Sida:Bisos Q 1870 1.djvu/34

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
24
Administrationen.

att Kongl. Maj:t ville taga i öfvervägande, huruvida det ovilkorliga förbudet emot getters utsläppande i skog borde utsträckas till Kopparbergs, Gefleborgs, Jemtlands, Vester-Norrlands, Vesterbottens och Norrbottens län.

Med anledning af ständernas nu omförmälda uttalande, förordnade Kongl. Maj:t uti bref den 21 januari 1859 till kammarkollegium om inrättande af skogsstyrelsen, och öfverlemnades till dess samtidigt utnämnda chef, förutvarande landshöfdingen i Norrbottens län Anders Emanuel Ros, att efter vissa uti det kongl. brefvet angifna grunder, utarbeta förslag till instruktion för styrelsen. Kongl. instruktion för skogsstyrelsen och skogsstaten utkom sedermera den 19 november 1869.

De efter skogsstyrelsens inrättande närmast följande tio åren utmärktes af flera för skogs- och jagtvården uti riket vigtiga förordnanden.

Den 25 maj 1860 utfärdades kongl. stadga för skogsläroverken i riket; och ny jagtstadga utkom den 21 oktober 1864.

För förhållandena inom den nordliga delen af landet blefvo af stor betydelse de förordningar, som utkommo den 21 december 1865, dels angående kronoparkers bildande i Stora Kopparbergs län och de norrländska länen, samt om vissa iakttagelser vid storskiften och afvittringar i nämnda län, dels angående utsyning och försäljning af skogsalster från kronans skogar i de nyssnämnda länen.

Angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket, utkom den 29 juni 1866 förordning, hvarmed ett länge kändt behof blef fylldt.

Frågan om åvägabringande af en ny skogsordning för den enskilda hushållningen återstod emellertid. Norrland ådrog sig härvid i framstå rummet uppmärksamhet; och uppå derom af rikets ständer uti skrifvelse den 13 maj 1868 framställa begäran förordnade Kongl. Maj:t den 18 juni samma år en särskild komité, bestående af landshöfdingen E. V. Almqvist, förste landtmätare J. W. Pilo och J. E. Nyström, bruksegaren Eric Häggström, skogsinspektörerne A. M. Österdahl och Axel Fr. Kjellerstedt samt vice häradshöfdingen J. Å, Åstrand med uppdrag att efter inhämtad. kännedom om de norrländska skogsförhållandena till Kongl. Maj:t afgifva förslag såväl till lämpliga lagbestämmelser som till behöfliga författningsstadganden för åstadkommande af en förbättrad och af tidsförhållandena samt på vetenskapliga grunder ordnad skogshushållning i de norrländska provinserna, hufvudsakligen beträffande de under allmän vård stående, men ock i lämpliga fall vidkommande de enskildes dervarande skogar; hvarförutan särskildt utlåtande borde af komitén meddelas, på hvad sätt enligt komiténs åsigt kronan kunde beredas all den inkomst, som af dess ifrågavarande skogar skäligen vore att förvänta.

Komitén, af hvars ledamöter förste landtmätaren Pilo afled, förrän utlåtande afgifvits, framställde förslag till skogsordning för Norrbottens, Vesterbottens, Vesternorrlands, Jemtlands och Gefleborgs län och ifrågasatte härjemte bland annat utsträckt rätt till utbrytning af skogsservitut, vissa tillägg i afvittringsstadgan m. ni.; dess utlåtande är dateradt den 21 december 1870.

Redan derförinnan hade för Gotland meddelats en den 10 september 1869 utkommen förordning, som till förekommande af skogsförödelse derstädes åvägabragte vissa inskränkningar i afseende å dispositionsrätten öfver skog å enskild egendom.




Administrationen.

Redan under medeltiden förekommo med säkerhet här i landet »vild-, djur- eller fogelskyttar», såsom de sedermera under 1500-talet benämndes. Bruket att anställa sådane, som hade sin naturliga anledning uti villebrådets dåvarande stora betydelse för hushållningen, gynnades af den förkärlek, som adeln egnade jagten. Vid sidan af skyttarne omförmäldes »jägare», som utmärkte sig genom en större utbildning uti yrket än den i landet vanliga. De voro sannolikt hemmastadde uti de metoder för jagt, som brukades i det sydliga Europa och hade, efter hvad det vill synas, uteslutande till uppgift att sysselsätta sig med djurfång, medan åter skyttarne antagligen tillika varit hemmansbrukare.

Regentens lefnadssätt stod under ifrågavarande tid i nära öfverensstämmelse med stormännens. Hufvudsakliga skilnaden låg deruti, att den förre gemenligen förfogade öfver mera betydande tillgångar. Han torde alltså kommit att i sin tjenst anställa större antal af jägare och skyttar än det, hvartill stormännen hade tillfälle. En giltig anledning till nämnda förhållande låg också uti den dyrbara hofhållningen, för hvars uppehållande fordrades ansenliga förråder af kött, skinnvaror m. m.

Med temligen stor säkerhet må man sålunda kunna antaga, att flere af medeltidens regenter förutom de hoffolket tillhörande jägare, som vistades i deras närhet, haft skyttar i landsorterna, med åliggande för dem att å mer eller mindre bestämda tider af året till hofvet inleverera villebråd. Från Gustaf Wasas vistelse i Dalarne kort före befrielsekriget omtalas en »kronoskytt» med namn Sven Elfsson i Isala by som troligen haft en dylik anställning.

Gustaf I hade i sin tjenst åtskilliga personer, som för hans räkning voro upptagne af jagt och djurfång. Han rönte till och med en viss svårighet att förskaffa sig så många sådana, som han hade önskat. Derpå häntyder bland annat hans uti bref den 7 september 1525 till danske riksmarsken Tyge Krabbe ställda begäran, att denne, om han hade någon god jägare till öfverlopps, skulle sända den till konungen under löfte å den