WALDEMAR en Prins född att sanna ordspråket, det store män ofta hafva om ej vanartiga dock odugeliga barn, hade tarfvat mer, än någon annan, en Gemål af stadigare sinne, af mognare förstånd, af mindre flättja, fåfänga och vällustighet. Sjelf, ända til förundran i de farligaste omständigheter bekymmerlös, vällustig, och barnsligen fåfäng, skulle han till all olycka få en Drottning, som långt ifrån att bättra så nedriga egenskaper, tjente ej, än till att föröka dem, med en så mycket farligare tillsatts af dårskaper, som hennes otidiga högmod och obetänksamma tunga skyndade en lysande och äregirig Svåger i harnesk, hvilket att ikläda WALDEMARS odugelighet desutan var nog retande. För öfrigt var SOPHIA en vacker Prinsessa, och hade ett uppförande i seder, som ej misshagade: WALDEMAR var en Prins af ett godt och bögeligt sinnelag, född till ingen ting mindre än att blifva stor, och fölljackteligen tarfvade till sin lycksalighet intet annat, än få ett välbeställdt Regemente, där han i ro och goda dagar måtte få tillbringa sin lefnad. Och att förskaffa honom detta,
