ledning, saknar bevis i historien, och strider emot det begrepp, som vi böre göra oss om den tiden, och i stöd hvaraf grunden till en sådan Successions-ordning bör sökas i långt annan orsak, än i någon sådan öfverenskommelse. När ERIK blef hallshuggen af MAGNUS HENRIKSSON, hämnades CARL SVERRERSSON hans död, den han likväl, efter allt utseende, om ej i värket befordrat, doch gärna sett och önskat. CARL banade sig genom MAGNI dråp väg till Thronen; men han nöt icke länge en sådan ära. Ty ERIKS Son KNUT öfverföll och slog honom ihjäl, väl efter föregifvande att således hämnas den del, som han påstod CARL haft i des Faders dråp, men i värket att få en Crona, som all tid blef rof för mördaren och belöning för det högsta brott. CARLS dråp uppväckte KNUT mycken oro, och han hade icke väl afhändt en Konung lifvet, än tvänne andre Prinsar upphofvo sig emot honom och antogo Konunga-namn. Och ehuruväl KNUT ändteligen undertryckte dem bägge, och någon tid prålade med ett nytt namn af Sveriges och Götes Konung, måste han dock omsider lämna åt
