| 2 Boken Maccabeers. | Cap. 5. | 149 |
jemmerligen, och tänkte intet, medan det så lyckades med honom emot hans fränder, att det hans stora olycka war, utan lät sig tycka, att han fick seger emot sina fiender, och icke emot sina borgare.
7. Men han kunde dock likwäl icke intaga regementet, utan fick sin lön såsom han förtjent hade, och flydde med skam åter in i de Ammoniters land.
8. Der wardt han på sistone förklagad för Aretha, de Arabers konung, så att han utur den ena staden i den andra fly måste och ingenstäds säker war; och hwar man war honom hätsk såsom en, den ifrån sin lag affällig war; och hwar man förbannade honom, såsom en förrädare och sitt fäderneslands fiende; och blef så fördrifwen in uti Egypten.
9. Och såsom han många utur deras fädernesland fördrifwit hade; alltså måste han ock sjelf i elände dö i Lacedemon, der han förhoppades sig wara i godt behåll, efter de woro fränder tillhopa.
10. Men såsom han många obegrafna bortkastat hade, så blef han ock död, så att ingen hafwer begråtit honom; och hade icke allenast den olyckan, att han i sitt fädernesland icke begrafwen wardt, utan kunde ej heller i främmande land någon begrafning få.
11. Då sådant kom för konungen, tänkte han, att hela Judeen skulle ifrån honom affalla; och drog i grymhet utur Egypten, och tog Jerusalem in med wåld;* *1 Macc. 1: 22.
12. Och bjöd krigsfolket, att de skulle ihjälslå utan all barmhertighet allt, det de på gatorna och i husen funno.
13. Så slog man ihjäl den ena med den andra, unga och gamla, män och qwinnor, barn och jungfrur; ja, ock barnen i waggan;
14. Att alltså uti tre dagar åttatiotusen slagne, fyratiotusen fångne, och wid åttatiotusen sålde wordo.
15. Men Antiochus lät sig der icke åtnöja, utan angrep ock det allraheligaste rummet, som på jorden war; och Menelaus den förrädaren hade honom der in.
16. Då röfwade han med sina förbannade händer de heliga kärilen; och allt det de andre konungar till templet gifwit hade, till prydelse och härlighet, det tog han med sina syndiga händer bort;
17. Och högmodades fast, och såg icke, att HErren sådant komma lät öfwer dem, som i staden woro, för deras synders skull.
18. Det war saken, hwarföre Gud det heliga rummet så skamliga traktera lät; eljest hade Antiochus wäl så gångit, som det gick Heliodorus, den af konung Seleucus utsänd war till att skinna skattkammaren; och wardt der öfwer fullwäl slagen, så att han måste af sitt öfwerdådiga uppsåt aflåta.* *2 Macc. 3: 24.
19. Ty Gud hafwer icke utwalt folket för rummets skull; utan rummet för folkets skull;
20. Derföre måste ock det heliga templet med lida, då folket straffadt wardt, såsom det twärtom njöt folket godt åt; ty lika som templet af fienderna intaget wardt, då HErren wred war, så är det åter till ära och till rätt kommet, dä HErren dem åter gunstig wardt.
21. Men summan af allt, det Antiochus utaf templet röfwade, är adertonhundra centner silfwer; dem tog han med sig, och drog flux till Antiochien med sådan stolthet och högfärd, att han tänkte så göra det, att man på landet skepp bruka måtte, lika som på hafwet; och att man på hafwet wandra skulle lika som på landet
22. Och lät i Jerusalem några skalkar blifwa efter sig till befallningsmän, Philippus af Phrygien, den ännu argare och wärre war än hans herre;
23. I Garizim Andronichus, och till dem båda Menelaus, den ännu argare war än alle andre till att plåga sitt eget folk.
24. Men efter Antiochus Judarna så ganska hätsk war, sände han den skändeliga skalken Apollonius med tu och tjugutusen män i landet,* och böd honom, att han alla fullwäxta män skulle slå ihjäl; men qwinnor och ungt folk sälja. *1 Macc. 1: 30.
25. Som han nu för Jerusalem kom, höll han sig fridsamligen allt in till sabbathsdagen, der Judarna på heligt hålla;* då böd han sitt folk, att de skulle med hast rusta sig. *2 Mos. 20: 10.
26. Som nu hwar man lopp till, och wille se hwad der på färde war, lät han alla dräpa dem; och kom alltså med hela hären in i staden, och slog ihjäl en ganska stor hop.
27. Men Judas Maccabeus kom
_937.jpg&oldid=347138){kind=link}