han emot honom, och höll en slagtning med honom, och drap honom och en stor hop fiender med honom; men de, som undsluppo, flydde.

12. Och Judas fick rof, och tog Apollonii swärd, det han sedan förde i alla sina lifsdagar.

13. Derefter, då Seron, höfwitsman i Syrien, hörde, att de fromme höllo sig intill Juda, och att der war ett stort tal folk församladt,

14. Sade han: Jag will inlägga ära, att jag i hela riket må prisad warda, och will slå Judas och hans hop, som konungens bud föraktat hafwa.

15. Derföre rustade han sig, och en stor makt drog med honom, på det de måtte hämnas öfwer Israel; och kommo allt intill Bethoron.

16. Då drog Judas emot honom med en liten hop;

17. Men när de sågo fienderna, sade de till Judas: Wi äro få; dertill äro wi swage och fastande; huru skola wi då slåss med en sådan stor och stark hop?

18. Men Judas sade: Det kan wäl ske, att en liten hop öfwerwinner en stor; ty Gud kan wäl genom få gifwa seger, så wäl som genom många.* *1 Sam. 14: 6. Jud. 9: 6.

19. Förty segren kommer af himmelen,* och icke af stor myckenhet.† *Es. 45: 1. †Ords. 11: 21.

20. De förlåta sig på sin stora makt, och wilja dräpa och skinna oss, wåra hustrur och barn;

21. Men wi måste wärja oss, och strida för wårt lif och för wår lag;

22. Derföre skall Gud nederlägga dem för wåra ögon; I skolen intet frukta dem.

23. Då han alltså uttalat hade, föll han till fienderna, förr än de dess försågo sig, och slogo Seron och hans folk på flykten;

24. Och jagade dem ifrån Bethoron neder åt in på slättmarken; och slog åttahundra ihjäl: de, som undsluppo, flydde in uti de Philisteers land.

25. Så kom en fruktan i alla folk der omkring för Juda och hans bröder;

26. Och i alla land talade man om Juda och hans gerningar; och det kom ock för konungen.

27. Då nu Antiochus allt detta hörde, förgrymmade han sig ganska swårligen; sände ut och lät göra ett uppbåd i sitt hela rike, och fick en stor makt tillhopa;

28. Och tog till sina skatter, och lade redo ett års såld, och böd, att man skulle allestädes wara rustad.

29. Men då han såg, att han icke hade penningar nog, och att landet för örligets skull, som han nu länge emot lagen fört hade, icke mycket gifwa kunde,

30. Befruktade han sig, att han icke skulle kunna sådan omkostning längre draga, såsom här till dags, då han sold och gåfwor utgaf mer än alla konungar före honom;

31. Derföre wardt han bedröfwad, och drog in uti Persien till att beskatta landet och samla penningar tillhopa;

32. Och lät blifwa i landet en förste benämnd Lysias; honom gjorde han till höfwitsman öfwer hela riket ifrån Euphrates allt intill Egypten;

33. Och befallde honom sin son, den unga Antiochus, efter han skulle fara utur landet;

Denne Antiochus fick tillnamnet Eupator.

34. Och fick honom hälften af krigsfolket och elephanterna, och gaf honom befallning om alla saker; och om Judea och Jerusalem,

[ 114 ]35. Att han dit mera folk sända skulle, till att utrota det qwarblefna folket i Israel och Jerusalem;

36. Och utdela landet åt främmande, och sätta der allestäds hedningar in.

37. Uti hundrade sju och fyrationde året drog konungen utaf sin stad Antiochien öfwer Euphrates upp åt öfwerlanden.

38. Men Lysias utwalde några förstar, konungens wänner, till höfwitsmän, nemligen Ptolemeus, Dorimenis son, Nicanor och Gorgias;

39. Och fick dem fyratiotusen män till fot, och sjutusen till häst, att de skulle draga in i Judee land, och utrota Judarna, såsom konungen befallt hade.

40. Såsom de nu med denna hären utdragna woro, lägrade de sig först wid Ammao på slättmarken.

Ammao är Emaus. Luc. 24: 13.

41. Då köpmännerna i de land der omkring det hörde, kommo de i lägret, och förde många penningar med sig, till att köpa Israels barn med, att de skulle deras trälar wara; och utaf Syrien och ifrån de andra hedningar drog dem mer krigsfolk till.

42. Då nu Judas och hans bröder sågo, att förföljelsen wardt större, och att fienderna lågo wid gränsen och förnummo, att konungen hade budit förderfwa hela Juda,

43. Woro de oförskräckte, och förenade sig, att de wille undsätta sitt folk, och strida för de helga;

De helga eller de heliga kallas de judar, som icke wille affalla ifrån Herran.

44. Derföre församlade de sitt krigsfolk tillhopa, på det de skulle wara tillsammans, och wakta uppå, när man skulle angripa fienderna; och att de skulle tillsammans bedja om nåd och hjelp af Gud.

45. Men på den tiden war Jerusalem öde, och der bodde ingen borgare mer; och helgedomen war ohelgad med en afgud, som der inne satt war;* och hedningarne hade borgen inne, och all härlighet war af Jacob borttagen, och man hörde der hwarken pipa eller harpa; *1 Macc 1: 57.

46. Derföre kom folket tillhopa i Mizpa, twärt öfwer Jerusalem; ty Israel måste i förtiden tillbedja i Mizpa.* *1 Sam. 7: 5; cap. 10: 17.

Om Mizpa, se Dom. 11: 11; cap. 20: 1. 1 Sam. 7: 5, 6.

47. På detta rummet kommo de ock nu tillsamman, fastade der, och drogo säckar uppå; strödde aska på sina hufwuden, och refwo sönder sina kläder;

48. Och buro fram lagböckerna, som hedningarna söka läto, till att skrifwa och måla sina afgudar deruti; * *1 Macc. 1: 59.

49. De förde ock prestakläderna dit, förstling och tionde, och gjorde Nazareer, hwilka sin bestämda tid hålla måste;* *4 Mos. 6: 3, 5, 6.

50. Och ropade klageligen i himmelen: hwart skola wi detta föra?

51. Ty din helgedom är orenad; dina prester äro förjagade;

52. Och si, alla hedningar församla sig emot oss, på det de skola platt förlägga oss; du wet, hwad de emot oss i sinnet hafwa;

53. Huru kunna wi för dem blifwa, utan du hjelper oss, wår Gud?

54. Sedan lät Judas kalla folket tillhopa med basuner;* *4 Mos. 10: 9.

55. Och gjorde ett regemente, öfwerstar, höfwitsmän och skickmästare;

56. Och lät utropa, att de, som hus byggt, eller hustru fäst, eller wingård planterat hade, eller de, som rädde woro, att de måtte draga hem igen, såsom lagen det tillåter.* *5 Mos. 20: 5. Dom. 7: 3.

57. Sedan drogo de åstad, och slogo ock sitt läger wid Ammao sunnan till.

58. Och Judas förmanade sitt folk, och sade: Ruster eder, och warer oförskräckte, att I redo i morgon ären till att strida emot dessa hedningar, som oss och wår helgedom akta förlägga;

59. Det är oss lideligare, att wi dö i striden, än att wi skola se sådan jemmer på wårt folk, och på helgedomen;

60. Men hwad Gud i himmelen will, det ske.

4. Capitel.

Jude segrar. Gudstjensten upprättad.

Och Gorgias tog fem tusen män till fot, och tusen resenärer de bästa, och drog om natten hemligen in till Judarnas läger,

2. Till att öfwerfalla dem oförsedt; och några, de der på borgen legat hade, förde hopen.

3. Men Judas war förr uppe med [ 115 ]bästa hopen, att han måtte komma förr, och förraska fienderna, och slå dem, medan de ännu lågo här och der förströdde.

4. Då nu Gorgias till Juda läger kom, och fann der ingen;

5. Drog han efter dem på bergen, och mente, att de woro för honom flydde.

6. Men Judas skyndade sig, att han om morgonen bittida skulle komma på slättmarken med tretusen män, hwilka dock intet harnesk hade, utan allenast sina kläder och swärd.

7. När de nu sågo, att fienderna wäl rustade woro med harnesk, och hade ett starkt resig tyg, och woro rätt krigsfolk;

8. Sade Judas till sitt folk: Frukter eder intet för denna stora hopen, och förskräckens intet för deras makt;

Judas sade: tacker Herranom, v. 24. Han bad, v. 30. Judas är här ett härligt exempel för alla krigsöfwerstar, i det att han icke med trug, eder eller bannande, rustar sitt folk emot fienden, utan med gudfruktiga förmaningar, med tacksägelse och bön till Gud. Och när Gud gaf honom seger öfwer fienden, lät han sig först och mest wårda om templet, offren och gudstjensten.

9. Kommer ihåg, huru wåra fäder i Röda hafwet frälste wordo, då Pharao med en stor här efter dem drog;* *2 Mos. cap. 14.

10. Låt oss ropa i himmelen, så warder HErren ock oss nådelig, och tänker på det förbund, som Han med wåra fäder gjort hafwer, och skall nederlägga wåra fiender för wåra ögon;

11. Och alla hedningar skola förnimma, att det är Gud, som hjelper och frälsar Israel.

12. Då nu hedningarna sågo, att Judas emot dem kom,

13. Drogo ock de utur lägret till att möta Judas.

14. Men Judas lät blåsa i trumpeterna, och slog till fienderna; och hedningarna wordo slagne på flykten, så att de flydde öfwer slättmarken, och de ytterste föllo för swärd;

15. Ty Judas jagade efter dem allt in till Assaremoth, och in till Edoms mark emot Asdod och Jamnia, och der blefwo döde wid tretusen män.

16. Men då Judas wände om igen, böd han sitt folk,

17. Och sade: I skolen intet taga af rofwet; ty wi måste ännu slå en slagtning.

18. Gorgias och hans hop är för oss på bergen; derföre blifwer i ordan, och wärjer eder; sedan när I hafwen slagit fienderna, så kunnen I säkre och utan fara taga rofwet.

19. Då Judas så talade, gaf sig en hop fram utaf bergen;

20. Och Gorgias såg, att hans folk slaget war, och lägret uppbrändt; ty han såg röken, deraf kunde han förnimma, hwad skedt war;

21. Dertill sågo de Judas och hans krigsfolk på slättmarken redo till slags;

22. Derföre förskräcktes Gorgias ganska swårligen, och flydde in i hedningarnas land.

23. Alltså wände Judas om igen till att röfwa lägret, och fick ett stort rof, mycket guld, silfwer, silke, purpur och stort gods.

24. Sedan drogo de hem, tackade och lofwade Gud med sånger, och sade: Tacker HErranom, ty Han är mild, och Hans mildhet warar ewinnerligen.* *Ps. 118: 1. Ps. 136: 1.

25. På denna dagen fick Israel en härlig seger.

26. Men de hedningar, som undkomne woro, kommo till Lysias, och sade honom, huru dem gånget war.

27. Som Lysias det hörde, wardt han swårligen bedröfwad, att det icke så gånget war, som konungen befallt hade.

28. Derföre församlade åter Lysias i nästa året derefter mycket krigsfolk, sextiotusen män till fot, och femtusen resenärer, till att nederlägga Judarna.

29. Denna hären drog in uti Idumeen, och lägrade sig wid Bethzura; dit kom ock Judas med tiotusen män.

30. Men då han såg, att fienderna så mycket folk hade, bad han och sade: Lof ware dig, du Israels Frälsare, du som genom din tjenares Davids hand slog den stora kämpen;* och en hel hedningarnas här gaf uti Jonathans, Sauls sons, och hans tjenares händer;† *1 Sam. 17: 50; †cap. 14: 13.

31. Jag beder dig, att du ock wille gifwa dessa wåra fiender uti ditt folks Israels händer, att de med deras makt och resenärer till skam warda;

32. Gif dem ett förskräckt och förtwifladt hjerta;

33. Slå dem neder med deras swärd, [ 116 ]som dig kär hafwa: på det dig må lofwa och prisa alla de, som ditt namn känna.

34. Sedan slog han till dem; och Lysias miste wid femtusen män.

35. Men då Lysias såg, att hans folk flydde, och Judarna oförskräckte woro, och att de redo woro, både till att ärligen lefwa eller ärligen dö, drog han af till Antiochien, till att åter upptaga krigsfolk, och ännu starkare draga emot Judarna igen.

36. Men Judas och hans bröder sade: Efter wåra fiender äro förjagade, så låt oss draga upp och skära helgedomen igen.

37. Derföre kom krigsfolket tillhopa, och drogo allesammans upp på Zions berg.

38. Och då de sågo, att helgedomen förödd war, altaret ohelgadt, portarna uppbrände, och på planen der omkring war gräs wäxt, såsom i en skog eller på bergen, och presternas celler förfallne woro,

39. Då refwo de sina kläder, och hade stor gråt; strödde aska på sitt hufwud;

40. Föllo neder på sitt ansigte, och läto trumpeta, och ropade i himmelen.

41. Och Judas utwalde en hop till att förtaga fienderna, som på borgen woro, att de icke utfalla skulle, medan han lät skära helgedomen;

42. Och tog prester der till, som sig icke orenat, utan i lagen beständige warit hade.

43. Desse skärde helgedomen, och buro den styggelsen och de orena stenar bort på oheligt rum.

Orena stenar, af afgudaaltaren, som bliwit byggda i tempelgården.

44. Efter ock bränneoffersaltaret ohelgadt war, hölle de råd, huru de dermed fara skulle;

45. Och funno ett godt råd, nemligen att man skulle platt rifwa det neder, på det ingen förargelse måtte komma deraf, efter hedningarne hade ohelgat det; derföre wardt det alltsamman nederbrutet.

46. Och de förwarade stenarna på berget när huset på ett besynnerligt rum, till dess en prophet måtte komma, som sade, hwad man dermed göra skulle.

47. Men de togo andra nya ohuggna stenar,* såsom lagen lärer, och byggde ett nytt altare, sådant som det förra warit hade; *2 Mos. 20: 25.

48. Och byggde upp helgedomen igen, och de stolar och prestceller i huset;

49. Och läto nya heliga käril göra, gyldene ljusstaken, rökaltaret och bordet,* och buro dem åter in i templet; *2 Mos. 25: 2331; cap. 30: 1.

50. Och satte rökwerk på altaret, och upptände lamporna på ljusstaken, att de i templet lysa skulle;

51. Lade bröden på bordet, och hängd upp förlåten, och pyntade templet alldeles upp igen.

52. Och på femte och tjugonde dagen i nionde månaden, som kallas Caslev, uti hundrade åtta och fyrationde året,

Om Caslev, se cap. 1: 57. Om hjelpen och tempelreningen, se Dan. 11: 34.

