O, blomstrande, när ditt bo du lämnar,
min barm dig bidar att ditt hemvist bli!
Sök där en tillflykt, tills mitt hjärta rämnar,
och lär min själ ditt vemods harmoni!
Ack, i mitt bröst du syskonanden finner,
som sig förirrat in i mänskohamn —
hos mig naturens egen lifseld brinner,
och främling var jag för en mänskofamn.
Jag är ett väsen, som har hem i skogen,
men som dämonen en gång drifvit vill;
och helgonlagen var jag aldrig trogen,
och ingen himmel gaf mig kraft därtill.
Jag våndats i min kropp, som du i vasen,
och trängtat till, att fängslet blefve bräckt.
Jag kände jämt mig skild från Adamsrasen,
och rosenvärlden var min rätta släkt.
O, blomsterande, du min egen like!
Dröj kvar, tills jag ur höljet lyftes hän,
och för mig åter till det sälla rike,
där alfer samlas ifrån blom och trän!
Sida:Blå oktober.djvu/40
Den här sidan har korrekturlästs
— 40 —
