Den här sidan har korrekturlästs
Vårväntan.
.jpg){kind=small}
r rymden mig en stämma når,
som drillar öfver fåran slår:
men jag hör kvalda bröst —
och svek blir lärkans röst.
Och björken sig i grönska klä'r,
och tufvan sina vifvor bär;
men jag ser lumphöljd släkt —
och flärd blir skogens dräkt.
Och sol sig närmar mer och mer
och ur sin famn blott ger och ger;
men jag ser kärlek död —
och lögn blir solens glöd.
Ack, blott till sken blir vårens makt,
när den ger jorden fröjd och prakt,
men lämnar jordens son
i kval och trasors hån!
— 58 —
