137
nen, jag är din gäst, och därför kan jag icke svara dig, som jag nu skulle önska.
Karl Henrik såg icke upp mot brodern. Inom honom arbetade tankar, hvilka han helst velat vara kvitt.
— Säg, hvad du önskar, sade han. Det är bättre kanske, att vi få tala ut en gång. Så mycket vill jag blott säga dig, att det bref, du hänsyftar på, har jag längesedan glömt.
— Men inte jag.
— Jag tror, jag börjar förstå skillnaden, genmälde majoren. Jag har emellertid varit så angelägen om denna glömska, att jag till och med brände brefvet redan då.
— Du vill alltså inbilla mig, att inte ens Brite läst detta bref?
Det kändes i detta ögonblick för båda bröderna, som hade onda andar blifvit lössläppta dem emellan. Stående upprätta på golfvet mätte de hvarandra med fientliga blickar.
Majoren befann sig i samma ställning som en människa, hvilken oförberedt råkar ut för en jordbäfning. Golfvet börjar gunga under hans fötter, och i början kan han icke utleta orsaken.
— Du tror mig icke, utbrast han.
— Inte i den punkten, svarade brukspatronen kort. Du säger, att du glömt detta bref.
