Den här sidan har korrekturlästs
Lifsfloden.
.jpg){kind=small}
ram, ständigt fram går årens flöde
med hvirflar och med branta fall,
och stränderna allt mer stå öde,
och dimman blir så mörk och kall.
Ack, kan ej böljan bakåt glida,
som vågen förr i sagans flod,
då guden bjöd Orantes skrida
mot kullen hän, där källan stod.
O nej — och jag förgäfves klängde
mig fast, där näjden blommig låg;
ty forsen jämt mig undanträngde,
och så min vår jag fjärran såg.
Oemotståndligt strömmen jagar,
och vägen ökar blott dess takt —
och nya vågor, nya dagar,
mig föra blott till vissnad trakt.
— 55 —
