Sida:Bröderna Mörk.djvu/115

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

105

Försynen. Och icke minst grämde det henne, att Nils Göran, hvilken eljest plägade kunna lyssna på ett förståndigt ord, fortfarande var så svag för denne broder, hvilken ödet så orättvist hade gynnat. Mina Charlotta var icke den, som kunde hålla tillbaka, hvad hon tänkte. Hon var en rättfram natur, och därför sade hon också sin mening rent ut.

— Min goda Brite — så föllo denna gång hennes ord — när jag går här, kommer mig gamle excellensen i tankarna. Jag kan inte hjälpa det. Gud vet hur han lefde på sista tiden, och hur han kom på den idén att göra testamente som han gjorde. Tror du verkligen, att han var vid sina sinnens fulla bruk?

Brite hade hört dylika anspelningar förr, och hon hade gömt dem inom sig. Ty så mycket visste hon om sin man, att komme ett sådant ord för hans öron, skulle det aldrig kunna göras godt igen. I allmänhet böjde hon städse undan för svägerskans sarkasmer och låtsade sig icke märka de oupphörliga nålsting, hvarmed denna kryddade sina ord. En god människa drar som bekant gärna det kortaste strået i umgänge med en elak, och det var icke fritt, att Mina Charlotta ansåg svägerskan, om icke för enfaldig, så dock för allt annat än skarpsynt