Sida:BillingE.Herdabref.djvu/85

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
85

slags hjälp, och så också i det lilla genomför den syntés af förlåtelse- och försynstro, som står bakom såväl folkkyrkotanken som den evangeliska kallelsetanken.

Få ej ens olikheterna i religiöst hänseende för prästen göra någon skillnad i hans känsla af religiöst ansvar för och religiös samhörighet med alla sina församlingsbor, så naturligtvis än mindre några andra, af hvilket slag de vara må. Så är det t. ex. prästens både rätt och plikt att såsom andra medborgare bilda sig en politisk ståndpunkt och att förfäkta den, men det hör med till hans ämbetsplikt att noga vakta sig för att på sådant sätt kasta sig in i de politiska partistriderna, att det förtroendefulla umgänget och samarbetet med politiskt oliktänkande försvåras. Eller ett annat exempel: man kan ju rent teoretiskt diskutera den frågan, om en kristen strängt logiskt — om alla konsekvenser på båda sidor dragas ut — kan vara socialdemokrat. Men äfven om en präst skulle känna sig böjd att i teorien besvara denna fråga nekande, måste han — betänkande tillika, att det finns tusentals andra logiska motsägelser, som psykologiskt visa sig väl kunna i en människas åskådning förenas, — i praktiken, i sin umgängelse med sina socialistiska församlingsbor, naturligtvis utan att därför fördölja sin åsikt, besvara den jakande.

Prästen och de sociala motsättningarna.

Allra minst få några olikheter i social eller ekonomisk ställning göra någon skillnad i prästens förhållande till sina församlingsbor. Det är ju själfklart i fråga om hans rent religiösa uppgift. Men skall han rätt kunna utföra den, ligger det en stor vikt på, att han ej heller socialt, i fråga om sitt umgänge o. s. v. kommer att betraktas såsom ensidigt samhörig med någon viss klass eller grupp. Såsom folkkyrkoprästen, i en grad som kanske ingen annan, får vara en gäst i alla slags hem, så böra ock i hans hem människor, som eljest sällan på det sättet se hvarandra, kunna få mötas. Men framförallt böra de alla kunna mötas i rent personligt förtroende till prästen såsom en vän och rådgifvare till dem alla. Och lyckas det prästen att bringa till stånd ett sådant förtroendeförhållande mellan sig och sin territorialförsamling, utför han därmed, samtidigt med att han skapar förutsättningarna för sin största och egentliga religiöst-sociala gärning: