Öfversigt af skogs- och jagtlagstiftningen.
a) intill 1718.
De skogar, hvarmed naturen begåfvat Sverige, hafva städse för dess befolkning utgjort en vigtig näringskälla. A ett tidigare skede af utveckling lemnade villebrådet för de fåtalige invånarne ett medel till uppehälle, som, ehuru vanskligt, dock ej förutsatte en högre kulturs oupphörligt fortgående arbete. Med befolkningens tilltagande kunde emellertid jagtlifvet icke oförändradt ega bestånd, utan blef det nödvändigt att medelst boskapsskötsel och åkerbruk bereda ymnigare tillgång å födoämnen; det naturliga framåtskridandet ledde sålunda derhän, att, i samma mån nämnda näringsgrenar utvecklades, fästes alltmera underordnad vigt vid villebrådet.
Dermed upphörde dock skogen ingalunda att ega sin stora vigt för hushållningen. Redan användbarheten af vissa trädfrukter till föda åt djur och ibland äfven åt menniskor gaf skogen ett högt värde; och dertill korn att afsvedjad skogsmark erbjöd under en tid, då landet till största delen upptogs af skog, ett lätt vunnet fält för sädesodling. Numera här visserligen nyttan af svedjebruket minskats; men derförutom eger skogen, hvad ständigt skall göra densamma för menniskan behöflig, uti det lätt formade och till mänga skilda ändamål nyttiga träet ett för den ekonomiska verksamheten synnerligen vigtigt ämne, hvilket, å en lägre kulturgrad nästan uteslutande användt till byggnader, husgeråd och redskap, jemväl vid en högre kultur visat sig vara föremål för en oupphörligt stigande efterfrågan, oberoende deraf att ökad insigt om naturens olika rikedomar och sätten att tillgodogöra desamma beredt tillfälle att till ändamål, hvartill förut begagnats trä, nyttja jern och andra ämnen.
Med afseende å denna träets stora brukbarhet, hvarutinnan det näppeligen öfverträffas af något annat, blir bibehållande af skogen, som dessutom med hänsyn till klimatet och i flere andra hänseenden icke kan frånkännas en stor betydelse, för kulturens uppehållande inom ett land ett oeftergifligt vilkor.
Till en början betraktas skogen såsom en outtömlig grufva, der en hvar utan iakttagande af någon begränsning eger att bemäktiga sig, hvad för honom är användbart.
En inträdande odling, vid hvilken elden och yxan i förening anlitas för markens afrödjande, framkallar naturligen så småningom en förminskning af skogen. Öppna platser uppstå i byarnes närhet; men detta förhållande innebär vid landets bebyggande ingen ekonomisk fara, utan förena sig snarare flere omständigheter att göra dessa platser för befolkningen ganska gagneliga. Genom desamma minskas nämligen faran för rofdjuren, underlättas i många hänseenden åkerbruket och beredes bättre mulbete.
Den slösaktiga hushållning med skogen, som af förhållandena sålunda framkallas, kan dock icke undgå att i de trakter, der en tätare befolkning uppkommer, omsider nödvändiggöra vissa begränsningar.
Man finner också att med jordeganderättens utbildning och kulturens framsteg städse allt flere inskränkningar fästats vid rätten till skogsfång.
Uti vårt land visade sig denna företeelse uti de under 13:de och 14:de seklen i skrift affattade landskapslagarne, hvilkas stadganden i ämnet efter förhållandena i olika landskap erbjuda icke få skiljaktigheter.
Om dessa stadganden redan häraf få betydelse, ökas densamma derigenom, att de utgöra den grund, hvarifrån den svenska rättsuppfattningen sedermera utvecklats, af hvilken anledning ett kort meddelande af det, som dessa lagar i fråga om skogsvård och jagt hufvudsakligen innehålla, icke torde sakna intresse.
Uti det glest befolkade Norrland, der den s. k. Helsingelagen hade giltighet, intogo de särskilda byarne och bygdelagen stora egoområden, af hvilka största delen utgjorde för de enskilde bydelegarne gemensam mark, medan den åker, äng och hagmark, som tillkom en hvar af dem, hade en obetydlig utsträckning.[1] Till betecknande af gränserna begagnade man sig af sjöar, bäckar, berg, stenar och träd med företräde dem emellan, i händelse af stridighet, efter den ordning, hvari de nu blifvit nämnda.[2] Hvad som ej blifvit upptaget, var allmänningsjord, der tillfälle till anläggning af nybyggen för en hvar erbjöds, utan att något särskildt begifvande af de gamle jordegarne eller andra dertill synes hafva varit erforderligt. Om nu ifrågavarande rätt stadgades uti Wiþerbobalken 15 flocken: »Vil man takæ byæ æmpnæ aa almænnungæ. Þa taki a breþ wiþ þæn sum förræ byghdi, swa ath han hanom ænktæ fortaki, taki swa skogh sum byæ æmpui swa breþæn skogh sum aker ok æng, ær wtmark, taki twa siþær styltings rast lankt. Swa langh scal styltingx rast wæra, aki heman foræ sool vm staþu tima, gen iulum ok huggi störæ las ok kumi ater vm miþian dagh, þæt ær laghæ tak, wil han taka til aker æller æng, þa skal han ryþiæ þre dyssiær ok göra eth hus i fira knutær ok gangi vm tæktam ok mærki tækt mæþ
II witnum ok wæræ þæt lagha tak hans».[3] Besittningar, som
- ↑ Wiþerbobalken XIII: § 3.
- ↑ Samma ställe § 2.
- ↑ Detta svårfattliga ställe kan sålunda öfversättas: Vill man upptaga ett tjenligt ställe till anläggande af gård eller by å allmänning, då tage bredvid den, som derstädes uppbyggt sådant ställe, så att han ej intager något från den andre, tage så af skog till gård eller by så bred skog, som åker och äng Är. Utmark tage på två sidor så långt som en vanför menniska kan gå med kryckor utan att hvila. Så långt skall detta vara, åke hemifrån före soluppgången vid vintersolståndet och hugge ett lass stör och komme åter vid middagstid, det är ett lagligt intagande af förut obrukad jord. Vill han taga till åker och äng, di skall han upprödja till åker så mycken jord, som fordras för att derå kanna skörda tre trafvar säd, och tillika göra ett fyrknyta hus (d. v. s. sådant som endast här knutar i de fyra hörnen, men ej timrade mellanväggar) och gå omkring det intagna och utstaka det med två vitnen.
