Hoppa till innehållet

Sida:BillingE.Herdabref.djvu/54

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
54

värdt att lefva, eller, i fri öfversättning och med tillämpning på mig själf: om jag ej längre finge studera teologi, vet jag ej, huru jag skulle kunna lefva! Likasom jag såsom teologisk universitetslärare alltid tillika känt mig fylla en kyrklig funktion, så kan jag såsom biskop aldrig upphöra att känna de förpliktelser, jag alltjämt har till mitt gamla universitet, och än mindre att på samma sätt som förr och lika obunden som förr fullfölja mitt teologiska arbete. Och såsom jag aldrig känt det prästerliga kall, som jag under hela min tid såsom universitetslärare förbundit med min lärareuppgift såsom en konkurrent till denna, än mindre såsom en boja, utan blott såsom en bundsförvant, så ser jag nu i det teologiska arbetet ej en plikt vid sidan af mitt biskopskall utan ett integrerande led i detta. Jag gör det från samma synpunkter, som jag nyss i fråga om hvarje präst gjorde gällande. Men här kommer ännu en synpunkt till. En af de viktigaste bland en biskops uppgifter synes mig, särskildt i våra dagar, vara att söka verka därhän, att mellan prästerna inom hans verksamhetsområde alltmera, om ej en full samstämmighet så dock ett, ur ett fritt och förtroligt tankeutbyte framvuxet, samförstånd i teologiskt hänseende må komma till stånd. För mig, med den ämbetsställning, från hvilken jag kommer till mitt nya kall, har helt naturligt, när jag tänkt framåt, denna uppgift särskildt ofta trädt fram för tankarna. Den har synts mig på en gång såsom en af de skönaste och en af de allra svåraste. En af de skönaste. Särskildt med tanke på den har det ordet af Paulus, på hvilket jag nyss hänsyftade och som ofta tillämpats just på en biskops kall: 'icke såsom herrar öfver eder tro utan såsom medhjälpare till eder glädje' (2 Kor. 1: 24) ofta kommit mig i sinnet. Har glädjen och frimodigheten den centrala betydelse för en kristens lif, som jag förut sökt visa, kunde en biskops hela uppgift gentemot sina ämbetsbröder sammanfattas i detta: att vara en medhjälpare till deras glädje. Men för mig, som väl känner, hvilken vånda och pina arbetet med de teologiska problemen kan vålla en människa, men också hvilken oerhörd glädje det kan blifva, när det ändtligen börjar klarna, skulle det vara en alldeles särskild hugnad, om jag för någon bland