delegare, som härigenom kommo att sakna all förmån af allmänningen, isynnerhet när hänsyn fästes till det olika förhållande, som egde rum, då delning af sådan mark egt rum.[1] Ett erkännande af det olämpliga härutinnan skedde genom Kongl. Maj:ts uti bref den 4. maj 1853 lemnade medgifvande för en del häradsboer i Östergötland att tillsvidare efter hemmantalet utan afseende på skogsbehof sig emellan fördela det årliga utsyningsbeloppet från deras allmänningar. Trots den rubbning af de bestående förhållandena, som derigenom bereddes särdeles för innehafvare af skoglösa hemman, hvilka förut erhållit sina förnödenheter från allmänning, blef man alltmera öfvertygad, att på denna väg sträfvandena borde rigtas för åvägabringande af den förbättrade hushållning å allmänningarne, hvilken sedan sekter till- baka hade varit i lagstiftningen åsyftad. Allmän giltighet fick också denna grundsats uti kongl. förordningen den 29 juni 1866 angående hushållningen med de allmänna skogarne i riket, hvilken i afseende å nyttjanderätten till allmänningarne medfört vigtiga förändringar. I strid mot den gamla uppfattningen förklaras här, att hela den behållna afkastningen, efter det först undantagits det virke, som till broar och andra för häradet gemensamma byggnader erfordras, skall årligen emellan samtlige delegare efter oförmedladt hemmantal fördelas, hvarvid det å delegarne ankommer att bestämma, om utdelningen skall ske in natura eller efter försäljning i penningar.
Enligt nu gällande bestämmelser skola vidare delegare i häradsallmänning genom sockenombud utse en allmänningsstyrelse, som i enlighet med ett af dem upprättadt samt af Kongl. Maj:ts befallningshafvande fastställdt reglemente handhafver förvaltningen af allmänningen; delegare i häradsallmänning äro, under vilkor att dylikt reglemente finnes, samt att hushållningsplan för allmänningen blifvit af skogsstyrelsen fastställd och de för indelningen nödiga arbetena på delegarnes bekostnad blifvit utförda, berättigade att sjelfva förestå allmänningens bevakning och skötsel, men i annat fall bör revirförvaltaren, som städse bibehåller en viss uppsigt öfver iakttagande af de i afseende å skogshushållningen meddelade föreskrifterna, årligen afgifva redovisning ej mindre öfver allmänningens afkastning i skogseffekter än äfven öfver utgifterna för allmänningen och de medel, som han till deras bestridande uppburit.
Kronoparker, djurgårdar och jagbackar.
I Kristoffers landslag omförmäles likasom i den äldre landslagen »konungs park»[2] med förklarande, att ansvaret för den, som jagade å sådan mark, utgjorde böter till belopp af 40 mark, konungens ensak, hvarjemte den brottslige hade förverkat häst och armborst.
Till park räknades emellertid blott konungens »enskylloga æghor som Vpsala öde oc annat tholight». Uppenbarligen inbegreps ej derunder skogsmark i allmänhet, som hört till konungens gårdar. Till en början ligger det i sakens natur, att oskiftade byskogar, der konungen för vissa landtbohemman haft del, ej dit hänförts. Äfven i de fall, då denne varit egare till en hel bysamfällighet eller enstaka gård, och dertill hörande skog varit af rå och rör omgifven, är det ej antagligt, att denna omständighet ensamt eller med andra ord eganderättsförhållandet skulle hafva verkat skogens betraktande såsom kungspark. Deremot talar det nyssberörda stränga ansvaret, som tyckes förutsätta, att den till park hänförliga markens omfattning varit på ett bestämdare sätt angifven än som i äldre tider merendels med till hjordevall ej afsedd skogsmark inträffade, desto heldre som, om än straff fanns för oloflig jagt å annans egoområde, vid sidan deraf bibehöll sig rätt att under vissa förhållanden dit förfölja och döda ett uppdrifvet djur. Med hänsyn härtill förefaller det sannolikt, att de områden, hvarå uttrycket kungspark syftat, blifvit genom uppförd inhägnad eller annan anstalt på ett för en hvar åskådligt sätt afstängde från sådan mark, der de allmänna bestämmelserna om ansvar för jagt hade tillämplighet.
Till enahanda antagande ledes man vid betraktande af det på ett utländskt ursprung hänvisande ordet »park», hvilket ej synes hafva varit brukligt i Tyskland och derföre troligen hit öfverflyttats från England, der »park» ännu utmärker inhägnad skog till skilnad från »forest».
Häntydde emellertid uttrycket park i äldre tider uppå en med hägnad afskild skog, torde med densamma, som, efter hvad förhållandena gifva vid handen, haft betydelse såsom jagtplats, hafva åsyftats en instängd djurgård.
Särskilda anstalter för uppfödande af vilda djur voro vid tiden för tillkomsten af den äldre landslagen och sedermera ingalunda ovanliga i de skandinaviska länderna. Derom vitna åtskilliga bestämmelser såväl i den yngre Vestmanlandslagen som i Skånelagen.[3]
Inrättandet af djurgårdar, der rådjur, hjortar och andra djur genom uppförda hägnader bereddes ett visst skydd, stod för öfrigt i ett ganska nära samband såväl med den rådande hushållningen som med den allmänna benägenheten för jagt. Dermed möjliggjordes för de höge herrarne att å sina gårdar i det öfre Sverige hafva i sin närhet djurslag, hvilka i vildt tillstånd förekommo endast i det sydliga landet.
- ↑ Kongl. brefvet den 10 december 1831 innehöll dock förklarande, att det både med allmänna lagen och skogsordningens föreskrifter vore förenligt, att med någon skog försedda hemmansegare, när de ej med densamma illa farit, skulle från allmänning erhålla de skogsförnödenheter, hvaraf de voro i behof och hvilka ej funnos å deras egna egor.
- ↑ 34:de kapitlet af konungabalken.
- ↑ I den yngre Vestmanlandslagen Manhælghisbalkær 18 1 förekommer med hänsyn derpå: »Föþer man diur hema ællær fughla, can þæt skapa giora, varþa swa fore þy som före aþro fæ sino i allom sakom» hvarjemte från Skånelagen I 102 här anmärkes: »Föþer man biorn ællr ulf ællær annær diur ællær fughlæ. þe ær af grymmæ naturæ, oc dræpe fe man bötæ han ær þem a ni marc, aæræ þe man bötæ þre mark. Föþer man þe diur ær af bliþe nature æræ, swa sam hiort ællær hök oc dræpæ þe man» etc.