53. Stodo de bittida upp, och offrade åter efter lagen på bränneoffersaltaret.

54. Detta war det första offret, sedan hedningarne helgedomen oskärat hade; och detta offret wardt åter upprättadt med sånger, pipor, harpor och cymbaler.

55. Och allt folket föll neder på ansigtet, tillbådo, och lofwade HErran i himmelen, den dem lycka och seger gifwit hade;

56. Och höllo det nya altarets högtid i åtta dagar, och offrade derpå bränneoffer och tackoffer med glädje.

57. Och prydde templet med gyldene kransar* och sköldar, och gjorde nya portar och celler.* *Zach. 6: 14. 1 Macc. 1: 23.

58. Och ganska stor glädje war i folket, att den skammen ifrån dem tagen war, som hedningarna hade kommit dem uppå.

59. Och Judas och hans bröder och allt Israels folk beslöto, att man årligen ifrån femte och tjugonde dagen i den månaden Caslev, i åtta dagar långt, det nya altarets högtid* med glädje och tacksägelse hålla skulle. *Joh. 10: 22.

Nya altarets högtid: Om denna högtid talar evangelisten Johannes, cap. 10: 22.

60. Och de byggde fasta murar och torn omkring helgedomen på Zions berg, så att hedningarna icke kunde intaga och föröda helgedomen, såsom tillförene.

61. Och Judas lade der krigsfolk in till att förwara helgedomen; han befäste ock Bethzura, på det folket måtte ett fäste inne hafwa emot Idumeen, der de sig inne hålla och wärja kunde.

5. Capitel.

Andra och flera Jude segrar.

Men då hedningarne deromkring [ 117 ]hörde, att altaret war åter uppsatt, och helgedomen skärad war, förgrymmade de sig ganska swårligen;

2. Och tänkte till, huru de måtte utrota hela Jacobs slägte; och begynte uppå att dräpa alla Judar wid deras gränser.

3. Men Judas drog in uti Idumeen emot Esau barn, och öfwerföll dem i Arabath, der de Israels barn belagt hade, och slog många Idumeer ihjäl och beröfwade dem.

4. Efter ock Beans barn hade på stråten begått försåt och mord emot Israels barn.

5. Tänkte ock Judas deruppå; belägrade dem, och gaf dem till spillo, och uppbrände deras borg med alla de der uppå woro.

6. Sedan drog han emot Ammon, hwilka wäl rustade woro, och hade mycket krigsfolk, och en höfwitsman Timotheus.

7. Derföre höll Judas många slagtningar med dem, och fick seger;

8. Och wann den staden Jazer med andra omliggande byar; och drog sedan tillbaka igen in i Judeen.

9. Men de hedningar i Galaad woro ock uppe emot Israel i deras grans till att förgöra dem; men folket flydde in uppå den borgen Datheman;

10. Och skrefwo till Judas och hans bröder alltså: Hedningarna häromkring hafwa församlat sig alla emot oss, på det de skola förderfwa oss alla.

11. Deras höfwitsman är Timotheus; dessa wilja bestorma wår borg, der wi in uppå flydde äro.

12. Derföre bedja wi, att du wille komma oss till hjelp, och undsätta oss, ty wi äro få; förty fienderna hafwa många nederlagt;

13. Och i Tubin dräpit wid tusen män; och deras qwinnor, barn och egodelar bortfört.

14. Då man dessa brefwen las, kommo flere bud utur Galileen, hwilka sönderrefwo sina kläder;

15. Och sade klageligen, att hedningarne utaf alla städer deromkring hade med makt öfwerfallit Galileen utaf Ptolemais, Tyrus och Sidon, och att hela Galileen full war med fiender till att utrota Israel.

16. Som nu Judas och folket detta hörde, höllo de råd, huru de sina bröder i denna nöd hjelpa måtte.

17. Och Judas befallde sin broder Simon, att han skulle utwälja sig en besynnerlig hop, och draga in i Galileen, till att der undsätta bröderna; så wille han och hans broder Jonathas draga in i Galaad.

18. Och gjorde Joseph, Zacharia son, och Azaria till höfwitsmän för det andra folket, som hemma blef till att bewara Judeen;

19. Och befallde, att de skulle regera folket, och icke draga ut till att angripa fienderna, till dess han komme igen.

20. Och Simon drog in i Galileen med tretusen män; Judas in i Galaad med åtta tusen.

21. Då nu Simon kom in i Galileen, höll han många slagtningar med hedningarna, och wann, och jagade dem allt in till Ptolemais inför porten,

22. Så att wid tre tusen hedningar blefwo slagne; och Simon tog deras rof.

23. Sedan kom han igen till sina bröder i Galileen och till Arabath, och bad dem med hustrur och barn draga med sig in i Judeen, och förde dem dit med stor glädje.

24. Men Judas Maccabeus och Jonathas, hans broder, drogo öfwer Jordan in i öknen tre dagsleder.

25. Då kommo till dem de Nabatheer, och undfingo dem wänligen, och förtäljde dem, huru deras bröder i Galaad gick;

26. Och att många woro bortförde fångna till Barasa, Bosor, Alima, Cassbon, Mageth och Karnaim, hwilka allesamman woro stora och fasta städer;

27. Att ock många i de andra Galaads städer fångne lågo; derföre beslöto de, att de straxt om morgonen derefter wille draga emot de samma fasta städer, och bestorma dem.

28. Och Judas wände tillbaka en dagsled, och bestormade den staden Bosor, förr än de dess försågo sig, och tog honom in, och lät dräpa allt mankön der inne, och tog rof, och uppbrände staden.

29. Sedan reste han straxt om natten till borgen, der hans bröder belagde woro;

30. Och då han om morgonen dit kom, såg han der en mäkta stor hop folk [ 118 ]utan tal, som stegar och krigsrustning buro, och begynte till att storma.

31. Och i staden war ett klageligt rop, så att det skall upp i himmelen.

32. Då förmanade Judas sitt folk, att de wille strida för sina bröder till att undsätta dem;

33. Och gjorde tre hopar, och slog bak uppå dem i stormen, och lät trumpeta; och folket ropade högt, och bådo till Gud.

34. Men när Timothei här såg, att Judas war bak dem, flydde de, och wordo hårdeligen slagne, så att af dem blefwo i den dagen wid åtta tusen döde.

35. Sedan drog Judas till Maspha, stormade och tog den in, och lät dräpa allt mankön derinne, tog rof, och uppbrände staden.

36. Sedan wann han Cassbon. Mageth, Bosor och de andra städer i Galaad.

37. Men Timotheus samlade åter en stor här tillhopa, och lägrade sig in mot Raphon på hinsidan bäcken.

38. Då sände Judas spejare dit, och lät bese, huru starka fienderna woro, och huru de lågo; dessa sade honom igen, att det war en ganska stor hop af alla hedningar deromkring;

39. Att de ock krigsfolk utaf Arabien när sig hade, dem de sold gifwa måste; och att hären på hinsidan wid bäcken sig lägrat hade, och woro rustade till slags;

40. Derföre drog Judas ut emot dem. Och Timotheus sade till sina höfwitsmän: Om Judas kommer till bäcken, och är så dristig, att han tör draga hit öfwer, så kunna wi icke stå honom emot, utan han slår oss;

41. Men om han fruktar, och tör icke hit öfwer bäcken, så wilja wi öfwer wattnet till honom och öfwerfalla honom, och slå honom.

42. Då nu Judas till bäcken kom, skickade han presterna in till wattnet, och böd dem, att de skulle drifwa allt folket utöfwer, att de måtte hjelpa att slå fienderna, och ingen skulle tillbaka blifwa.

43. Då nu Judas och all hans här så först öfwer wattnet kommo, flydde fienderna och läto sina wärjor falla, och kommo uti ett tempel i den staden Karnaim.

44. Men Judas tog staden in, och uppbrände templet, och alla de der inne woro; och Karnaim wardt förstördt, och kunde icke bestå för Judas.

45. Sedan lät Judas komma tillhopa allt Israels folk, som i Galaad war, små och stora, qwinnor och barn, att de skulle draga med in i Judeen.

46. Och på wägen kommo de till en stor fast stad i Ephron, som i härstråten låg, der man igenom måste, och kunde icke draga der omkring.

47. Wille de i Ephron icke låta Judas derigenom; utan blefwo inne i staden, och höllo portarna till.

48. Men Judas sände till dem, sade dem frid till, och bad wänligen, att man skulle låta honom derigenom; ty dem skulle ingen skada ske af hans folk; han begärade intet, utan allenast draga derigenom; men de i Ephron wille icke låta dem in.

49. Då lät Judas utropa i hela hären, att krigsfolket skulle slå sin ordan, och storma till staden, hwar och en hop af sitt rum.

50. Alltså stormade de till staden i den hela dagen och den hela natten, och togo honom in.

51. Och Judas lät dräpa allt mankön der inne, tog rof, och förstörde honom;

52. Och drog derigenom öfwer de döda kroppar; och kommo öfwer Jordan på slättmarken in emot Bethsan.

53. Och Judas dref uppå folket, som efterst war, och tröstade dem i hela resan, till dess han förde dem in i Judee land.

54. Då drogo de upp på berget Zion med stor glädje, och offrade bränneoffer, att Gud dem seger gifwit, och med glädje hem igen komma låtit hade.

55. Men medan Judas och Jonathas i Galaad woro, och Simon, deras broder, i Galileen för Ptolemais;

56. Och Joseph, Zacharia son, och Azaria höfwitsmännerna hörde af deras seger och stora gerningar,

57. Sade de: Wi wilja ock ära inlägga, och slå uppå hedningarna, dom här omkring äro;

58. Och bödo sitt krigsfolk, att de skulle uppe wara; och drogo till Jamnia.

59. Då drog ut emot dem Gorgias med sin här;

60. Och slog Joseph och Azaria på flykten, och jagade dem allt in till Judee [ 119 ]land. Och Israel miste i den dagen mycket folk, nemligen wid tu tusen män;

61. Derföre att de Jude och hans broders befallning icke lydde, och hade tagit sig före af egen öfwerdådighet pris winna;

62. Ändock de icke woro de män, som Gud förlänt hade, att Israel genom dem skulle hulpet warda.

63. Men Judas och hans bröder wordo mycket aktade i hela Israel, och när alla hedningar;

64. Och ehwar man nämnde dem, der woro de prisade.

65. Och Judas drog ut med sina bröder emot Esau barn söder ut, och tog In Hebron och de byar deromkring, och uppbrände hans murar och torn;

66. Och wände om igen in i hedningarnas land åt Samarien.

67. Der hade många prester dräpne warit, hwilka ock för stolte woro, och angrepo fienderna orådeligen och utan befallning.

68. Sedan drog Judas till Asdod i hedningarnas land, och bröt afgudaaltarena neder, och uppbrände afgudarna, och tog rof i städerna, och kom hem igen i Juda land.

6. Capitel.

Epiphanis död. Eupators krig.

Men då konung Antiochus uppe i riket hit och dit for, hörde han om den namnkunniga staden Elimais i Persien, att der war mycket guld och silfwer och stora rikedomar;

Detta öfwerensstämmer med gamla hiskorieskrifwares uppgifter, men det strider emot 2 Macc. 9: 2, 3; jemför v. 416.

2. Och att i templet woro stora egodelar och gyldene kläder, harnesk och sköldar, som Philippi son Alexander, konungen af Macedonien, dit gifwit hade.

3. Derföre kom Antiochus för staden till att taga honom in och skinna honom; men de i staden wordo förwarade;

4. Derföre woro de uppe till att wärja sig. Och Antiochus kunde intet skaffa;* utan måste åter draga sin wäg; och wände om igen åt Babylon med stor ångest. *2 Macc. 9: 1, 2.

5. Då fick han bud, att hans här, som han in i Juda land sändt hade, war slagen;

6. Och att Lysias hade måst fly; och att Judarna i hans läger stora egodelar och mycket wapen wunnit hade, dermed de sig sedan bättre rustat hade, och woro mäktigare wordne;

7. Och hade utkastat styggelsen* utur templet i Jerusalem, och bewarat helgedomen med fasta murar igen, såsom tillförene; och hade desslikes befäst Bethzura. *1 Macc. 1: 57; cap. 3: 45.

8. Då Antiochus detta hörde, wardt han ganska swårligen förskräckt, och wardt högeligen bedröfwad, och lade sig neder, och wardt af bedröfwelse krank, att hans uppsåt icke hade framgång fått;

9. Och blef länge i den samma staden; förty bedröfwelsen wardt ju längre ju större; och gjorde honom så swag, att han förnam, att han dö måste;

10. Derföre kallade han sina wänner till sig, och sade till dem: Jag kan ingen sömn mer få för stort bekymmer och hjertans sorgs skull, som jag hafwer.

11. Ack! huru hafwer det så allstinges omwändt sig med mig; så länge som jag regerat hafwer, hafwer jag glädje och seger haft, och hafwer af mina älskad och afhållen warit;

12. Men nu är jag af hjertat bedröfwad, och kommer ihåg det onda, som jag i Jerusalem bedrifwit hafwer, då jag alla gyldene och silfwerkäril bort förde utur templet, och lät dräpa oskyldigt folk i Judeen.

13. Deraf kommer mig nu att denna otyckan, och måste uti främmande land af denna bedröfwelsen dö.

14. Och han kallade en sin wän Philippus, den skickade han till höfwitsman öfwer hela riket;

15. Och fick honom kronan, manteln och ringen; och befallde honom uppföda sin son, den unga Antiochus, och insätta honom i riket.

16. Sedan blef Antiochus död i den samma staden, i hundrade nio och fyrationde året.

17. Då nu Lysias hörde, att konungen död war, gjorde han till konung Antiochi den Ädles son den unga Antiochus, hwilkens tuktomästare han warit hade, och kallade honom Eupator.

[ 120 ]18. Nu gjorde hedningarne, som borgen på Zion ännu innehade, Israels folk mycken skada i helgedomen; förty de hade ett godt fäste.

19. Derföre tog sig Judas före att belägra dem, på det han måtte nederlägga dem.

20. Och folket kom tillsammans i hundrade och femtionde året, och buro derföre allahanda krigsrustning och skott.

21. Och några hedningar drogo utaf borgen, på det de skulle fara till konungen till att söka hjelp: till dem gåfwo sig många affällige af Israel;

22. De foro med dem till konungen, och sade: Hwi will du icke straffa det, och hämna wåra bröder?

23. Ty wi wille wara dinom fader underdånige, och hans bud hörige;

24. Då föll oss wårt folk ifrån, och der de fingo någon af oss fatt, så dråpo de honom och skifte wårt arf emellan sig;

25. Och plågade icke allenast oss, utan bedrefwo sådant i hela landet.

26. Och nu hafwa de belagt borgen i Jerusalem till att intaga henne; och hafwa befäst heIgedomen och Bethzura.

27. Om du icke skyndar dig till att förtaga dem det, så warda de starkare, och göra mer skada; och du skall sedan icke mer kunna betwinga dem.

