exempel anföras, att den, som med fullt uppsåt i annans skog högge och sedan hemförde ej fruktbärande träd till sex lass eller derstädes efter verkställa afverkning upplade lika mycket, skulle böta 9 mark.[1]
Minskad tillgång å skog alstrade äfven en sträfvan, att förebygga dess antändning genom strängare bestraffning af allt, som dertill kunde leda. Sålunda skulle den, som öfverbevisades att hafva påtändt skog med den påföljd, att 20 lass virke sedermera förstördes, böta 27 mark, och lika ansvar följde, om vid kolning för flere personers gemensamma räkning framkallades eld, som medförde nyssberörda skada, för hvilken händelse tillika stadgades, att en hvar af dessa skulle böta såsom hufvudman.[2]
Fridlysning af skog, som i Södermanlandslagen[3] förekommer i fråga om nöt- eller ållonbärande »gisninga scogh» såsom en åtgärd, hvilken skedde i sammanhang med dess inhägnande och tyckes hafva inneburit, ett förbud för bydelegare att till de ändamål, hvartill skogen förut begagnats, inom hägnaden fälla träd, omförmäles äfven uti såväl den äldre som den yngre Vestgötalagen; men här torde fridlysningen eller med andra ord den »hæræzræfft» eller häradsförbud, som lades å viss skog, hafva afsett dess skyddande för åverkan af främmande personer sannolikt genom utfärdande af vitesbestämmelser.[4]
Temligen ofullständiga äro de stadganden, som sistnämnda lag innehåller i fråga om jagt. Rättigheten dertill synes hafva varit föga begränsad. Det stadgades sålunda: »Þen a hæra er hendir. þen ræf er reser. Þen vargh er vinder. Þen biorn er binder. Þen ælgh er fællir. Þen a oter vr a drægher».[5] Äfven
beträffande det sätt, hvarpå dessa olika djur togos, lemnar denna märkliga bestämmelse en klar inblick. Ytterligare upplysning härutinnan erhåller man af de flerstädes i lagen förekommande uttrycken »ælgspjut» »ælgstokk» och biornspjut. Hurusom hökar användes vid jagt, framgår af meddelad föreskrift, att den, som i sin skog eller å allmänning åtkommit en hök, borde binda dess fötter utan att sedan någon annan hade rätt att borttaga den.[6] Förebyggande af rofdjurens tillväxt var i denna landsort, der betydande boskapsskötsel idkades, en vigtig angelägenhet, och med hänsyn härtill förekom uttalande uti Fornæmisbalken XLVI af den yngre Vestgötalagen om skyldighet att bygga varggård och hafva vargnät äfvensom att å vissa uppgifna dagar af året verkställa skallgång.
Äfven Östgötalagen är för kännedomen om den gamla skogshushållningen af vigt. Man finner här, hurusom enstaka skogslotter, likartade med de till vår tid bibehållna utjordar utan delaktighet i byns allmänna egor, blifvit från hemman afyttrade,[7] likasom att upplåtelse af växande skog med säljaren förbehållen rätt till sjelfva grunden jemväl brukats.[8] Lagen betecknade åverkan å annans skog såsom ett odalbrott.[9] oskift skog egde alla saklöst hugga träd, förutom ek och hassel, som voro fridkallade, men delegare, som ansåg att denna rätt missbrukades, lemnades tillfälle att genom påyrkande af skifte härutinnan bereda sig en tryggare ställning. Ifrågasattes delning, skulle framställning derom göras före jul. Skogen synes då genast hafva blifvit satt under ett visst förbud, med påföljd att hygge derstädes medförde böter till belopp af 3 mark. Vid delningen skulle iakttagas, att en hvar erhölle lotter, motsvarande hans del i byn, såväl å den bästa, som å den sämsta trakten, hvarefter allt tillgripande af skogseffekter å annan bydelegares tillskiftade skog var med strängt ansvar belagdt.[10]
Till förekommande af skogens förminskning föreskrefs, att jordegare, som ej hade två bol i by, icke finge medgifva annan att begagna skogen.[11] Vid svedjande skulle noga tillses, att ek ej tillskyndades deraf något men. Inträffade detta och 20 ekar eller derutöfver skadades, uppgingo böterna till 40 mark.[12]
