römmas; skulle tvärrtom deras oförsonliga hämdgirighet kunna fördunkla allt sådant, om icke ett fallskt begrepp om ära och felande lagar kunde tjena till någon deras ursäckt. I anledning af det förra trodde hvar och en sig så mycket mer förbunden, att hämmas en liden oförrätt, som ingen skam var större hos våra förfäder, än den, att hafva vist ett fegt hjärta, att med kallsinnighet emottagit ett smädeord, att blifvit manad till envig, utan att töras komma. Lagen utan att hämma ett så skadeligt sjelfsvålld, och hvarigenom till det allmännas skada så mycken blod af medborgare utgöts, stadgade fast snarare, att sådan sjelf-hämd icke allenast var lofgifven, utan ock utmärkte de villkor och sätt, som de stridande därvid hade att i ackt taga. Och långt ifrån, att den inplantade Christendommen vågade strax förbjuda en så grym sed, blef fast snarare under Christendommens början berörde lag icke allenast stadfäst, utan ock lämpad till Christendommen: så att, om en till envig utmanad ej vågade komma, blef han såsom ärelös ansedd och för ovärdig räknad, att kunna vittna hvarken för man
