- 63
däri, att den rena nådens tanke är den som af alla är oss svårast att fatta och att konsekvent genomföra. Men till stor del sammanhänger det just därmed, att man ej rätt klart skilt mellan statskyrko- och folkkyrkomomentet. Så har man t. ex., när man diskuterat Luthers kyrkoorganisatoriska yttranden, af hans åtminstone skenbart motsägande uttalanden rörande statsmyndighetens ställning i kyrkan och af det faktum, att han här till sist af förhållandena nödgades att acceptera ett statsförmynderskap, som stred mot hans egentliga intentioner, och från hvilket vi i vårt land lyckligtvis gått fria, ofta hindrats att se, hur fullständigt obetingadt och helt han i kraft af hela sin religiösa grundåskådning ställer sig på folkkyrkotankens grund. Ernst Troeltsch, som, med den ganska kyliga ställning, han rent personligt intar till de tankar han refererar, här är ett mycket ojäfvigt vittne, har på nytt uppvisat detta, men tillika ställt det in i ett intressant större historiskt sammanhang. Han vill såsom en af hela kyrkohistorien bekräftad lag uppvisa, huru man öfverallt, där man i uppenbarelsens tanke framförallt betonat det religiöst-objektiva, den gudomliga nåden, också — ofta utan att själf förstå sammanhanget — i organisatoriskt hänseende förts till kyrkans (d. ä. i hans terminologi ungefär hvad vi kalla folkkyrkans, däremot ej nödvändigt statskyrkans) typ, medan man åter, där det objektivt-etiska, helighetskrafvet, stått såsom det i kristendomen primära, gått i sektens (det innefattar här också fri- eller förenings-kyrkans) riktning. »Kyrkan», säger han, »betonar och objektiverar nådens tanke, sekten betonar och förverkligar den subjektiva helighetens tanke. Kyrkan håller sig i bibeln till den frälsande stiftelsen, sekten till Guds och Kristi lag.» Regeln tål nog, så som den här är formulerad, vissa restriktioner — som dock blott »bekräfta regeln». Framförallt får den ju ej fattas så, som om »sekten» skulle förneka nådens tanke, eller kyrkan stå likgiltig mot det subjektiva helighetskrafvet. Och så tillvida kan det kanske betecknas såsom en i viss mån nyttig arbetsfördelning, att det vid hvarandras sida finnes olika religiösa samfund, som genom själfva sin organisation särskildt understryka hvar sin af dessa två omistliga tankar. Men hur
