Sida:BillingE.Herdabref.djvu/6

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
6

därmed ock ökat tyngden i mitt ansvar, har jag redan erinrat. Att nämna dem alla kan jag icke försöka; de flesta af dem känner jag icke ens själf: blicken förlorar sig i det oändliga, in i det till sin höjd, sin bredd och sitt djup ouppmätbara sammanhang, som vi kristna kalla de heligas gemenskap. Ett namn måste jag dock ännu här nämna: dens, efter hvilken jag allra närmast har att taga arf. I Västerås stift och icke blott i dess utan i hela vår svenska kyrkas historia har biskop Nils Lövgrens verksamhet satt djupa spår. De för den yttre blicken tydligast skönjbara minnesmärkena äro gifna i den rad af, för kyrkan i dess helhet eller för hans eget stift afsedda, nya institutioner och organisationsformer, som han, med den organisatorns charisma, som i utpräglad grad var honom gifven, skapat eller bidragit att upprätta. Men den egentliga och djupaste innebörden i hans gärning kommer man dock först på spåren, när man ger akt på, huru det syfte, som han med hela detta organisationsarbete fullföljde, dock till sist blott var att åt vår kyrka gifva större möjligheter att få tjäna vårt folk och särskildt att göra den mera skickad att nå fram till och utföra sin kärlekstjänst emot de lidande och förkomna. En tjänare var han ock själf, en af dessa tjänare, hvilkas bild Herren en gång (Luk. 17:7 f.) tecknat för oss, som aldrig tycka sig hafva gjort nog för att fylla sin plikt, och som, när det vanliga dagsarbetet är fullgjordt, fråga icke efter lönen utan blott efter nytt arbete. Om den nitälskan och hängifvenhet, hvarmed han ända in i det sista, äfven när han haft fullgod rätt att hvila ut, ägnade sig åt sin tjänst, fick jag vid ett tillfälle i somras en särskildt gripande erinran. När deltagarna i årets kyrkliga instruktionskurser samlades i Stora Tuna, hade redan flera månader förflutit sedan biskop Lövgren slutat sin arbetsdag här på jorden. Dock hade han redan öfvertänkt och äfven på papperet nedskrifvit de hälsningsord, med hvilka han hoppats att där få möta de unga skarorna. Den kom, när den nu efter hans bortgång framfördes till dessa, tillika som en direkt hälsning från honom till hans efterträdare. Hans ord voro såsom talade ur mitt eget hjärta. Och jag kände det, när jag nu själf stod midt