28. Då konungen sådant hörde, förgrymmade han sig swårligen, och lät kalla tillsammans sina förstar och höfwitsmän öfwer fotfolk och öfwer resenärer;

29. Och tog upp främmande knektar utaf öarna.* *2 Macc. 11: 2.

30. Och fick tillhopa hundrade tusen män till fot, tjugutusen till häst, och twå och trettio elephanter, som till krig wande woro.

31. Denna hären drog igenom Idumeen; och då de kommo i landet, belade de Bethzura, och både der före mångahanda krigsrustning till storm; men Judarne föllo ut, och brände upp det werket, och stridde manligen.

32. Och Judas drog af ifrån Zions borg, och kom med hären till Bethzachara emot konungens läger.

33. Då war konungen om morgonen bittida uppe för dag, och förde hären den wägen till Bethzachara, och lät göra slagordan, och trumpeta;

34. Och bespruta elephanterna med rödt win* och mulbärsmust, till att framreta dem och förtörna dem. *5 Mos. 32: 4.

35. Och delade elephanterna ibland hoparna alltså, att till hwar och en elephant wordo skickade tusen män till fot med stålhjelmar och harnesk, och femhundra hästar.

36. Dessa waktade så på elephanten, att de icke weko ifrån honom, och hwart man wände elephanten, dit måste de ock.

37. Och hwar och en elephant bar ett torn af trä, der twå och trettio krigsmän inne woro, och Moremannen som bestien regerade.

38. Det andra resigtyget skickade han på båda sidor till att bewara fotfolket, att det icke skulle blifwa skingradt ifrån hwarannan.

39. Och då solen uppgick, och sken på de gyldene sköldar, glimmade det hela berget deraf, lika som det hade alltsammans warit eld.

40. Och konungens här drog en del uppå berget, och en del neder på slättmarken, i god ordan och warligen;

41. Och den som hörde dem, han förskräcktes för den grufweliga dönen och den stora myckenheten och för gnyn, som de med harnesk och jern gjorde; ty det war ett ganska stort och wälrustadt folk.

42. Och Judas drog också emot honom i sin ordan till att wärja sig, och slog sexhundra ihjäl af konungens här.

43. Och en benämnd Eleazar, Saura son, gaf akt på en elephant, att han war högre och bättre rustad än de andre, och tänkte att konungen hade warit derpå;

44. Och wågade sig, på det han måtte hjelpa sitt folk Israel, och få ett ewigt namn;

45. Och lopp till med stor dristighet, och trängde sig genom fienderna, och drap många af dem på båda sidor;

46. Och kom sig under elephanten, och stack honom, så att elephanten omkull föll på honom, och blef död; och föll också honom ihjäl.

47. Men efter Judarne sågo, att konungens här en så stor makt war, weko de afsides, och öfwergåfwo fienderna i den gängen.

48. Derföre drog konungens här fram till Jerusalem, och kom uti Judeen.

49. Men de i Bethzura kunde för [ 121 ]hungers skull icke längre blifwa derinne; ty det war det sjunde året, der man uti måste låta marken hwila;* och de fingo lejd af konungen, att de måtte säkre utgå. *3 Mos. 25: 4.

50. Så tog konungen Bethzura in, och lade der krigsfolk in till att bewara samma fäste;

51. Och drog fram till Zion, och belade helgedomen i en lång tid, och upprättade der allahanda skott.

52. Men Israels folk warde sig i helgedomen i många dagar; och gjorde ock skott och krigsrustning emot fienderna;

53. Men de hade ock intet till att äta, efter det war det sjunde året, och de främmande Judar, som utur hedningarnas land i Judeen för säkerhets skull förde woro, hade all spisning förtärt.

54. Och de helige wordo fast så; förty de blefwo af hunger döde; derföre måste de draga ifrån hwarannan, och fördela sig uti andra städer.

55. Imellertid förnam Lysias, att Philippus, hwilken konungens fader Antiochus, den unga, konungen och riket i siu lifstid befallt hade,

56. War igen kommen utur Persien och Meden med det krigsfolk, som konungen dit fört hade; och att Philippus tog sig regementet före;

Konungen, nemligen Antiochus Epiphanes, cap. 3: 37.

57. Derföre skyndade han sig bort utur Judeen åter hem i riket igen, och sade till konungen och till höfwitsmännerna: Wi lida här nöd, och hafwa intet till att äta, och mista mycket folk, och detta rummet är mäkta fast, och wi hafwa wäl hemma beställa, der mer makt på ligger, att erhålla frid i riket.

58. Låt oss göra frid med detta folkel,

59. Och tillåta, att de hålla sin lag såsom tillförene; förty de äro wrede, och örliga allenast derföre, att wi deras lag aflägga wilja.

60. Detta talet behagade konungen och förstarna wäl. Och konungen sände till dem att göra frid med dem;

61. Men då de utkommo utur sitt fäste, drog konungen der in.

62. Och då han såg, att det så fast war, höll han icke sin ed, utan böd åter bryta murarna neder allt omkring.

63. Sedan drog han med hast bort till Antiochien. Då förnam han, att Philippus hade sig der uppkastat för en konung; med honom örligade han, och tog staden in igen.

7. Capitel.

Demetrius. Bacchides. Alcimus. Nicanor.

Uti hundrade första och femtionde året kom Demetrius, Seleuci son, ifrån Rom åter i sitt rike, och tog en stad* in wid hafwet, med föga folk, och regerade der såsom en konung. *2 Macc. 14: 1.

Denne Demetrius war son af Seleucus, cap. 1: 11. Antiochus Epiphanes war en broder af Seleucus.

2. Och då han i hufwudstaden Antiochien kom, grep krigsfolket Antiochus och Lysias, till att öfwerantwarda dem samma åt Demetrius.

3. Men då det Demetrius sagdt wardt, böd han, att man skulle icke låta dem komma för hans ögon;

4. Derföre dråpo krigsfolket dem; och Demetrius hade riket inne.

5. Då kommo till honom många ogudaktige och affällige utaf Israel; och den yppersta af dem war Alcimus, hwilken gerna hade wordit öfwersteprest.

6. Dessa beklagade Judas och sitt eget folk,* och sade: Judas och hans bröder hafwa dräpit eller utur wårt land fördrifwit alla dem, som dig wille hörsamme wara. *2 Macc. 13: 3, 4.

7. Derföre sänd dit någon, som du betror, och låt bese, huru de oss och konungens land förderfwat hafwa, och låt straffa dem och allt deras anhang.

8. Derföre gjorde konungen Bacchides sin wän, den i riket wäldig war, och den konungen mycket betrodde, till höfwitsman öfwer det hela landet på denna sidan Euphrat;

9. Och sände med honom den affälliga Alcimus, den han till öfwersteprest gjorde, och befallde honom straffa Israels folk.

10. Och de drogo in i Juda land med en stor här; och sände budskap till Judas och hans bröder, till att handla om frid, och skickade sig, lika som de wille frid hålla med honom;

11. Men det war alltsammans bedrägeri; derföre trodde honom Judas [ 122 ]intet; förty han såg, att de wäl rustade woro, och en stor här med sig förde.

12. Men många prester kommo till Alcimus och Bacchides, och många af de fromma i Israel,

13. Som sig godt försågo till Alcimus; och begärde frid,

14. Och sade: Alcimus är en prest af Aarons slägt, han måste ingen otro bewisa oss.

15. Och Alcimus sade dem frid till, och gjorde en ed, och sade: Wi wilja eder och edra wänner intet ondt göra.

16. När de nu så trodde honom, lät han gripa sextio af dem, och drap dem alla på en dag, såsom skriften säger:

17. Dina heligas kött hafwa de djurom gifwit;* de hafwa utgjutit blod omkring Jerusalem såsom watten, och der war ingen, som dem begrof. *Ps. 79: 2.

18. Derföre kom en ganska stor fruktan och förskräckelse i folket, hwilka klagade, att der war hwarken tro eller redlighet i Alcimus; ty han höll icke sin ed.

19. Och Bacchides drog sin wäg ifrån Jerusalem, och belade Bethzecha;* och sände ut och lät många gripa, som tillförene hade gifwit sig till honom, och för otros skull åter hade gifwit sig ifrån honom; och lät många för dem dräpa, och kastade dem uti en stor kula.† *Dom. 7: 22. †Jer. 41: 9.

20. Sedan befallde Bacchides åt Alcimus landet, och lät krigsfolk när honom, och drog åter till konungen.

21. Och Alcimus hade det före med makt att warda öfwersteprest;

22. Och drog in till sig alla affälliga i Israel; och tog med wåld Juda land under sig, och plågade Israels folk ganska swårligen.

23. Då nu Judas såg, att Alcimus och de affällige af Israel mycken stor skada i Israel gjorde,

24. For han åter omkring öfwer hela Juda land, och straffade de affälliga, och förtog dem, att de icke mer så hit och dit i landet fara torde.

25. Men då Alcimus såg, att Judas och hans folk åter wäldig war, och att han icke kunde stå dem emot, drog han åter till konungen och beklagade dem hårdeligen.

26. Derföre sände konungen en stor förste Nicanor dit, hwilken Israels folk fast ogunstig war, och böd honom platt nederlägga Israels folk.

27. Och Nicanor drog med en stor här till Jerusalem, och sände bud till Judas och hans bröder bedrägligen, hwilka skulle låtsa lika som han wille frid med dem hålla, och säga:

28. Wi wilja hålla frid med hwarannan, jag och I; och will med föga folk fridsam komma, att jag må tala med dig.

29. Alltså kom Nicanor till Juda och de undfingo hwarannan, och talade med hwarannan fridsamligen; men det war bestäldt, att man Judas der gripa skulle.

30. Detta wardt Juda underwist, att Nicanor derföre till honom kommen war, att han med detta bedrägeri måtte gripa honom; derföre tog han sig wara för honom, och wille icke mer komma till honom.

31. Och då Nicanor förmärkte, att hans uppsåt war uppenbart wordet, drog han emot Judas, och höll en slagtning med honom wid Caphar Salama;

32. Der miste Nicanor femtusen män, och hans här måste fly in uppå Davids borg.

33. Sedan kom Nicanor ock upp till helgedomen på Zions berg; och presterna och de äldste gingo ut till att undfå honom fridsamligen. och till att wisa honom, att de för konungen stort offer gjorde.

34. Men Nicanor bespottade dem med deras gudstjenst, och försmädde och ohelgade offren;

35. Och swor en ed, och sade: Om I icke antwarden mig Judas och hans här i min hand, så skall jag uppbränna detta huset,* så snart som jag med lycka här igen kommer; och drog sin wäg med stor grymhet. *2 Macc. 14: 33.

36. Men presterna gingo in, och trädde fram för altaret i templet, och greto, och sade:

37. O HErre, efter du detta hus utwalt hafwer, att man dig här åkalla och om dig predika skall;* *1 Kon. 8: 29, 30. Ps. 122: 4. Matth. 21: 13.

38. Så bedja wi, att du wille hämnas öfwer denna Nicanor och hans här, och komma ihåg, att de din helgedom och dig försmädat hafwa: och att du wille förjaga dem utur landet, och nederlägga dem.

39. Och Nicanor drog sin wäg ifrån [ 123 ]Jerusalem och lägrade sig wid Bethoron; der kom ännu en här utur Syrien till honom, till att hjelpa honom.

40. Men Judas lägrade sig twärt emot honom wid Adasa, med tretusen män, och bad till Gud, och sade:

41. HErre Gud, då konung Sanheribs sändningabud dig förmådde,* sände du ut en engel, han slog hundrade fem och åttatiotusen män ihjäl;† *2 Kon. 18: 35; †cap. 19: 35. Es. 37: 36. Tob. 1: 21. Syr. 48: 24. 2 Macc. 8: 19; cap. 15: 22.

42. Alltså slå dessa wåra fiender i deg för wåra ögon; och döm denna Nicanor efter hans stora missgerning; på det andre måga förnimma, att du honom derföre straffat hafwer, att han din helgedom försmädat hafwer.

43. Och på trettonde dagen i den månaden Adar höllo de en slagtning med hwarannan, och Nicanor blef allraförst slagen.

Adar motswarar till en det wår Februari.

44. Och då hans här det såg, kastade de wärjorna ifrån sig, och flydde.

45. Men Judas jagade efter dem en dagsresa ifrån Adasa allt in till Gazara, och lät trumpeta;

46. Att allt folk utaf alla byar der omkring på landet skulle ut till honom komma, och hjelpa slå fienderna; och de kommo till Judas och höllo sig åter intill honom; alltså wardt Nicanors här slagen, och ingen slapp undan.

47. Och Judas tog deras rof, och förde det med sig bort; men Nicanor lät han hugga hufwudet af, och den högra handen, den han till eden uträckt hade, då han förmådde och helgedomen hotade; och lät både hufwud och hand med bortföra, och i Jerusalem upphänga.* *2 Macc. 15: 30.

48. Då wardt åter folket ganska gladt, och höllo denna dagen helig med stor glädje;

49. Och skickade att man årligen på denna dagen, nemligen den trettonde dagen i den månaden Adar, helig hålla skulle. Alltså wardt åter frid i Juda land i en liten tid.

8. Capitel.

Förbund med de Romare.

Men Judas hörde, att de Romare woro swara mäktige, och gerna togo främmande folk i beskyddning, som när dem hjelp sökte; och att de tro och redlighet höllo.

2. Ty han hörde, huru mäktiga gerningar de gjort hade emot Gallerna, hwilka de betwingat och under sig kufwat hade;

3. Och huru stor örlig de uti Hispanien fört, och de bergwerk, der man guld och silfwer gräfwer, intagit hade; och att de många land fjerran ifrån Rom med stort förnuft och allwarhet wunnit hade, och behöllo dem;

4. Att de ock många wäldiga konungar, som i deras land med makt indragne woro, slagit och förjagat hade, och deras rike under sig tagit;

5. Och att de nyligen konungen af Chittim, Philippus, och sedan hans son Perses öfwerwunnit hade;

Om Chittim se Es. cap. 23. Dan. 11: 30. 1 Mos. 10: 4.

6. Och om den stora Antiochus, konungen i Asien, hwilken emot de Romare med hundrade och tjugu elephanter, med stort resigtyg och wagnar dragen war; men de Romare slogo hans här;* *Dan. 11: 30.

Livius, den Romerske historieskrifwaren, säger att Antiochus hade blott 54 elephanter.

7. Och twingade honom, att han om frid bedja måste, och lade honom och hans arfwingar efter honom en stor skatt på, som de åt de Romare årligen gifwa måste; och måste han dertill sända de Romare gisslan.* *1 Macc. 1: 11.

