att han ej hölle sig alldeles oskickelig till en sådan värdighet [1]. Ett så oförmodadt svar föranlät Jarlen att afstå ifrån sit påstående. Ty ehuru han troligen ej var så rädd för IFVARS anseende, att han lärer trott honom äfven så lätt i värket kunna bestrida sig Kronan, som han var snäll i orden att tillägna sig henne; höll dock Jarlen för mer försigtigt, att låta bero vid det som var gjordt, än, under vågspel af en oviss lycka, som äfven ofta hvälfver dit hon minst sigtar, våga en Krona, som han ändå en gång skulle lämna till arfs åt sin Son, och imedlertid såsom dess förmyndare hade allt tillfälle att nyttja. Han biföll fördenskull sin Sons val, och efter den dagen lämpade alla sina afsigter därhän, huru han måtte göra ett follk stort och lyckeligt, som hittills i brist af dugeliga Regenter, saknade anseende hos utländningar och välstånd innom sig.
- ↑ IVAR brukte vid detta tillfället ett mer eftertryckeligt, än sirligt talesätt: Vi äre ej så förlägne, sade han: om din Son, att icke i allt fall jag skulle kunna skaka en Kong ur Pälsen på mig. Se ERICUS OLAI Lib. III. p. 112; LAUR. PETR. in vita WALDEMARI &c.
