Den här sidan har korrekturlästs
På knä för mor.
.jpg){kind=small}
Du, som har i kärlek sagt,
att mänskostoftet är Dig kärt!
Jag ropar Dig med hjärtats suck,
med språket som Du själf mig lärt;
jag ropar Dig i ångest sänkt,
Dig Gud, hvars makt i kärlek bor!
O, hvar är hon, som lif mig skänkt?
O, hvar är anden af min Mor?
O, hvar är Mor, hvars ömma blick
göt mildhet i mitt späda bröst;
hvars fromma läppar lärde mig
att höja först till Dig min röst?
På hennes knä jag hörde sång
om Barnet uppå krubbans strå,
och drömde mig så mången gång
i Himlen in bland änglar små.
Hvem gjorde, att från stormig fröjd
jag vände om till barnets frid?
— 7 —
