115
som gör lifvet fult. Till och med intrycket, att brodern åldrats, försvann för Karl Henrik, och lycklig, att aftonen syntes blifva, hvad han väntat af densamma, gick han vid broderns sida vägen fram, hvilken från den brända ladutomten ledde ned till Kolsäters gård.
— Det var en oväntad olycka med branden, sade Nils Göran.
— Å, svarade Karl Henrik lätt. Det kunde varit värre. I år finns åtminstone hö att köpa.
— Jaja, svarade brodern, om man har råd att räkna på det viset.
Gadden, som låg i dessa ord, märkte majoren icke, eller låtsade icke märka den. Förnöjd förde han brodern fram till terrassen och gick själf ut i köksdepartementet för att tillse, att alla anordningarna öfverensstämde med de befallningar, han gifvit. Ty denna dag var en hemlig festdag, en af dem, då inga af husets hvardagsvanor fingo vara bestämmande.
I hvardagslag gick det nämligen måttligt till på Kolsäter, och i synnerhet hölls måtta med dryckjom. Brännvin serverades endast till middagens smörgåsbord, och till supén dracks aldrig annat än te eller mjölk. På eftermiddagarna utgjordes trakteringen sommartid af den rikedom på frukter, hvaraf trädgård och orangeri öfver-