8. De togo honom ock ifrån Indien. Meden och Lydien. de allraädlaste landen, och gåfwo dem konung Eumenes.

9. Ock satte sig de Greker med stor makt emot dem;

10. Men de sände en höfwitsman emot Grekerna, han slog dem, och tog landet in; och lät i städerna bryta murarna neder, att de måste frid hålla, och hörsamme wara.

11. Sådan allwarhet bewista de emot alla sina fiender, så att de alla dem betwingade, som sig emot dem satte.

12. Men med wänner och förbundsbröder höllo de god frid, och höllo tro, och woro mäktige; och man fruktade dem i alla land.

13. Hwem de hulpo, han wardt beskyddad och wid sitt rike behållen; men [ 124 ]den de straffa wille, han wardt ifrån land och rike förjagad;

14. Och wordo ganska mäktige; och der war en sådan dygd med dem, att ingen gjorde sig till konung.

15. De hade ock ingen konung, utan ett råd; de woro trehundrade och tjugu män, de regerade wäl.

16. Och årligen utwalde man en höfwitsman, som i alla deras land hade till att bjuda; honom måste de alle hörsamme wara; och der war ingen högfärd, nit eller twedrägt när dem.

17. Och Judas utwalde Eupolemus, Johannis son, Jacobs sons, och Jason, Eleazars son, och sände dem till Rom, till att göra en wänskap och förbund med de Romare;

18. Att de skulle hjelpa dem, att Israels konungarike icke skulle warda undertryckt af de Greker.

19. Desse drogo till Rom en lång wäg, och kommo för rådet och sade alltså:

20. Judas Maccabeus och hans bröder och det Judiska folket hafwa sändt oss till eder, att göra en frid och förbund med eder, att I wiljen taga oss i beskyddning såsom wänner och förbundsbröder.

21. Det behagade de Romare wäl;

22. Och läto skrifwa förbundet i messingstaflor, hwilka de sände till Jerusalem till en åminnelse till sådan gjord frid och förbund, och lydde alltså:

23. Gud gifwe de Romare och de Judar lycka och frid, till watten och land, och beware dem för örlig och fiender ewinnerligen.

24. Men om de Romare örlig få i Rom eller i deras land och herradömen.

25. Så skola Judarna troliga hjelpa de Romare, efter som nöden det kräfwer;

26. Och skola åt de Romares fiender ingen spisning, wärja, penningar, skepp eller annor ting tillskicka; detta äska de Romare af Judarna; och Judarne skola dessa stycken troligen hålla utan allt swek och arga list.

27. Twärt emot ock, om Judarne få örlig, så skola de Romare troliga hjelpa dem, efter som nöden det kräfwer;

28. Och skola åt Judarnas fiender ingen spisning, wärja, penningar, skepp eller annor ting tillskicka; det säga de Romare dem till, och wilja sådant förbund troliga och utan swek hålla.

29. Alltså är det förbundet emellan de Romare och Judarna gjordt.

30. Men om framdeles* den ena parten eller den andra flera stycken betänker dertill att sätta, eller något till att förwandla, eller deraf att taga, det skall hwar parten makt hafwa: och hwad de dertill sätta, eller deraf taga, det skall alltsammans stadigt och fast hållet warda. *1 Macc. 12: 13.

31. Det ock konung Demetrius på Judarna wåld brukar, der hafwa wi alltså skrifwit honom till: Hwarföre plågar du wåra wänner och förbundsbröder?

32. Om de ytterligare öfwer dig klaga, måste wi beskydda dem, och wilja angripa dig både till watten och land.

9. Capitel.

Judas död. Johannes fången. Jonathas strider.

Imedlerlid då Demetrius förnam, att Nicanor med sin här slagen och nederlagd war, sände han åter i Judeen dessa twå, Bacchides och Alcimus; och med dem sitt allrabästa krigsfolk, som i slagtningen plägade på högra sidan stå.

2. Desse drogo åt Galgala och belade och intogo Masloth i Arbela, och dråpo der mycket folk.

3. Derefter i hundrade och andra och femtionde året i första månaden drogo de till Jerusalem;

4. Och dädan till Berea med tjugutusen män till fot, och twå tusen till häst.

5. Och Judas lägrade sig wid Laisa med tretusen män.

6. Men då hans folk såg, att fienderna en sådan stor makt hade, wordo de förskräckte, och flydde bort, så att icke flere när Judas blefwo än åttahundra män.

7. Då Judas detta såg, att hans här icke blef tillhopa, och fienderna dock trängde in uppå honom, wardt han bekymrad; och då han såg, att han intet rum hade till att trösta sitt folk, och åter hemta dem tillhopa igen.

8. Sade han i denna ångest till de qwarblefna: Upp, och låter oss försöka om wi fienderna angripa och slå kunna.

9. Men de wille icke, och afrådde det, [ 125 ]och sade: Det är icke möjligt, att wi något skaffa; utan låt oss i denna gången wika och draga af igen, och hemta wåra bröder tillsamman, som ifrån oss flydde äro, sedan wilja wi åter draga till fienderna, och slå till dem; nu äro wi allt för få.

10. Men Judas sade: Bort det, att wi skulle fly; är wår tid kommen, så wilja wi ärligen dö för wåra bröders skull, och icke låta wår ära till skam warda.

11. Och fienderna woro uppe, och slogo sin ordan alltså: De förste woro skyttarne, och de bästa krigsmännerna stodo främst i spetsen; resenärerna woro delade i twå hopar, på hwarje sidan en;

12. Höfwitsmannen Bacchides war på den högra sidan; med denna ordan drogo de till med stort rop och trumpetande.

13. Så lät ock Judas trumpeta, och drog till dem, och höll en slagtning med dem ifrån morgonen allt in till aftonen, så att jorden bäfwade af stort rumor.

14. Då nu Judas såg, att Bacchides sjelf samt med den största makten war på den högra sidan, då sökte han der sjelf till; han och de andre, som sitt lif wågade, och förskräckte dem;

15. Och slogo den hopen på högra sidan på flykten, och jagade efter dem allt intill det berget wid Asdod.

16. Men då de på wenstra sidan det sågo, att Judas jagade efter dem, skyndade de sig ock efter Judas.

17. Då måste Judas wända sig emot dessa, och wärjde sig länge; och det skedde en hård slagtning, så att der wordo många sårade och döde på båda sidor;

18. Och Judas wardt ock på sistone slagen. Då flydde de, som qwar woro.

19. Och Jonathas och Simon togo sin broders Juda kropp, och begrofwo honom i sina fäders graf i Modin.

20. Och allt Israels folk sörjde efter Judas i lång tid, och beklagade sig öfwer honom swårligen, och sade:

21. Ack, att den hjelten fallen är, som Israel beskyddat och frälsat hafwer.

22. Detta är historien om Judas; men han hafwer eljest många flera stora ting bedrifwit, hwilka för myckenhetens skull icke alla beskrifne äro.

23. Efter Jude död, woro de ogudaktige och affällige åter wäldige i hela Israels land.

24. Och i denna tiden war stor hunger i landet, så att allt folket gaf sig under Bacchides.

25. Då utwalde Bacchides ogudaktiga män. dem gjorde han till embetsmän;

26. Och lät allestädes uppsöka Jude anhang och wänner, och för sig komma, på det han måtte hämnas uppå dem, och bruka sitt gabberi på dem.

27. Och i Israel war en sådan bedröfwelse och jemmer, att dess like icke warit hade efter propheternas tid.

28. Derföre kom Jude anhang tillhopa, och sade till Jonathas:* *1 Macc. 2: 5; cap. 5: 17, 24.

29. Efter din broders Jude död hafwa wi ingen mer hans like, den oss beskydda må för wåra fiender och Bacchides, de oss förfölja;

30. Derföre utwälja wi dig i hans stad för en förste och höfwitsman till att föra detta örlig.

31. Alltså wardt Jonathas deras förste, och regerade i sin broders stad.

32. Då Bacchides detta förnam, lät han söka honom, på det han måtte förgöra honom.

33. När Jonathas och Simon hans broder det förmärkte, flydde de, och alla de, som när dem woro, in uti öknen Thecoe, och slog ett läger wid den sjön Asphar.

34. Detta förnam Bacchides, och stod upp, och drog emot dem.

35. Nu hade Jonathas sändt sin broder Johannes, en höfwitsman, till sina wänner de Nabatheer, till att bedja dem, att de deras håfwor och gods uti deras stad taga och bewara wille.

36. Men Jambri söner drogo utur Medaba, och öfwerfölle Johannes och grepo honom; och togo af honom allt, det han med sig förde, och hade det in i sin stad.

37. Derefter wardt Jonathe och Simon, hans broder, underwist, att Jambri söner tillredde ett stort bröllop, och skulle hemta bruden ifrån Nadabath med stort prål; ty hon war en förstes dotter utaf Canaan.

38. Nu tänkte Jonathas och Simon der uppå, att desse deras broder Johannes dräpit hade; derföre drogo de upp, [ 126 ]och förgömde sig wid berget, och waktade efter Jambri barn.

39. Då nu brudgummen drog der fram med sina wänner, och med mycket folk och egodelar, med pipor och trummor och kostelig skrud,

40. Då föllo Jonathas och Simon ut ifrån berget, och slogo till dem, och dråpo många, så att de, som undsluppo, måtte fly till berget; och togo bort deras egodelar.

41. Då wardt af bröllopet en sorg, och af pipandet en gråt.

42. Alltså hämnades de det mord, som på deras broder bedrifwet war; och wände om igen och drog in till Jordan.

43. Nu kom Bacchides ock till Jordan med en stor här på sabbathen.

44. Då sade Jonathas till sitt folk: Upp, och ruster eder till slags; ty nu kunnen I här icke stilla ligga såsom tillförene;

45. Förty fienderna äro för handen, och wi måste wärja oss, efter wi dock icke undkomma kunna; ty wi hafwa fiender både för oss och efter oss; så är Jordan på den ena sidan, på den andra äro kärr och berg.

46. Derföre skolen I ropa i himmelen. att I ifrån fienderna mågen hulpne warda.

47. Och de kommo till slags, och Jonathas Slog till Bacchides; men Bacchides wek tillbaka.

48. Då sprang Jonathas och hans folk i Jordanen. och kommo öfwer elfwen; och Bacchides folk torde icke gifwa sig i elfwen.

49. Och i denna dagen föllo på Bacchides sida tusen män.

50. Derföre drog Bacchides af igen. och kom till Jerusalem, och tog till att befästa städerna i landet; han lät bygga portar och höga murar om Jericho, Amao, Bethoron, Bethel, Tamnata, Phara och Topo;

51. Och lade der krigsfolk in, till en wakt, hwilka Israel plåga skulle.

52. Desslikes lät han befästa Bethzura, Gazara, och borgen i Jerusalem; och lade der ock krigsfolk in, och besörjde dem med spisning;

53. Och tog de ypperstas barn till gisslan, och behöll dem på borgen i Jerusalem.

54. Uti hundrade tredje och femtionde året i den andra månaden böd Alcimus också nederbryta de innersta murarna* af gården, som allenast för templet war, hwilka de helige propheter hade bygga låtit. *1 Macc. 10: 11.

55. Och då man detta begynte, slog Gud Alcimus, så att det, som begynt war, blef åter förhindradt; ty slaget rörde honom, så att han intet tala kunde, eller något beställa och skaffa om sina saker;

56. Och blef så död i stor wärk.

57. Men då Bacchides såg, att Alcimus war död, drog han åter sin wäg till konungen; så wardt frid och ro i landet i tu år.

58. Men de affällige i landet höllo ett råd, och sade: Jonathas och hans anhang sitta stilla och hafwa frid, och äro säkra: låt oss nu åter kalla Bacchides, han kunde nu gripa dem allesamman på en natt.

59. Alltså frto de till Bacchides, och sade honom sitt råd.

60. Då war Bacchides uppe med en stor här, och sände hemligen bref till sitt anhang i Juda land, att de Jonathas och alla dem, som när honom woro, gripa skulle; men detta anslaget wardt för Jonathas förkunnadt, derföre skaffade de intet;

61. Utan Jonathas grep wid femtio de yppersta af den affälliga och ogudaktiga hopen, och lät dräpa dem.

62. Sedan weko Jonathas och Simon och deras folk in uti öknen uti en förstörd by Bethbesen; den byggde han upp igen, och gjorde honom fast.

63. Då nu Bacchides det förnam, war han uppe med sin hela här, och lät ock resa Judarna;

64. Och drog in för Bethbesen, och belade honom i lång tid, och bestormade honom, och gjorde skott och krigsrustning der före.

65. Men Jonathas befallde staden åt sin broder Simon, och hon for med en hop ut;

66. Och slog Odares och hans bröder och Phaserons barn i deras hyddor; men efter det lyckades honom, lopp mer folk till honom, så att han starkare wardt.

67. Imedlertid föll ock Simon utur [ 127 ]staden in i fiendernas läger, och uppbrände krigsrustningen;

68. Och slog Bacchides på flykten. Och Bacchides harmades swårligen, att hans anslag och tåg fåfängt war;

69. Och wardt gramse öfwer de affälliga Judar, som honom rådt hade till att åter komma i landet igen; och lät många dräpa af dem, och redde sig till att draga sin wäg i sitt land igen.

70. Då Jonathas det förnam, sände han bud till honom, till att göra frid med honom, och bad honom, att han wille gifwa rofwet igen och fångarna lösa.

71. Det samtyckte Bacchides gerna, och gjorde såsom Jonathas begärde, och swor honom en ed, att han intet mer wille göra honom ondt i alla sina lifsdagar;

72. Och fick honom rofwet och fångarna af Juda lösa igen i Juda land; och wände om och drog i sitt land, och kom icke mer i Juda land igen.

73. Alltså wardt åter frid i Israel; och Jonathas bodde i Machmas, och regerade der öfwer folket, och nederlade de affälliga af Israel.

10. Capitel.

Demetrii, Alexandri förbund. Cleopatra. Apollonius.

Uti hundrade och sextionde året kom Alexander, Antiochi den ädles son, och tog den staden Ptolemais in, och regerade der,

Alexander med tillnamnet Balas.

2. Men då Demetrius det förnam, församlade han en stor här, och drog emot Alexander till att förjaga honom.

3. Derföre skref Demetrius till Jonathas, och sade honom till, att han frid med honom hålla wille, och göra honom allt godt.

4. Ty han tänkte: Det är bättre, att jag drager honom tillförene till mig, förr än han gifwer sig till Alexander emot mig;

5. Derföre att jag hans broder dräpit, och åt hans folk mycket ondt gjort hafwer.

6. Och Demetrius skref till Jonathas, och förlofwade honom krigsfolk upptaga och hålla, och göra krigsrustning, och att han hans förbundsbroder wara skulle; och befallde, att man skulle gifwa Jonathas den gisslan lös igen, som på borgen war.

