139
Nils Görans stämma darrade, när han uttalade dessa ord.
— Flere än dig, upprepade majoren, i det han drog djupt efter andan. Menar du Mina Charlotta?
I samma ögonblick som ordet undfallit honom, ångrade majoren, hvad han sagt.
Men det var för sent. Ordet var redan uttaladt och kunde icke tagas tillbaka.
— Jag förbehåller mig, att min hustru icke blir inblandad i det som endast rör dig och mig, sade brukspatronen i sin allra torraste ton.
— Inte annat än jag kan påminna mig, var det du, som för ett ögonblick sedan talade om Brite, genmälde majoren. För öfrigt var det du själf, som gaf anledning till mina ord.
Svaret kom omedelbart, knappt och skarpt som en pisksmäll.
Därefter blef det alldeles tyst i det stora rummet. Majoren svängde sig om på klacken och såg ut genom fönstret, där regnet i strimmor silade fram öfver rutorna. Brukspatronen sjönk djupt ned i sin låga stol, och sträckte de långa, magra benen fram öfver mattan.
Tystnaden mellan de båda bröderna kom att räcka länge. De visste båda, att de varit högljudda nog och att damerna däruppe i vå-
