Hoppa till innehållet

Sida:Bröderna Mörk.djvu/123

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

113

bröderna kunde ej undertrycka ett leende af gemensam lättnad.

Därefter utvalde de ett par duktiga käppar ur käpphyllan i tamburen och begåfvo sig ut på den sedvanliga skogspromenaden, hvilken företogs för att gifva aptit till supén.

Vägen ledde förbi det vida fältet, där hvetet, som stod i ax, blågrönt och högt böljade för den ljumma sommarvinden. På andra sidan gärdet låg björkhagen, där en matta af ormbunkar rörde sig mellan björkarnas hvita stammar. Och där björkhagen slutade, tog skogen vid, milsvidt sträckte den sig bort öfver höjder, myrar och berg. Tätare växte den, ju längre bort de kommo från gärden och ängar. Där åsen höjde sig som en mur mellan de båda vandrarna, tystnade ljudet från hamrarna vid verket, hvilket förut följde dem. Rundt om dem susade vinden i skogen, och granarnas toppar sattes i gungning af vinden och böjde sig, när blåsten kom.

På den smala körvägens barr gingo de båda bröderna tigande framåt. Nils Göran var påfallande allvarlig, och mer än en gång såg det ut, som hade han haft något på hjärtat, hvilket han velat yppa för brodern.

Nils Göran var en man i sin bästa ålder,

8. — Geijerstam.