- 95
tvifvel med de religiösa och teologiska brytningar, om hvilka förut varit tal — ofta förfärande stor. Och därtill kommer nu, att ifråga om kristendomsämnets ställning i de grundläggande skolorna nyss en förändring vidtagits, som, om den verkligen skulle komma till genomförande, måste föra med sig en ytterligare, till sina verkningar oöfverskådlig tillbakagång.
Mot den nya undervisningsplanen i kristendom för folkskolorna hafva många öfverdrifna och orättvisa anklagelser riktats. Håller man sig till aktstycket, sådant det föreligger, och lämnar alla frågor om upphovsmannens motiv o. s. v. åsido, ger det förvisso ingen anledning till att tala om afkristning l. dyl. I vissa afseenden — i den centralare ställning, som bibel och psalmbok fått o. s. v. — måste det sägas innebära ett framsteg öfver det förutvarande. Äfven i den mångomtalade 1:sta punkten i »anvisningarna» ligger, om man håller sig till hvad som verkligen står där, en alldeles riktig tanke. Men åtminstone i två hänseenden måste den nya planen från religiös synpunkt mötas med de bestämdaste och uthålligaste protester.
Den ena punkten gäller den åt kristendomsundervisningen tillmätta tiden. Utan tvifvel var en reduktion af det timantal, som kristendomsämnet förut haft åt sig anvisadt; ej blott möjlig utan äfven från rent religiös synpunkt önsklig. Äfven af de mest konservativa bedömare har det uttalats, att i det stora timantalet låg en frestelse för läraren att för att fylla ut tiden glida in i ett tidsödande och därför intressedödande lärosätt. Men att den nu företagna reduktionen går vida öfver alla rimliga gränser, behöfver jag, efter allt hvad därom sagts, icke spilla många ord på att uppvisa. Det kan vara nog att erinra om de olika ståndpunkter, som i denna punkt voro företrädda i den sista stora folkundervisningskommittén. Majoritetens förslag gick ut på två veckotimmar under de två första skolåren, tre under de två därpå följande och fyra under de två sista. Mot detta förslag stodo en »höger»- och en »vänster»-reservation. Den förra, till hvilken äfven jag såsom tillkallad »sakkunnig» anslöt mig, påyrkade tre veckotimmar under de tre första och fyra under de tre sista skolåren; »vänster»-reservationen