7. Derföre kom Jonathas till Jerusalem, och lät läsa detta bref för allt folket, och för dem som på borgen woro.

8. Som de nu hörde, att konungen förlofwade honom upptaga krigsfolk och krigsrustning göra, och att konungen honom för en förbundsbroder höll, fruktade de sig swårligen för honom,

9. Och gåfwo honom gisslanen lös; och Jonathas fick dem åt deras föräldrar igen.

10. Alltså begynte Jonathas till att bo i Jerusalem, och bygga och förbättra staden igen;

11. Och lät uppbygga murarna,* och befästa Zios berg med goda starka murar, alltsammans af huggen sten. *1 Macc. 9: 54.

12. Alltså wardt Jerusalem åter fast bygdt;

13. Och hedningarna i små städerna, som Bacchides hade låtit fasta göra, flydde der ut bort i sitt land;

14. Allena Bethzura behöllo de inne; och dit lupo de affällige; ty der hade de sitt tillhåll.

15. Då nu Alexander förnam, att Demetrius sökte wänskap när Jonathas; och hörde de prisliga gerningar, som Jonathas och hans bröder gjort hade, sade han:

16. En sådan wäldig man finner man icke; derföre wilja wi skrifwa honom till, att han wår wän och förbundsbroder wara skall.

17. Och skref alltså:

18. Konung Alexander tillbjuder sin broder Jonathas helsa;

19. Wi höra dig prisas för en dråplig man, och wärd, att du wår wän är;

20. Derföre sätta wi dig till en öfwersteprest öfwer ditt folk, och du skall kallas konungens wän; och sända dig härmed purpurkläde och en gyldene krona; derföre håll dig troliga inför oss, och blif wår wän.

21. Alltså drog Jonathas det presterliga klädet uppå uti hundrade och sextionde året i sjunde månaden i löfhyddohögtiden, och församlade en här, och lät mycken krigsrustning göra.

[ 128 ]22. Hen då Demetrius detta förnam, wardt han swårligen bedröfwad,

23. Att Alexander afwände Judarna ifrån honom och till sig, och derigenom starkare wardt;

24. Och tänkte, att han wille ock wänligen skrifwa dem till, och ära och egodelar lofwa, på det de skulle säga honom hjelp till.

25. Och skref alltså: Konung Demetrius tillbjuder Judarna helsa;

26. Wi hafwa gerna hört, och det är oss en stor glädje, att I icke ifrån oss affallen till wåra fiender, utan med all trohet när oss blifwen;

27. Derföre bedja wi, att I wiljen ännu så framgent troliga när oss blifwa, och icke eder ifrån oss afwända låta.

28. Denna eder trohet wilja wi wedergälla, och lisa eder ifrån mycken tunga; och mer frihet gifwa, och nåder göra.

29. Och gifwer jag nu alla Judar skatten fri,* tullen af saltet, kronogärden, den tredje skeppan af säden, och den hälften af allahanda frukt på träden, som mig tillkommer; *1 Macc. 11: 2835.

30. Ifrån denna tunga skall nu härefter Juda land, och de tre fögderier, som dertill höra i Samarie land och Galileen, friade wara i allom tid.

31. Och Jerusalem skall heligt och fritt wara för all tunga, skatt och tionde.

32. Jag will ock borgen i Jerusalem eder igen upplåta, och åt den öfwersta presten öfwergifwa henne, att han skall intaga henne, och lägga der folk uppå, hwem han will till att bewara henne.

33. Och alla fångne Judar i mitt rike skola warda löse gifwe och fria wara; och de och deras boskap skola för skatt frie wara.

34. Och skola de frihet hafwa i allt mitt rike till att hålla sina sabbather, nymånad och andra förelagda högtider;

35. Och tre dagar för och efter högtiden af hwar man oförhindrade wara i deras gudstjenst.

36. Och man skall trettiotusen män i Judeen utwälja, dem will jag sold gifwa såsom mitt andra krigsfolk; och de skola uti konungens fasta städer skickade warda.

37. Och utaf dem skola några utwalde warda, dem konungen uti sin största handel såsom sitt betrodda råd bruka skall; Judarna skola ock inga främmande, utan egna höfwitsmän hafwa utaf dem utwalda, på det de sin lag hålla måga lika som i Juda landet.

38. Och de tre fögderier i Samarie land och Galilea, som till Judea höra, skola ingen underdåniga wara, utan allena öfwersta presten; på det man må weta, att han allena en herre deröfwer är.

39. Den staden Ptolemais och de landsändar der omkring, som dertill höra, gifwer jag åt templet i Jerusalem till den omkost, som på offret går.

40. Jag will ock förskaffa till templets byggning årligen femtontusen siklar silfwer af min egen uppbörd.

41. Och hwad jag af ålder utaf mitt embete hafwer skyldig warit att gifwa till templet, det skall dem härefter gifwet warda.

42. Och de femtusen siklar silfwer, som mina embetsmän af templets uppbörd bortwändt hafwa, de skola åter ärligen presterna tillhöra.

43. Och skall templet denna friheten hafwa, att hwilken i hela mitt rike ett straff förtjent hafwer, och flyr in i templet, han skall wara der säker till lif och gods.

44. Till templets byggning och förbättring, och murarnes och tornens i Jerusalem,

45. Och eljest i landet will konungen ock stå omkosten af sin egen uppbörd.

46. Men då man detta bref för Jonathas och folket las, wilke de icke tro honom, och togo der intet wid; förty de wisste wäl, hwilken otrohet och grufweligt tyranni han tillförene emot Israel brukat hade;* *1 Macc. 7: 5.

47. Och beslöto att göra Alexander hjelp, den tillförene wänskap när dem sökt, och frid tillsagt hade; denne gjorde de hjelp i hela hans lifstid.

48. Då nu Alexander och Demetrius emot hwarannan drogo, och till slags kommo med hwarannan, då flydde Demetrii här;

49. Och Alexander skyndade sig efter honom;

50. Och gjorde en grufwelig slagtning ifrån morgonen allt intill aftonen; [ 129 ]och Demetrius wardt i densamma dagen slagen.

51. Derefter sände Alexander bud till Ptolemeus, konungen i Egypten, med detta wärf:

52. Efter jag åter i mitt rike kommen är, och sitter på konungsligt fäte, och hafwer satt regementet under mig, och hafwer förjagat Demetrius, och mitt arfland igen wunnit,

53. Så begär jag göra wänskap med dig; och beder dig, att du wille gifwa mig din dotter till äkta;

54. Så will jag hålla mig emot dig såsom din måg, och tacksam wara, och henne en konungslig morgongåfwa gifwa.

55. Dertill swarade Ptolemeus, och önskade Alexander lycka, att han åter i sin faders land kommen war, och sitt rike wunnit hade;

56. Och lofwade honom så wilja göra, som han skrifwit hade, och begärade, att han till honom i Ptolemais komma wille; der wille de sjelfwe tala med hwarannan. och det giftermål fullfölja.

57. Uti hundrade andra och sextionde året for Ptolemeus med sin dotter Cleopatra utur Egypten, och kommo till Ptolemais;

58. Der kom ock konung Alexander; och Cleopatra wardt åt Alexander gifwen, och bröllopet wardt med stort konungsligt prål hållet.

59. Och konung Alexander skref Jonathas till, och kallade honom till sig.

60. Då kom Jonathas med stor härlighet till Ptolemais till båda konungarna och skänkte dem och deras wänner kosteliga gåfwor af guld och silfwer, och fann gunst när dem.

61. Och några affällige af Israel kommo dit till att beklaga Jonathas; men konungen wille icke höra dem;

62. Utan befallde, att Jonathas sina kläder aflägga och purpurkläde uppå draga skulle; hwilket ock så skedde.

63. Då satte konungen honom när sig, och befallde sina förstar, att de med honom omkring i staden gå skulle, och utropa låta, att ingen skulle beklaga honom, eller eljest bekymra honom.

64. Men då hans åklagare sågo, att konungen honom så högt ärade, att han bad honom ikläda sig purpur, och detta om honom utropa lät, så flydde de alla sin wäg.

65. Och konungen gjorde honom stor ära, och lät skrifwa honom ibland sina yppersta wänner, och gjorde honom till en höfwitsman och till nästa råd.

66. Sedan drog Jonathas till Jerusalem igen med glädje och i god frid.

67. Uti hundrade fem och sextionde året kom konung Demetrius, den förra Demetrii son, ifrån Creta in i sitt arfrike.

68. Då wardt Alexander ganska swårligen förskräckt, och kom till Antiochien.

69. Men Demetrius drog Apollonius, höfwitsmannen i nedra Syrien, till sig; han samlade en här tillhopa, och lägrade sig i Jamnia, och sände till Jonathas den öfwersta presten, och lät säga honom:

Nedra Syrien, grt.: Coele-Syrien, den stora dalen emellan de twå bergsträckorna Libanon och Antilibanon.

70. Ingen gör oss motstånd, utan du allena, och gör att man mig föraktar; du trotsar wäl på bergen;* *5 Mos. 11: 11.

71. Men will du en manlig gerning göra, så drag neder på slättmarken; der låt oss försöka det med hwarannan.

72. Om du will fråga, huru starke wi äro, jag och de andre, som med mig draga och mig hjelpa, så skall man säga dig: I skolen icke kunna blifwa för detta folket, för hwilka edra fäder twå gånger uti deras eget land slagne äro;

73. Mycket mindre kan du på slättmarken för sådant mäktigt folk till häst och fot bestå, det inga berg och stenar äro, dit man fly kunde.

74. Då Jonathas sådant braskande hörde, wardt han wred, och utwalde tio tusen män, och drog ut ifrån Jerusalem; och hans broder Simon kom till honom till att hjelpa honom.

75. Och han lade sig för Joppe; men de i Joppe stad läto honom icke in; ty Apollonius hade lagt der folk inne till en wakt; derföre bestormade dem Jonathas.

76. Då förskräcktes de i staden, och läto portarna upp; alltså tog Jonathas den staden Joppe in.

77. Då Apollonius detta förnam, lade han sig för Joppe med tretusen resenärer och med mycket fotfolk, och ställde sig lika som han wille draga sin wäg till Asdod, på det han måtte locka Jonathas [ 130 ]ut på slättmarken; ty han hade stort resigtyg, der han sig uppå förlät.

78. Jonathas skyndade sig efter honom till Asdod, och drog försigteligen i sin ordan, rustad till slagtning;

79. Men Apollonins hade hemligen tillbaka låtit i lägret tusen resenärer.

80. Nu märkte Jonathas, att der war folk hemligen bak honom fördoldt; derföre då de kommo till hans folk, höll Jonathas i sin ordan.

81. Då sköto de resenärer på folket i den hela dagen, ifrån morgonen allt intill aftonen, till dess deras hästar trötte wordo.

82. Sedan tog Simon sin här, och slog till fienderna; då flydde resenärerna, ty de woro trötte.

83. Och wordo hit och dit i marken förströdde, och flydde till Asdod, och skyndade sig in i den afguden Dagons tempel,* till att undsätta der sitt lif. *1 Sam. cap. 5.

84. Men Jonathas skinnade staden Asdod och de byar der omkring, och uppbrände dem; han uppbrände ock afgudatemplet med alla, de der in flydde woro;

85. Och summan på dem, som slagne och brände woro, war tillhopa wid åtta tusen män.

86. Derefter drog Jonathas med hären inför Ascalon; der gingo borgarena af staden ut emot honom, och gåfwo sig, och undfingo honom med stor härlighet.

87. Alltså drog Jonathas åter till Jerusalem med sin här och rofwet.

88. Och då Alexander detta hörde, ärade han Jonathas ännu högre;

89. Och sände honom ett gyldene bälte, såsom det man allena en konungs frände plägar gifwa;* dertill skänkte han honom Accaron, och hwad dertill hörer, till en egendom. *1 Macc. 11: 58.

11. Capitel.

Ptolemei och Alexandri död. Demetrii list. Antiochi bref.

Och konungen i Egypten församlade folk, så mycket som sanden i hafwet är, och mänga skepp, och for efter att komma Alexanders rike under sig med bedrägeri, på det han båda rikena hafwa måtte:

2. Derföre drog han in i Syrien med detta sken lika som han komme som en wän; då upplät man för honom alla städer, och drog emot honom, och undfick honom härligen; det ock Alexander befallt hade, efter han hans swär war.

3. Men i hwilken stad Ptolemeus kom, der lät han en hop krigsfolk inne till en wakt.

4. Och då han till Asdod kom, wiste de honom, huru Jonathas Dagons tempel, der till ock staden, uppbrännt och förlagt hade; och huru de döde kroppar här och der förströdde lågo, och backar uppkastade wid wägen, der man de slagna med hopar under begrafwit hade.

5. Och sade till konungen, att Jonathas den skadan gjort hade, på det de honom en ogunstig konung göra skulle; men konungen tigde der stilla till.

6. Och Jonathas drog ock konungen emot till Joppe. Der talade de med hwarannan, och blefwo der tillhopa den natten utöfwer;

7. Och Jonathas följde konungen allt in till den elfwen Eleutherus; sedan drog han åter hem igen till Jerusalem.

8. Och konung Ptolemeus tog städerna in allt in till Seleucien wid hafwet, och tog sig före att fördrifwa Alexander;

9. Och sände bud till Demetrius, att han skulle komma till honom till att göra ett förbund med honom, så wille han gifwa honom sin dotter, den Alexander hade, och wille hjelpa honom, att han måtte konung warda;

10. Och sade: Att det hade ångrat honom, att han Alexander sin dotter gifwit hade;

11. Och gaf Alexander skuld, att han hade ståndit efter hans lif och efter riket.

12. Han bewiste ock sitt hat uppenbarligen, och wände sig ifrån Alexander, och tog dottren ifrån honom, och gaf henne åt Demetrius.

13. Och då Ptolemeus till Antiochien kom, satte han båda kronorna uppå sig, Egypti rikes och Asie rikes.

14. Men konung Alexander war på den tiden i Cilicien: ty någre städer woro det ifrån honom affallne.

15. Då han nu om Ptolemeus hörde, drog han emot honom till att strida med honom; men Ptolemeus war starkeligen rustad, och drog emot honom, och förjagade honom.

[ 131 ]16. Och Alexander flydde in i Arabien, att han måtte der säker wara: och konung Ptolemeus war ganska mäktig.

17. Derföre lät Zabdiel, den Araben, hugga hufwudet af sin gäst Alexander, och sände till konung Ptolemeus:

18. Och Ptolemeus blef död på tredje dagen derefter. Då wordo de krigsmän, som Ptolemeus i städerna lagt hade, ock dräpne af folket i städerna.

