- 100
Men vid sidan af dess hittillsvarande metoder kunde en annan, kompletterande förtjäna att påtänkas: den särskildt af nykterhetsrörelsen med stor framgång brukade anordningen med »studiecirklar». — Något mera fjärran för den speciella uppgift, som här senast sysselsatt oss, står den också och just i Västerås’ stift så löftesrikt utvecklade söndagsskole-verksamheten. Dess uppgift är och bör närmast vara en religiös uppbygglig. Men att detta syfte ej står i strid med det undervisande, hafva vi redan sett.
Lekmännen.
»Skörden är mycken och arbetarna äro få.» Tanken på, i hvilken särskild grad detta ord gäller om det kyrkliga arbetet i vår tid, har, medan jag skrifvit, ej ett ögonblick släppt mig och blifvit mer tryckande för hvarje ny arbetsuppgift jag nämnt. Men just de sista uppgifter, inför hvilka vi stannat, erinra oss tillika om något annat: nya uppgifter kalla fram nya krafter. Från ungdomsrörelsen i dess olika former böra nya krafter för församlingsvården allt mer växa fram. Men i arbetet för den likasom för andra, nya uppgifter mötas ock präster och lekmän på ett sätt, som de ej eljes skulle hafva gjort. Och i det för präster och lekmän gemensamma intresset för de senares mobiliserande till mera aktivt deltagande i kyrkans arbete på alla områden — så att denna också från denna synpunkt må blifva en verklig folkkyrka — ligger åter ett af tidens stora glädjeämnen. Mycket kunde härom vara att säga. Dock känner jag mig i detta stycke ännu hafva för liten praktisk erfarenhet. Och jag hoppas ju ock, att det ej är sista gången jag talar till Eder. Därför vill jag nu inskränka mig till att säga, att jag hjärtligt glädes öfver de begynnelser i denna riktning, som i Edert stift, under min vördade företrädares ledning, äro gjorda, och innerligt hoppas att kunna åtminstone i någon liten mån få befrämja deras vidare utveckling.
Också många andra ämnen och frågor kunde göra anspråk på att här komma till tals. Dock har redan mitt bref, fast hela stora kapitel, som jag hoppats få med, måst uteslutas, mot min afsikt och önskan svällt ut på ett sätt, som nästan kräfver en ursäkt. Jag har blott den att anföra, att stoffet under de månader, jag gått och tänkt på, hvad jag ville säga Eder, hopat sig mer, än jag gjort mig klart,
