och nuto sin ägendom, som ville antaga den Christna läran. Men om någon ej fant sig strax beredd att härtill jaka, blef han ett offer för BIRGERS Solldaters nit, som inbillade sig föra ett Religions krig, där all grymhet vore tillåten emot en hedning, som ej funne sig öfvertygad om Christna lärans förträffelighet i så vigtiga skäl, som elld och svärd äro. Ifrån Österbotten tågade BIRGER till Tavastland, där allt var hedet. Här brukte Jarlen med samma stränghet sitt Apostoliska Ämbete, så att han genom elld och svärd innom få Månader tvang alla dem att blifva Christna, som icke med döden ällskade att bekräfta sina hedniska villfarelser. Och fast BIRGER väl såg, att hans underkufvade Finnar voro mera ja-Christne, än rätta trogne, och mera rvungne än frivillige undersåter; var dock mycket vunnet genom så färdiga anstallter. För öfrigt spardes ock intet af allt det, som kunde försäkra Sveriges Crona om dessa länders beständiga och roliga besittning för framtiden. Till den andan drögde han där i egen person quar ända till långt in på året 1250, för att närvarande genom