19. Alltså tog Demetrius riket in i hundrade sju och sextionde året.

20. I denna tiden samkade Jonathas sitt folk i Juda land tillhopa till att intaga borgen igen i Jerusalem, och lät upprätta derföre bålwerk och skott.

21. Så drogo några affällige till konung Demetrius, och beklagade Jonathas, och sade, att han borgen belagt hade.

22. Då wardt konungen swårligen wred, och drog hastigt till Ptolemais, och skref Jonathas till, att han borgen icke belägga skulle, utan hastigt komma till honom i Ptolemais; der wille han med honom om några saker handla.

23. Men då nu detta budet till Jonathas kom, lät han intet af att belägga borgen: och utwalde några af de äldsta i Israel och prester, som med honom fara skulle, och stod upp, och wågade sitt lif:

24. Och tog många kosteliga klenodier med sig af guld, silfwer och kläder, och drogo till Ptolemais till konungen, och fann ynnest när honom.

25. Då nu hans folks affällige anklagade honom,

26. Höll konungen honom ärligen, lika som han tillförene hållen war, och gjorde honom stor ära för alla sina förstar:

27. Och stadfäste honom i sitt öfwerste prestaembete och i all annan ära, den han der till dags haft hade, och höll honom för sin yppersta wän.

28. Jonathas bad ock konungen, att han hela Judeen, och de tre fögderierna i Samarien och Galileen skattfri gifwa wille,* och böd sig att gifwa för denna frihet trehundra centner guld. *1 Macc. 10: 29, 30, 38.

Centner guld d. ä. talenter eller pund.

29. Det samtyckte konungen, och gaf Jonathas der bref uppå; de lydde alltså:

30. Konung Demetrius tillbjuder sin broder Jonathas och Judiska folket helsa:

31. Wi sända eder en utskrift af ett bref, som wi till wår fader Lasthenes för eder skull skrifwit hafwa: på det I det weta mågen.

32. Konung Demetrius tillbjuder Lasthenes sin fader helsa:

Fader är här en äretitel gifwen åt Lasthenes.

33. Wi hafwa i sinnet att göra wåra wänner och trogna förbundsbröder, Judarna, godt för deras troskap och wänskap emot oss.

34. Derföre stadga wi, att presterna i Jerusalem, hela Judeen och de tre städer, Apherema, Lydda och Ramatha, och deras tillhöring inne hafwa skola.

35. Wi gifwa dem ock fri allt det, som de konungen tillförene årligen hafwa gifwa måst: säd, frukt, tionde, skatt, salt, tull och kronogärd:

36. Ifrån allt detta skola de nu här efter fria wara,* och sådan frihet skall dem stadig och fast hållen warda. *1 Macc. 10: 33.

37. Detta brefs utskrift skall man Jonathe gifwa, att man skall lägga henne på det heliga berget såsom på ett ärligt och uppenbart tum.

38. Då nu konung Demetrius såg, att i hela riket frid war, och att ingen mer satte sig upp emot honom, öfwergaf han krigsfolket, som i riket hemma woro, hwar och en i sin stad igen; men det främmande krigsfolket, som han på öarna här och der upptagit hade, behöll han när sig; derföre wardt det inländska folket honom ganska hätskt.

39. Men då Tryphon, en af höfwitsmännerna, som fordom Alexanders wän warit hade, såg, att krigsfolket emot konung Demetrius ett hot hade, for han bort till den Araben Emalkuel, hwilken den unga Antiochus, Alexanders son uppfödde.

40. Denne gaf han in, att han honom den unga drängen antwarda skulle, så wille han sätta honom i sin faders rike igen; och sade den Araben, huru och för hwad sak krigsfolket hatade Demetrius, och blef alltså en tid långt när den Araben.

41. Imedlertid skref Jonathas konung Demetrius till, och bad honom, att han wille bjuda dem, som på borgen lågo, [ 132 ]draga af, och honom borgen öfwergifwa; ty de gjorde Israel mycken skada.

42. Då skref Demetrius Jonathe alltså till: Icke allena detta, som du begärar, utan mycket mer ära och godt will jag dig och ditt folk göra, så snart som jag kan;

43. Men nu är jag i stor fara; derföre gör så wäl emot mig, och sänd mig hjelp; ty allt mitt krigsfolk är ifrån mig affallet, och sätter sig emot mig.

44. Derföre sände honom Jonathas tre tusende goda krigsmän; de kommo till Antiochien till konungen; och konungen wardt af deras tillkommelse mäkteligen glad.

45. Så gjorde allt folket i staden ett upplopp, wid hundrade och tjugu tusende män, och wille slå konungen ihjäl.

46. Men konungen flydde uppå sin borg; då tog folket gatorna in, och wille bestorma borgen.

47. Derföre kallade konungen Judarna till sig, att de måtte beskydda honom. Då lupo Judarna alle till konungen, och fördelade sig på gatorna;

48. Och slogo i den dagen hundra tusende män, och satte eld på staden, och togo rof; alltså undsatte de konungen.

49. Då nu folket i staden såg, att Judarna woro staden för mäktige wordne, gåfwo de sig öfwer, och ropade till konungen. och bådo om frid, att Judarna måtte stillade warda, och icke mer dräpa folket, att staden icke platt förödd worde.

50. Så wardt frid; och Judarna lade sina wapen ifrån sig, och wordo högeligen ärade af konungen, och namnkunnige i hela riket;

51. Och drogo hem till Jerusalem igen, och hade mycket gods med sig, som de i kriget wunnit hade.

52. Då nu Demetrius åter säker war, och riket med frid inne hade,

53. Höll han åt Jonathas intet af det han honom lofwat hade; och wände sig alldeles ifrån honom, och war honom otacksam för hans wälgerningar, och bewiste honom all otro.

54. Icke långt efter kom Tryphon igen med den unge Antiochus; denne Antiochus wardt konung, och satte krona uppå;

55. Och allt det krigsfolk, som Demetrius hade orlof gifwit, kom till honom. Då de nu med Demetrius stridde, slogo de honom på flykten, och förjagade honom.

56. Och Tryphon tog de elephanter, och wann Antiochien.

57. Och den unge Antiochus skref till Jonathas, och stadfäste honom i hans öfwersta prestadömes embete, och samtyckte, att han de fyra städer* besitta och behålla skulle, och wara konungens wän. *Luc. 3: 1.

58. Och sände honom gyldene käril, och förlofwade honom,* att bruka guld öfwer bord, och purpur och gyldene bälte bära. *1 Macc. 10: 89.

59. Och Simon, Jonathas broder, gjorde han till höfwitsman öfwer det landet ifrån Tyrus allt in till Egypten.

60. Då nu Jonathas utdrog öfwer elfwena, och kom i städerna der omkring, då drog till honom allt krigsfolket i Syrien till att hjelpa honom. Och då han för Ascalon kom, gingo borgarena emot honom, och undfingo honom ärligen, och gåfwo sig.

61. Derefter drog han för Gaza; men de af Gaza wille icke inlåta honom; derföre belade han staden, och uppbrände förstäderna der omkring, och tog rof.

62. Då bådo de af Gaza om frid; och Jonathas gjorde frid med dem, och tog några af deras barn till gisslan, och sände dem till Jerusalem; men han drog fram igenom landet allt in till Damascon.

63. Men då han hörde, att konung Demetrii höfwitsmän woro med en stor här komne in till Kedes* i Galileen, till att taga de land in, som konungen honom fått hade; *Jos. 19: 37.

64. Då drog han emot dem, och lät sin broder Simon der qwar i landet.

65. Han drog in för Bethzura, och belade det i lång tid så hårdt, att de icke utfalla torde.

66. Derföre bådo de om frid: och Simon gjorde frid med dem, och lät dem fritt utdraga, och tog staden in, och lade der krigsfolk in till en wakt.

67. Men Jonathas drog med sin här till den sjön Genesara, och war om morgonen bittida uppe, och kom i den slättmarken Hazar;* *Jos. 19: 36.

Genesara, d. ä. Genesareth eller Galileiska hafwet.

[ 133 ]68. Då drogo hedningarna emot honom på slättmarken, och hade en hop hemligen fördolda i bergen.

69. Då nu Jonathas slog till den andra hopen, föll den fördolda hopen utaf bergen, och slogo ock till honom.

70. Då flydde hela Jonathe här, och der blef ingen, utan allena höfwitsmännerna, Mattathia Absaloms son, och Judas, Calphi son.

71. Då ref Jonathas sina kläder, och strödde jord på sitt hufwud, och bad.

72. Och drog åter till fienderna, och slog dem på flykten.

73. Då nu hans folk, som tillförene flydt war, detta såg, wände de om till att hjelpa Jonathas, och jagade efter fienderna allt in till Kedes i deras läger; och de gjorde der ock ett läger;

74. Och der blefwo på den dagen döde wid tre tusende hedningar; sedan drog Jonathas till Jerusalem igen.

12. Capitel.

Jonathe förbund med Rom och Sparta. Tryphons list.

Men då Jonathas såg, att han nu någon rolighet fått hade, utwalde han några, som han till Rom sände, till att förnya och igen upprätta förbundet med de Romare.

2. Han skref ock dem af Sparta till, och till andra rum flera.

3. Då nu sändningabuden till Rom kommo, gingo de för rådet, och sade: Jonathas öfwerstepresten, och Judiska folket hafwa sändt oss hit till att åter förnya det förbund, som emellan oss i förtiden gjordt war.* *1 Macc. 8: 2330.

4. Och de Romare gåfwo dem ett bref och lejde, att de säkra hem igen draga måtte.

5. Och Jonathas skref dem af Sparta alltså till:

6. Jonathas, öfwersteprest, och folkets äldste, och presterna, och Judiska folket tillbjuda sina bröder dem af Sparta helsa.

7. För några år sedan skref eder konung Areus till wår öfwersta prest Onias, att I wåra bröder ären, såsom samma bref innehåller;

Areus, den ock kallas Darius och Oniares, hafwer warit den tredje konungen i Sparta före den sista och hafwer stort krig fört med de konungar af Macedonien och haft lycka. Han hafwer ock hulpit de Athenienser emot Antigonus, och hafwer lefwat intill Antiochi Magni tid. Litet efter denne Areus är Sparta kommet under de Romare.

8. Och Onias undfick edra sändningabud ärligen, och tog wid wänskapen och förbundet, om hwilket i brefwet skrifwet war.

9. Ändock wi nu i denna gång ingen främmande hjelp behöfwa, och tröst hafwa till Guds ord, det wi dagligen läsa;

10. Så sända wi dock likwäl bud till eder, till att förnya och stadfästa bröderskapet och wänskapen emellan oss, på det wi honom icke förgäta skola; ty det är nu en lång tid, sedan I till oss sänden.

11. Derföre weter, att wi alltid på helgedagarna och alla andra dagar, då man offrar, i wåra böner och offer på eder tänka, såsom det bör sig att tänka på bröder;

12. Och eder ära och wälfärd är oss en glädje;

13. Men wi hafwa emellertid stor nöd lidit och swårt örlig haft med de konungar här omkring;

14. Men wi hafwa icke welat möda eder och andra wåra wänner och förbundsbröder i denna wår örlig;

15. Ty wi hafwa haft hjelp af himmelen, och Gud hafwer beskyddat oss för wåra owänner, och undertryckt wåra fiender.

16. Men efter wi nu sända dessa wåra sändningabud, Numenius, Antiochi son, och Antipater, Jasons son, till de Romare, till att åter förnya wänskap och förbund med dem;

17. Så hafwa wi der bredwid befallt, att de skulle ock fara till eder, och helsa eder på wåra wägnar, och öfwerantwarda eder detta bref, till att förnya wårt bröderskap;

18. Och bedja om ett swar.* *1 Macc. 15: 15.

19. Men detta är utskriften af brefwet, som Areus, konungen i Sparta, fordom till oss sände.

20. Areus, konung i Sparta, tillbjuder Onie, den öfwersta presten, helsa;

21. Wi finna i wåra gamla skrifter, att de af Sparta och Judarna äro bröder, efter båda folken af Abraham komne äro.

22. Medan wi nu sådant weta, bedja wi, att I wiljen skrifwa oss till, huru eder går.

23. Och om eder så behagar, så skall [ 134 ]wår boskap, håfwor och egodelar, och hwad wi förmå, wara såsom det wore edert eget; och det edert är, skall wara lika som det wore wårt eget. Detta hafwa wi befallt att förkunna eder.

24. Sedan hörde Jonathas, att Demetrii höfwitsmän åter med större makt än tillförene kommo, och wille draga emot honom.

25. Derföre drog han ut ifrån Jerusalem emot dem uti det landet Hemath; ty han wille icke bida så länge, att de föllo honom först in uti hans land.

26. Då han nu spejare in i fiendernas läger sände, kommo de och sade, att fienderna hade beslutit öfwerfalla dem i den natten;

27. Derföre böd Jonathas sin här om aftonen, att de waka, och i den hela natten i harnesk och rustade wara skulle, och skickade folk allt omkring lägret i wakt.

28. Men då fienderna sågo, att Jonathas till slags rustad war, kom dem en fruktan uppå, så att de stodo upp, och drogo sin wäg; och på det att man detta icke förmärka skulle, läto de många eldar i lägret här och der göra;

29. Derföre tänkte icke Jonathas, att de skulle draga sin wäg intill om morgonen bittida; ty han såg eldarna här och der i lägret.

30. Men om morgonen jagade han efter dem, och kunde icke upphemta dem, till dess de allaredan woro öfwer elfwen Eleutherus.

31. Då wände sig Jonathas till de Araber, som kallas Zabadei, slog dem, och tog deras rof.

32. Och wände sig om till Damascus, och förhärjade landet allt omkring.

33. Men Simon drog till Ascalon och till de fasta städer der när. Sedan wände han sig till Joppe;

34. Ty han förnam, att de wille gifwa sig Demetrii höfwitsmän i händer; derföre kom han förr, och tog Joppe in, och lade der krigsfolk in till att bewara staden.

35. Sedan kom Jonathas hem igen, och höll ett råd med de äldsta i folket, att man några städer i Judeen befästa skulle;

36. Och göra murarne i Jerusalem högre, och bygga en hög mur emellan borgen och staden; på det staden måtte ifrån borgen skild wara, att de på borgen icke kunde der utfalla in i staden, och att man intet skulle kunna föra dem till eller sälja dem.

37. Då nu folket kom tillsamman, och begynte att bygga, efter muren öfwer bäcken öster ut förfallen war, byggde de detsamma stycket upp igen, som kallas Caphnatha.

Bäcken Kidron.

38. Och Simon byggde den borgen Abida i Sephela, och gjorde henne fast, och bewarade henne med en stark port.

39. Nu hade Tryphon före, att komma Asie rike under sig, och sätta krona uppå och dräpa konungen, den unga Antiochus.

40. Men efter han fruktade, att Jonathas måtte det förtaga, och draga emot honom, sökte han ock efter, huru han måtte få fatt på Jonathas och förgöra honom.

