Sida:BillingE.Herdabref.djvu/39

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
39

Guds gärning Jesus förkunnar är ej blott gifven honom själf att helt ensam utföra, ingen af de andra hade ens kunnat tänka på att taga en sådan gärning på sig. I framtiden ser han åt sig en gärning — domarens — anförtrodd, som uppenbart öfverskrider allt människomått. Men ej mindre stor är skillnaden mellan honom och profeterna i fråga om den enkla tjänare- och uppsökaregärning, som Fadern dessförinnan på hans bön (jfr Luk. 13: 6 ff.) gifvit honom att utföra. De Guds gärningar, om hvilka profeterna bragte budskap, gällde hela folket; åt den enskilde i hans lifsnöd hade de ej en sådan fast hvilopunkt att gifva, som endast en Guds egen nådegärning kan skänka, och som folket för sitt framtidshopp ägde i Guds väldiga gärningar mot det. Därför växte ock med hvar generation, jämsides med de skärpta krafven, ofriden och våndan i de kämpande frommas hjärtan. I den gärning, som Gud gaf Jesus att utföra, fick den enskilde den på honom riktade utkorelsegärning, som ger honom den fasta punkt, vid hvilken han kan hvila ut. Så kan Paulus mana enhvar att alltid glädjas på grund af Guds frid, i Kristus Jesus. Den omedelbara gudsgemenskap, den personliga visshet, till hvilken förut endast de största, och också de blott momentant, kunnat framtränga, kan nu blifva allas, äfven den religiöst sedt ringastes, fasta besittning; den minste i himmelriket är större än den störste profeten (Matt. 11: 11). Här går en äfven i den yttre religionshistorien skönjbar gränslinje, som visar hän till en i sina verkningar till Gudsförhållandets innersta djup sig sträckande förändring — ställa vi den i religiös belysning, stå vi inför försoningens hemlighet. Men i det vi nu ånyo betänka, hur alla de andra hafva sin frid från Honom — han allena har den i sig själf (Matt. 11: 27 ff.) —, då se vi med förökad tydlighet, hur det hos honom ej blott är fråga om en gradskillnad i en religiös utrustning, som äfven andra, om än i ringare styrka, kunna äga, utan i strängaste mening om en artskillnad. De andra äro dock blott tjänare, han är tjänaren — och Sonen.

Och nu kallade Kristus åter i sin tur på profeterna. Vi sågo dem stå där i hans förkunnelse, alldeles som de på nytt kommit att stå för oss, ej såsom blotta förutsägare om