Inom det skogrika och på samma gång bördiga Östergötland spelade villebrådet för hushållningen en stor betydelse, hvadan jemväl åtskilliga bestämmelser rörande jagt uti den ifrågavarande lagen förekomma. Om bäfvern, som i de öfriga landskapslagarne förutom Helsingelagen ej omnämnes, meddelas här stadgande. Vidare angifves det sätt, hvarpå en vid skall fälld björn skulle emellan de delegande skiftas, och påpekas särskildt, att en hvar hade rätt att taga del uti detta fruktade odjurs dödande. Om elg nämnes, att det var förbehållet den, som uppdrifvit ett sådant djur att, tills tre nätter förflutit·, förfölja och bemäktiga sig detsamma. I förening med bestämdt uttalad skyldighet att efter emottaget bud inställa sig vid skall efter varg, förelades hvarje bonde att hafva vargnät. Att märka är äfven den i Östgötalagen meddelade föreskriften att rådjur tillhörde konungen. Råkade detsamma vid skall i vargnät, förekom ingå böter, men, om nät utan dylik anledning blifvit utsatt och rådjur derigenom dödades, medförde detta ansvar.[13]
I fråga om skogsförhållandena innehåller Gotlandslagen bland annat, att vid uppkommen tvist angående rättighet till skog grannars vitnesmål skulle inhämtas och afseende tillika fästas vid det arbete, som å platsen för tvisten genom virkes upphuggande och uppläggning vårtiden samt afhämtande höstetiden af den ene eller den andre förättats. Den, som hade bästa bevisningen om verkställt arbete, skulle tilläggas vitsord. Härjemte korn edgång i fråga först af den bland de tvistande, hvars egor hade den största utsträckningen med iakttagande härvid, att om denne ej ville bevisa med ed sin rätt, skulle, hvad hans vittnen berättat, lemnas obeaktadt.[14] Jordegare
egde ej att medgifva annan att hugga i oskift skog eller att derstädes göra inhägnad. Såväl ek som ock ask och björk egnades ett visst skydd.[15] Att trädfrukt förklarades åtnjuta frid till den senare vårfrudagen.[16] Åverkan i annans skog medförde utom bötesstraff förlust af dit medtagna körredskap och dragare, hvartill korn, om skogen tillhörde munkarne, bannlysning och högre böter.[17]
- ↑ Fornæmisbalken IX och X.
- ↑ Fornæmisbalken XXXIII och XXXIV.
- ↑ Södermanlandslagen Bygningabalken XXVIII och förklaras i Additamenta 5: »Landboe ma at saclösu threa eker hugga, ena til bat eller ekio, andra til snækkiu bonada, thridiu till kirkiu bygning, æi ma han saklösu mera hugga. Vil sidan annan mer hug a scogh göra, ak annar frid a legia, aghi tha friþmander vizord skipt a leggia sua huarium sum i by æghir».
- ↑ Äldre Vestgötalagen fornæmix sakir 2 och Yngre Vestgötalagen Fornæmisbalken VII.
- ↑ Yngre Vestgötalagen Vtgærþæbalken XV. Härmed antydes, att en hvar, som gripit en hare, uppdrifvit och dödat en räf, dräpt en varg, bundit och fasttagit en björn, fällt en elg eller ur ån uppdragit en utter, dertill var egare.
- ↑ Samma balk XVI. Dermed afsågs fångande af ungar;
- ↑ Östgötalagen Bygdabalken VIII § 1: Nu æn man köpir hump i skoghi ælla æng» etc.
- ↑ Samma balk XXXIII: »Nå aghær annar træn ok annars ær jorþin i skoghinum» och vidare rörande tvist om trädens qvarblifvande: »Nu æn træn standa a biærghum sum huarte nyter til akær ælla æng, ok hin vil hanum hans aldin skogh ælla hans wiþ forfængta, þa a þæn uitzorþ sum træ a. Þöm skulu dömas kuar standa ok egh up huggas.»
- ↑ Samma balk XXIX, »oþulbrut».
- ↑ Samma balk XXX.
- ↑ Sistnämnda flock: þæt ær ok andrum lana ælla skipa utan aghe tu bol i bynum» etc.
- ↑ Jemväl å detta ställe: »Brennir man suiþu» etc.
- ↑ Bygdabalken XXXVI: »Nu a biur sæ böle sum bonde, huar sum dræpær biur ok brytær hiþi hans, late atær biurin þem sum ængina atte ok mæþ þrea marker» etc; der meddelas ock åtskilliga andra stadganden om jagt.
- ↑ Gotlandslagen I: 25.
- ↑ III: 54;
- ↑ I: 59;
- ↑ I: 7 och 25.