41. Derföre drog han till Bethsan; dit kom ock Jonathas med fyratiotusen män, wäl rustad.

42. Men då Tryphon såg, att Jonathas en stor makt när sig hade, fruktade han, och torde intet uppenbart emot honom företaga;

43. Utan undfick honom härligen, och befallde sina wänner att ärliga hålla honom; och gaf honom skänker, och böd sin här, att de skulle Jonathe hörsamma wara såsom honom sjelf;

44. Och sade till Jonathas: Hwi gör du folket sådant omak, efter wi dock intet örlig hafwa?

45. Låt dem fara hem igen, allena uttag dig något föga folk, som när dig blifwa, och drag med mig till Ptolemais; staden will jag få dig in, och de andra fasta städer, och will befalla dig allt krigsfolket och embetsmännerna; ty jag måste åter fara mina färde; allena för den sakens skull är jag nu hit kommen; derföre följ mig dock.

46. Jonathas trodde honom, och lät sitt folk ifrån sig hem draga in i Juda land;

47. Och behöll allena tretusen när sig, deraf sände han tutusen till Galileen; men det ena tusendet drog med honom.

48. Då nu Jonathas in i Ptolemais stad kom, lät Tryphon läsa portarna igen, och grep Jonathas, och lät dräpa hans folk;

49. Och sände fotfolk och resenärer in i Galileen uppå den wida marken, till att ock nederlägga det andra Jonathe krigsfolk;

50. Men då de förnummo, att Jonathas fången och förgjord war med allt [ 135 ]sitt folk, förmanade de hwarannan, och rustade sig till slagtning, och drogo trösteliga emot fienderna.

Jemför cap. 13: 23.

51. Men då fienderna sågo, att det skulle gälla dem om lifwet, efter desse wille wärja sig, wände de om, och drogo sin wäg.

52. Då drog folket ock hem igen i Juda land med frid, och begreto Jonathas, och de andra, som med honom dräpne woro, och hela Israel buro stor sorg för Jonathas skull.

53. Och alla hedningar der omkring begynte öfwerfalla och plåga folket;

54. Och sade: De hafwa intet hufwud och ingen beskyddning mer; nu wilja wi draga emot dem, och utrota dem, och utstryka deras namn på jorden.

13. Capitel.

Simon regent. Jonathas, Antiochus dräpne. Johannes.

Då nu Simon* hörde, att Tryphon en stor här tillhopa hade, till att draga emot Juda land och förderfwa det; *1 Macc. 2: 365.

2. Och såg, att folket war försoffadt och förskräckt, kom han till Jerusalem, och tröstade folket,

3. Och sade: I weten, hwilken swår örlig jag och mina bröder och min fader för lagen och för heIgedomen fört hafwa; och hafwen sett den nöd, som hela Israel uti warit hafwer;

4. Uti hwilken alla mina bröder för Israels skull förgångne äro, och der lefwer nu ingen mer af dem, utan jag allena.

5. Nu begärar jag intet att skona mitt lif i denna bedröfwelsen; ty jag är icke bättre än mina bröder, och begärar icke bättre hafwa det än de;

6. Utan will hämnas mitt folk, wår helgedom, wåra hustrur och barn; ty alla hedningar här omkring äro förgrymmade på oss, och församla sig tillhopa till att förlägga oss.

7. Af denna tröstning fick folket hjerta Igen, och tog ett mod;

8. Och swarade dertill och ropade: Du skall blifwa wår höfwitsman i Jude och Jonathe, dina bröders, stad, till att föra wårt örlig;

9. Och wi wilja wara dig hörsamme I allt det, som du bjuder oss.

10. Då kallade Simon krigsfolket tillsamman, och befallde att man murarna i Jerusalem hastigt fullkomna skulle, på det staden allt omkring wäl bewarad och fast wara måtte;

11. Och sände Jonathas, Absaloms son, med en här till Joppe; och Jonathas dref fienderna utur Joppe, och behöll staden inne.

12. Då drog Tryphon utaf Ptolemais med stor makt till att infalla i Juda land, och förde Jonathas fången med sig.

13. Men Simon drog emot honom, och lägrade sig på den slättmarken wid Addus.

14. Men då Tryphon förnam, att Simon i sin broders Jonathe stad höfwitsman worden war, och aktade slåss med honom, sände han bud till Simon, och lät säga honom:

15. Jag hafwer behållit Jonathas för en summa penningar, som han konungen af embetena skyldig blifwen är;

16. Will du nu sända mig hundra centner, och hans twå söner till gisslan gifwa, att han icke ifrån oss affaller, och sedan sig emot oss sätter, då han lös worden är, så will jag gifwa dig honom lös.

17. Men ändock Simon wäl märkte, att det war alltsammans bedrägeri, beställde han likwäl, att penningarna och barnen till Tryphon sände wordo;

18. På det folket icke skulle klaga öfwer honom, att Jonathas måste fördenskull förgås, att han icke wille lösa honom;

19. Derföre sände han honom barnen med de hundra centner; men Tryphon höll ingen tro, och wille Jonathas icke lös gifwa.

20. Derutöfwer drog Tryphon ock framåt, på det han måtte komma i landet och göra skada, och drog ut med landet på den wägen åt Ador; men Simon med sin här war allestädes jemte honom, och hwar han infalla wille, der förtog honom det Simon.

21. Sände ock de på borgen bud till Tryphon, att han genom öknen till dem draga skulle, förrän Simon dess försåge sig, och skulle dem spisning tillföra låta;

22. Derföre wille Tryphon med allt sitt resetyg hastigt uppe wara, och till dem komma; men i den samma natten föll en ganska djup snö, hwilken honom förhindrade, att han icke kom.

[ 136 ]23. Sedan drog han in i Galaad, och wid Baschama lät han dräpa Jonathas med hans söner, och de wordo der begrafne.

24. Derefter drog Tryphon i sitt land igen.

25. Då sände Simon bort, och lät hemta sin broders kropp, och lade honom i hans faders graf i Modin.* *1 Macc. 2: 1.

26. Och hela Israel sörjde i lång tid klageligen öfwer Jonathas.

27. Och Simon lät göra åt sin fader och sina bröder en hög graf af huggen sten;

28. Och sju stoder derpå sätta, hwar wid andra, åt fadren, modren och de fyra bröderna;

29. Och lät stora pelare der omkring göra, med deras wapen till en ewig åminnelse; och ofwan wapnen lät han sätta uthuggna skepp, dem man på hafwet se kunde.

30. Denna grafwen i Modin står ännu på denna dag.

31. Men Tryphon förde den unga Antiochus bedrägligen hit och dit i landet, till dess han hemligen drap honom.

32. Sedan satte han sig sjelf krona uppå, och wardt konung i Asien; och plågade Juda land ganska swårligen.

33. Men Simon byggde och befäste många städer i Juda land med tjocka murar och höga torn och starka portar; och beställde spisning in i de fasta städer.

34. Och sände sändningabud till konung Demetrius, och bad om den förlossning af den tunga, som Tryphon honom pålagt hade; ty Tryphon bedref icke annat än rof och mord i landet.

35. Derpå swarade Demetrius, och skref alltså:

36. Konung Demetrius tillbjuder den öfwersta presten Simon, och de äldsta, och Judiska folket helsa;

37. Den guldkronan samt med palmen, den I mig sänden, hafwa wi undfått, och äro beredde att göra en god frid med eder; och skrifwa befallningsmännema till, att de gifwa eder all den tunga fri, som wi eder tillförene lofwat hafwa fri att gifwa.

38. Och hwad wi eder tillsagt hafwa, det skall troliga, stadigt och fast hållet warda; alla fästen, som I byggt hafwer, skolen I behålla och inne hafwa;

39. Och förlåta eder, hwad I emellertid emot oss gjort hafwen; kronogården och annan skatt, som Jerusalem hafwer gifwa måst, den gifwa wi eder fri;* *1 Macc. 10: 29, 30.

40. Och de som oss tjena wilja, dem wilja wi annamma, och emellan oss skall en god frid och enighet wara.

41. Uti hundrade och sjuttionde året wardt Israel först fri igen ifrån hedningarna;

42. Och man tog till att skrifwa i deras bref och handlingar alltså: Uti första året Simons, öfwersta prestens och Judarnas förstes.

43. På denna tiden belade Simon den staden Gaza, och uppsatte det bolwerk och skott före, och bestormade staden, och fick ett torn in;

44. Och de som på tornet kommo,. sprungo in i staden; då wardt folket i staden förfäradt, och förtwiflade med allo;

45. Och lupo med hustrur och barn uppå murarna, och sönderrefwo sina kläder, och ropade högt, och bådo om nåd,

46. Och sade: Straffa oss icke efter wår ondska, utan war oss nådelig, så wilja wi gerna hörsamme wara.

47. Detta bewekte Simon, så att han icke dödade dem; men han böd dem draga utut staden bort; och lät rena husen, der de afgudar insatt hade.

48. Sedan drog han in i staden, och tackade och lofwade Gud, och lät all styggelse borttaga och utrota, och satte der folk in, som Guds lag höllo, och gjorde staden fast, och byggde sig sjelf ett hus derinne.

49. Och de på borgen i Jerusalem woro belagde, så att der ingen ut eller in komma, och der hwarken köpa eller sälja kunde, och ledo så stor hunger, att många af hunger dö måste;

50. Derföre ropade de till Simon, och bådo om frid, och gåfwo sig. Så gjorde Simon nåd med dem, och lät dem lefwa; men de måste bort af borgen, och Simon lät rena borgen igen ifrån all styggelse;

51. Och tog henne in på tredje och tjugonde dagen i den andra månaden i hundrade första och sjuttonde året; och drog der in med lofsånger och palmqwistar och allahanda strängaspel, och tackade Gudi, att de detta stora tyranniet öfwer Israel woro qwitte wordne;

[ 137 ]52. Och böd, att man den dagen årligen begå skulle med glädje.

53. Och på bergen byggde han murar omkring templet wid borgen, och gjorde dem ännu fastare, och bodde der uppe, han och de han när sig hade.

54. Och efter han såg, att hans son Johannes en duglig man war, gjorde han honom till höfwitsman öfwer allt krigsfolket, och lät honom bo i Gazara.

Johannes Hyrkanus.

14. Capitel.

Demetrius fången. Simon stadfästad.

Uti hundrade andra och sjuttionde året rustade sig konung Demetrius, och drog in i Meden efter hjelp emot Tryphon.

2. Men då Arsaces, konungen i Persien och Meden, förnam, att Demetrius war in i hans rike dragen, sände han en höfwitsman ut emot honom, och befallde, att han honom fånga, och lefwande till sig föra skulle.

Från denna tiden fingo Partherna herrawälde i österlanden, och Grekernas wälde der gick förloradt. Arsaces war en Parther.

3. Denne höfwitsmannen slog Demetrii folk, och grep honom, och förde honom till sin konung Arsaces. Då höll honom Arsaces fången, och lät bewara honom.

4. Då kom Juda land till ro, och der blef god frid så länge som Simon lefde. Och Simon regerade ganska wäl, och gjorde landet mycket godt,* så att de gerna hade honom för herre i alla hans lifsdagar. *Esth. 10: 3.

5. Och tog han med stor ära den staden Joppe in, och hamnen derwid; der han utskeppa kunde till hafs bort åt öarna;

6. Och wann åt sitt folk flera land, och gjorde gränserna widare, och förlossade många, som tillförene undertryckte och fångne woro.

7. Han hade Gazara inne, och Bethzura, och borgen i Jerusalem, och renade henne igen; och ingen torde sätta sig upp emot honom.

8. Hwar och en brukade sin mark i god frid och landet war fruktsamt, och träden buro wäl.

9. De äldste sutto i regementet oförhindrade, och höllo god ordning; och de borgare förkofrade sig i deras bergning, och beställde wärjor och förråd till örlig.

10. Simon beställde ock förråd af korn i städerna, så att de till nödtorft nog försörjde woro, och war namnkunnig i hela werlden.

11. Han höll frid i landet, så att alltsammans war glädje i Israel.

12. Och hwar och en besatt sin wingård och sin trädgård med frid, och behöfde intet frukta sig; ty ingen torde öfwerfalla dem.

13. Och de konungar i Syrien kunde dem på den tid ingen mer skada göra.

14. Och han höll rätt i landet, och beskyddade de fattiga ibland sitt folk för öfwerwåld, och straffade all orätt, och förgjorde de ogudaktiga.

15. Helgedomen pyntade han åter härliga till, och lät flera heliga tyg derinne göra.

16. Och då man i Rom och i Sparta hörde att Jonathas dräpen war, tyckte dem det allom illa wara.

17. Men då de Romare hörde, att Simon, hans broder, öfwerste prest war, och hade landet inne, och fienderna förjagat hade.

18. Förnyade de förbundet, som de tillförene med Juda och Jonathas, hans bröder, gjort hade, och skrefwo i messingstaflor och sände honom.* *1 Macc. 8: 22.

19. Denna skrift las man i Jerusalem för folket.

20. Och skrefwo de af Sparta* till Simon alltså: Råd och borgare i Sparta tillbjuda öfwersta presten Simon och de äldsta och presterna och Judiska folket, sina bröder, helsa. *1 Macc. 12: 2.

21. Edra sändningabud kommo till oss, och talade med oss och förtäljde, att I edra fiender hafwen förtryckt med stor ära, och nu en god frid hafwen, hwilket oss en stor glädje är;

22. Wi hafwa ock i wår stadsbok skrifwa låtit, hwad de wärfwat hafwa, alltså: De Judars sändningabud, Numenius, Antiochi son, och Antipater, Jasonis son, kommo till oss, till att förnya wänskap emellan de Judar och oss.

23. Och wi beslöto, att man de sändningabud ärligen undfå skulle, och deras tal uti wår stadsbok skrifwa låta till en ewig åminnelse. Detta swar skrefwo de den öfwersta presten Simon.

[ 138 ]24. Derefter sände åter Simon Numenius till Rom,* att föra dit en stor gyldene sköld, tusen pund swår, och till att förnya förbundet. *1 Macc. 12: 1; cap. 15: 15.

25. Då nu de Romare hörde sändningabuden, sade de: Wi måste ju göra Simon och hans barn en ära;

36. Ty han och hans bröder hafwa manligen hållet sig, och Israel beskyddat, och fienderna fördrifwit; derföre belefwade de Romare, att Judarne skulle fri wara; och det läto de i messingstaflor skrifwa, att man det wid pelarena på Zions berg uppslå skulle.

27. Denna efterföljande skrift hafwer man gjort på adertonde dagen i den månaden Elul, i hundra andra och sjutionde året, i tredje året den öfwersta presten Simons, i Saramel;

Elul motswarar till en del wår Augusti.

