Sida:BillingE.Herdabref.djvu/16

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
16

är», i öfverflöd och mättnad, när så skall vara, i ringhet och hunger, om så kräfves (4: 11 f.), så vet han ock nu, att, vare sig det är Guds vilja att kalla honom hem till Kristus eller att ännu en tid låta honom förblifva hos församlingarna, så skall det dock allt lända honom till frälsning och tjäna till att låta Kristus blifva »förhärligad i hans kropp», »det må ske genom lif eller genom död» (1: 18 ff.). Så skola ock de förföljelser, som vänta församlingarna, blott blifva ett medel i Guds hand att fullborda det goda verk, han i dem begynt (1: 6, 27 ff.). Hans fångenskap, som syntes hota hela hans verk med ruin — redan nu tycker han sig kunna se, att den »snarare har ländt till evangelii framgång» (1: 12). Äfven — den svåraste konsten af alla — bitterheten mot de försåtliga motståndarna gifver Guds frid honom kraft att skaka ifrån sig. Inför tanken på Guds stora verk måste all småsinthet vika. »Hvad mer? Kristus blifver dock på ena eller andra sättet förkunnad, det må nu ske för syns skull eller i uppriktighet; och däröfver gläder jag mig.» 0ch såsom han i Guds frid har den kraft, i hvilken han kan trotsa också de svåraste pröfningar, så fördjupar den ock för honom hvarje glädjeämne och lär honom, också det en sällsynt konst, att kunna med stor glädje fröjda sig öfver det lilla. Den gåfva, som filipperna sändt honom blir för honom ej blott en bild, utan en del af den öfverflödande rikedom, hvarmed Gud sörjer för dem alla (4: 14 ff.) Men själfva fängelsecellen, där han sitter, har — gif akt därpå! — blifvit för honom en bild af denna samma Guds omsorg. Vaktposten, hvars taktfasta steg utanför hans dörr säger honom, att en flykt är omöjlig, och fängelsemuren, som stänger honom ute från yttervärlden: de afbilda Guds frid, som står på vakt vid hjärtats dörr, att inga onda eller fåvitska tankar må slippa därur, och som omhägnar hjärtat såsom ett fridlyst tempelområde, att intet orent må slippa därin.

Så har ock aposteln rätt att mana sina församlingar att alltid glädjas. Och så kan han säga dem det rätta trösteordet. Det är ju också för dem idel välbekanta tankar det räcker dem. Men så, att det passade just nu för dem, skulle han icke kunnat säga det, om han ej själf just nu