sta, eller intet mer kunde smickra hans ära och befästa hans anseende, än ett så högt föremål. Sina rådslag och beslut fattade han med förstånd och mycken slughet, ledde dem alltid till höga ändemål, och utförde dem med en värkställighet, som tålte intet hinder, ingen långsamhet, inga fåfänga inkast: med ett mod, som trottsade all fara och öfversteg allt, hvad ej därmed inföll: med ett Samvete, som brukte allt, som därtill bidrog. Nöjen, kärlek, hvila, allt måste vika, då det kom an på Rikets heder och förmån. Inga tårar, inga böner, ingen slägtskap var gällande i hans Ministere. Ehuru alltför människlig, att ej hafva vänner och tarfva deras rådslag, ville han dock hvarken dåras af enskilldta afsigter, eller i de välgärningar, som han beviste sina gunstlingar, antingen trottsa allmänt knårr, eller förråda ett inskränkt och fattigt tänkesätt. Svårigheter, långt ifrån att hindra, tjente ej än att stadga hans beslut, och reta hans lust. Född mer att regera än lyda, trodde han sig i rättighet att fullföllja allt, som han antingen var nog förmäten, att