28. Uti den stora församlingen af de äldsta, af prester och folket i hela Juda land.

29. Hwarjom och enom ware kunnigt och uppenbart, att uti de stora swåra örlig, som i wårt land warit hafwa, hafwa Simon, Mathathie son. af Jaribs slägte,* och hans bröder, sitt lif wågat, och gjort sitt folks fiender motstånd: på det helgedomen och Guds lag icke skulle förlagd warda, och flytt sitt folk stor ära; *1 Macc. 2: 1.

30. Ty Jonathas hemtade folket tillsamman igen och fattade regementet, och wardt öfwersteprest;

31. Men då han blef död,* kommo fienderna igen, och wille förderfwa landet, och helgedomen öde lägga. *1 Macc. 13: 23.

32. Då stod Simon upp, och förde örliget emot wåra fiender, och skaffade wårom här wärjor och gaf dem sold af sina egna penningar och gods;

33. Och befäste städerna i Juda land, och Bethzura wid gränsen, der fienderna tillförene sina wapen och krigsrustning inne hade, och lade der Judar in till en wakt.

34. Han befäste ock Joppe inwid hafwet, och Gazara in mot Asdod; ty Gazara hade tillförene warit fiendernas fäste; men Simon tog det in, och satte der Judar in, och gjorde det ett godt regemente.

35. Efter nu folket sådan Simons trohet förfarit hade, och wisste de wälgerningar som han folket gjort hade, utwalde honom folket till sin förste och öfwerste prest för hans fromhets och trohets skull, som han allt folket bewisadt, och allestädes winnlade sig att göra sitt folk godt;

36. Ty i hans tid gaf Gud lycka genom hans händer, att hedningarna utur wårt land och ifrån Jerusalem och utaf borgen fördrifne wordo, der de sig uppehöllo, och föllo ut, och förödde helgedomen, och nedertryckte den rena gudstjensten.

37. Men Simon tog borgen in, och lade der Judar uppå, till att beskydda staden Jerusalem och landet, och byggde murarna i Jerusalem högre.

38. Och konung Demetrius stadfäste honom i öfwersta prestadömet;

39. Och höll honom för sin wän, och gjorde honom stor ära;

40. Ty han förnam, att de Romare Judarnas sändningabud ärligen hört hade, och hade gjort ett förbund med dem, och tagit dem i sin beskyddning;

41. Och att det Judiska folket och deras prester belefwat hade, att Simon deras förste och öfwersteprest wara skulle ewigliga, till dess att Gud dem den rätta Propheten uppwäckte.* *5 Mos. 18: 1518. Hagg. 2: 7, 8. Mal. 4: 5.

Den rätte Propheten, d. ä. Messias, ty de wisste af prophetiorna, att Messias skulle nu snart komma.

42. Att han ock höfwitsman wara skulle och bewara helgedomen, och sätta embetsmän i landet, och all krigsrustning och fästen i sitt wåld hafwa;

43. Och att hwar man skall honom hörsam wara, och alla bud skola i hans namn utgå, och skall purpur och gyldene stycke draga.

44. Allt detta skall troliga och fast hållet warda af allt folket och alla presterna, och ingen skall sig deremot sätta; och ingen skall makt hafwa till att kalla folket tillhopa i landet, eller purpur eller gyldene bälte draga, utan han allena.

45. Men den der emot handlar, eller tager sig före denna ordningen bryta, eller om intet göra, han skall saker wara.

46. Alltså lofwade allt folket wara Simon hörsamt.

47. Och Simon samtyckte derutinnan, [ 139 ]och wardt öfwersteprest och Judarnas förste.

48. Och folket befallte, att man denna skrift uti messingstaflor skrifwa skulle, och upphänga i omgången af templet på ett uppenbart rum;

49. Och en utskrift der uti skattkistan lägga, att Simon och hans efterkommande alltid wisste der finna henne.

15. Capitel.

Antiochi och de Romares bref, Athenobius. Tryphon.

Och skref konung Antiochus, Demetrii* son, utaf öarne till Simon och det Judiska folket alltså: *1 Macc. 19: 67.

Denne Antiochus hade det tillnamnet Gryphus. Han förde sedan krig med Judarna, men uträttade föga.

2. Konung Antiochus tillbjuder Simon öfwerstepresten och Judiska folket helsa.

3. Efter någre upproriske hafwa mig mitt arfrike ifrån tagit, så aktar jag åter taga det in igen, och låta det till rätta arfwingar komma; och hafwer derföre främmande krigsfolk upptagit, och skepp bygga låtit;

4. Och will draga in i riket, på det jag de upproriska straffa må, som i mitt rike stor skada göra och många städer öde gjort hafwa;

5. Derföre gifwet jag dig fri allt, det konungarna dig tillförene fritt gifwit hafwa;

6. Och gifwer dig makt till att slå eget mynt i ditt land;

7. Och Jerusalem och helgedomen skola fria wara. Du skall ock behålla alla fästen som du byggt hafwer, och allt här till inne haft hafwer, och all krigsrustning som du gjort hafwer;

8. Och gifwer dig fri allt det man konungen skyldig är, eller eljest konungen tillhörer, ifrån denna tiden och ewigliga;

9. Och när wi wårt rike infå igen, så wilja wi dig och ditt folk och templet ännu större ära göra, så att I uti hela riket skolen namnkunnige warda.

10. Uti hundrade fjerde och sjuttionde året kom Antiochus igen i sitt arfland, och allt krigsfolket föll ifrån Tryphon och in till honom, och der blef ganska litet när Tryphon.

11. Då konung Antiochus drog efter honom, flydde han till Dora wid hafwet.

12. Ty han såg det wara ute med sig, och att krigsfolket ifrån honom afföll.

13. Men Antiochus drog efter honom till Dora med hundrade och tjugutusende män till fot, och åttatusende till häst,

14. Och belade staden till land och watten, så att der ingen ut eller in komma kunde.

15. Wid denna tiden kommo ifrån Rom Numenius och de andre, som med honom utsände woro,* och förde bref till konungar och herrskap, hwilka lydde alltså: *1 Macc. 14: 24.

16. Lucius, borgmästare i Rom, tillbjuder konung Ptolemeus helsa.

17. Simon, öfwerstepresten och Judiska folket, hafwer skickat sina sändningabud till oss till att förnya wänskap och förbund emellan oss;

18. Och hafwa der bredwid sändt oss en gyldene sköld om tusende pund;

19. Derföre skrifwa wi till konungar och andra herrskap, att de emot Judarna intet göra skola, och dem och deras städer och land icke öfwerfalla; att de ock ingen emot dem hjelpa skola;

20. Ty wi hafwa den skölden af dem till oss tagit.

21. Om ock några ohörsamma utur deras land till eder flydde woro, att I då wille sända desamma till Simon öfwersta presten igen, att han dem efter sin lag straffa må.

22. Alltså hafwa wi ock skrifwit till konung Demetrius, till Attalus, till Arethas, till Arsaces;

23. Och i alla land, och till Sampsaci, och till dem i Sparta, till Delo, Mindo, Sicyon, Caria, Samos, Pamphylia, Lycia, Halicarnasso, Rhodis, Faselis, Co, Side, Gortyna, Gnido, Cypren och Cyrene.

24. Och utskriften af detta bref hafwa wi sändt den öfwersta presten Simon och Judiska folket.

25. Imedlertid förde Antiochus ännu en annan här för Dora till att hårdare belägga staden, och gjorde krigsrustning derföre, och bestormade staden starkeliga, så att Tryphon der inne besluten war, och kunde hwarken ut eller in komma.

[ 140 ]26. Och Simon sände Antiochus till hjelp tutusen män, godt utwaldt folk; och mycket guld och silfwer och wärjor:

27. Men Antiochus tog det intet wid, och höll intet hwad han tillförene lofwat hade, och wände sig alldeles ifrån Simon.

28. Och sände en sin wän till honom, benämnd Athenobius, att han med honom handla skulle, och alltså säga: I hafwen Joppe och Gazara och borgen i Jerusalem intagit, hwilket allt till mitt rike hörer;

29. Och hafwen landet der omkring förhärjat, och stor skada i mitt rike gjort, och tagit mig bort mitt arfland:

30. Derföre äskar jag dessa städer igen af eder, som I mig aftagit hafwen, och all skatt af städerna, som I inne hafwen utan Judalandet.

31. Men hwar I det icke göra wiljer, så gifwer mig för de städer femhundra centner silfwer, och för den skadan och skatten ock femhundra centner; men om I icke heller akten det göra, så wilja wi örliga emot eder.

32. Då Athenobius, konungens wän, till Jerusalem kom, och såg Simons härliga wäsende, och det prål med guld och silfwer, och huru han eljest rustad war, så förundrade han det swårliga uppå, och höll honom före, hwad konungen honom befallt hade.

33. Der på gaf honom Simon detta swar: Det land som wi igen intagit hafwa, det är wåra fäders arf, och hörer eljest ingen till; men wåre fiender hafwa det en tid långt med wåld och orätt inne haft:

34. Derföre hafwa wi nu wårt eget till oss igen tagit, och ingen något afhändt, det hans warit hafwer,

35. Men att du deröfwer klagar, att wi Joppe och Gazara intagit hafwa, det hafwer denna orsak: Man gjorde wårt land och wårt folk stor skada derutaf; dock wilja wi derföre gifwa hundrade centner.

36. Derpå gaf Athenobius inga swar, utan wardt wred och for sin wäg till konungen, och sade honom Simons swar, och af hans härlighet, och hwad han sett hade.

37. Då förgrymmade sig konungen ganska swårligen; men Tryphon kom sig dädan till sjös, och flydde till Ortosia.

38. Så gjorde konungen Cendebeus till höfwitsman öfwer det landet wid hafwet, och fick honom krigsfolk till häst och till fot;

39. Och befallde honom, att han sig; lägra skulle wid Judee gräns, och skulle befästa den staden Cedron, och bygga ett fäste på berget, och skulle till Judarna in i landet falla; men konungen jagade efter Tryphon till att gripa honom.

40. Då nu Cendebeus till Jamnia kom, slog han in uppå Judarna, förhärjade deras land, och lät mycket folk dräpa, och grep många och förde dem bort; och byggde den staden Cedron;

41. Och lade der krigsfolk in, att de der wid gränsen skulle utfalla, och förlägga härstråten, såsom konungen befallt hade.

16. Capitel.

Simons förmaning. Cendebei och Simons död.

Derföre drog Johannes ifrån Gazara* upp till sin fader Simon, och sade honom, att Cendebeus war honom in landet fallen, och hade skada gjort. *1 Macc. 13: 54.

2. Då kallade Simon twå sina äldsta: söner för sig, Judas och Johannes, och sade till dem: Jag och mina bröder, och min faders hus, hafwa ifrån ungdom allt intill denna tid örlig fört emot Israels folks fiender, och Gud hafwer oss lycka gifwit, att Israel är ofta genom wåra händer hulpen worden;

3. Men efter jag nu gammal och swag är, så skolen I träda in i min och mina bröders stad, och skolen utdraga och för edert folk strida; Gud hjelpe. eder af himmelen, och ware med eder.

4. Och han lät utwälja i landet tjugutusen män och några resenärer; med denna hopen drogo Johannes och Judas emot Cendebeus, och lågo om natten i Modin;

5. Men om morgonen, då de kommo ut på slättmarken, kom en stor här emot dem till häst och till fot; nu war der ett watten emellan båda härarna.

6. Då drog Johannes in till wattnet, och wände sig emot fienderna; men [ 141 ]då han såg, att folket skydde wid att gifwa sig i wattnet, så wågade han sig först deruti, och kom utöfwer wattnet. Då hopen det såg, följde de honom efter.

7. Sedan slog Johannes sin ordan till slagtning, och skickade resenärerna när fotfolket: men fienderna hade ett mycket mäktigare resetyg.

8. Men då Johannes lät trumpeta med presternas basuner,* och slog till fienderna, gaf Cendebeus flykten med sin här, och der wordo många sårade och slagne; och de andre flydde in uti en fast by. *4 Mos. 10: 8. 2 Chrön. 29: 26.

9. Uti denna slagtning wardt ock Judas, Johannes broder, sårad; men Johannes jagade efter fienderna intill det fästet Cedron,* *1 Macc. 15: 39, 40.

10. Och fienderna flydde in på fästena i det landet wid Asdod. Då uppbrände Johannes de samma fästen, så att fienderna wid tutusen män döde blefwo. Sedan drog Johannes hem igen i Juda land med frid.

11. Men der war en höfwitsman öfwer det landet Jericho, benämnd Ptolemeus, Abobi son, han war swåra rik;

12. Och öfwerstepresten Simon hade gifwit honom sin dotter;

13. Derföre war han stolt, och for efter att han måtte warda herre i landet, och sökte efter, huru han måtte Simon och hans söner af daga taga med list.

14. Då nu Simon i Juda landet omkring for, till att bese och skicka regementet, och kom till Jericho med twå sina söner, Mattathia och Juda, uti hundrade sju och sjuttionde året, i elfte månaden, som kallades Sabat;

Sabat eller Sebeth motswarar till en del wår Januari.

15. Då undfick dem Abobi son in på sin borg, som hette Doch, och redde dem en härlig måltid till; men det war alltsammans bedrägeri; ty han fördolde der krigsfolk uppe hemligen.

16. Och då Simon och hans söner woro glade, och wäl druckit hade, war Ptotemeus uppe med sina tjenare och togo sina wärjor, och föllo in till Simon, der de sutto till bords, och slogo honom samt med de twå söner och tjenarena ihjäl,

17. Denna skenliga otro gjorde Ptolemeus i Israel, och bewiste honom sådan arghet för sina wälgerningar.

18. Sedan skref han detta till konungen Antiochus, och bad, att han wille sända honom krigsfolk till hjelp till att intaga landet och städerna med all tillhöring.

19. Han sände ock en hop till Gazara till att förgöra Johannes, och skref till höfwitsmännerna, att de till honom komma skulle, så wille han gifwa dem stor sold och skänkningar.

20. Och sände han ut krigsfolk till att intaga Jerusalem och helgedomen.

21. Men ett budskap kom fram föråt till Gazara; han sade Johanni, att hans fader och hans bröder dräpne woro, och att så bestäldt war, att man ock skulle förgöra honom.

22. Då Johannes detta hörde, wardt han swårligen förfärad, och lät gripa dem, som utsände woro till att dräpa honom; och som han befann, att de wille mördat honom, lät han dräpa dem.

23. Men hwad Johannes sedan mer gjort hafwer, och de örlig som han fört hafwer, och huru han regerat och byggt hafwer,

24. Det är alltsammans beskrifwet uti en besynnerlig bok om hans tids regemente, så länge han efter sin fader öfwersteprest war.

Ände på Första Boken Maccabeers